med anledning av prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet

Motion 1997/98:Ju34 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

1 Sammanfattning

I propositionen lämnas förslag om ändringar i påföljdssystemet rörande bl.a. samhällstjänst, villkorlig frigivning, påföljder för unga lagöverträdare och intensivövervakning med elektronisk kontroll. Förslagen härrör dels från den parlamentariskt tillsatta Straffsystemkommittén (SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem), dels från en promemoria framtagen inom Justitiedepartementet (Ds 1997:32, Påföljder för unga lagöverträdare).

Straffsystemkommitténs förslag syftade till en genomgripande reform av påföljdssystemet medan regeringens reformförslag begränsas till vissa delar av påföljdssystemet.

Regeringen föreslår att samhällstjänst och intensivövervakning permanentas som alternativa påföljder till fängelsestraffet. Vidare föreslås att nuvarande bestämmelser om villkorlig frigivning ändras. Alla som döms till fängelse fr.o.m. den 1 januari 1999 skall enligt förslaget avtjäna minst två tredjedelar av strafftiden i anstalt. Ett visst fakultativt inslag behålls dock: om den som är intagen i anstalt missköter sig skall frigivningen kunna ske senare än efter två tredjedelar av strafftiden.

Vad gäller unga lagöverträdare är regeringens utgångspunkt att dessa så långt möjligt skall hållas utanför kriminalvården varför socialtjänsten även fortsättningsvis föreslås ha det primära ansvaret för unga lagöverträdare. För ungdomar som begår brott innan de har fyllt 18 år införs en ny frihetsberövande påföljd som benämns sluten ungdomsvård. Sluten ungdomsvård föreslås verkställas på särskilda, redan existerande ungdomshem i Statens institutionsstyrelses regi, som i detta sammanhang kommer att få motsvarande uppgifter som Kriminalvårdsstyrelsen har för verkställighet av fängelsestraff.

Som framgår av motionen (avsnitt 7) upprepar vi här förslag som Moderata samlingspartiet tidigare lagt om hur framtidens påföljdssystem för unga lagöverträdare bör utformas. Detta innebär att vi avvisar regeringens förslag i denna del. Vidare lämnar vi kompletterande förslag till hur samhällstjänsten kan utformas för att i större utsträckning kunna komma i fråga för unga lagöverträdare. Vi begär också vissa justeringar av regeringens förslag till villkorlig frigivning. Bl.a. anser vi att den intagnes allmänna skötsamhet skall tillmätas betydelse och att unga lagöverträdare skall kunna friges villkorligt efter halva tiden i stället för först efter två tredjedelar som blir följden av regeringens förslag. Under senare år har klimatet inom kriminalvården blivit allt hårdare. Hot och våld mot såväl personal som mellan intagna har tilltagit och narkotikasituationen är fortsatt allvarlig. Mot denna bakgrund och inför förestående reform angående den villkorliga frigivningen föreslår vi att regeringen på nytt skall överväga/omvärdera beslutade och aviserade besparingar på kriminalvården. Härutöver föreslår vi att regeringen skall utmönstra begreppet snatteri, som enligt vår mening felaktigt leder tanken till bagatellbrottslighet, och ersätta det med ringa stöld.

2 Våra utgångspunkter

En av rättsstatens allra viktigaste uppgifter är att upprätthålla ett straffsystem som har legitimitet hos folket. Centralt för legitimiteten är att straffskalorna, som lagstiftaren angett för brotten, speglar svårighetsgraden i normöverträdelsen. Straffsystemet bör för att vara begripligt, sammanhängande och trovärdigt ha denna värdering som en bärande utgångspunkt. De påföljder som utdöms måste därför inte bara vara, utan också uppfattas som, rättvisa och de skall stå i proportion till brottets allvar. Inte minst för dem som utsätts för brott måste de rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Här brister det i dag, vilket tydligt framgår av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) preliminära statistik över antalet anmälda och uppklarade brott. År 1997 anmäldes ca 1, 2 miljoner brott, vilket är en ökning med 8 procent jämfört med 1994. Av dessa klarades endast ca en femtedel upp beräknat utifrån 1996 års preliminära uppgifter avseende uppklaringsprocenten. BRÅ har ännu inte presenterat uppklaringsprocenten för 1997, men mycket tyder på att antalet uppklarade brott sjönk ytterligare under förra året. Ett allvarligt försvagat rättsväsende, med bl.a. en allt lägre brottsuppklaring, riskerar att undergräva förtroendet för straffsystemet som sådant. En viktig faktor i det sammanhanget är att den principiellt viktiga upprättelsen som straffet utgör för brottsoffret, vid sidan om kompensationen i form av skadestånd, går förlorad när något straff inte utdöms.

