med anledning av prop. 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition
Motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Sammanfattning
Svensk ekonomi är i stort behov av systemreformer. Det gäller enligt vår uppfattning oavsett konjunkturläge. Denna motion föreslår åtta större systemreformer. I den avmattning som ekonomin nu är inne i gäller att systemreformer som genomförs snabbt kan göra nedgången mindre långvarig och mindre djup.
I ekonomisk-politiska termer är målen för reformerna:
- Att minska den svenska ekonomins konjunkturkänslighet
- Att öka utbudet av arbetskraft, bland annat av demografiska skäl
- Att öka antalet företagare och företag med verksamhet i Sverige
- Att säkra en god tillväxt oavsett hur konjunkturen utvecklas
- Att pressa ned de höga svenska priserna
- Att hålla inflationen på fortsatt låg nivå
Men det djupare syftet med förslagen i denna motion måste uttryckas i andra termer. Det är att ge människor nya möjligheter: Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny självkänsla. Idérika människor ska våga ta språnget och försöka förverkliga sina drömmar. Stressade, utbrända människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro. Familjer ska få större marginaler i sin vardagsekonomi, så att de som vill till exempel får större möjligheter att vara med barnen. Vi vill ge alla människor nya möjligheter!
Därför skisseras i denna motion alltså åtta större systemreformer:
1. En skattereform. Den ska syfta till att öka utbudet av arbetskraft, minska bidragsberoendet, stimulera arbete och sparande samt ge barnfamiljer och familjer med höga boendekostnader större marginaler. Det totala skattetrycket måste sjunka, bland annat för att göra svensk ekonomi mindre känslig för konjunktursvängningar. Ett sänkt skattetryck förutsätter självfallet ett sänkt utgiftstryck, vilket är möjligt bland annat genom hårdare prioriteringar, avveckling av statlig näringspolitik, en klokare energipolitik samt en politik som minskar eller åtminstone hejdar ökningen av antalet långtidsarbetslösa och långtidssjuka.
2. En företagarreform. Genom lägre företagsskatter, mindre krångel, färre monopol och sundare konkurrens - bland annat genom att statlig och kommunal bolagsverksamhet privatiseras - ska Sverige få många fler företagare, fler företag som kan växa och mer utländska investeringar i produktion i Sverige.
3. En socialförsäkringsreform. Misstron mot socialförsäkringarna är utbredd, vilket vi menar på sikt är ett hot mot ekonomins funktionssätt. Ett annat problem är den dramatiska ökningen av de långa sjukfallen och förtidspensioneringarna. Försäkringarna bör göras mer autonoma. Försäkringarna bör användas mer aktivt för att främja till exempel rehabilitering och förbättringar av hälsofarliga arbetsmiljöer. Tilltron till försäkringarna måste återupprättas genom infriande av tidigare utställda löften, som att de allra flesta ska få 80 procent av lönen vid sjukdom eller föräldraledighet samt återställande av änkepensionerna.
4. En kunskaps- och bildningsreform. Sverige behöver bättre skolor, högre kvalitet inom högskolan, mer forskning, mer kompetensutveckling på individens villkor i arbetslivet och en satsning på läsande. Folkpartiet säger, i likhet med vad vi sade före valet, ja till specialdestinerade extrapengar till skolan. Vi betonar dock att inga pengar i världen kommer att lösa skolans problem om inte samtidigt skolpolitiken läggs om i riktning mot tydlig betoning av kunskaper, mer arbetsro, mer utvärderingar som tydligt kommuniceras med hemmen, satsning på lärarna samt radikala förändringar av gymnasiet, främst dess individuella program och yrkesutbildningar. Vi vill på allt sätt stimulera läsande, bland annat genom satsning på bra bibliotek och sänkt bokmoms.
5. En infrastrukturreform. Staten har ett grundläggande ansvar för infrastrukturen i landet. Folkpartiet föreslår större satsningar på väginvesteringar och vägunderhåll. Vi är starkt kritiska till att regeringen accepterat att en infrastrukturproposition fått bli försenad genom Miljöpartiets motstånd mot allt som har med bilar och vägar att göra. Staten bör också främja en snabb utbyggnad av elektroniska kommunikationer, främst genom en tydlig och teknikneutral lagstiftning samt genom att ta ett större ansvar för IT-sektorns kompetensförsörjning genom utbildningssatsningar.
6. En globaliseringsreform. Sverige behöver internationaliseras. Genom en aktivare EU-politik, EMU-medlemskap, högre bistånd, skuldavskrivningar, starkt engagemang för frihandel, liberalare regler för arbetskraftsinvandring och en humanare flyktingpolitik blir vi mer öppna mot omvärlden. Åtgärder på detta område har stor betydelse för att förbättra konkurrensen och därmed pressa ned det höga svenska prisläget.
