med anledning av prop. 1999/2000:73 Jaktens villkor

Motion 1999/2000:MJ24 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)

1 Inledning

De huvudsakliga konsekvenserna av regeringens proposition om jaktens
villkor kan sammanfattas i att jakt/viltvårdsinstitutet blir flexiblare och
får tydligare, bättre avvägda ramar. Dessa huvuddrag välkomnas av
Folkpartiet.

2 Rimliga avvägningar mellan allmänt och enskilt
intresse

Framför allt menar vi att det är positivt att regeringen satt ned foten i
arbetet med att anpassa Sverige till den europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och friheterna, närmare bestämt till
den princip som säger att det måste finnas en balans mellan vad det
allmänna vinner och den enskilde förlorar, om det allmänna gör en
inskränkning i den enskildes rätt.

1995 ändrades som bekant reglerna om egendomsskyddet i 2 kap. 18 §
regeringsformen, en ändring som innebär att inte bara expropriation utan
också inskränkningar i rätten att använda mark och byggnad omfattas av
grundlagsskyddet. Dessutom innebär ändringen att expropriation eller
rådighetsinskränkning får ske endast om detta är nödvändigt för att tillgodose
angelägna allmänna intressen.

Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inför-
livades nämnda konvention med svensk rätt. Uppmärksamhet har riktats mot
tillämpningen i svensk rätt av den så kallade proportionalitetsprincipen, som
innebär att vid prövning av frågan om en åtgärd vidtagits i allmänt intresse
ingår att avgöra om det skett en rimlig avvägning mellan det enskilda och det
allmänna intresset.

I dag kan tvångsbildning av jaktvårdsområden ske för att samordna vården
av allt jaktbart vilt. Ägaren av en fastighet som tvångsvis tas in i området kan
hindras från att utnyttja sin jakträtt och få tåla både att andra jagar på hans
mark och att jaktvårdsanläggningar uppförs där. Nuvarande lagstiftning
tillerkänner alltså en jaktvårdsområdesförening långtgående beslutsbefogen-
heter.

Lagen om jaktvårdsområden är en inskränkning som i vissa fall kan sägas
kränka den enskildes rätt mer än den gagnar det allmännas bästa. Och som
lagen är formulerad i dag strider den sannolikt mot Europakonventionen.
Därför är det nödvändigt att skriva om den, och regeringen presenterar ett
rimligt förslag. Staten får helt enkelt inte trampa en markägare på tårna hur
hårt som helst.

Förslaget innebär att villkoren för att tvångsvis bilda ett viltvårdsområde
skärps och att det tydligare regleras vilka beslutsbefogenheter ett viltvårds-
område har. Om fastighetsägarna inte är överens ska ett viltvårdsområde
kunna bildas endast om det inbegriper vård av stora rovdjur eller klövvilt.
Möjligheterna att såväl motsätta sig bildandet som upplösa ett jaktvårds-
område blir större.

Viktigast är dock principen att ett viltvårdsområde ska kunna bildas mot en
fastighetsägares vilja endast om det föreligger ett starkt allmänt behov av
samordning kring viltvården, samt att det föreligger proportionalitet mellan
vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar på grund av sådana
beslut.

3 Öka möjligheten för marklösa att jaga

Regeringen har som intention att söka bereda fler människor möjlighet
att jaga utan att ta ny hittills outnyttjad mark i anspråk. Propositionen
mynnar dock endast i ett konstaterande att det ankommer på
jägarorganisationerna att intensifiera ansträngningarna att få in fler jägare
i befintliga jaktlag och att även i övrigt verka för att fler jakttillfällen
skapas för den som vill jaga.

Folkpartiet menar att propositionen i den meningen kommer med otillräckliga
förslag. Den tillgängliga jaktmarken är i stort sett helt utnyttjad. Folkpartiet
vill
särskilt betona vikten av att ett ökat antal jakttillfällen inte äventyrar en
långsiktig ekologisk balans eller en art- och individrik fauna eller hotar
nuvarande skydd för utrotningshotade arter, samt att det inom naturskyddade
områden i konsekvensens namn inte bereds fler jakttillfällen.

För att bättre utnyttja befintlig jaktmark finns det anledning att ta fasta på
utredningens (SOU 1997:91) förslag att de nuvarande inskränkningarna i den
enskildes rätt att avtala om jakträttsupplåtelser slopas. Regeringen delar
utredningens uppfattning att reglerna som begränsar rätten att upplåta jakt-
rätten på småfastigheter negativt påverkar strävandena att öka antalet jakt-
tillfällen, men avvisar ändå förslaget.

Folkpartiet anser att genom ett slopande av inskränkningarna kan mark-
ägare som inte själva utnyttjar sin mark förmås att i större utsträckning än i
dag upplåta, hyra ut, jakten på sin mark åt andra. Marklösa får större möjlig-
heter att jaga. Fler kommer ut på jakt.