En mängd faktorer kan naturligtvis ha betydelse för brottsutvecklingen, och värdet av brottspreventiva åtgärder kan inte nog betonas. Kvar står dock det faktum att vi inte känner någon bättre form än straffet, där fängelse bör vara den strängaste formen, för att möta en hotande brottsutveckling. En obestridligt positiv effekt av ett fängelsestraff är att den fängelsedömde under viss tid har starkt begränsade möjligheter att begå nya brott. Att detta förhållande ger kriminalpolitiska effekter avspeglar sig bl.a. i brottsstatistiken. Under perioden 1983 till 1993 minskade rättstryggheten påtagligt i vårt land. Under denna tioårsperiod släpptes fängelsedömda ut efter halva strafftiden och det oavsett uppförande under anstaltsvistelsen. Under samma tid begicks 10 000 till 30 000 fler brott per år inom de dominerande brottskategorierna, dvs. stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp. På den borgerliga regeringens initiativ avskaffades den obligatoriska halvtidsfrigivningen för huvuddelen av alla fängelsedömda från och med den 1 juli 1993. Sedan dess avtjänar notoriska återfallsförbrytare, i den mån de grips och lagförs, längre tid i fängelse. I kombination med den borgerliga regeringens resursförstärkning av framför allt polisen fick reformen redan året därpå genomslag i brottsstatistiken. Vid 1994 års slut hade närmare
80 000 färre brott anmälts jämfört med 1993. Brottsforskarna började tala om ett trendbrott i brottskurvan. Symptomatiskt var det framför allt de brottstyper som främst träffades av reformen (se ovan) som hade minskat. Den kriminalpolitiska vinsten av reformen var således att brottsligheten minskade och att ett stort antal människor slapp bli brottsoffer. Som framgått ovan pekar brottskurvorna sedan 1995 på nytt uppåt, med en ökning av bl.a. stöld- och rånbrottsligheten.

Vårt mål med ett förstärkt polisväsende, en väl fungerande åklagarorganisation och ett mer effektivt och rättssäkert domstolsväsende är att minska brottsligheten och antalet brottsoffer och få fler brottslingar dömda. För detta krävs att också fängelsestraff utdöms och verkställs i tillräcklig omfattning. Så sker inte i dag då endast en femtedel av alla anmälda brott klaras upp. En ofrånkomlig följd av regeringens nedrustning av rättsväsendet i allmänhet och polisväsendet i synnerhet är att allt färre brottslingar döms till straff, vilket bl.a. framgår av statistiken över brottmålstillströmningen till våra tingsrätter. Trots att brottsligheten successivt har ökat sedan 1995 har antalet brottmål vid domstolarna minskat med drygt 25 procent under perioden 1992 till 1997. Fler brottslingar går i dag fria och kan återfalla i nya brott.

Det råder enighet om att straffets allmänpreventiva betydelse, dvs. dess funktion att verka brottsavhållande på andra än dem som drabbas av straffet, genomsyrar, och måste genomsyra, varje straffsystem och dess tillämpning. Denna allmänpreventiva effekt hör också nära samman med straffets betydelse för den samhälleliga moralbildningen. För Moderata samlingspartiet är det angeläget att även i detta sammanhang särskilt framhålla familjens och skolans betydelse som överförare av goda normer.

För att straffsystemet skall uppfattas som effektivt och rättvist måste det anpassas efter de nya krav som den alltmer komplexa samhällsutvecklingen för med sig. En allvarlig brist i vårt nuvarande straffsystem är att det inte är anpassat till unga brottslingars behov av tillrättaförande och rehabilitering. Betydelsen av att unga människor, som är på väg in i kriminalitet eller redan har börjat att begå brott, möts av en omedelbar reaktion kan inte nog understrykas.

Avslutningsvis kan sägas att Moderata samlingspartiets förhållningssätt till fängelsestraff, brottsoffer, allmänprevention och moralbildning inte står i konflikt med de krav på humanitet och rättssäkerhet som bör prägla ett modernt straffsystem eller ambitionen att låta proportionalitet styra straffmätningen. Vår grundsyn underlättar i stället de många vägval som måste göras vid utformningen av ett differentierat framtida straffsystem.

3  Samhällstjänst

3.1 Regeringen utvidgar och permanentar försöksverksamheten

Samhällstjänst utgör i dag ett på försöksbasis infört alternativ till fängelse, och är lagtekniskt utformat som en särskild föreskrift vid skyddstillsyn. Samhällstjänst innebär att den dömde – i stället för att avtjäna fängelsestraff – åläggs att utföra oavlönat och samhällsnyttigt arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200 timmar.

Försöksverksamheten har fallit mycket väl ut och regeringen föreslår nu att systemet med samhällstjänst skall permanentas och ha formen av en särskild föreskrift, som skall kunna användas inte bara som i dag vid skyddstillsyn utan även vid villkorlig dom. Samhällstjänst skall enligt förslaget inte heller reserveras för enbart de yngre lagöverträdarna, utan skall kunna utgöra ett mer allmänt alternativ till fängelse vid brottslighet som inte är alltför allvarlig. Det maximala antalet timmar samhällstjänst föreslås bli höjt från 200 till 240 timmar.

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av försöksverksamheten har Moderata samlingspartiet upprepade gånger under senare år föreslagit att systemet med samhällstjänst skall permanentas och att samhällstjänst skall göras till en självständig påföljd i straffsystemet. Detta var också innebörden i Straffsystemkommitténs förslag.