7. En arbetsmarknads- och integrationsreform. Arbetslösheten har aldrig varit så hög som nu i en god konjunktur. Sverige blir i vissa avseenden ett alltmer delat samhälle. Långtidsarbetslöshetens ökning och det växande antalet förtidspensionärer motsvarar nästan antalet nya jobb. Invandrartäta förortsområden präglas av ett växande utanförskap. I många landsting fortsätter vårdköerna att växa. Genom radikala förändringar i arbetsmarknadspolitiken, vårdpolitiken och skattepolitiken vill vi få in fler människor på arbetsmarknaden och minska bidragsberoendet.
8. En jämställdhetsreform. Ett mer jämställt arbetsliv främjar tillväxten. Den viktigaste åtgärden för att bekämpa lönediskrimineringen av kvinnor och åtgärda bristen på kvinnor i ledningarna för större företag är att bryta upp de offentliga monopolen. Det är först när de traditionellt kvinnliga arbetsmarknaderna också präglas av näringsfrihet som lönekampen på dessa områden kan föras med full kraft och kvinnligt företagande kan prövas på samma sätt som manligt företagande länge prövats på de arbetsmarknader där män av hävd dominerat.
Regeringen erkänner nu, femton år efteråt, att det var socialdemokratiska underlåtenhetssynder i slutet av 1980- talet som ledde fram till 1990-talskrisen. Det är en lika senkommen som välkommen insikt. Parallellerna till dagens ekonomiska läge är många, även om det också finns viktiga olikheter. Det skulle vara bra om det inte dröjer till år 2016 innan Socialdemokraterna denna gång inser behovet av att lägga om den ekonomiska politiken.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
Såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen fastställer målen för finansiellt sparande i den offentliga sektorn i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderpensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2004 till 886 miljarder kronor.
4. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 som redovisas i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A).
5. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Såvitt avser skattefrågor
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens inriktning.
7. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en inkomstskattereform.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lättnader i beskattningen av företagande, riskkapital, arbete, sparande och investeringar.
Såvitt avser övriga frågor
9. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en företagarreform.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenklingar och avregleringar för företagare.
11. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en socialförsäkringsreform.
12. Riksdagen begär att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 presenterar förslag till höjda tak i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen till 10 basbelopp.
13. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en kunskaps- och utbildningsreform.
14. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en infrastrukturreform.
15. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en globaliseringsreform.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frihandel.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om klimatstrategin.
19. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en arbetsmarknads- och integrationsreform.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad integration av invandrare.
21. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en jämställdhetsreform.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av avreglering inom vården och skolan.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en reformerad familjepolitik.
24. Riksdagen avslår regeringens yrkande 6.1
25. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs om försäljning av statliga företag.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs om ett system för neutralisering av kommunal skatteplanering genom koncernbidrag.
Såvitt avser tilläggsbudgeten
27. Riksdagen avslår regeringens yrkande 15.
28. Riksdagen avslår regeringens yrkande 26.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om behovet av ytterligare 25 miljoner kronor på anslag 5:1 Utrikesförvaltningen inom utgiftsområde 5 för att bibehålla ambassaderna i Tunis, Lima, Beirut och vid Den Heliga Stolen. 30. 1 Yrkande 24 hänvisat till KU.
Inledning
Mål och medel för den ekonomiska politiken
För liberaler är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Vår vision för Sverige är ett land som ger möjligheter - och sedan nya möjligheter - till alla. Sverige ska vara ett land där många människors bästa drömmar kan förverkligas.
Den ekonomiska politiken är ett medel att nå denna vision. Våra liv påverkas i högsta grad av ekonomiska realiteter, men det är viktigt att redan inledningsvis slå fast att dessa våra liv också påverkas av många andra faktorer. Dit hör sådant som graden av gemenskap och tolerans i samhället, förutsättningarna för oss att må bra, bildningens och kulturens ställning samt naturens hälsa. Politiken måste utgöra en helhet eftersom livet är en helhet.
Det djupaste syftet med våra förslag är att ge människor nya möjligheter. Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny självkänsla. Idérika människor ska våga ta språnget att förverkliga sina drömmar. Familjer ska få större marginaler i sin vardagsekonomi så att alternativ som hittills varit stängda, som kanske att vara mera med barnen, ska öppnas. Stressade, utbrända människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro.
Den ekonomiska aktiviteten går upp och ned. Nedgångsfaserna utsätter många människor för svåra påfrestningar. Under 1900-talet har många liberala ekonomer och politiker, med J M Keynes och Bertil Ohlin som de internationellt mest kända namnen, sökt finna verktyg för att minska dessa svängningar. Den metod som förordades var en så kallad aktiv konjunkturpolitik, alltså att statens ekonomiska åtgärder skulle anpassas till det rådande konjunkturläget.
