med anledning av prop. 1999/2000:63 Godkännande av avtal om ersättning i samband med stängning av Barsebäcksverket, m.m.
Motion 1999/2000:N24 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Proposition 1999/2000:63
- Tilldelat
- Näringsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 2000-03-08
- Bordläggning
- 2000-03-09
- Hänvisning
- 2000-03-10
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
1 Utgångspunkter för kärnkraftsavvecklingen
1.1 Inledning
Miljöpartiet de gröna inser, i likhet med hela den övriga globala gröna rörelsen, att vare sig kärnkraft eller fossila bränslen ryms inom ett ekologiskt hållbart samhälle. Vi gör denna iakttagelse på strikt naturvetenskapliga grunder. Därför är vi i grunden positiva till att vi äntligen nått dithän att en reaktor avvecklas.
Orsakerna till vår inställning till kärnkraft och fossila bränslen är uppenbara. Kärnkraften medför kontinuerliga risker med katastrofala följder för såväl nu levande människor och djur som för kommande generationers möjlighet att leva ett gott liv, bidrar till att höja den radioaktiva bak- grundsstrålningen samtidigt som det finns allvarliga brister i hela urankedjan - från uranbrytning, via upparbetning till omhändertagande av avfallet. Fossila bränslen medför bl.a. utsläpp av koldioxid, som är den tyngsta orsaken till växthuseffekten, vars konsekvenser med förändrat klimat och förändrade vädersystem blivit alltmer uppenbara.
Sverige tillhör de länder som har mest kärnkraft per capita, samtidigt som vi i vårt land, trots stor tillgång på utbyggd vattenkraft, släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid per capita som genomsnittet i världen. Detta är uppseendeväckande ur ett globalt perspektiv.
Skälen till detta är emellertid de uppenbara. Svensk energipolitik har varit ryckig, ofta konservativ och mer fylld av retorik än av systematisk strategi. Lobbygrupper, med starkt ekonomi, har haft ett starkt inflytande, inte minst opininsmässigt. Men det handlar också om tydliga politiska svek. Linje 2, som vann folkomröstningen om kärnkraften, och som stöddes av Social- demokraterna och Folkpartiet, har haft majoritet i Sveriges riksdag men ändå inte genomfört det man lovade på sin valsedel. Det gällde bl.a. att förhindra ny direktverkande el för uppvärmning av bostäder, något som med åren i stället kraftigt byggts ut och nu utgör ett av de största hindren vid en klok omställning.
Svensk energipolitik har således innehållit två delar: retorik och handling. De har sällan följts åt. Signalerna har därmed blivit otydliga och förvirrande för energimarknadens aktörer - det gäller inte minst borttagandet av 2010 som bortre parentes för kärnkraften, en rad mer eller mindre konstruerade hinder för vindkraftens utbyggnad och svikna löften om att upprätthålla det pris på fossila bränslen som gällde under den s.k. oljekrisen. Många av de jordbrukare som satsat på biobränslen har med rätta känt sig vilseförda, eftersom priset på energi varit lägre än det som lovats.
Miljöpartiet har år efter år lagt förslag till riksdagen på åtgärder som, steg för steg, skulle leda till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt ansvarsfull omställning. Vi har bl.a. krävt en grön skatteväxling, med successivt höjda energiskatter med fokus på kärnkraft och fossila bränslen. I det samarbete vi de senaste åren haft med regeringen och Vänsterpartiet har vi fått igenom höjd produktionsskatt på kärnkraften. Men vi har långt kvar till en ekologiskt hållbar energipolitik. Vi ser brister i regeringens proposition, men med de kompletteringar som vi nu föreslår kan dessa åtgärdas på ett rimligt sätt.
1.2 Ekonomiska styrmedel måste utnyttjas i kärnkraftsav- vecklingen
Miljöpartiets bedömning är att kärnkraften i princip avvecklar sig själv om kärnkraftsproducenterna åläggs att betala sina fulla kostnader, inklusive risk-, hälso- och miljökostnader.