En central tanke bakom samhällstjänst var att den skulle kunna vara särskilt lämplig för unga lagöverträdare. Unga brottslingar har dock inte nåtts i den utsträckning som försöksverksamheten med samhällstjänst åsyftade, eftersom unga lagöverträdare sällan döms till fängelse. I realiteten är det mycket ovanligt att ungdomsbrottslingar begår så pass grova brott att fängelse kan komma i fråga, då det krävs synnerliga skäl för att kunna döma en person under 18 år till en frihetsberövande påföljd. Det fåtal ungdomsbrottslingar som döms till fängelsestraff är däremot oftast så hårt belastade att de inte kan visa den stabilitet som är nödvändig för att genomföra samhällstjänst.

3.2 Användningen av samhällstjänst kan utvidgas ytterligare

Ett sätt att bättre ta till vara samhällstjänstens fördelar och stora potential som påföljdsform för unga lagöverträdare vore att göra samhällstjänst till en självständig påföljd, dvs. utan krav på att samhällstjänst endast skall utgöra ett alternativ till fängelse. Ett annat sätt att öka användningen av samhällstjänst för unga skulle vara att mjuka upp rekvisitet synnerliga skäl i 30 kap. 5 § BrB till särskilda skäl för att i någon ökad utsträckning kunna döma en person under 18 år till fängelsestraff. Då avsikten med en sådan lagändring skulle vara att öka användningen av samhällstjänst för unga lagöverträdare bör bestämmelsen kompletteras med ett tillägg om att den unge i första hand skall dömas till samhällstjänst. Vi kan se stora fördelar med att både göra samhällstjänst till en självständig påföljd och genomföra ovan nämnda lagändring i 30 kap. BrB samtidigt som vi anser att det nuvarande systemet med samhällstjänst skall permanentas. Härigenom skulle användningsområdet för samhällstjänst påtagligt utökas och en större flexibilitet i påföljdssystemet uppnås.

Samhällstjänst skulle för det första kunna dömas ut som en självständig påföljd för såväl yngre som äldre lagöverträdare utan att behöva utgöra ett alternativ till fängelsestraff. För det andra kommer samhällstjänst med regeringens förslag till permanentning och utvidgning även fortsättningsvis att utgöra ett värdefullt alternativ till fängelsestraff.

För det tredje kommer fler unga lagöverträdare som begår brott av så allvarligt slag att fängelse kan komma i fråga – om särskilda skäl föreligger – att, enligt huvudregeln, kunna dömas till samhällstjänst som alternativ till fängelse. För att göra klart för den unge vad han riskerar om han inte fullgör den föreskrivna samhällstjänsten skall det alternativa fängelsestraffets längd anges i domslutet. Med detta förslag till lösning kan domslutet även fortsättningsvis ges en viktig pedagogisk funktion, vilken däremot bortfaller i de fall samhällstjänst utdöms som en självständig påföljd enligt förslaget ovan.

Vårt förslag till utökad användning av samhällstjänst för de unga lagöverträdarna innebär att vi inte ser något behov av regeringens förslag till ungdomstjänst, som endast skulle försämra överskådligheten i påföljdssystemet och som därför inte bör genomföras.

I likhet med såväl Straffsystemkommitténs förslag, som i denna del också är regeringens, anser vi att den dömdes samtycke även framdeles skall utgöra en förutsättning för en dom på samhällstjänst.

Mot denna bakgrund anser vi att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med kompletterande förslag rörande samhällstjänstens framtida användning i enlighet med de riktlinjer som anförts ovan. I samband härmed bör också förslag lämnas om att införa en ordning som innebär att beslut om vad den dömde skall iaktta under verkställigheten av straff utanför anstalt också skall innehålla en föreskrift om drogkontroll.

4 Intensivövervakning med elektronisk kontroll

4.1 Regeringen permanentar försöksverksamheten

Regeringen föreslår att intensivövervakning med elektronisk kontroll införs som ett nytt permanent inslag i straffsystemet. Intensivövervakningen föreslås bli en verkställighetsform för fängelsestraff upp till tre månader.

Försöksverksamheten, som tillkom på initiativ av den borgerliga regeringen, påbörjades i begränsad omfattning den 1 augusti 1994 på fem platser i landet och avsåg då personer som dömts till fängelse i högst två månader. Sedan den 1 januari 1997 har försöksverksamheten pågått i hela landet och utvidgats till att avse även personer dömda till fängelsestraff på högst tre månader, en verkställighetsform som nu föreslås permanentas.

Som initiativtagare till att införa intensivövervakning med elektronisk kontroll i Sverige är det naturligtvis mycket tillfredsställande för oss moderater att kunna konstatera att försöksverksamheten har fallit väl ut vid genomförda utvärderingar och att verksamheten därför nu kan permanentas.