Med ytterligare decenniers erfarenheter i bagaget framstår problembeskrivningen fortfarande som relevant men förslaget till lösning inaktuellt. I den bilaga 5 till budgetpropositionen som redan antytts diskuterar Finansdepartementet Sveriges ekonomiska politik sedan 1970-talet och framåt. Vi kommer att återkomma till den diskussionen, men vill redan nu framhålla att vår uttolkning av denna historia framför allt understryker behovet av att förbättra ekonomins funktionssätt genom strukturreformer.
Det är lätt att instämma i behovet av att minska djupet i och varaktigheten av ekonomins nedgångsfaser. För oss i Sverige är det tydligt att den dramatiska nedgången som inleddes i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal hade höga mänskliga kostnader. Asienkrisen förorsakade mänskliga tragedier på andra sidan jordklotet och påverkade hela världsekonomin.
Men med detta längre perspektiv är det också uppenbart att den traditionella konjunkturpolitiken, som våra liberala föregångare skisserade, inte längre fungerar på det sätt de hade förhoppningar om. Ett skäl är ekonomins internationalisering. Vi tror att vägen att minska konjunktursvängningarna och dess negativa effekter snarare är systemförändringar än en cyklisk anpassning av den ekonomiska politiken, eftersom en sådan visat sig utomordenligt svår i praktiken.
Vår tro och förhoppning är alltså att ett antal grundläggande strukturförändringar i Sveriges och andra länders ekonomier ska göra konjunkturnedgångarna kortare, grundare och över huvud taget mindre allvarliga.
Svensk ekonomis starka och svaga sidor
Svensk ekonomi har både starka och svaga sidor. Uppgiften är naturligtvis att måna om de starka och åtgärda de svaga.
Till de starka sidorna hör förekomsten av ett jämförelsevis stort antal internationellt verksamma exportföretag, ofta en gång i tiden uppbyggda kring patenterade snillrika uppfinningar. Dit hör också en avancerad forskningstradition med Alfred Nobels signum, inte minst på områdena medicin och elektronik. Vår starka exportinriktning måste också framhållas som en styrka i denna tid av globaliserad ekonomi. Vi kan också i internationellt perspektiv känna stolthet för det politiska systemets förmåga att hantera några av de ekonomiska problemen för tio femton år sedan, bland annat bankkrisen.
De svaga sidorna har redan antytts. De senaste årens goda tillväxttal har inte i grunden förändrat den analys av svensk ekonomi som vi gjort under många år. Det enklaste sättet att uttrycka problemen är att svensk ekonomi är präglad av 70 års socialdemokratisk dominans, en dominans som har konfirmerats av väljarna i återkommande fria och demokratiska val. Resultatet är:
- För dåligt företagsklimat
- För höga skatter och för höga offentliga utgifter
- För rigida regler för arbetsmarknaden, till förfång främst för nytillträdande som unga och invandrare
- För mycket regleringar och gammal socialistisk näringspolitik
- För lite öppenhet för alternativ i fråga om exempelvis vård, skola och arbetsförmedling
- För mycket nationell självtillräcklighet och självgodhet.
Våra åtta systemreformer syftar till att i grunden åtgärda dessa problem. Det torde inte vara möjligt så länge socialdemokratin och de andra socialistiska partierna dominerar politiken som för närvarande. Den politiska konstellation som nu delar den politiska makten har just blivit den stopp-allians som vi varnade för före valet 1998. Den åstadkommer mycket lite i praktiken. Den träter istället för att uträtta något. Därför arbetar vi för en ny majoritet i Sveriges riksdag och en ny regering med ett starkt liberalt inslag.
Folkpartiets budgetalternativ
Tabell 1: (2002 2003 2004 )
Tabell 2: (2002 2003 2004 )
Det ekonomiska läget
Den internationella utvecklingen
Den internationella konjunkturen försvagas. Tecknen blir allt tydligare. Större delen av 90-talet har varit en i flera avseenden unik period. Tillväxten i främst USA har hållit sig uppe på en hög nivå osedvanligt länge. Under den senaste femårsperioden har tillväxten i världsekonomin enligt IMF uppgått till nästan 4 procent i årsgenomsnitt. I den industrialiserade världen har detta samtidigt varit nära förbundet med en stark börsutveckling. De första indikationerna på en internationell avmattning kom också i och med att börsutvecklingen bröts under det första halvåret 2000. Detta innebär inte att den internationella konjunkturen är börsstyrd. Men det innebär att förväntningarna om, och prognoserna för, den internationella konjunkturen fått ytterligare en möjlighet att kanaliseras. Därmed kommer konjunkturimpulserna troligen att sprida sig snabbare mellan länderna. Detta berör inte minst Sverige som har ett förhållandevis stort antal internationellt verksamma och internationellt noterade företag.
Avmattningen är mest märkbar i USA. Efter en mycket lång period av stark tillväxt sker nu en snabb inbromsning. Årstillväxten uppgick i slutet av 2000 till ca 1 procent och även om tillväxten i de preliminära beräkningarna för det första kvartalet i år tycks vara något bättre finns det ett antal tecken som tyder på en svagare utveckling i USA:s ekonomi än som varit vanligt under 90-talet.
