med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning

Motion 1999/2000:A10 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Inledning

Propositionen visar ännu en gång på regeringens oförmåga att reformera
lagstiftningen när det gäller arbetsmarknadslagar och lönebildning.
Återigen har åsikterna från LO och Vänsterpartiet vägt tyngre än det
faktum att Sverige behöver en flexibel lagstiftning kring lönebildning
och arbetsrätt som bidrar till att välfärd och sysselsättning kan tryggas.

Inför framtagandet av propositionen aviserade statsrådet att den kanske
skulle komma att innehålla behövlig lagstiftning när det gäller t.ex. ett
borttagande av blockadmöjligheten mot enmansföretag. Det var samma visa
hösten 1996 när regeringen presenterade en proposition om en "ny" arbets-
rätt. Först gick man ut med stora ambitioner att reformera. Slutresultatet blev
några små förslag. Denna gång är det precis likadant. Förslagen har tappat
sting under den interna processen inom det socialdemokratiska regerings-
partiet. Detta är tråkigt inte minst mot bakgrund av de många, och ofta goda,
förslag som presenterades i de utredningar ledda av Svante Öberg (Med-
lingsinstitut och lönestatistik (SOU 1997:164), Medling och lönebildning
(SOU 1998:141) samt den rapport till regeringen (dnr N1999/5784/ARM)
utarbetad av Svante Öberg och förre statsministern Ingvar Carlsson som
föregick propositionsskrivandet.

2 Folkpartiets syn på arbetsmarknadslagar och
lönebildning

Få politiska uppgifter är viktigare än att modernisera de regler som styr
den svenska arbetsmarknaden. Dagens lagstiftning bidrar till att
cementera arbetslösheten på en högre nivå än nödvändigt och till att
skapa problem med lönebildningen. Skadeverkningarna av
lagstiftningen märks på många olika sätt: arbetsgivare drar sig för att
anställa, småföretagare tvingas betala dryga skadestånd för att de
missförstått snåriga regler, människor som en gång hamnat utanför
arbetsmarknaden har mycket stora svårigheter att ta sig in och
lönesättningen avspeglar dåligt såväl det samhällsekonomiska utrymmet
som produktivitetsutvecklingen i skilda branscher och företag.

Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna skall ses som instrument för
att skapa balans mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden.
Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till för att man ansåg att den
anställde hade en svag position mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt
påpekande såväl när lagstiftningen infördes som idag. Vad som har gått snett
är att i många fall är det organisationerna både på arbetstagar- och
arbetsgivarsidan som fått för stort inflytande. Lönebildning och arbetsrätt bör
därför i större grad utformas så att den enskilde arbetstagaren och arbets-
givaren får större inflytande över anställningsavtalet. Detta är något som
Folkpartiet hävdat i flera år och som vi också lagt fram förslag om i olika
sammanhang.

Det är ändock viktigt att påpeka att vi anser att det i huvudsak är avtal
mellan arbetsmarknadens parter som skall lösa dessa frågor. Lagstiftning
skall endast tillämpas i de fall där det är uppenbart att nuvarande regler inte
fungerar som tänkt.

3 Behovet av en förbättrad lönebildning

Regeringen konstaterar att Sverige under lång tid misslyckats med att
åstadkomma en lönebildning som var förenlig med kraven på
konkurrenskraft och goda förutsättningar för tillväxt. Detta ledde till
upprepade devalveringar som för en tid förbättrade situationen men som
på sikt ledde till kompensationskrav och hög inflation. Regeringen
konstaterar: "I Sverige dröjde det ända till i början av 1990-talet innan ett
definitivt beslut togs om att på allvar försöka bryta
inflationsutvecklingen." (prop. sid. 22)

Den dämpning av löneökningstakten som därefter inträdde hade inte, som
regeringen tror, så mycket att göra med de specifika former under vilka
avtalen då slöts som med läget på arbetsmarknaden.

Den uppgift som nu ligger framför är att kunna nå en konkurrenskraftig
lönebildning även i ett läge när konjunkturen förbättras, något som
uppenbarligen misslyckades i 1995 års avtal. Regeringen redovisar prognoser
som pekar på att mycket talar för att löneökningarna kommer att ligga ett par
procentenheter över motsvarande i våra konkurrentländer. Det är således en
viktig politisk uppgift att så mycket som möjligt, utan att bedriva statlig
inkomstpolitik, underlätta en konkurrenskraftig lönebildning.