Från moderat håll har vi dock pekat på riskerna med att utvidga personkretsen till att omfatta även dem som dömts till tre månaders fängelse. Faktum är att personer som begår brott som renderar tre månaders fängelse ofta är eller uppfattas som betydligt farligare av sin omgivning än personer som begår brott som leder till två månaders fängelse. De som döms till tre månaders fängelse utgör generellt sett ett tyngre klientel. Inom denna grupp har fler begått våldsbrott och tillgreppsbrott medan rattfylleribrottsligheten utgör tyngdpunkten för dem som döms till två månaders fängelse. Med beaktande av detta och med hänsyn till brottsoffrens situation och allmänhetens berättigade krav på rättstrygghet har vi manat till restriktivitet vad gäller att låta även det tyngre klientelet ingå i försöksverksamheten. I annat fall skulle en framtida permanentning av verksamheten kunna försvåras på grund av alltför många misslyckanden, vilket vore beklagligt för den framtida utvecklingen av svensk kriminalvård. Brottsförebyggande rådets utvärdering efter ett halvår med den utvidgade försöksverksamheten ger också ett visst stöd för antagandet att verkställighetsformen inte passar fullt lika bra för gruppen som dömts till tre månaders fängelse. Å andra sidan kan vi av utvärderingen utläsa att tremånadersfallen inte tycks föredra intensivövervakning som verkställighetsform i lika stor utsträckning som de som dömts till två månaders fängelse. Då vi ännu inte har fått ta del av någon fullständig utvärdering är vi inte beredda att i dag omvärdera vår uppfattning. Vi är emellertid inte ensamma om att tillmäta den nya verkställighetsformen stora humanitära vinster och samhällsekonomisk betydelse varför vi utgår från att även regeringen under tiden fram till ikraftträdandet noga följer utvecklingen och vid behov är beredd att ompröva tiden för fängelsestraffets längd. Vi utgår också från att den avgift (50 kronor per dygn) som nu tas ut inom ramen för försöksverksamheten behålls när verkställighetsformen permanentas och att avgiften även framdeles kommer att tillfalla Brottsofferfonden.

Vad gäller vår syn på den framtida användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll kommer vi att redogöra för den i en motion med anledning av regeringens förslag till ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (prop. 1997/98:95). Som närmare kommer att utvecklas i den aviserade motionen anser vi att tiden nu kan vara mogen för att överväga huruvida intensivövervakning kan vara lämpligt att använda vid permissioner och frigång utanför anstalt, bl.a. för att bättre kunna förebygga hot och våld mot presumtiva brottsoffer.

5 Villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden

5.1 Situationen inom kriminalvården måste förbättras

Regeringen fullföljer nu den borgerliga regeringens påbörjade reformarbete med att avskaffa halvtidsfrigivningen för fängelsedömda. I enlighet med den borgerliga regeringens direktiv till Straffsystemkommittén föreslås i propositionen att kvarvarande halvtidsfrigivning skall ersättas med frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Enligt Moderata samlingspartiet är det naturligtvis positivt att regeringen fortsätter på den inslagna vägen men vi noterar samtidigt att reformens sista steg kommer att genomföras trots att antalet fängelseplatser har minskat och utan att några nya planeras.

Enligt regeringens bedömning kan reformen, som innebär att fler brottslingar kommer att avtjäna längre tid i fängelse, genomföras utan att kriminalvården tillförs några extra resurser. Regeringens bedömning väcker emellertid en rad frågor.

Enligt den borgerliga regeringens bedömning kunde inte reformen genomföras fullt ut då antalet fängelseplatser inte räckte till för en fullständig avveckling av halvtidsfrigivningen. För att möjliggöra reformens sista steg planerades en utbyggnad av kriminalvården, som inte har fullföljts.

Utöver frågan om anstaltsplatserna kommer att räcka till måste i detta sammanhang hänsyn också tas till det allt hårdnande klimatet inom kriminalvården. Kriminalvården har varit tvungen att göra sig av med personal för att kunna leva upp till besparingskraven samtidigt som hot och våld mot såväl intagna som personal har ökat. Narkotikan kan fortfarande florera på våra anstalter och narkotikahandeln uppges vara en bidragande orsak till det tilltagande våldet mellan de intagna.

Mot denna bakgrund och när vi nu står inför genomförandet av en i och för sig välkommen reform måste uppmärksamhet riktas mot den rådande situationen inom kriminalvården. Av Kriminalvårdsstyrelsens budgetunderlag för kriminalvården år 1999 framgår tydligt att det i dag finns en påtaglig oro för personalens situation och för verksamheten i stort (s. 11):

Kriminalvårdens personal, som både är lojal och ambitiös, har hittills accepterat kraven på besparingar. Ambitionsnivån och kvaliteten har kunnat hållas uppe men tecken på utbrändhet börjar visa sig. Detta visar sig också genom att nyanställda lämnar kriminalvården så fort arbetsmarknaden lättar. Arbetet inom kriminalvården är tungt och slitsamt och personalen arbetar redan nu under pressade förhållanden, med ett ökat antal psykiskt störda och svårare missbrukare m.m.

– – –

Bemanningen på anstalter och häkten ligger nu på en nivå som inte kan underskridas.

– – –

Kriminalvårdsstyrelsen bedömer [...] att ytterligare minskade resurser skulle leda till kraftigt försämrad kvalité i kriminalvården, ökade sjukskrivningar hos personal, sämre arbetsmiljö, sämre klimat bland intagna m.m. samt att personalens engagemang kan befaras minska. Verksamheten tunnas ut och tillsyn och säkerhet måste betonas på bekostnad av programverksamhet.

