med anledning av prop. 1999/2000:100 2000 års ekonomiska vårproposition

Motion 1999/2000:Fi30 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Ett tryggare Sverige

Brottsligheten tar inte semester. Därför kan inte heller statsmakten ta
ledigt från sin grundläggande uppgift - att skydda medborgarna från
brottsliga angrepp.

Denna statens främsta uppgift har under det socialdemokratiska regerings-
innehavet varit satt på undantag. En efter en har regeringen släckt ner
Sveriges polisstationer. Stora delar av landet har lämnats åt sitt öde, med
närmaste polis ett par timmar bort. Rättsstaten drar sig undan, laglösheten
vinner terräng.

Krisen inom rättsväsendet tar sig många uttryck. Den visar sig bland annat
i det minskande antalet poliser, i det minskande antalet ärenden som polisen
redovisar till åklagare och i en oroande brottsutveckling.

Utvecklingen inom poliskåren är särskilt bekymmersam. Både i våra
småkommuner och i våra storstäder råder polisbrist. Stockholm har förlorat
1 000 poliser under de senaste fem åren, och även i Västra Götaland och i
Skåne är antalet vakanser stort. I hela landet har antalet anställda inom
polisen minskat med 1 400 personer bara under de två senaste åren.
Avståndet mellan medborgarna och närmaste polis blir allt längre.

Brottslighetens omfattning styrs i hög grad av upptäcktsrisken. Vetskapen
om att närmaste polis finns långt från platsen för ett planerat brott verkar
knappast avhållande på brottsbenägna personer. En underbemannad poliskår
leder därför ofrånkomligen till lägre upptäcktsrisk. De i debatten ofta
åberopade amerikanska exemplen visar också att upptäcktsrisken har en
avgörande betydelse för en framgångsrik brottsbekämpning.

I en nyligen publicerad rapport är situationen nu sådan att polisen utan
utredning skriver av allt mellan 40 procent och, i vissa kommuner, ända upp
till 90 procent av alla brottsanmälningar. Antalet ärenden redovisade till
åklagare har i Sverige sjunkit med nio procent under 1999. Man kan med fog
säga att Sveriges kriminella i dag har oddsen på sin sida.

Antalet anmälda brott ligger kvar på en generellt hög nivå. Förra årets
minskning på en procent kan i mångt och mycket förklaras med ett minskat
antal tillgreppsbrott, främst cykelstölder. Av Rikspolisstyrelsens årsredovis-
ning framgår att de flesta andra större kategorier av anmälda brott ökat i
antal.

Rån är det våldsbrott som jämfört med år 1998 både antalsmässigt och
procentuellt ökar mest. Ökningen beror framför allt på personrånen, som är
den största råntypen och som har ökat med drygt 20 procent. Även andra
mindre vanliga typer av rån har ökat, exempelvis butiksrånen med 13
procent. De anmälda rånbrotten har ökat under hela 1990-talet med undantag
för åren 1993 och 1994. De senaste fyra åren har rånbrotten ökat med cirka
45 procent.

En nyligen genomförd enkätundersökning bland cirka 4 500 elever i 15-
till 17-årsåldern visade att tio procent av pojkarna och fem procent av
flickorna någon gång blivit utsatt för rån. Våra skolungdomar lever alltså i en
miljö där risken för att bli utsatt för brott är stor och dessutom ökande.

Medborgarna har en självklar rätt att kräva betydligt mer rättstrygghet för
inbetalda skattemedel än vad staten klarar av att leverera i dag. Denna rätt
kan inte ifrågasättas ens under ekonomiska kristider. Rättsstatens fundamen-
tala delar borde därför vara fredade från sådana besparingar som leder till
minskad trygghet för landets medborgare. Men under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet har människors trygghet och förtroende för rättsstaten
inte varit ett prioriterat område.

Moderaterna föreslår i det följande en rad omedelbara åtgärder för att
förbättra rättssäkerheten i Sverige. De sammanfattas under fem rubriker,
nämligen Trygghet för laglydiga, Otrygghet för kriminella, Brott skall klaras
upp, Efter brott skall följa straff, Stärkt skydd för kvinnor och Narkotikan
skall utrotas.