Den pågående subventioneringen av kärnkraften skall därför snarast möjligt upphöra. Subventionerna är huvudsakligen av två slag:
1. Reaktorägarna betalar inte sina fulla riskkostnader. I händelse av en reaktorolycka är reaktorägarnas skadeståndsansvar för skador på tredje man begränsat till maximalt ca 2 miljarder kronor per reaktor. Det råder enighet om att de verkliga kostnaderna är mångfalt större. Mellan- skillnaden bekostas nu av staten och samhället i övrigt.
2. Reaktorägarna betalar inte heller fullt ut de miljö- och hälsokostnader som deras verksamhet förorsakar. Det gäller finansieringen av de framtida kostnaderna för att ta hand om kärnavfallet, men det gäller också miljö- och hälsokostnader som uppstår på grund av såväl uranbrytning som skador av radioaktiva utsläpp från de olika stegen i produktionen av kärnbränsle. Dessutom medför både produktion och omhändertagande av kärnbränsle respektive kärnavfall omfattande koldioxidutsläpp, något som ofta glömts bort.
Kärnkraftens risk-, hälso- och miljökostnader skall, enligt Miljöparitet de grönas uppfattning, fullt ut överföras till producenterna på följande sätt:
1. Genom förändringar i atomansvarighetslagen och en successiv stegring av ansvarighetsgränsen skall riskkostnaderna överföras på reaktorägarna.
2. En fortsatt höjning av skatten på kärnkraftsel. Utöver den höjning motsvarande 0,5 öre/kWh till 2,7 öre/kWh som Miljöpartiet förhandlade fram för år 2000, bör skatten successivt ökas så att den når motsvarande ca 13 öre/kWh år 2010. Vi bedömer i dagsläget att detta räcker, men anser att ytterligare höjningar kan visa sig nödvändiga.
Förslaget till hur kostnaderna för kärnkraftens risker successivt skall överföras till reaktorägarna beskrivs närmare i vår energipolitiska partimotion 1996/97:N27. Syftet är att kärnkraften skall bära de fulla marknadsekonomiska kostnaderna för de risker för en stor kärnkraftsolycka som den är förknippad med. Kostnaderna kan komma att tas ut i form av ökade räntekostnader, kostnader för riskdelningsavtal eller på annat sätt, beroende på vilka lösningar företagen finner för att fördela riskerna. Hur högt marknaden kommer att värdera riskerna är svårt att förutse, men med all säkerhet kommer ett sådant utvidgat ansvar att leda till ökade kostnader som i slutänden måste tas ut på priset på kärnkraftsel.
Syftet med den höjda produktionsskatten på kärnkraftsel är framför allt att internalisera de kort- och långsiktiga miljö- och hälsoeffekter och miljörisker som finns i olika delar av kärnbränslekedjan och som kärnkraften inte betalar för i dag.
När risk-, hälso- och miljökostnaderna internaliseras på detta sätt ökar produktionskostnaderna för kärnkraften. Samtidigt blir kärnkraftverken äldre och underhållskostnaderna ökar. Det leder sammantaget till att de undvikbara kostnaderna för kärnkraftsproduktion, som i dag anses ligga uppskattnings- vis i storleksordningen 15 öre/kWh, varaktigt kommer att överstiga råkraft- priset på marknaden.
När kärnkraften på det här sättet får betala sina verkliga kostnader kommer det att leda till att alltfler kärnkraftverk successivt prissätter sig ur marknaden och då kommer att stängas av sina ägare. Exakt när och i vilken takt detta kommer att ske beror på många faktorer som marknadsvärderingen av olycksriskerna och prisutvecklingen på el, som i sin tur beror på efter- frågeutvecklingen och tillkommande ny elproduktion.
1.3 En avvecklingslag behövs som komplement
Att enbart låta kärnkraftsavvecklingen styras av marknadsmässiga faktorer kan dock orsaka problem eftersom avvecklingen kan bli ryckig och oplanerad, t.ex. om många kärnkraftverk samtidigt passerar lönsam- hetsgränsen. Som en reserv och ett komplement bör därför finnas en lagstiftning om kärnkraftsavveckling som kan användas av statsmakterna för att garantera en avveckling i jämn takt under ordnade former, t.ex. genom att reaktor kan avvecklas något år tidigare än vad korrekt marknadsprissättning skulle leda till. Lagstiftningen behövs också för att inleda avvecklingen då internaliseringen av risk-, hälso- och miljökostnaderna ännu inte fått fullt genomslag.