Mot bl.a. denna bakgrund finns det enligt vår mening starka skäl för regeringen att i samband med det nu pågående budgetarbetet omvärdera tidigare beslutade och aviserade besparingar på kriminalvården.

5.2 Allmän skötsamhet bör också tillmätas betydelse vid prövning om villkorlig frigivning

Regeringen föreslår att den villkorliga frigivningen skall ha ett begränsat fakultativt inslag. Tidpunkten för den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas om den intagne missköter sig under anstaltstiden. Sådan senareläggning skall kunna uppgå till högst 15 dagar vid varje tillfälle.

Enligt regeringen bör senareläggning endast komma i fråga om man i det enskilda fallet kan peka på att den intagne klart och i väsentlig grad brutit mot de regler och anvisningar som gällt. Tidpunkten för frigivning kommer således inte att påverkas av den intagnes uppförande i största allmänhet utan skall enbart utgå från den intagnes bristande skötsamhet under anstaltsvistelsen.

Här går en tydlig skiljelinje mellan regeringens synsätt och vårt. Vi anser att det fakultativa inslaget bör göras vidare. Vid sidan av möjligheten till senareläggning enligt regeringens förslag bör det finnas en möjlighet att bestämma tidpunkten också med hänsyn tagen till en prövning av den intagnes allmänna skötsamhet. Härigenom blir den intagne stimulerad till att sköta sig och uppträda på ett korrekt sätt. En sådan morot är av både moralbildande och moralförstärkande betydelse för den intagnes anpassning till ett normalt liv i frihet. Regeringen bör återkomma med ett justerat förslaget till villkorlig frigivning, med ett vidare fakultativt inslag som möjliggör att tidpunkten för den villkorliga frigivningen kan bestämmas också med hänsyn tagen till den intagnes allmänna skötsamhet.

5.3 Särbehandling av unga lagöverträdare

Enligt regeringens förslag skall ingen särskild kategori intagna särbehandlas vad gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Till skillnad från regeringen anser vi i likhet med flera remissinstanser att det finns starka skäl som talar för att just unga lagöverträdare skall särbehandlas positivt i fråga om villkorliga frigivning. De rättviseskäl som regeringen anför mot en sådan ordning väger enligt vår uppfattning lätt. Med hänsyn till att regeringens förslag i övriga delar i princip går ut på att begränsa fängelsepåföljderna och då uppstramningen av den villkorliga frigivningen inte skall anses ha till syfte att öka repressionen i straffsystemet är det förvånande att fängelsestraffets skadliga verkningar för unga lagöverträdare inte ägnas större uppmärksamhet.

Till skillnad från regeringen hyser vi inte några principiella betänkligheter mot att privilegiera de yngsta lagöverträdarna såväl vid straffmätningen som vid verkställigheten. I stället förordar vi en ordning som möjliggör villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den som vid domen inte hade fyllt 21 år. Vid en sådan prövning bör hänsyn bl.a. tas till hur den intagne skött sig under strafftiden. Allmän skötsamhet bör även när det gäller unga lagöverträdare tillmätas särskild betydelse.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör regeringen snarast återkomma med ett nytt förslag som möjliggör särbehandling av unga lagöverträdare och som kan träda i kraft samtidigt med övriga förslag.

6 Regeringens förslag till påföljdssystem för unga lagöverträdare

Enligt regeringen skall unga lagöverträdare även i fortsättningen primärt vara en angelägenhet för socialtjänsten, som enligt regeringen utgör en viktig resurs för att motverka ungdomars kriminella utveckling. I linje härmed föreslås att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten behålls. I syfte att tillgodose den hårda kritik som framförts mot påföljdsformen, framför allt beroende på att unga människors negativa utveckling kunnat fortgå oavsett socialtjänstens vårdinsatser, skall de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet ges ett större utrymme.

För att öka såväl den unges som domstolens förutsebarhet vid utdömande av överlämnandepåföljden föreslås att de yttranden som socialnämnden lämnar i ungdomsmål skall ges utförligt innehåll och kompletteras med en vårdplan över vilka åtgärder som kommer att sättas in från socialnämndens sida i det enskilda fallet.

Kravet på att proportionalitet skall råda mellan brottet och påföljden skall enligt regeringen tillgodoses genom att domstolen på ett mer uttalat sätt skall pröva om socialnämndens planerade insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. För att domstol så långt möjligt inte skall behöva döma den unge till påföljd inom ramen för kriminalvården föreslås att vårdpåföljden enligt socialtjänsten skall kunna förstärkas med en tilläggssanktion benämnd ungdomstjänst.