2 Laglydiga skall känna sig trygga, inte brottslingar

- 3.000 fler poliser

- Poliser skall synas. Anställ expertis som kan biträda polisen

- Gör den nationella insatsstyrkan nationell genom att underställa den

- Rikspolisstyrelsen

Brottsligheten kan inte bekämpas utan poliser. Socialdemokraterna, som
lade ner polisutbildningen under några år på 1990-talet, har under lång
tid drivit en rent polisfientlig kriminalpolitik. I stället för att öka
resurserna till polisen har Socialdemokraterna valt att tillskriva
brottsförebyggande egenskaper för diverse åtgärder inom den generella
välfärdspolitiken. På så sätt har polisen fått stå tillbaka för andra
uppgifter i den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Polisen spelar emellertid en alldeles avgörande roll för rättstryggheten.
Människor som drabbats av brott måste kunna lita på att polisen finns till
hands och på plats. På samma sätt som sjukvård förutsätter läkare, förutsätter
brottsbekämpning poliser. Att tala om rättstrygghet och samtidigt skära ner
på polisverksamheten är därför inte trovärdigt.

Ändå är det just det som den socialdemokratiska regeringen försökt göra
under sitt regeringsinnehav. Budget efter budget har lagts fram med
minskade anslag till polisen och det övriga rättsväsendet. Effekterna av den
socialdemokratiska svältkuren är tydliga ute på landets polisstationer.
Moralen bland de poliser som finns kvar har blivit lidande, många poliser
känner sig desillusionerade och övergivna av statsmakterna.

Framförallt har den socialdemokratiska politiken resulterat i en skriande
brist på poliser såväl i storstäderna som på landsbygden. Många av landets
små kommuner saknar fast stationerad polis stora delar av dygnet. 40 procent
av landets små kommuner får räkna med utryckningstider på 30-60 minuter
från närmaste större ort med fast bemanning. På grund av hårda priori-
teringar kan man ändå inte räkna med att polisen kommer när man kallar.
Stora delar av landsbygden riskerar att bli laglöst land.

I våra storstäder dräneras närpolisorganisationen ständigt på personal. Allt
fler närpoliser tvingas överge sitt närpolisområde för att sättas in i den akuta
utryckningsverksamheten. De områden som lämnas utan ordentlig polis-
bevakning - och dessutom på tider när brottsligheten är som högst - är oftast
redan hårt drabbade av kriminalitet. Genom de senaste årens besparingar har
regeringen dessutom svikit de brottsförebyggande ambitioner som låg bakom
närpolisreformen.

Avsaknaden av synliga poliser, både i stad och på landsbygd, kan inte
fortgå längre. För att möta en allt grövre brottslighet med internationella
inslag, och samtidigt ge medborgarna ett gott rättsskydd mot den s.k.
vardagsbrottsligheten, krävs att antalet poliser lyfts upp till en betydligt
högre nivå. Vi vill därför omedelbart avsätta resurser för att avlasta den
uniformerade personalen. Dessa resurser bör bl.a. användas till att anställa
expertis och specialistkompetens för de olika uppgifter som nu utförs av
poliser men som bättre kan utföras av särskilt utbildad personal.

Antagningen till polisutbildningen måste öka för att man i framtiden skall
undvika att hamna i situationer som dagens, där det helt enkelt inte finns
några poliser att anställa. Konsekvenserna av Socialdemokraternas nedlägg-
ning av polisutbildningen är något Sverige kommer att få leva med under
lång tid framöver. Många arbetsuppgifter inom polisväsendet förutsätter att
ett tillräckligt stort antal yngre poliser finns tillgängliga, men poliskåren är
i
dag en kår med hög medelålder och hög sjukfrånvaro.

Antalet poliser i Sverige uppgår till 16 200. I praktiken är dock antalet till-
gängliga och verksamma personer betydligt lägre. Allt detta sammantaget -
åldersstrukturen, den begränsade tjänstbarheten, den ökade sjukfrånvaron -
har gjort att det operativa arbetet försämrats. Vi delar därför Rikspolis-
styrelsens uppfattning att antalet poliser de kommande åren bör uppgå till
minst 19 000. Genom en kraftigt ökad antagning till polisutbildningen kan
den negativa utvecklingen vändas. Men detta förutsätter att polisutbildning
bedrivs på ytterligare en eller ett par orter.

