med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken

Motion 1999/2000:So41 av Thomas Julin m.fl. (mp)

Inledning

Delaktighet och jämlikhet

FN:s standardregler gällande delaktighet och jämlikhet för
funktionshindrade inom samhällets alla områden ställer krav på oss alla,
politiska och moraliska krav som samtliga riksdagspartier står bakom.
Alla i samhället, myndigheter på alla nivåer, företag, organisationer med
flera, har ett ansvar för att reglerna blir kända och respekterade och att
den vision om ett samhälle för alla, som reglerna uttrycker, också blir
verklighet.

Och ändå, trots den enorma konsensus som råder, är det så svårt att
förverkliga allas våra goda intentioner. För i alla lägen där policy ställs mot
pengar tenderar dokument att tolkas på ett alltför urvattnat och intetsägande
sätt.

Miljöpartiets inställning

Miljöpartiet de gröna anser att nu liggande proposition om en nationell
handlingsplan för handikappolitiken är ett gott steg på vägen mot ett mer
tillgängligt och jämlikt Sverige - men vi vill ytterligare förtydliga vår
inställning i ett antal av de frågeställningar som propositionen berör samt
lägga fram tilläggsförslag i de delar där vi tycker att regeringens förslag
brister.

Tillgänglighet

Tillgänglighetsfrågorna är väl framlyfta i propositionen och en rad
åtgärder föreslås. De goda intentionerna löper dock risk att falla platt
eftersom kraven inte är förenade med någon form av sanktioner om de
inte uppfylls. Formuleringarna är också för svagt formulerade genom att
kraven är uttryckta som att de "bör" vara åtgärdade år 2010.

Möjligheterna att åstadkomma förändringar är små med dessa formule-
ringar. Tiden fram till år 2010 är också onödigt lång. Utredningar har tidigare
tagit fram vad som kan räknas som enkelt åtgärdade hinder. Man behöver ju
inte börja från början igen. Det är också fel att hänvisa till att kostnaderna
för
åtgärder alltid skulle vara omfattande eller kräva stora planerings- och
samordningsinsatser.

För att uppnå det önskade resultatet krävs alltså starkare formuleringar och
sanktioner om man inte uppfyller kraven. Det räcker inte med att vänta till
riksmötet våren 2002 för att redogöra hur målen ska uppnås.

Diskriminering

Regeringen konstaterar att bristande tillgänglighet är diskriminering.
Men det går bara att få sådan diskriminering prövad i domstol när det
gäller arbetslivet. Kommer man inte in i en vallokal, i sin skola eller på
museet är en medborgare också diskriminerad men kan inte få sitt fall
prövat i domstol.

Miljöpartiet de gröna vill utreda frågan om hur dessa och liknande solklara
fall av diskriminering skall kunna föras inför domstol och hur man ska kunna
få sin sak prövad.

Funktionshindrades ekonomiska situation

Bättre tillgänglighet och bättre bemötande är viktiga och centrala frågor
för alla medborgare. Men den ekonomiska situationen för att klara det
dagliga uppehället och kunna leva på en dräglig levnadsstandard är av
minst lika stor betydelse för livskvaliteten.

Regeringen berör i propositionen inte den ekonomiska situationen för
funktionshindrade. Deras situation har under de senaste åren avsevärt
försämrats. Höjningar av redan tunga utgifter har kompletterats med ett
flertal helt nya avgifter som sammantaget har gjort att situationen blir alltmer
prekär.

Redan för ett par år sedan konstaterade vi att förändringarna vad gäller
högkostnadsskyddet för läkemedel och läkarbesök ledde till att människor
prioriterade bort viktig medicin och avstod från medicinsk behandling av
ekonomiska skäl. Idag kan vi konstatera att den enskilde i allt högre
utsträckning tvingas betala sina hjälpmedel helt eller delvis själv och att
handikappersättning alltmer sällan beviljas för merkostnader. Det kan tyckas
som om höjningarna sedda var för sig inte är så stora men sammantaget för
den enskilde kan de vara av avgörande betydelse. Nu föreliggande hand-
lingsplan måste kompletteras med en helhetssyn på funktionshindrades
ekonomiska situation, och en utredning bör därför snarast tillsättas för att
utreda detta.