Utredningen pekar också på att de nuvarande reglerna skapar osämja och
därigenom gör mer skada än nytta för viltvårdsområdesinstitutet. Inte bara de
enskilda fastighetsägarna utan även jaktvårdsområdesföreningen kan träffa
avtal om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet. En grund för osämjan
kan därför enligt utredningen vara att föreningen nekar en fastighetsägare att
upplåta sin mark samtidigt som föreningen själv upplåter jakt till en utom-
stående. Detta bör ges regeringen till känna.

4 Administrationen av jakten och viltvården

När det gäller administrationen av jakten och viltvården finns det i
propositionen mycket att anmärka på.

Regeringen vill behålla och utveckla statens uppdrag till Svenska Jägare-
förbundet att leda delar av viltvården och jakten. Dessutom föreslås att
regeringen utser en styrelseledamot och en revisor i såväl Svenska Jägare-
förbundet som Jägarnas Riksförbund samt att Länsviltnämnden bör för-
stärkas med två politiska företrädare som utses av länsstyrelsen efter förslag
av landstinget.

Utredningen om vissa jaktfrågor (SOU 1997:91) hade en annan inställning.
Utredningen menade att statlig verksamhet inom jaktens och viltvårdens
område bör bedrivas i myndighetsform, och det får inte finnas risk för att
något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten.
Jägareförbundet ska därför inte ha statsmakternas uppdrag att ensamt ansvara
för ledningen av den praktiska viltvården och jakten. Det bör enligt utred-
ningen i stället vara en gemensam uppgift för berörda myndigheter, mark-
ägare och jägare att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och
viltvården uppnås.

Det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet handhas i Sverige sedan 1930-talet
av Svenska Jägareförbundet (SJF), som således har en särställning. Bak-
grunden till Jägareförbundets särställning i det hänseendet är att förbundet
genom riksdagsbeslut år 1938 och år 1951 anförtrotts ledningen av jakt- och
viltvårdsarbetet i landet. Detta innebär att SJF, låt vara efter konsultationer
med andra organisationer och intressen, har en unik möjlighet att lägga
förslag om jakttider, jakt på olika arter etc.

Regeringen motiverar sin inställning med att Svenska Jägareförbundet är
"en landsomfattande och väl organiserad folkrörelse med mycket lång
erfarenhet av jakt och viltvård. För att verksamheten skall kunna drivas
rationellt är det viktigt att ansvar och roller är tydliga. Det är därför
praktiskt
att lägga ansvaret på en enda organisation."

Denna ordning är naturligtvis principiellt ytterst egendomlig. En organisa-
tion som bildats av viss intressegrupp bör inte samtidigt ha en ställning som
påminner om en statlig myndighet. Statskontoret påpekar mycket riktigt att "
Jägareförbundet har inte i något fall övertagit länsstyrelsens eller någon
annan myndighets uppgifter men gränsen mellan myndigheternas uppgifter
och förbundets uppgifter är inte tydlig. Det förekommer ett omfattande och
komplicerat samarbete mellan förbundet och myndigheterna."

I dag finns också åtskilliga andra organisationer som har synpunkter på
jakt- och viltvård. Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivillig-
organisationer som fullgör administrativa uppgifter och då främst inom den
praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna, Svenska Jägare-
förbundet och Jägarnas Riksförbund, samt Naturskyddsföreningen och
Sveriges Ornitologiska Förening. Dessa bör både reellt och formellt ha sam-
ma ställning vid beredningen av dessa frågor som SJF har. Detta bör ges
regeringen till känna.

Folkpartiet vänder sig emot ett ökat politiskt inflytande över jakt- och
viltvårdsfrågorna utöver de ramar lagstiftningen ger. Därför avstyrker vi
förslaget att regeringen ska utse en styrelseledamot i såväl Svenska Jägare-
förbundet som Jägarnas Riksförbund.

Folkpartiet avstyrker av samma skäl förslaget att Länsviltnämnden bör
förstärkas med två politiska företrädare, varav en nämndens ordförande, som
utses av länsstyrelsen. Länsviltnämnden är länsstyrelsens rådgivande organ i
frågor om viltvården, och ledamöterna representerar de areella näringarna,
frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten. Regeringen anför inga
starka argument för att det finns anledning att ändra på den ordningen. Detta
bör ges regeringen till känna.

5 Hemställan

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om slopande av de nuvarande inskränk-
ningarna i den enskildes rätt att avtala om jakträttsupplåtelser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Svenska Jägareförbundets särställning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringsutsedda styrelseledamöter i Svenska
Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om politiska företrädare i länsviltnämnden.

Stockholm den 5 april 2000

Harald Nordlund (fp)

Lennart Kollmats (fp)