I takt med att den grova brottsligheten blir allt mer välorganiserad och
internationellt förgrenad måste också polisen bli allt bättre på att möta nya
hot. I detta arbete har den nationella insatsstyrkan en central roll att fylla.
Vi
vill göra insatsstyrkan till en verklig nationell resurs genom att organisera
den under rikspolisen och ge den ett eget budgetansvar. Den rådande
ordningen - att den lokala polismyndighet som begär hjälp av insatsstyrkan
även får bära kostnaderna för insatsen - är inte bra. Risken är stor att
polismyndigheter av ekonomiska skäl undviker att utnyttja insatsstyrkan.

3 Brott skall klaras upp

- Snabbutbilda speciella utredningspoliser

- Förbättra polisens teknikstöd

Gång på gång har Socialdemokraterna gjort klart att tyngdpunkten i
partiets kriminalpolitik ligger på de s.k. brottsförebyggande åtgärderna
inom ramen för den allmänna välfärdspolitiken. Trots dessa strävanden
så fortgår brottsligheten på en förhållandevis hög nivå. Den har blivit en
konstant faktor i samtliga medborgares liv, något alla måste ta i
beaktande varje dag. I Sverige anmäldes i fjol 1 164 000 brott. Det
motsvarar en miljon etthundrasextiofyratusen misslyckanden för staten i
dess brottsförebyggande arbete. Hur många brott som man verkligen
lyckades förebygga är av naturliga skäl omöjligt att mäta.

En effekt av de socialdemokratiska besparingarna på rättsväsendet är att
uppklarandeprocenten sjunkit till oacceptabelt låga nivåer. I genomsnitt är
det inte mer än vart fjärde brott som blir uppklarat. Enligt en rapport nyligen
från SmåKom, finns det kommuner där polisen skriver av upp emot 90
procent av anmälningarna utan utredning.

Det vore förödande för rättssamhället att låta tilltron för polisens förmåga
att utreda brott sjunka ytterligare. Risken för att medborgarna försöker ta
lagen i egna händer ökar i takt med avskrivningarna.

Moderata samlingspartiet vill ha en kriminalpolitik som är fokuserad på att
klara upp de brott som människor faktiskt drabbas av varje dag. När en
brottslig handling begås har staten en skyldighet att göra sitt yttersta för att
hjälpa de människor som drabbats av gärningen. Gärningsmannen skall hittas
och lagföras, brottsoffret skall kompenseras.

Att klara upp de brott som begås och realisera lagens straffhot är inte bara
en moralisk skyldighet staten har gentemot medborgarna, det är dessutom
effektivt brottsförebyggande arbete. Ingen annan än polisen kan utföra det
arbetet, och därför måste polisens resurser först och främst användas till att
utreda medborgarnas anmälningar om brott.

För att omedelbart förbättra polisens utredningskapacitet kan särskilda
utredningspoliser snabbutbildas. På så sätt skulle de akuta luckorna i polisens
utredningsresurser kunna fyllas. Dessa "utredningspoliser" behöver inte
nödvändigtvis gå den ordinarie polisutbildningen eftersom de främst skall
arbeta med brottsutredningar. Genom en kortare och specialiserad utbildning
skulle dessa poliser förhållandevis snabbt komma att förstärka polisens
utredningskapacitet. Målsättningen måste vara att inte en enda anmälan om
brott skall läggas ner utan att omständigheterna kring den anmälda händelsen
utretts ordentligt.

Investeringar behöver också göras beträffande polisens teknikstöd. De
nuvarande radiokommunikationssystemen från 1970- och 1980-talen måste
bytas ut under de närmaste åren. Även de nya IT-systemen behöver utvecklas
och implementeras under den kommande budgetperioden. Genom modern
teknik kan dagens brottslighet kartläggas och analyseras, vilket kan bidra till
en effektiv koncentration av polisinsatserna. En ökad teknikanvändning bör
också kunna förbättra informationsutbytet mellan olika berörda myndigheter.

4 Efter brott skall följa straff

- Tillsätt en kriminalpolitisk utredning bl.a. med uppgift att se över per-
missionsreglerna i 1974 års kriminalvårdslag

- Inrätta 350 nya anstaltsplatser och 50 nya häktesplatser

- Rusta upp rättsväsendet

Situationen på landets fängelser och häkten är på många sätt kaotisk.
Antalet platser räcker inte till för att ta emot de personer som dömts till
fängelsestraff av domstolarna. Antingen sitter de kvar och avtjänar stora
delar av sina fängelsestraff på häktena eller så är de satta på fri fot i
väntan på att deras straff skall verkställas. De som trots allt får plats på
anstalterna behöver inte stanna särskilt länge. Permissioner och
villkorliga frigivningar är numera en slags rättighet som varje intern är
noga med att kräva. I 1999 års permissionsutredning framhålls att
anstalterna har svårt att stå emot fångarnas krav på "full tilldelning" av
antalet permissionstimmar. Tony Olsson hade exempelvis under de fem
månaderna närmast före händelserna i Malexander haft 65 permissioner.

