med anledning av prop. 1997/98:58 Amsterdamfördraget

Motion 1997/98:U18 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c)

Avslag på propositionen

Sverige önskar inte ingå i en europeisk federation. Regeringen förklarar i propositionen att EU är ett samarbete mellan självständiga stater (t.ex. sid 142 del 1). Samtidigt fattas mer än tre fjärdedelar av alla beslut inom EG (alltså EU:s första pelare, där gemenskapsrätten gäller) med kvalificerad majoritet (sid. 143). Det innebär överstatlighet.

Amsterdamfördraget för in ytterligare områden under EG-rätten och tar därmed ytterligare steg mot en federation. Alltså bör propositionen avslås.

Statsskickets grunder hotas

I samband med att beslutsbefogenheter överläts till EG genom tillkomsten av 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen uttalade KU att överlåtelse till EG inte kan ske i en sådan omfattning att bestämmelserna i regeringsformen om statsskickets grunder upphör att vara giltiga.

Enligt regeringens bedömning (sid 19) innebär Amsterdamfördraget inte en sådan omfattning, men man förnekar inte att Amsterdamfördraget medför ytterligare steg som urholkar Sveriges rätt att själv besluta i egna angelägenheter.

Enligt vår uppfattning innebär Amsterdamfördraget och utfästelserna i de bifogade förklaringarna, att vårt statsskicks grunder hotas. Det sker små steg i taget, hela tiden mot mindre beslutsrätt för vårt land. Detta är helt i enlighet med visionen i EU:s grundtraktat: en allt fastare sammanslutning av de europeiska folken. Om vi fortsätter att gå med på alltmer överstatlighet har Sverige ingen suveränitet.

Man kan inte längre säga att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. De lagar vi stiftar blir i allt högre grad underställda EU:s lagar och vi beslutar inte längre om all skatt till staten (momsen).

Erfarenheten av EU-medlemskapet visar att den fria åsiktsbildningen förlorar sin grundläggande betydelse för rikets styrelse, i brist på relevant underlag. På grund av den sällsamma beslutsordningen i EU kan begriplig information om vad som håller på att beslutas inte nå offentligheten, så att den kan ligga till grund för en debatt som kunde påverka de lagar som EU tvingar på oss.

Intresset för en sådan debatt är också litet, eftersom besluten inte fattas av de svenska tjänstemän, diplomater eller ministrar som debatten kunde påverka, utan överstatligt, av alla EU-länder tillsammans. En uppgivenhet inför EU blir allt vanligare. I vårt statsskicks demokratiska grunder ingår som en självklarhet, att folket i allmänna val ska kunna utkräva ansvar av och avsätta normgivarna. Detta blir allt mindre sant, eftersom folket inte utser dem som fattar besluten om de normer som gäller i vårt land.

I regeringsformens 1 kap om statsskickets grunder står också att det särskilt ska åligga det allmänna att trygga rätten till arbete.

I Maastrichtfördraget artikel 103 i kapitlet om ekonomisk politik slås fast: Medlemsländerna skall betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse. Det är kodordet för att EU har rätt att fatta beslut som medlemsstaterna är skyldiga att följa.

Det har visat sig att EU-länderna inte förmår avskaffa arbetslösheten.

En av anledningarna till vår långtidsarbetslöshet, som nått 30-talsnivån, är att vi är bundna av de ekonomiska konvergenskraven och inskränkning av statens rätt att använda Riksbanken som finansieringsinstrument (artikel 104).

Staten underordnades marknaden i stället för att med lag kunna ålägga marknadens aktörer, banker och försäkringsbolag att placera kapital hos Riksbanken. Vi har inte längre rätt att prioritera full sysselsättning framför låg inflation.

Vi har nu erfarit att vi som medlemmar i EU inte kan trygga rätten till arbete.

Tryckfrihet och yttrandefrihet

Amsterdamfördragets bestämmelser om tillnärmning eller harmonisering av bestämmelser i medlemsstaternas nationella civilprocessrätt (73m) kan innebära brott mot våra grundlagar för tryck- och yttrandefrihet. Sverige har fått in en gemensam förklaring (20) som lyder:

De åtgärder som beslutas i enlighet med artikel 73m i fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskapen skall inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra media.

Det är svårt att utläsa ur propositionen vad denna förklaring konkret betyder och hur den kan komma att tillämpas av EG-rätten.

Vi anser inte att det är säkerställt att, som regeringen menar, det inte är risk att vi tvingas ge upp delar av vår tryckfrihets- och ytttrandefrihetsgrundlag på grund av denna gemensamma förklaring.