För att tydliggöra konsekvensen för den unge av ett visst handlande föreslår regeringen att domstolen i fall då påföljden bestäms till överlämnande till vård enligt socialtjänsten skall meddela en särskild föreskrift till den unge om att han eller hon skall genomgå vård och/eller ungdomstjänst eller någon annan planerad åtgärd enligt socialnämndens vårdplan. Bryter den unge mot föreskriften och vården inte kan genomföras bör det enligt regeringen ytterst leda till att överlämnande till vård som påföljd undanröjs och ersätts av annan påföljd. Sammantaget syftar ordningen till att tydliggöra att den unge har en skyldighet gentemot de rättsvårdande organen. Härutöver föreslås att en ny frihetsberövande påföljd, benämnd sluten ungdomsvård, skall införas för unga lagöverträdare som har begått allvarligare brott innan de fyllt 18 år. Påföljden, som i de allra flesta fall skall ersätta fängelse, skall tidsbestämmas och vara mellan 14 dagar och 4 år. Påföljden skall verkställas på redan existerande ungdomshem i Statens institutionsstyrelses regi.

6.1 Reflektioner kring regeringens förslag

Vi kan konstatera att regeringen har ansträngt sig för att strama upp påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten, vilket emellertid inte har påverkat oss i vår uppfattning att överlämnandepåföljden bör avskaffas. Vår sedan länge kända inställning är att reaktioner på brott främst är en uppgift för rättsväsendet. Till och med regeringen tycks nu – genom att ge domstolen en mer aktiv roll i de mål det här är fråga om – ha insett att rättsväsendet är överlägset vad gäller att tydliggöra för en ung människa att samhället inte accepterar brott. Enligt vår uppfattning borde inte regeringen ha stannat här utan gått vidare och fullt ut överlåtit reaktionerna på brott åt rättsväsendet. Det går nämligen inte att bortse från de risker som är förenade med ett fortsatt användande av en påföljdsform som sedan länge är i vanrykte. Bortsett från de principiella invändningar som kan göras mot förslaget rörande t.ex. sammanblandningen av strafftänkande och frivilligbaserad vård, kritik som också framförts av bl.a. BRÅ och Socialstyrelsen, torde förutsättningarna för att återupprätta respekten – inte minst bland unga människor – för påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten vara mycket små. En påföljdsform som är så intimt förknippad med misslyckanden bör inte – trots regeringens ansträngningar – ligga till grund för ett framtida påföljdssystem för unga lagöverträdare.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten snarast avskaffas.

6.2 Snabbhet och tydlighet

Det är ett orubbligt moderat krav att unga människor som är på väg in i kriminalitet eller redan har börjat att begå brott skall mötas av en omedelbar och tydlig reaktion. Detta synsätt genomsyrade också den borgerliga regeringens lagändringar på området. Bl.a. infördes kortare tidsfrister för förfarandet hos polis, åklagare och domstolar vid handläggningen av ungdomsmål. Möjligheten för åklagare att meddela åtalsunderlåtelse för unga återfallsförbrytare begränsades för att genom åtal och rättegång inskärpa hos den unge att statsmakten ser allvarligt på återfallsbrottslighet.

Regeringen föreslår nu att den tidsfrist inom vilken förundersökning skall vara avslutad och åtal väckt beträffande den som är under 18 år skall förlängas med två veckor, dvs. från fyra till sex veckor. Därefter avser regeringen att utvärdera huruvida tidsfristen på fyra veckor har fått avsedd effekt.

Regeringens motiv för att förlänga tiden är att minska risken för ökad arbetsbelastning hos socialnämnderna till följd av regeringens förslag. Oavsett om vi hade tillstyrkt regeringens förslag att behålla påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten och därmed också ställt oss bakom regeringens förslag rörande socialnämndernas nya arbetsuppgifter så finner vi regeringens motiv till förlängning av tidsfristen minst sagt anmärkningsvärd. När man som regeringen förordar en ordning som antas medföra en ökad arbetsbelastning för en viss myndighet så borde enligt vår mening myndigheten också ha kompenserats för detta i form av personalförstärkning. Någon kompensation föreslås emellertid inte utan i stället anser regeringen – innan nuvarande tidsfrist har varit föremål för sedvanlig utvärdering – att intresset av ett snabbt förfarande för unga lagöverträdare skall stå tillbaka för intresset av att förhindra ökad arbetsbelastning hos socialnämnderna. Till skillnad från regeringen anser Moderata samlingspartiet att det förstnämnda intresset väger betydligt tyngre än det andra varför vi motsätter oss att tidsfristen förlängs med två veckor innan något resultat av en utvärdering föreligger.

7 Vårt förslag till påföljdssystem för unga lagöverträdare

7.1 Ungdomsstraff bör införas för ungdomar i åldern 15–17 år

Vi lämnar nu regeringens förslag rörande unga lagöverträdare och övergår till att redogöra för vårt alternativa förslag som vi menar – tillsammans med ovan lämnade förslag – bör ligga till grund för riksdagens beslut om ett framtida påföljdssystem för unga lagöverträdare.

Det har länge varit en uttalad målsättning att unga lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning som möjligt. Den särbehandling av ungdomar som framgår av domstolarnas val av påföljder och straffmätning är ett utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt ungdomar i åldern 15–17 år, bör dömas till fängelse endast i undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenade med ett fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer. Det anses inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna. För dem som döms till fängelse bör av samma skäl straffen vara kortare än för de vuxna.

Moderata samlingspartiet anser att det inte går att helt avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränsen går. Enligt vår sedan länge förfäktade uppfattning måste utgångspunkten vara att det är domstolen som skall bestämma längden av ett frihetsberövande, när ett sådant är påkallat. Vi noterar att regeringen har närmat sig detta synsätt.