Förutom den s.k. normala permissionen beviljas fångar en rad andra
utevistelser: "mc-klubb", "riddarspel", "vistas i centrala delar", "gym" är
några av de skäl som angivits under senare år när personer dömda till fyra års
fängelse eller mer beviljats utevistelse utanför anstalt för diverse fritids-
aktiviteter. Detta är alltså en form av vistelse utanför anstalt som fångarna
beviljas utöver den normala permissionen!

Enligt vår mening grundar sig de här problemen i 1974 års kriminal-
vårdsreform. Det var en reform som genomfördes i en annan tid och med ett
annat klientel på landets anstalter. Regeringen bör därför nu göra en
ordentlig översyn av 1974 års regler på det här området. Det finns ett stort
behov av nya regler, anpassade efter dagens situation på de svenska
anstalterna.

Under tiden måste dagens regelverk tillämpas på ett mer restriktivt sätt.
Det måste stå klart för alla berörda att varken permissioner eller villkorliga
frigivningar är några självklara rättigheter.

Det är dessutom nödvändigt att antalet platser utökas. I ett första skede
krävs att regeringen tillmötesgår Kriminalvårdsstyrelsens begäran om att få
öppna ca 100 tidigare stängda platser vid Tidaholms- och Kumlaanstalterna.
I ett längre perspektiv krävs ytterligare satsningar för att öka antalet
anstaltsplatser. Kriminalvårdsstyrelsens långsiktiga planer på en ny anstalt
med ytterligare 250 platser bör därför förverkligas. Antalet häktesplatser bör
dessutom utökas med 50. Kriminalvårdens programverksamhet, som
drabbats hårt av de socialdemokratiska besparingarna, måste dessutom ges
ytterligare resurser. En stram och fast kriminalpolitik kräver att
fängelsevistelserna används för att rehabilitera eller behandla intagna som är
i behov av det. En sådan meningsfull kriminalvård förutsätter tillräckliga
resurser.

Samtidigt som detta görs måste rättsväsendet i stort rustas upp. Dom-
stolarna måste ges möjlighet att klara sina uppgifter. Orimliga ärende-
balanser får inte tillåtas urgröpa allmänhetens förtroende för rättssamhällets
förmåga att hävda lagen och rätten. Det är väsentligt att de straffsatser som
lagen föreskriver realiseras och att straffen döms ut i så nära anslutning till
brottet som möjligt.

5 Stärkt skydd för kvinnor

- Skärp straffen för brott mot kvinnor

- Ge varje misshandlad kvinna rätt till en stödperson

- Utnyttja elektronisk fotboja vid besöksförbud

Det ökande våldet mot kvinnor har belyst de omänskliga förhållanden
dessa kvinnor tvingas leva under. Årligen får ca 25 kvinnor sätta livet till
i Sverige. Kvinnovåld är en speciell typ av brottslighet som kräver
speciella insatser.

Till att börja med bör straffen för brott mot kvinnor ses över. Skärpta
straffsatser kommer att kunna bidra till en ökad trygghet för de kvinnor som i
dag lever under ständiga hot.

Varje drabbad kvinna skall även ha rätt till en stödperson. En stödperson
som är speciellt utbildad i problemen runt kvinnovåldet kan hjälpa kvinnan i
kontakterna med myndigheter och förmedla hjälp. Många fall av våld mot
kvinnor hade kunnat undvikas om myndigheterna haft tillgång till varandras
information. En stödperson skulle ur den drabbade kvinnans perspektiv
kunna informera myndigheterna om bl.a. hotbild och skyddsbehov.

I Sverige finns det ca 2 400 män som av domstol ålagts besöksförbud.
Antalet brott mot besöksförbuden uppgick förra året till ca 3 200 och ofta
står samme man för upprepade överträdelser. Under en längre tid har det
funnits tekniska förutsättningar att elektroniskt övervaka dessa män genom
s.k. elektronisk fotboja. Genom elektronisk övervakning kan de män som
dömts till besöksförbud kontrolleras bättre. En elektronisk fotboja kan inte
hindra någon att bryta ett besöksförbud, men som bevisning för att så skett är
det ett mycket viktigt komplement.