Även om det sätts in stimulansåtgärder i form av ytterligare räntesänkningar och så småningom även skattesänkningar bör man nog räkna med att det tar en viss tid innan den amerikanska ekonomin får fart igen. Det finns en del pessimistiska röster som pekar på Japan som ett varnande exempel där man haft ett helt decennium av svag eller knappast någon tillväxt alls. Andra tror på en relativt snabb återgång till höga tillväxttal.
Den amerikanska avmattningen har visat sig både i hushållens och företagens förväntningar. Index över consumer confidence föll på nytt i april efter en viss återhämtning i mars. Innan dess hade index fallit fem månader i rad. Fallet har varit starkt. Nivån har inte varit så låg sedan juni 1996. Sysselsättningsutvecklingen har också varit svag.
Även företagen har blivit försiktigare. Inköpschefsindex har fallit kraftigt. Detta gäller både industri och tjänster. Samtidigt finns en hel del fortfarande positiva siffror t.ex. för byggande, orderingång och försäljning.
En samtidigt ökad försiktighet bland hushåll och företag blir tydligt konjunkturdämpande. Aktieutvecklingen spelar säkert en stor roll här. Börsnedgången med t.ex. ca 40 procent under fjolåret bland teknologiinriktade aktier bör rimligen dämpa hushållens konsumtionsbenägenhet. Sparkvoten var noll under fjolåret och nästan -1 procent under det fjärde kvartalet. Den privata konsumtionsökningen om 5,3 procent under 2000, en lika snabb ökning som 1999, upprätthölls därmed mot slutet av året med minskat sparande. Aktieutvecklingen har givit hushållen en känsla av tillräckligt förmögenhetsinnehav för att tillåta sig en snabbare konsumtionsökning än vad de löpande inkomsterna givit möjlighet till.
Diagram 1. BNP-tillväxten i USA
Procentuell förändring från föregående kvartal, uppräknat i årstakt
Källa: BEA
En kombination av lägre sysselsättningsökning, lägre inkomstökning och ökat sparande drar ner konsumtionstillväxten i år jämfört med de hittillsvarande snabba ökningarna. Eftersom den privata konsumtionen utgör två tredjedelar av BNP i USA, mot ca hälften i Sverige, skulle det påverka BNP-tillväxten märkbart. Avmattningen under det fjärde kvartalet 2000 berodde främst på fallande investeringar och export, inte så mycket på konsumtionen.
Men det finns motkrafter. Centralbanken Federal Reserve (FED) har visat en stor beredskap att snabbt ingripa med räntesänkningar, fyra stycken hittills i år, två under januari, en i mars och en i april med sammantaget två procent- enheter. FED har också sannolikt beredskap för ytterligare räntesänkningar. Till detta kommer administrationens eventuella skattesänkningar. Administrationen utsätts för motstridande krafter, å ena sidan en del av presidentens egna som vill ha större skattesänkningar på en gång, "front- loaded", å andra sidan krav på anpassningar i belopp och inriktning för att få förslagen genom kongressen. Det mest sannolika är att det blir skattesänkningar men med lägre belopp än de 11/2 procent av BNP som presidentens skattesänkningsprogram, utslaget på en tioårsperiod, motsvarar.
Även om det är troligt att det så småningom blir vissa skattesänkningar kan det diskuteras om de kommer att bidra särskilt mycket till att dämpa konjunkturavmattningen. Det är inte osannolikt att de kommer sent i konjunkturen.
Ett oroselement i den amerikanska ekonomiska utvecklingen är bytesbalansunderskottet som uppgår till närmare 4 procent av BNP. Det har varit möjligt för USA att under lång tid ha ett stort bytesbalansunderskott genom att det finansierats med valutainflöde för direktinvesteringar och köp av amerikanska aktier. En sämre amerikansk börs i kombination med penningpolitisk och finanspolitisk stimulans i syfte att upprätthålla efterfrågan skulle mycket väl kunna försämra bytesbalansen ytterligare. En sjunkande dollar motverkar detta på sikt, men en snabb försämring av bytesbalansen och dess finansieringsmöjligheter skulle kunna framkalla ett mera oordnat dollarfall.
Eftersom USA kan betecknas som "the 800 pound gorilla on the economic block" (Alan Blinder, ekonomiprofessor och tidigare vice ordförande i FED) skulle en dämpning få tydliga effekter på omvärlden.
En avmattning i USA kommer att försvåra för den japanska ekonomin att komma igång igen. Japan har haft problem med följderna av en bank- och fastighetskris i stort sett under tio år. Varken räntesänkningar eller finanspolitiska stimulanser har haft någon riktig effekt. En kraftig amerikansk avmattning skulle allvarligt riskera att försvåra strävan att få tillväxt i japansk ekonomi.