Samtidigt måste konstateras att regeringen i sitt förslag är alldeles för
fixerad vid den genomsnittliga löneökningstakten. Minst lika viktigt är hur
lönestrukturen utvecklas. Exempelvis anger Kommunförbundet i sitt
remissvar att med "en väl fungerande lönebildning" skall förstås inte bara att
den samlade löneökningstakten inte överstiger ökningstakten i våra
viktigaste konkurrentländer utan även att lönerelationerna mellan olika
branscher och yrken speglar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Denna
viktiga fråga är sådan att där kan rimligen ingen central medlingsfunktion ha
någon egentlig uppgift.

4 Förslagen i propositionen

4.1 Medlingsinstitutet

Regeringen föreslår att en ny myndighet med namnet Medlingsinstitutet
inrättas. Folkpartiet tycker att det är bra om medlingsfrågorna kan ges en
större tyngd för att förbättra lönebildningen på den svenska arbetsmark-
naden. Vi är emellertid, precis som ett flertal remissinstanser, tveksamma
till den form av medlingsinstitut som regeringen föreslår i propositionen.
Det är uppenbart att regeringen här försöker sitta på två stolar. Dels vill
man ge intryck av att man vidtar en kraftfull åtgärd, dels vill man
försäkra tveksamma eller kritiska parter att det egentligen inte innebär
någon förändring. Med en så oklar politisk vilja blir också uppdraget för
det nya medlingsinstitutet oklart. Det finns en risk att uppdraget på några
håll kommer att tolkas som ett klartecken för statlig inkomstpolitik. Ett
exempel på oklarhet är att regeringen i propositionen säger: "För att det
skall vara möjligt att skapa fortsatt goda förutsättningar för en hög
sysselsättningstillväxt är det väsentligt att Medlingsinstitutet inte enbart
har i uppgift att medla utan även på andra sätt verkar för en väl
fungerande lönebildning." (sid. 42) Folkpartiet anser dock frågan om en
väl fungerande lönebildning så viktig att vi likväl nu accepterar ett
medlingsinstitut. Det är lämpligt att medlingsinstitutets verksamhet
utvärderas efter nästa omgång löneförhandlingar. För att Folkpartiet skall
finna det meningsfullt med ett medlingsinstitut bör detta dock ha rimliga
arbetsförutsättningar. En sådan förutsättning är att stridsåtgärderna på
arbetsmarknaden har en rimlig proportionalitet. Utredningens förslag om
stridsåtgärders proportionalitet bör därför genomföras.

4.2 Behovet av ett tidigt agerande

Vi delar regeringens bedömning av behovet av ett tidigt agerande innan
gällande avtal löpt ut i den meningen att den gamla ordningen där det
kunde gå flera månader mellan det ett avtal löpt ut till dess ett nytt var
framförhandlat var otillfredsställande. Detta bör dock parterna i första
hand kunna lösa själva. Regeringen vill ge Medlingsinstitutet rätt att vid
vite kunna kalla parterna till överläggningar bl.a. för att kunna informera
sig om tidsplaner och självt informera om t.ex. de samhällsekonomiska
förutsättningarna. Samtidigt är regeringen angelägen om att
Medlingsinstitutet inte skall blanda sig i gällande avtal om
förhandlingsordningar. Vi vill ha en klarare linje där det inte skall finnas
någon vitesbelagd plikt att komma till förhandlingar utan ser det som
självklart att parterna frivilligt informerar om förhandlingsordningar och
tidsplaner. Det torde höra till sällsyntheterna att parterna inte hörsammar
när regeringen eller någon myndighet kallar för att ge information.

I propositionen sägs: "Medlingsinstitutet bör enligt regeringen ha i uppgift
att tillvarata och upprätthålla den breda samsyn som finns på arbets-
marknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll och ha
möjlighet att, när så är lämpligt, verka för giltighetsperioder för kollektiv-
avtalen som befrämjar en väl fungerande lönebildning och att förhandlingar
inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det
förs i tiden parallella förhandlingar." (sid. 51) Utan att regeringen riktigt
vill
medge det kan detta i sig bära fröet till tvångsmässigt samordnade förhand-
lingar. Flera remissinstanser pekar på att en tidsmässig samordning försämrar
möjligheterna att hitta lösningar på branschspecifika problem. Om Medlings-
institutet över huvud taget skall kunna accepteras bör det inte ha möjligheter
att tvångsmässigt samordna förhandlingarna.

4.3 Externa medlare

Regeringens bedömning är att den direkta medlingsverksamheten även i
framtiden huvudsakligen bör bedrivas av externa medlare. Folkpartiet
delar denna uppfattning. Därigenom ges möjlighet att utnyttja personer
med stort förtroende hos allmänheten och hos arbetsmarknadens parter.

4.4 Lönestatistik

Folkpartiet delar, i likhet med ett stort antal remissinstanser, inte
regeringens uppfattning att ett nytt medlingsinstitut bör bli
statistikansvarig myndighet. Denna uppgift bör ligga kvar på SCB.
Erforderliga analyser därutöver kan utföras av Konjunkturinstitutet.