6 Narkotikan skall utrotas

- Grova narkotikabrott skall leda till livstids fängelse

- Anstalter skall vara narkotikafria

- Ungdomar under 15 år skall kunna narkotikatestas

Att bekämpa narkotika är att bekämpa kriminalitet. Sambandet mellan
kriminalitet och narkotika är uppenbar för var och en som någon gång
besökt ett svenskt fängelse. Mer än 60 procent av de intagna på anstalt
har något känt missbruk. 29 procent av dessa är narkotikamissbrukare
och 18 procent har någon form av blandmissbruk. För att få ner
brottsligheten är det därför nödvändigt att få ner narkotikamissbruket i
Sverige.

Narkotikan tränger ner i allt lägre åldrar. Om den utvecklingen tillåts
fortsätta kommer rättstryggheten till slut att bli lidande, förutom alla de
personliga tragedier som narkotikamissbruket orsakar. För att upptäcka de
riktigt unga narkotikapåverkade måste därför polisen ges möjlighet att
drogtesta även ungdomar under 15 år.

Det är dags att flytta fram positionerna i kampen mot narkotika. Detta
måste ske på samtliga områden inom rättsväsendet. Dels bör en del av de
ökande polisresurserna avsättas för att hindra att våra ungdomar kommer i
kontakt med narkotikan, dels bör kriminalvården ges mer resurser för
åtgärder för att hålla anstalterna fria från narkotika.

Narkotikahanteringen skapar enorma rikedomar för ett fåtal cyniska
kriminella, samtidigt som deras preparat ödelägger hundratals människors liv
varje år. I det perspektivet är de straffsatser som i dag kan utdömas inte
tillräckliga. Det bör därför var möjligt att döma till livstids fängelsestraff
vid
grovt narkotikabrott.

7 Något måste göras nu

Den socialdemokratiska regeringen har, sedan den kom till makten 1994,
genomfört en medveten nedmontering av den svenska rättsstaten. Genom
minskade resurser till de rättsvårdande myndigheterna har laglösheten
vunnit mark i Sverige år efter år.

Att regeringen i årets vårproposition, efter snart sju magra år, föreslår
ökade resurser till rättsväsendet är därför välkommet men senkommet. För
varje år som regeringen väntat med dessa nödvändiga förstärkningar har
behoven ökat, arbetsuppgifter tillkommit och brottsligheten blivit allt mer
välorganiserad. Det finns alltså ingen anledning att vänta ytterligare ett år,
utan åtgärder bör vidtas redan under innevarande budgetår.

Framförallt kräver situationen inom polisen att omfattande resurser sätts in
redan under innevarande budgetår. Inget hindrar att man redan i år påbörjar
rekryteringen av specialistpersonal och utredningspoliser samt att resurser
görs tillgängliga för ytterliga tekniksatsningar. På så sätt kan man snabbt få
en högre verkningsgrad inom poliskåren. Med tanke på att det bara i
Stockholm begås ett ungdomsrån om dagen, finns det ingen anledning att
låta ytterligare dagar gå utan att något görs.

Allvaret i dagens situation är ett direkt resultat av att regeringen fört en
kortsiktig politik och ständigt skjutit problemen framför sig. Dagens
polisbrist och åldersstruktur inom poliskåren är till exempel en direkt effekt
av att socialdemokraterna lät polisutbildningen ligga nere under tre år på
1990-talet.

Hur mycket av medborgarnas trygghet regeringen varit beredd att offra blir
tydligt när man läser polisväsendets budgetunderlag. Rikspolisstyrelsen
befarar där att polisväsendet nu "är farligt nära den nivå där de grund-
läggande polisuppgifterna till värn för medborgarna äventyras".

Människors otrygghet visar sig inte i några budgetsiffror, och att riva ner
medborgarnas förtroende för lagen och rättsstaten har därför varit ett billigt
sätt för regeringen att rädda sina stora kollektiva välfärdsprojekt. Att bygga
upp det förtroendet igen kommer inte att vara lika billigt.

8 Hemställan

8 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om resurser till polisen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rusta upp rättsväsendet.

Stockholm den 27 april 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)