Den direkta återverkan av en sänkning av den amerikanska tillväxten med 11/2 procent skulle, som företrädare för OECD visat, bli ca en halv procentenhets sänkning av den japanska tillväxten. För att återfå tilltro och expansionslust i Japans ekonomi krävs ett antal förändringar i ekonomi och samhälle i stort. Detta gäller inte minst den finansiella sektorn, bankerna. En kraftfullare politik i detta avseende från den nya regeringen skulle kunna bidra till en positiv utveckling.
Tillväxtekonomierna i Syd- och Ostasien har ett förhållandevis stort beroende handelsmässigt av USA. En märkbar amerikansk avmattning skulle drabba dessa länders utrikeshandel hårt och försvåra den pågående återhämtningen från Asienkrisen.
Detsamma gäller länderna i Latin- och Sydamerika. En amerikansk tillväxtkris skulle få allvarliga återverkningar på dessa länders ekonomier, varav en del ännu är sköra demokratier. Det skulle också kunna riskera de nya spirande strävandena att vidga frihandeln i området.
Europa har haft en bättre utveckling. Genom att ligga i en senare fas i konjunkturen än USA har en uppgång varit på väg under en period. Men under senare tid har det kommit indikationer på en svagare utveckling i Europa. Även för Europa kommer enligt OECD:s beräkningar en sänkt amerikansk tillväxt om 11/2 procent att ge en direkt effekt i form av sänkt europeisk tillväxt med en halv procentenhet.
Frågan är hur isolerat Europa kan vara mot främst en amerikansk konjunkturavmattning. Både USA och EU är ekonomiska stormakter där det mesta ekonomiska utbytet sker inom respektive union. Utrikeshandeln utgör ca 12 procent av USA:s BNP. Inom EU sker det mesta av utrikeshandeln mellan medlemsländerna varför handeln med omvärlden utanför EU bara utgör 25 procent av utrikeshandeln, motsvarande mindre än 10 procent av områdets BNP.
Med det finns andra mekanismer för att överföra ekonomiska impulser än enbart via utrikeshandel. Vi har ovan pekat på aktiekursutvecklingen som en sådan faktor. De finansiella marknaderna och det tryck som en ökad konkurrens medför bidrar till att jämna ut en del olikheter mellan länder och regioner i fråga om konjunkturförutsättningar.
Det politiska tryck som t.ex. från amerikanskt håll riktats mot den eurpeiska centralbanken (ECB) för att förmå den att sänka styrräntan har baserats på uppfattningen att det nära beroendet mellan USA och EU kommer att få negativa återverkningar även inom EU. Bl.a. har den amerikanske finansministern uttryckt undran över att ECB inte ser räntepolitiken som ett medel att även påverka den ekonomiska tillväxten i stort. Det är troligt att överföringen av konjunkturimpulser går snabbare än tidigare. Detta skulle kunna innebära att EU har mindre sannolikhet att undvika negativa följder av en amerikansk avmattning än tidigare.
Förutsättningarna för att bedriva penningpolitik är olika i USA och i Europa. Dels har FED ett annat och vidare mandat än ECB, dels har FED en etablerad ställning sedan lång tid. I USA kan penningpolitiken vidare drivas med utgångspunkt i den finanspolitik som administrationen, eller kongressen, eller båda, vill driva. Inom EU finns ingen enhetlig finanspolitik, varje land kan inom vissa ramar driva finanspolitiken självständigt. Det innebär inte att det skulle vara bättre med en enhetlig finanspolitik men det innebär att förutsättningarna är annorlunda för ECB än för FED. Inflationsimpulserna har vidare varit starkare än i USA. Trots detta ligger den europeiska styrräntan lägre än den amerikanska.
Vi anser det inte rimligt att tro att Europa i någon större utsträckning kommer att kunna vara isolerat från en avmattning i omgivningen. De olika mekanismer för överföring av ekonomiska impulser vi ovan talat om gör det troligt att även EU kommer att drabbas av en avmattning. IMF anger i sin aprilrapport ändå en förhållandevis optimistisk bedömning: nästan 21/2 procent i tillväxt inom EU i år och något mer nästa år. EU-kommissionen är mera optimistisk än sin senaste prognos. Vi menar att den svenska ekonomiska politiken måste formas utifrån en riskbedömning där avmattningen, även i Europa, kan bli starkare, och mera utdragen.
Tabell 1. BNP-tillväxten i omvärlden
Procentuell volymförändring
Tabell 3: (IMF EU )
Källor: IMF och kommissionen
Den utveckling mot ökad avreglering och en öppning av ekonomierna på olika sätt som kommit igång inom EU, och som är en oundgänglig förutsättning för att uppnå Lissabondeklarationens mål om att Europa inom tio år ska bli "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade region", är positiv och kommer säkert att stärka den europeiska tillväxten. De positiva effekterna kommer dock först på sikt och hinner troligen inte ha så stort inflytande på den aktuella konjunkturen.