Vi motsätter oss inte de förbättringar av lönestatistiken som regeringen
föreslår. Vi motsätter oss inte heller förslaget att Konjunkturinstitutet
skall avge en årlig rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna
för löneförhandlingar. Vi vill dock varna för en alltför stor tilltro till att
statistik eller ekonomiska analyser i sig skall kunna leda till en bättre
lönebildning. Dessa åtgärder har isolerade inte någon effekt om det inte
föreligger goda förutsättningar i form av rimliga arbetsmarknadslagar
och andra regler och incitament på arbetsmarknaden.

Regeringen anser att en förbättring av statistiken ger bättre möjligheter att
följa och analysera löneutvecklingen för kvinnor och män. Detta är ett skäl
till att vi förordar de förbättringar av lönestatistiken som föreslås samtidigt
som vi vill hänvisa till vad Arbetsgivarverket och Handelsanställdas Förbund
var för sig påpekar att för att bedöma om huruvida löneskillnader är sakligt
motiverade eller ej krävs lokal eller individuell kännedom som en central
myndighet inte rimligen kan ha.

4.5 Medling

Enligt nuvarande ordning kan förlikningsman utses först om stridsåtgärd
hotar eller har påbörjats. Regeringen vill nu ge Medlingsinstitutet
möjlighet att efter samtycke från parterna utse medlare eller
förhandlingsledare även om stridsåtgärd inte hotar. Folkpartiet accepterar
denna ordning.

Regeringen föreslår vidare i enlighet med utredningen att Medlings-
institutet skall kunna utse medlare även utan parternas samtycke om strids-
åtgärder hotar eller har påbörjats. Samtidigt anger regeringen att parter som
är bundna av samarbetsavtal med förhandlingsordning om medling, t.ex.
Industriavtalet, inte bör kunna underkastas tvångsmedling. Detta är ånyo ett
exempel på att regeringen öppnar en möjlighet att komma ur Medlings-
institutets grepp, genom att teckna avtal av Industriavtalets typ. Vi motsätter
oss självfallet inte detta men det visar att flera av de uppgifter som
regeringen anger för det nya Medlingsinstitutet mest är politisk retorik.

Vi accepterar möjligheten att utdöma vite vid förhandlingsvägran.

4.6 Varseltid

Vi kan konstatera att de förslag som gäller varsel i propositionen är bra
och de sammanfaller i mångt och mycket med förslag som Folkpartiet
tidigare drivit. Detta innebär att vi stöder förslagen att varseltiden
förlängs från sju dagar till sju arbetsdagar. Det gäller även förslaget om
varselavgift om en part underlåter att varsla om en konflikt, förslaget att
medlare kan besluta att uppskjuta en varslad stridsåtgärd samt förslaget
att förhöjd varselavgift skall utgå då part vidtar stridsåtgärd i strid mot
beslut om uppskjutande.

Vi accepterar regeringens bedömning att det inte bör inrättas en fast
skiljenämnd men vill i detta sammanhang lyfta fram det förslag som
Folkpartiet tidigare lagt fram och som även fanns med i utredningen
"Spelreglerna på arbetsmarknaden" (SOU 1991:13) om att en partssamman-
satt nämnd med opartisk ordförande tillsätts för att avgöra konflikters sam-
hällsfarlighet.

4.7 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag

Det är beklagligt att regeringen inte vågar göra något åt frågan om ett
förbud mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag. Visserligen
finns det på många avtalsområden skydd mot åtgärder som är riktade mot
enmans- och familjeföretag, men de är inte heltäckande vad gäller hela
LO-SAF-området. Frågan har varit aktuell tidigare. Under den
borgerliga regeringsperioden 1991-1994 infördes en förbud mot denna
typ av åtgärder som gällde under 1994. Tyvärr togs denna åtgärd bort i
samband med den socialdemokratiska s.k. återställarpolitiken under
hösten 1994. Vi delar utredningens bedömning att sedan förbudet
upphävdes så har det på nytt använts stridsåtgärder mot enmans- och
familjeföretag och därmed bör förbudet återinföras. Det finns
uppenbarligen delade meningar inom regeringen i denna fråga men här
har tydligen LO fått diktera regeringens politik. Folkpartiet föreslår
därför att den bestämmelse som motsvarade den som fanns i MBL under
1994 och som förbjöd stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
återinförs. Förslag till en sådan lagtext finns i utredningen "Medling och
lönebildning" (SOU 1998:141) enligt följande:

41 b §

En arbetstagare får inte vidta eller delta i en stridsåtgärd som har till
ändamål att kollektivavtal skall träffas med ett företag som inte har
några arbetstagare eller där bara företagaren eller företagarens familje-
medlemmar är arbetstagare och ensamma ägare. Detsamma gäller när
en stridsåtgärd har till ändamål att stödja någon som vill träffa
kollektivavtal med ett sådant företag. Vad som nu sagts hindrar inte en
arbetstagare från att delta i en anställningsblockad som riktar sig mot ett
sådant företag och som har beslutats i behörig ordning av en
arbetstagarorganisation.

Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket är att anse som
olovliga. Förändringar i anställnings- eller ägarförhållanden som har
inträffat sedan en stridsåtgärd har varslats eller inletts skall inte beaktas
vid
bedömningen av om en stridsåtgärd är att anse som olovlig enligt första
stycket.

Det bör ankomma på utskottet att slutgiltigt utforma lagtexten och
förelägga ett förslag för riksdagen.

4.8 Stridsåtgärders proportionalitet

Utredningen har föreslagit att vissa proportionalitetskrav skall införas för
stridsåtgärder. Med detta menas att vissa konflikter skall kunna förklaras
olovliga om de t.ex. är mer omfattande än vad som är rimligt, vissa fall
av sympatiåtgärder m.m. Regeringen är dock inte beredd att följa
utredningens förslag på detta område. Utredningen pekar på tre
situationer där stridsåtgärder bör betraktas som olovliga. Den första är
när en stridsåtgärd är relativt liten men har kraftiga skadliga effekter på
motparten på ett sätt som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens
omfattning. Den andra är när en stridsåtgärd tillgrips som svar på en
åtgärd som varslats av motparten och svarsåtgärden är väsentligt mer
omfattande än vad som är rimligt med hänsyn till den ursprungliga
åtgärden. Den tredje är när en stridsåtgärd tillgrips som sympatiåtgärd
och åtgärden kan förväntas leda till skada som står i uppenbart
missförhållande till åtgärdens omfattning. Utredningen föreslog att dessa
frågor skall prövas av Arbetsdomstolen. Folkpartiet anser att
utredningens förslag på detta område är rimliga och väl avvägda och
därför bör genomföras. Den relevanta lagtexten återfinns i utredningens
förslag till formulering av medbestämmandelagens 41 c §:

För stridsåtgärder som vidtas i samband med avtalsförhandlingar
mellan parter som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i
förhållande till varandra skall följande gälla.

Om en part har varslat om en stridsåtgärd som är partiell eller på annat
sätt begränsad och åtgärden kan förväntas leda till skada eller annan
olägenhet som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning,
kan åtgärden förklaras olovlig.

En stridsåtgärd som har varslats som svar på en annan stridsåtgärd
kan också förklaras olovlig, om den är väsentligt mer omfattande än vad
som är rimligt med hänsyn till den åtgärd som orsakat svarsåtgärden.

Även en sympatiåtgärd som har varslats till stöd för en part i en tvist
mellan parter, som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i
förhållande till varandra kan förklaras olovlig. Det kan ske om den varslade
sympatiåtgärden kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet som
står i ett uppenbart missförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens
omfattning.

Talan om olovligförklaring enligt andra, tredje och fjärde styckena kan
endast föras av den arbetsgivare eller organisation mot vilken åtgärden
riktas. Med stöd av bestämmelserna i andra, tredje eller fjärde stycket kan en
stridsåtgärd interimistiskt förklaras olovlig fram till dess ett slutligt
avgörande föreligger.

Yrkande om olovligförklaring enligt andra, tredje eller fjärde stycket och
yrkande om interimistisk prövning enligt femte stycket skall framställas inom
sju dagar från den dag då varsel lämnades till motparten enligt 45 § första
stycket. Försummas det får sådana yrkanden inte framställas.

5 Hemställan

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformering av arbetsmarknadslagarna så att en
bättre balans mellan parterna uppnås,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principerna för en förbättrad lönebildning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utvärdering av medlingsinstitutet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett tidigt agerande i löneförhand-
lingarna,

5. att riksdagen avvisar regeringens förslag om att göra ett nytt
medlingsinstitut till statistikansvarig myndighet för lönestatistik,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av och ansvaret för löneanalyser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att utse medlare även om stridsåtgärd
inte hotar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en partssammansatt nämnd med opartisk ord-
förande för att avgöra konflikters samhällsfarlighet,

9. att riksdagen beslutar att återinföra tidigare gällande förbud mot
stridsåtgärder riktade mot enmans- eller familjeföretag utifrån det
lagförslag som angetts i motionen,

10. att riksdagen beslutar att införa proportionalitetskrav för strids-
åtgärder i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 21 januari 2000

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Runar Patriksson (fp)

Ana Maria Narti (fp)