EU strävar efter att avskaffa nationernas betydelse och bilda ett enda land

Varje regeringskonferens, som i Maastricht och Amsterdam, ändrar EU:s urspungliga grundlag. Och hittills har varje regeringskonferens inneburit att mer och mer makt tagits från de demokratiska församlingarna i medlemsstaterna och lagts över till EU:s byråkrati. Allt i enlighet med den federationsinriktade tolkning som kommissionen gör av Romfördraget och som nitiska tjänstemän utarbetar underlag till för politikerna att besluta om.

Grundtraktatens vision har en historisk bakgrund.

När EU bildades hade många av Europas länder föga beslutsmässiga parlament, täta regeringsombildningar och på många håll kaos och fascistisk diktatur.

EU-fäderna sökte sig därför en annan väg än samarbete mellan nationerna för att bygga en så nära sammanslutning av Europas folk att krig skulle bli omöjligt.

En grundlag, Romfördraget, som antagits av ländernas parlament, skulle förverkligas av byråkrater. Kommissionen fick ensamrätt på förslag och skulle driva på och kontrollera. Hundratals arbetsgrupper med tjänstemän från de ingående länderna utarbetar gemensamma förslag som antas utan diskussion på en A-lista av ländernas ministrar vid rådets möten. Litet mer kontroversiella frågor hänskjuts till ländernas ambassadörer i Bryssel, Coreper. Kvar för ministrarna i rådet är bara ett fåtal frågor att verkligen pröva och ta ställning till. Rådsmötena kan gå till så att ordföranden tar in en minister i taget och gör upp, varvid plenum blir en ren formalitet.

Domstolen dömer i tvister, och man tolkar alltid grundtraktaten till förmån för mer och mer integration, enligt sina lagliga förpliktelser.

Förhållandena är nu helt annorlunda än när Romtraktaten ursprungligen kom till. Nu har alla EU:s medlemsstater fungerande demokratiska former. Risken är nu att demokratin urholkas genom alla detaljbeslut från Bryssel och den tunga och dyrbara byråkratin. Det har gått så långt i vårt land att begreppet demokrati fått dåligt rykte bland folk, eftersom det är svårt att veta vem som bestämmer. Och opinionsbildare vill avskaffa demokratin på flera områden, därför att politikerna inte är att lita på. De kan befaras ta intryck av vad folket vill.

Vi har fortfarande möjlighet att välja att satsa på demokratin och återta självbestämmanderätten i Sverige. Ett nej till Amsterdam från ett medlemsland innebär att fördraget måste förhandlas om.

Exempel på mer överstatlighet genom Amsterdamfördraget

I bilagedelen till propositionen, sid 325, räknas de artiklar upp där Amsterdamfördraget avskaffar medlemsländernas rätt att själva bestämma.

Också inom områden där Sveriges regering anser sig ha haft framgång, t ex när det gäller sysselsättning, finns risk att vi tvingas in i en politik som är oss främmande. Kommissionen ska dra upp riktlinjer för hur medlemsländerna ska arbeta för att minska arbetslösheten. Där ingår bl a att göra arbetsmarknaden mer flexibel, något som länge förespråkats av arbetsgivarna och kan befaras leda till minskad makt för löntagarna.

När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) finns det också risk att de små steg man tar så småningom hindrar oss från att ha en egen röst t ex i FN. Det uttalade målet är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, där en person talar för hela EU. Sverige var före inträdet i EU aktiv som fullvärdig medlem med en egen röst i över 3.500 internationella organisationer. Vi hävdade rätten för världens majoritet mot gamla och nya imperier. Att underordna Sverige EU-ländernas utrikespolitik är att ställa sig på de rikas sida mot de fattiga.

Det civilrättsliga samarbetet förs över från mellanstatligt till överstatligt beslutsfattande. Enligt propositionen är omfattningen inte närmare preciserad, men gäller vad som följer av att det ska handla om samarbete för att förverkliga unionens mål och särskilt den fria rörligheten för personer (sid 66). Vidare sägs att åtgärderna ska vara nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera (sid 67).

Nya beslut som ändrar Schengenavtalet kan tas av ministerrådet i enhällighet. Med tanke på att Norge och Island inte är medlemmar i rådet, kan beslut fattas som de inte kan gå med på. De har då inget annat val än att lämna Schengensamarbetet, varvid den nordiska passunionen upphör att gälla.

Eftersom Amsterdamfördraget alltså innebär ännu fler steg mot en europeisk federation och urholkar vårt statsskicks grunder bör det inte godtas.

Tid för riksdagsbeslut

Danmark kommer att ha folkomröstning om Amsterdamfördraget den 28 maj. Riksdagen bör inte avgöra Sveriges ställningstagande till fördraget förrän i juni.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,

2. att riksdagen beslutar avgöra frågan om ratificering av
   Amsterdamfördraget efter Danmarks folkomröstning i frågan.

Stockholm den 4 mars 1998
Birgitta Hambraeus (c)
Sven Bergström (c)	Rigmor Ahlstedt (c)