En avgörande fråga är vilken tilltro till framtiden som hushåll och företag har. Här spelar aktiekursutvecklingen en viktig roll. Det är kanske självklart att aktieutvecklingen är viktig för företagen. Den påverkar deras finansieringsmöjligheter och är en indikator på marknadens utveckling. Med den allt större roll som aktier spelar bland hushållens tillgångar i många länder får ett kursfall av den omfattning som ägt rum under de senaste 12 månaderna även en betydande återverkan på hushållens beteende. Även om sparande i aktier främst ses som en långsiktig investering, vilket innebär att den direkta kopplingen mellan kursutveckling och konsumtion inte är så stark, kommer ändå en svag aktiekursutveckling att göra hushållen försiktigare. Större konsumtionsbeslut som köp av kapitalvaror, husköp m.m. förskjuts framåt i tiden. På marginalen kan detta betyda skillnad mellan en ökning av konsumtionen respektive en stagnation.
Ibland framställs aktiekursutvecklingen som ett orationellt nollsummespel. Om detta vore en sann bild skulle väl löntagarna blivit rikare genom att aktieägarna blivit fattigare?
Så är det naturligtvis inte. Företags kurser förändras när bedömningen av deras framtida vinster förändras. Vad som skedde under fjolåret var att uppfattningen spred sig att de stora framtida vinster som bedömts finnas i IT- sektorn kanske inte var så stora, i varje fall inte så snart. Eftersom en aktiekurs utgörs av ett till nutiden diskonterat värde av den inkomstström som framtida vinster utgör, kan en sådan annan bedömning av de framtida vinsterna få stora konsekvenser på aktiekursen. Detta är inget märkligt utan helt normalt. Även om det naturligtvis förekommer spekulationsinslag är en, positiv eller negativ, omvärdering av en branschs eller ett företags framtid naturlig för aktiemarknaden.
Bland konjunkturbedömare har förekommit en bokstavsdiskussion, särskilt med koppling till den amerikanska utvecklingen. BNP-prognosen har liknats vid ett:
V en snabb och kanske relativt djup nedgång men också en snabb återhämtning, eller ett
U en nedgång som blir mera utdragen, dvs snarast en traditionell konjunkturförsvagning, möjligen dock inte så djup, eller ett
W en snabb nedgång, en återhämtning, därefter en ny nedgång och sedan en mera stadigvarande återhämtning, eller ett
L ungefär som i Japan under 90-talet, en nedgång som tar många år att återhämta sig från.
Vi menar att den ekonomiska politiken främst måste ha beredskap för ett U; det finns inte plats för önsketänkande om en snabb återhämtning.
Utvecklingen i Sverige
Den internationella lågkonjunkturen kommer naturligtvis att få återverkningar på Sverige. Redan i november 2000 räknade Konjunkturinstitutet med att de svenska exportutsikterna skulle försämras jämfört med 2000.
Det finns nu anledning att göra en ännu försiktigare bedömning än Konjunkturinstitutet då gjorde. Sedan dess har som framgått de internationella utsikterna försämrats. Marknaden för svenska produkter utomlands försvagas samtidigt som de svenska företagen får räkna med hårdare konkurrens på hemmamarknaden. Konjunkturinstitutet har också i två omgångar sedan dess reviderat ner sina bedömningar. Prognosen är nu ca 21/2 procent i år och något mera nästa år.
Avmattningen har hittills varit tydligast inom industrin. Tendenserna var tydliga redan i verkstadsindustriernas barometer i februari:
Tabell 2. Verkstadsindustriernas konjunkturbarometer
Tabell 4: ( November 2000 Februari 2001 )
Källa: Verkstadsindustrierna
Minskningen var störst på exportmarknaderna.
Konjunkturbarometern i april bekräftar detta och var den direkta orsaken till KI:s senaste nedrevidering av prognosen för BNP-tillväxten.
Orderingången har sjunkit påtagligt och produktions- och sysselsättningstillväxten stagnerat. Kapacitetsutnyttjande har sjunkit. Planerna inför andra kvartalet är försiktiga. Orderingången väntas stagnera och sysselsättningen minska. Priserna på exportvaror kommer troligen att sjunka något.
Industrins konjunkturbild kan samlat uttryckas i den s.k. konfidensindikatorn, som är ett sammanvägt mått där omdömet om orderstocken, färdigvarulagren och den förväntade produktionen ingår. Den visar följande.
Tabell 3. Konfidensindikator för industrin, säsongrensad
Tabell 5: (Oktober 2000 6 )
Källa: Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer
Byggkonjunkturen kommer dock troligen att hålla fortsatt god fart under året.