Högkostnadsskydd för funktionshindrade - en möjlighet?

Exempel på sammantagna avgifter som den enskilde funktionshindrade
kan drabbas av är: Hemtjänst, kostnader för särskilt boende, färdtjänst,
ledsagning, hjälpmedel, utprovning av hjälpmedel, stora och ständigt
återkommande läkemedelskostnader, läkarbesök, omfattande tandvård,
rehabilitering, övrig sjukvårdande behandling.

En stor del av medborgarna klarar sig helt från den här sortens kostnader.
Andra kommer undan med kostnader som inte når något högkostnadstak
eller kanske når taket på en eller två kostnadsområden; det är förmodligen
den största gruppen.

Vi föreslår därför att regeringen utreder möjligheten att införa ett stort
utgiftstak som täcker de befintliga högkostnadsskydden samt andra utgifter
som kan drabba den enskilde när det gäller de uppräknade kostnadsom-
rådena. Det finns också stora svårigheter i att olika huvudmän ansvarar för
de olika kostnadsområdena, och även denna frågeställning bör belysas
ytterligare. Hur ska kommunikationen mellan de olika huvudmännen kunna
förbättras? Kan man öka sin samverkansnivå? Hur kan man skapa
fungerande vårdkedjor där brukaren står i centrum för arbetet? Också dessa
frågeställningar bör utredas.

Domstolstrots

Att införa möjlighet till vitesföreläggning mot domstolstrots är ett bra
förslag. Man bör också utreda sanktionsmöjligheterna mot dem som är
skyldiga att leva upp till nya lagar och förordningar som redan finns på
handikappområdet. Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från
1979 har t.ex ännu inte inneburit några tydliga förbättringar.

Handikappombudsmannens framtida roll

HO ska inte vara regeringens ombudsman utan en institution som utan
påverkan från regeringen ska peka på angrepp på funktionshindrades
mänskliga rättigheter. Regeringen har helt bortsett från förslagen i
betänkandet (SOU 1999:73) om Handikappombudsmannens framtida
förutsättningar och uppgifter som kom 1999.

Dessutom har Sverige redan fått kritik från FN:s barnkommitté angående
Barnombudsmannens alltför starka knytning till regeringen. Kommittén
välkomnar påbörjandet av en utredning av Barnombudsmannens effektivitet,
vilken genomförs av en ensamutredare, och uppmuntrar vidare konventions-
staten (Sverige) att noggrant granska dess resultat och överväga att ompröva
Barnombudsmannens roll och självbestämmanderätt.

Vad som sägs om behovet av en självständig Barnombudsman gäller
givetvis även behovet av en självständig Handikappombudsman!

Därför ställer vi oss kritiska till att ett nationellt tillgänglighetscenter nu
ska skapas hos Handikappombudsmannen. Centret skall ha till uppgift att
hjälpa bland annat statliga myndigheter med råd och stöd i tillgänglighets-
frågor.

Vi ser en risk i att detta kan utvecklas till att Handikappombudsmannen
knyts ännu tätare till regeringen. Ett sådant center kan kanske behövas men
skall inte placeras hos Handikappombudsmannen utan istället ha en annan
huvudman. Handikappombudsmannen skall, såsom vi ser det, vara en
oberoende institution för funktionshindrades mänskliga rättigheter som med
stöd av lag självständigt bevakar funktionshindrades intressen. Anmäl-
ningarna till ombudsmannen om diskriminering har ökat väsentligt på senare
år. Det gäller människor som dagligen råkar ut för kränkande bemötande och
särbehandling.