1.4 Dyrt att avveckla med bara avvecklingslag
En lag om kärnkraftens avveckling antogs av riksdagen 1997. Miljöpartiet förutsåg redan då att en lagstiftning som inte kompletteras med ekonomiska styrmedel kommer att leda till mycket höga kostnader för avvecklingen. En sådan strategi kommer inte i längden att vara hållbar. Det avtal om ersättning i samband med stängningen av Barsebäcksverket som nu föreläggs riksdagen är en tydlig illustration till detta. Staten får ersätta reaktorägarna för hela mellanskillnaden mellan antagna framtida marknadspriser och undvikbara kostnader där inte risk-, hälso- och miljökostnaderna är internaliserade på ett riktigt sätt. Det betyder att staten får ge stora bidrag till kostnader som rätteligen reaktorägarna bör stå för.
Miljöpartiet menar att den utformning som avvecklingslagen fick var olycklig. Vi har ett antal invändningar mot utformningen av lagen, vilka sammanfattas i det följande:
- Syftet med avvecklingslagen borde, utöver att ställa om energisystemet, också vara att bli kvitt en livsfarlig form av energiproduktion.
- Avvecklingslagen tar inte tillräcklig hänsyn till säkerhetsaspekterna. Vi anser att kärnreaktorns säkerhetsnivå samt sannolika skaderisker och skadetyper skall utgöra en särskild förutsättning vid ersättningens bestämmande. Säkerhetsnivån skall bestämmas utifrån regler i en preciserad och skärpt kärntekniklagstiftning.
- Det är inte rimligt att anta att 40 år är den maximala drifttiden för kärnreaktorn som skall användas vid ersättningsberäkningen. Reaktor- ägarna har allt sedan 1980 fått ett klart politiskt besked om att livslängden på deras reaktorer är maximalt 25 år.
- Statens överskjutande kostnader för kärnavfallet samt övriga externa kostnader såsom miljö-, hälso- och riskkostnader måste också tas in som särskilda förutsättningar för ersättningens bestämmande i avveckling- slagen. Detta är speciellt viktigt eftersom kärnkraftens externa kostnader idag inte är fullt ut internaliserade i kärnkraftsföretagens produktions- kostnader.
2 Kommentarer till avtalet
Att det blir mycket dyrt för staten att avveckla kärnkraftsreaktorer utan ekonomiska styrmedel och med enbart en bristfällig avvecklingslag som stöd, har diskuterats ovan. Det nu aktuella avtalet om ersättning i samband med stängning av Barsebäcksverket är en tydlig illustration till detta. Utöver dessa principiella synpunkter vill vi också lämna några kommentarer till avtalet som sådant.
Avtalet innehåller en ur kärnkraftsindustrins synpunkt mycket optimistisk prognos över elprisets utveckling. Kraftpriset förutsätts inledningsvis ligga på 17 öre/kWh under år 2000 för att sedan blygsamt stiga under de kommande två åren och sedan snabbt stiga med 35 % mellan 2003-2007 till 25 öre/kWh redan år 2007. Detta höga elpris skall sedan i stort sett bestå till 2012. Denna optimistiska prisprognos kan ifrågasättas, inte minst mot bakgrund av den alternativa produktionskostnaden för billigaste nybyggda europeiska elkraftsproduktion (f.n. gaskombikondenskraftverk), som i dag är drygt 20 öre/kWh. Även med exempelvis ett höjt fossilgaspris skulle europeisk gaskraft alltså vara mer attraktiv än kärnkraft med prissättning enligt avtalet. Det är naturligtvis svårt att sia om framtida kraftpriser, men man kan nog ändå dra slutsatsen att Sydkraft och Vattenfall gjort en mycket förmånlig förhandlingsuppgörelse med staten.
Vidare är de framtida produktionskostnaderna av betydelse för er- sättningsberäkningen. Skulle dagens trend med stigande produktions- kostnader för Barsebäck jämfört med Ringhals bestå, innebär avtalet också på grund av detta mycket förmånliga ersättningsvillkor.