Barometern för tjänstesektorerna visar en mera splittrad bild. De delar av tjänsteverksamheterna som har en nära koppling till industrin kommer att drabbas av den försvagning som där väntas ske. Datakonsulter och uppdragsverksamhet väntar dock fortsatt tillväxt.
Även om de internationella avmattningstendenserna blir alltmer tydliga kommer det att dröja en tid innan effekterna syns på svensk produktion och sysselsättning. De kommer troligen att utgå från industrin och efterhand sprida sig vidare till industrirelaterad tjänsteproduktion och, när hushållen blir tydligt oroade för framtiden, även till andra delar av tjänstesektorerna.
Det är tydligt att hushållen redan nu blivit avsevärt mera pessimistiska om framtiden, se diagram 2. Det samlade mått på hushållens stämningsläge som Konjunkturinstitutet beräknar har nått ner till samma nivåer som rådde 1997. Omslaget i bedömning har varit osedvanligt kraftig. Till en början gäller detta omslag främst landets, inte så mycket den egna, ekonomin men efter hand kommer detta att även påverka hushållens köplust.
Diagram 2. Consumer confidence
Sammanvägning av olika indikatorer
Källa: Hushållens inköpsplaner (HIP), Konjunkturinstitutet
Eftersom aktieägande är så starkt spritt bland hushållen kommer börsnedgången att sänka också de svenska hushållens konsumtionsbenägenhet. Enligt SCB:s finansräkenskaper sjönk hushållens sparande under de tre första kvartalen 2000. Utlåningen till hushållen ökade. Konjunkturinstitutet räknar med att hushållens sparkvot, dvs den andel av de disponibla inkomsterna som inte konsumerades, i fjol sjönk till ca 1,5 procent mot att ha legat på drygt 8,5 procent 1995. En omsvängning tillbaka mot ökat försiktighetssparande kommer att bromsa konsumtionen och därmed tillväxten i Sverige.
Investeringsenkäter tyder på att investeringsbenägenheten dämpades under 2000. Skulle den försämring i konjunkturen uppstå som vi här pekat på risken för, kommer investeringsbenägenheten för 2001 och kommande år att få en knäck.
Den offentliga sektorn visade en avtagande aktivitet mot slutet av fjolåret. Enligt SCB:s nationalräkenskaper sjönk den offentliga konsumtionen under fjolåret. I kommunerna var minskningen ca 11/2 procent under det fjärde kvartalet. Det är sannolikt att detta har att göra med svårigheterna att rekrytera personal.
Sysselsättningen påverkas normalt inte omedelbart av en avmattning med vikande produktion. Det brukar ta tid innan minskad efterfrågan slår ut i lägre sysselsättning. Hittills har sysselsättningen ökat. Men mönstret kan vara annorlunda nu. Den ökade konkurrensen kan medföra att företagen är snabbare på att anpassa sin kapacitet till efterfrågan. Då kommer också effekterna på sysselsättningen snabbare.
Ett tecken på detta är att varslen ökat snabbt. Hittills i år har varslen ökat med 56 procent vilket kan vara ett tecken på snabba reaktioner från företag som börjar känna avmattningen.
Det finns stor risk för att den svenska sysselsättningen börjar plana ut på en total arbetslöshetsnivå om 7 procent som är den nuvarande nivån. Även om den öppna arbetslösheten minskat sedan i fjol har i stället antalet personer i åtgärder ökat. Detta är inte en rimlig politik. När konjunkturen förbättrats så som skett borde åtgärdsvolymen ha minskat så att flera kunnat söka sig ut på den öppna marknaden.
Sverige utmärker sig inte vad gäller minskning av arbetslösheten inom EU. 1994 hade sex av de 15 EU-länderna lägre arbetslöshet än Sverige. Enligt senaste mätning har fortfarande sex EU-länder lägre arbetslöshet än Sverige.
Vi riskerar nu en situation där antalet människor i åtgärder inte hinner minska utan på nytt börjar öka av konjunkturskäl. Antalet personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder har hela tiden lagts på en ny nivå. För varje konjunkturfas är antalet högre än vid motsvarande fas i den förra konjunkturcykeln.
Andra oroande tecken på hur arbetsmarknaden fungerar är att även när antalet nya platser ökat har en allt mindre del tillsatts med folk i jobb. Antalet kvarstående obesatta platser är 77 procent av de nyanmälda lediga platserna vilket kan jämföras med 40 procent under motsvarande konjunkturfas 1994.
En arbetsmarknadspolitik som leder till att den totala arbetslösheten får svårt att komma under sju procent, alltför låga nivåer vad gäller människor i arbete, allt svårare att tillsätta de lediga jobben etc. - en sådan arbetsmarknadspolitik är misslyckad. Det finns ett starkt behov av det slag av nya grepp som vi skisserat i rapporten "En ny arbetsmarknadspolitik".