Det som för oss framstår som angeläget är att försöka finna nya former för att på verkställighetsstadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Enligt vår tidigare framförda uppfattning kan detta åstadkommas genom att införa en ny särskild form, benämnd ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta lagöverträdarna i åldern 15–17 år. Enligt vår mening bör verkställigheten av det frihetsberövande straffet ske inom kriminalvårdens ram, vilket kanske utgör den tydligaste skillnaden mellan regeringens och vårt förslag.

Den vård som ges vid paragraf 12-hemmen, och som regeringens förslag avser, använder frihetsberövande i behandlingssyfte. När det gäller fängelsepåföljden utgör däremot frihetsberövandet i sig själva straffet. Om regeringens förslag genomförs skulle det innebära att ungdomar som vistas på samma hem skulle vara frihetsberövade på olika rättslig grund och med olika syfte. Härigenom riskerar tydligheten med en utdömd påföljd att minska. Vidare skulle behandlingsarbetet kunna bli lidande, särskilt med tanke på de svårigheter som kan uppstå med att genomföra tillfredsställande differentiering mellan de olika kategorierna av intagna på paragraf 12-hemmen. Dessutom skulle två parallella regelverk med verkställighetsbestämmelser komma att behöva tillämpas. För oss framstår det från såväl ideologisk som praktisk synpunkt mycket svårförenligt att låta den huvudman som ansvarar för tvångsvården av ungdomar också få ansvara för en renodlad straffverkställighet.

Vi kan notera att regeringens förslag till påföljden sluten ungdomsvård har många likheter med vårt förslag till ungdomsstraff. Även om regeringen i flera avseenden verkar ha tagit intryck av vårt förslag, som förelagts riksdagen flera gånger under innevarande mandatperiod, så är det beklagligt att regeringen inte har tagit steget fullt ut i sitt reformarbete. Regeringens förslag till påföljdssystem för unga lagöverträdare hade vunnit i tydlighet om de pedagogiska fördelar som följer av att låta rättsväsendet reagera på brott och ombesörja verkställigheten av straffet också hade tagits till vara i regeringens förslag. De fåtal unga lagöverträdare som i framtiden kommer att begå riktigt allvarliga brott kommer även med regeringens förslag att kunna dömas till vanligt fängelse. Mot den bakgrunden framstår det nu aktuella förslaget som än mer inkonsekvent och otydligt och bör därför inte ligga till grund för ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare.

7.2 Inrätta särskilda kriminalvårdshem

Vårt förslag till påföljden ungdomsstraff kommer att skilja sig från vanlig verkställighet av fängelsestraff, bl.a. genom att straffet bör verkställas på särskilt inrättade kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör man ta till vara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har särskild erfarenhet av att arbeta med ungdomar. Kriminalvårdshemmen bör också ha en högre personaltäthet än kriminalvården i övrigt. Utformningen och lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt i behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.

Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter, beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas möjlighet att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker. Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer slutna förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade antalet unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det knappast finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad. I stället bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.

Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan fullföljas efter frigivningen.

7.3 Verkställighetsregler

I augusti 1993 överlämnade Fängelseutredningen sitt huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76) till den dåvarande regeringen. I betänkandet föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). Av regeringens nyligen överlämnade proposition 1997/98:95 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, framgår dock att regeringen för närvarande inte finner några skäl att föreslå någon ny verkställighetslagstiftning. Som närmare utvecklas i vår motion 1997/98:Ju38 av Gun Hellsvik m.fl. (m) anser vi att regeringen snarast bör ta initiativ till en utredning med uppdrag att lämna förslag till en ny verkställighetslagstiftning, benämnd fängelselagen. I det sammanhanget bör även lagstiftningen om verkställighet av ungdomsstraff beredas. Angeläget är dock att frågorna rörande verkställighet av ungdomsstraff bereds skyndsamt och ges förtur.

När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas större betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att ett större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att straffet för den skull kan sägas urholkas.

Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den intagne till att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom. Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell skolplikt.

7.4 Särskilda regler för ungdomsstraff

Som framgått ovan bör de flesta regler i en ny verkställighetslagstiftning gälla även för verkställighet av ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas speciella behov bör man dock på vissa områden ha särskilda regler för verkställighet av ungdomsstraff.

7.4.1 Placering i avskildhet

I likhet med vad som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt bör huvudregeln vara att de unga, bortsett från i anslutning med dygnsvilan, vistas i gemensamhet med de andra intagna på kriminalvårdshemmet. Det är dock ofrånkomligt att även unga ibland måste kunna placeras i avskildhet. Med hänsyn till de skadliga effekter som sådan placering kan medföra bör den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast om han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att han är våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering i avskildhet bör inte gälla mer än i 24 timmar.