Behovet av rehabilitering

Regeringen drar i sin proposition den viktiga slutsatsen att det finns
brister i rehabiliterings- och habiliteringsutbudet och att det på många
områden behöver utvecklas ytterligare. Det är därför anmärkningsvärt att
regeringen i ett så viktigt dokument som denna proposition endast lyfter
fram behovet av tidigt insatta åtgärder endast för barn och ungdomar.
Behovet av tidigt insatta åtgärder ska gälla oavsett ålder. Den pågående
utredningen av Gerhard Larsson har i sina direktiv en tydlig inriktning på
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och kommer därför troligen inte
att behandla vuxenrehabilitering i ett vidare perspektiv.

I FN:s standardregler, regel 3, sägs att alla människor med en funktions-
nedsättning som behöver rehabilitering bör ha tillgång till en sådan. Vi vet att
det idag är mycket olika runt om i landet vad gäller både resurser för
rehabilitering och utbud av rehabiliteringsresurser. I FN:s standardregler sägs
vidare att begreppet "rehabilitering" avser en process som syftar till att
människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga
fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga.

Rehabilitering ska ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats
för yrkesverksamma eller för dem som kan rehabiliteras tillbaka till
yrkeslivet. Det är vidare av stor vikt att det är en sammanhållen rehabilitering
där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser.
Individens behov, önskemål och bästa ska ha ett avgörande inflytande i valet
av rehabiliteringsinsatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter.

Dolda handikapp

Språk- och kommunikationshandikapp

Demenssjuka och afatiker är exempel på handikappgrupper som inte alls
fått sina behov tillgodosedda i föreliggande proposition.

Situationen för dementa är allvarlig: Möjligheterna att få tillgång till
dagvård försämras. Detta är i mångt och mycket en kvinnofråga, eftersom
kvinnor drabbas av demens oftare än män, samt att kvinnorna ofta är de som
själva ska fungera som anhörigvårdare. Vad gäller demens måste insatser
som leder till tidiga utredningar prioriteras. Tillgången till korttidsboende
och annan avlastning är också viktig.

Kompetensutveckling och personalförsörjning för dem som arbetar med
dementa är andra frågor som samhället måste fokusera på under kommande
tioårsperiod eftersom antalet äldre ökar i rask takt.

Allergiker

Allergiker, till exempel doftallergiker, lider svårt i våra offentliga miljöer
eftersom dessa ännu ej är helt rökfria. Att tillförsäkra dessa grupper rätt
till tillgänglighet och ett jämlikt deltagande i samhället är angeläget.

Psykiska funktionshinder

Psykiska funktionshinder är ofta dolda handikapp i dubbel bemärkelse i
det att bristen på stöd leder till att de psykiskt funktionhindrade kan dra
sig undan samhälleligt deltagande och sakna fungerande nätverk. Att låta
människor med psykiska funktionshinder fullt ut omfattas av LSS, på
lika villkor, är ett steg på vägen för att förbättra deras situation.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att FN:s standardregler blir kända och
respekterade

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgänglighet,

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
bristande tillgänglighet skall kunna föras inför domstol som en
diskrimineringsfråga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de funktionshindrades situation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda möjligheten till ett utgiftstak som
täcker de befintliga högkostnadsskydden m.m.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om problemen med att de olika huvudmännen brister
i samverkan runt de funktionshindrades situation,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fungerande vårdkedjor för funktions-
hindrade,

8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om sanktions-
möjligheter mot dem som inte följer redan existerande lagstiftning på
handikappområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Handikappombudsmannens fristående roll,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det underdimensionerade rehabiliteringsutbudet
för vuxna funktionshindrade,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dementas situation och behovet av tidig
demensutredning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgången på korttidsboende, avlastning och
dagvård,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om personalförsörjning och kompetensutveckling,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om allergikers rätt till tillgång till våra offentliga
miljöer,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om psykiska funktionshinder och rätt till LSS.

Stockholm den 5 april 2000

Thomas Julin (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)