Avtalet innebär totalt sett att en viss mängd kraft överlåts till Barsebäcks ägare från Vattenfall och att Vattenfall ersätts för detta av sin enda ägare staten. Skulle kalkylerna som avtalet bygger på i framtiden visa sig felaktiga och att ersättningen till Vattenfall därmed blivit för hög, har staten möjlighet att kompensera sig för detta genom ökade inleveranskrav på Vattenfall. Detta är en väsentlig fördel med den avtalskonstruktion som valts. Ersättningen är, åtminstone potentiellt, indirekt justerbar i efterhand.
Miljöpartiet anser det mycket viktigt att staten på ett tidigt stadium gör klart för Vattenfall att övervinster skall påverka inleveranserna till staten. Riksdagen bör ge regeringen till känna att den del av ersättningen till Vattenfall som i framtiden visar sig vara överkompensation med hänsyn till verkligt utfall på kraftpriser och produktionskostnader skall återföras till staten genom ökade inleveranskrav på Vattenfall.
3 Avtalet får inte bli praxis för den fortsatta kärn- kraftsavvecklingen
Regeringen har förhandlat fram ett avtal som blir dyrt för de svenska skattebetalarna. Avtalet förefaller till och med gå långt utöver vad avvecklingslagen kräver. Det är med andra ord inte otroligt att en utdragen expropriationsliknande process skulle ge ett bättre ekonomiskt resultat ur statens synvinkel än det nu ingångna avtalet. En sådan utdragen process är naturligtvis olycklig med hänsyn till att den innebär ytterligare dröjsmål. Det är heller inte säkert att den ovan nämnda fördelaktiga avtalskonstruktionen skulle kunna behållas.
En obehaglig misstanke, som vi helst skulle vilja avfärda, är att det finns taktiska skäl bakom regeringens förslag att riksdagen skall godkänna detta dyra avtal. Genom att nöja sig med ett ur statens synpunkt ofördelaktigt avtal skulle regeringen kunna tänkas vilja skapa en praxis som omöjliggör fortsatt avveckling av kärnkraftverk med stöd av avvecklingslagen. Det är därför mycket viktigt för den fortsatta kärnkraftsavvecklingen att riksdagen, om den godkänner Barsebäcksavtalet, vederlägger eventuella missförstånd: Riksdagen bör ge regeringen till känna att riksdagens godkännande av de åtaganden som följer av Barsebäcksavtalet inte utgör grund för praxis för eventuella framtida överenskommelser om avveckling av kärnkrafts- reaktorer.
4 Hemställan
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den del av ersättningen till Vattenfall som i framtiden visar sig vara överkompensation med hänsyn till verkligt utfall på kraftpriser och produktionskostnader skall återföras till staten genom ökade inleveranskrav på Vattenfall,
2. att riksdagen, om åtagandena enligt Barsebäcksavtalet god- känns, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagens godkännande av de åtaganden som följer av Barsebäcksavtalet inte utgör grund för praxis för eventuella framtida överenskommelser om avveckling av kärnkraftsreaktorer.
Stockholm den 8 mars 2000
Birger Schlaug (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Matz Hammarström (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)
Yrkanden (4)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den del av ersättningen till Vattenfall som i framtiden visar sig vara överkompensation med hänsyn till verkligt utfall på kraftpriser och produktionskostnader skall återföras till staten genom ökade inleveranskrav på Vattenfall
- Behandlas i
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den del av ersättningen till Vattenfall som i framtiden visar sig vara överkompensation med hänsyn till verkligt utfall på kraftpriser och produktionskostnader skall återföras till staten genom ökade inleveranskrav på Vattenfall
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- 2att riksdagen, om åtagandena enligt Barsebäcksavtalet godkänns, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagens godkännande av de åtaganden som följer av Barsebäcksavtalet inte utgör grund för praxis för eventuella framtida överenskommelse om avveckling av kärnkraftsreaktorer.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- 2att riksdagen, om åtagandena enligt Barsebäcksavtalet godkänns, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagens godkännande av de åtaganden som följer av Barsebäcksavtalet inte utgör grund för praxis för eventuella framtida överenskommelse om avveckling av kärnkraftsreaktorer.
- Behandlas i
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.