7.4.2 Vistelser utanför kriminalvårdshemmet

I likhet med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt bör den som är intagen på kriminalvårdshem ha vissa möjligheter att vistas utanför hemmet. Med hänsyn till permissioners och andra former av utevistelsers stora betydelse för att motverka skadliga följder av frihetsberövandet och för att underlätta anpassningen i samhället bör reglerna kunna vara mer generösa för ungdomar än vad som gäller för vuxna intagna i kriminalvårdsanstalt. Fritidsvistelser har här stor betydelse. Den unge bör vidare kunna beviljas frigång för att delta i t.ex. undervisning eller arbetsträning. När det gäller ungdomar kan man alltid utgå från att det finns ett behov av särskilda stödåtgärder, som ibland kan tillgodoses genom frigång. För att underlätta den unges anpassning till samhället bör den unge också kunna placeras på behandlingshem, familjehem eller liknande. Under sådan vistelse bör den unge ha någon form av strukturerad sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt arbete eller deltagande i behandling. För alla utevistelser bör kunna ställas upp villkor, t.ex. beträffande anmälningskyldighet och vistelseort.

7.4.3 Disciplinär bestraffning

Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det uppstå behov av disciplinära åtgärder. När det gäller ungdomar bör dock, förutom de nu befintliga sanktionsformerna varning och tidstillägg, endast avdrag på ekonomisk ersättning övervägas.

7.4.4 Kontrollåtgärder

De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom intagna på kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att upprätthålla kontakten med sina anhöriga och andra, bl.a. genom brev och andra försändelser. I KvaL finns i dag bestämmelser som gör det möjligt att av säkerhetsskäl granska försändelser till och från de intagna. Reglerna skiljer sig mellan öppna och slutna anstalter. När det gäller intagna på kriminalvårdshem bör försändelser få granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål eller meddelande om planläggning av brott, rymning eller liknande, när det finns anledning att anta att de innehåller något sådant föremål eller meddelande samt, när det gäller sökande efter otillåtna föremål, stickprovsvis.

Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge kroppsvisiteras när han anländer till kriminalvårdshemmet. Kroppsvisitation bör vidare få göras när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den unge, när han återkommer efter vistelse utanför kriminalvårdshemmet, när han skall ta emot eller har haft okontrollerade besök samt stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till. Utöver detta skall även ytlig kroppsvisitation kunna göras, om den bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och endast syftar till att söka efter vapen och andra farliga föremål.

Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. Den unge skall kunna kroppsbesiktigas när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom. Ytlig kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som anges ovan beträffande kroppsvisitation.

8 Övriga förslag

8.1 Villkorligt fängelse bör snarast införas

Straffsystemkommittén hade bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen, med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under villkorligt fängelse, en s.k. hattmodell under vilken en rad olika påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit fängelse.

Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse, med en möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ, kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske någon gång ringa fall av misshandel och liknande.

En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Levander. Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ryggsäck under en löptid. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna tid förlängs löptiden. När den unge kommit upp i t.ex. två års ryggsäckstid, dvs. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna utnyttjas meningsfullt vad gäller den unges rehabilitering.

En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer domstol att en månad skall avtjänas – för att ge den unge en föraning om hur obehagligt det är att vara frihetsberövad – och resterande sju månader stoppas i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde många gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.

Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller senare och då för avsevärd tid.

I propositionen aviserar regeringen att man tänker ta initiativ till en fortsatt analys av påföljdssystemet och i samband därmed särskilt överväga frågan om att införa villkorligt fängelse. Enligt Moderata samlingspartiet är det djupt beklagligt att det nu aktuella lagstiftningsärendet saknar ett sådant förslag. Vi anser att regeringen bör bereda frågan med förtur och snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till villkorligt fängelse, som kan träda i kraft den 1 januari 1999.

8.2  Rubriceringen snatteri bör ersättas med ringa stöld

I samband med att Straffsystemkommittén behandlade frågan om bötesstraffets tillämpningsområde diskuterade kommittén huruvida rubriceringen snatteri borde utmönstras. Efter gjorda överväganden rörande den framtida tillämpningen av bötesstraffet fann kommittén att uttrycket snatteri borde utmönstras eftersom det felaktigt ledde tankarna till ett bagatellartat brott.

Enligt regeringens uppfattning behöver frågan om att utöka användningen av böter föregås av ytterligare överväganden varför något förslag inte lämnas nu. Någon särskild diskussion om att utmönstra uttrycket snatteri förs inte i propositionen.

Vi kan instämma i regeringens bedömning vad gäller den utökade användningen av bötesstraffet men anser i likhet med kommittén att uttrycket snatteri leder tankarna fel och därför bör ändras, oavsett vilket ställningstagande som görs vad gäller bötesstraffets tillämpningsområde. Som framgår av ett av riksdagen nyligen behandlat betänkande (1997/98:JuU9, res. 2) anser vi att snatteribegreppet bör ersättas med ringa stöld.

Det bör ankomma på utskottet att ta fram erforderlig lagtext.

9 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utökad användning av samhällstjänsten för bl.a. unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att på nytt överväga tidigare beslutade och aviserade besparingar på kriminalvården,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att allmän skötsamhet bör tillmätas betydelse vid prövning om villkorlig frigivning i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om särbehandling av unga lagöverträdare vid prövning om villkorlig frigivning i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 25 mars 1998
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)	Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)	Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)	Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)	Lars Björkman (m)