Det är således tydligt att vi står inför en internationell konjunkturavmattning även om det är svårt att bedöma hur djup och långvarig den blir. Det är inte sannolikt att avmattningen begränsar sig till USA. Både Europa, Asien och Latinamerika kommer med all sannolikhet att i olika grad drabbas av återverkningarna. Sveriges internationellt inriktade ekonomi kommer att känna av detta. Vi riskerar att i värsta fall på nytt stå inför en situation som den som rådde vid skiftet mellan 80- och 90-tal där en alltför kraftig offentlig expansion under 80-talet tvingade fram hårda korrigeringsåtgärder under 90-talet. Det är hög tid med snabba åtgärder för att undvika att vi på nytt placerar oss i en sådan situation. En strategi för långsiktigt hållbar tillväxt bör ha flera inslag: dels ett antal avreglerings- och skatteåtgärder som skapar förutsättningar för bättre tillväxt och större motståndskraft mot konjunkturavmattningar, dels åtgärder som koncentrerar de offentliga satsningarna på de verkligt viktiga och prioriterade behoven. En sådan politik redovisas i de följande avsnitten.
Skattepolitik för en ny tid
I vår tid finns många stora utmaningar för politiken. Internationaliseringen är i grunden god för människorna, men kräver en ny syn på skattesystemen. Den demografiska utmaningen är att det goda, att vi blir allt äldre, kan balanseras av ett ökat arbetsutbud och robust finansiering av välfärdstjänsterna. Jämställdheten kräver att skatten på arbete sänks och att det blir mera möjligt att kombinera förvärvsarbete med familjeansvar. Integration, att släppa in de utestängda, kräver bland mycket annat att den höga skatten på lägre inkomster minskas. Människor måste få bestämma mycket mer i sina egna liv, sänkt skatt på arbete och sänkta marginal- och tröskeleffekter ökar möjligheterna att själv påverka sin situation.
Dessa utmaningar leder oss till vårt förslag om en ny skattereform för en ny tid.
Regeringen och deras stödpartier genomförde för 2001 det andra steget av det man kallar "kompensation för egenavgifter" och grundavdraghöjningar som kompensation för energiskattehöjningar. I övrigt begränsade sig inkomstskattesänkningarna till en marginell uppjustering av brytpunkten för statlig skatt. Just detta är givetvis ett steg i rätt riktning även om det är för litet.
Huvudintrycket av skattepolitiken är annars planlösa reträtter och just marginella justeringar. Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör att Sverige kan ta sig ur den skattepolitiska återvändsgränd landet nu hamnat i. I vårpropositionen finns inga förslag för skattepolitiken 2002-2004, däremot redovisas en inriktning som vi är starkt kritiska till.
Finansplanen anger skatternas syfte till att finansiera välfärden. Skattepolitiken kan också användas som ett verktyg för att minska klassklyftorna, samt som styrmedel exempelvis inom miljöområdet. Skatterna i kombination med trygghetssystemen påverkar människors val i livet (Finansplanen sidan 32). Om detta håller vi givetvis med, men det räcker inte att likt regeringen och deras stödpartier säga:"När vi går mot en utveckling där allt färre i aktiv ålder ska försörja allt fler pensionärer är det till exempel viktigt att analysera hur människors vilja att arbeta, spara och utbilda sig påverkas av skatter och bidrag" (Finansplanen sidan 33). Man måste dra slutsatser av dessa analyser! Och skattesystemets roll i en internationaliserad värld kan inte, som regeringen tycks tro, hänvisas till en utredning och till försök med internationella överenskommelser att hålla andras skatter uppe.
Mest anmärkningsvärt är att regeringen och dess stödpartier tycks totalt obekymrade över skattesystemets inverkan på jobb och företagande. Det allra viktigaste för välfärden är att vårda de välståndsbildande krafterna. Långt viktigare för finansieringen av välfärden än höga skattesatser är nämligen breda skattebaser, och att så många som möjligt deltar i att skapa välstånd, att människor kan leva och försörja sig på arbete och företagande.
Utöver en eventuell fortsättning på den så kallade skattereform som innebär "kompensation för egenavgifterna till pensionssystemet" är sjöfartsstöd och yrkesfiskaravdrag vad vårpropositionen anger. Sänkt skatt på jordbruksmaskiner kan också komma på fråga, liksom avdragsrätt för fackföreningsavgift, enligt uttalanden från finansministern.
Det synes inte finnas fog för någon förhoppning om ett radikalt omtänkande hos socialdemokratin till förmån för en skattereform som mer offensivt uppmuntrar arbete, sparande och företagande. En sådan tycks få vänta tills vi fått en ny majoritet i Sveriges riksdag.
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det inte är förenligt med en dynamisk och växande ekonomi. Den tilltagande internationaliseringen ökar kraven på att Sverige får konkurrenskraftiga villkor för företag och människor. Villkoren består i de olika ländernas kombinationer av skatter och välfärd, dvs inte bara skattenivån utan också vad medborgarna får ut av skatterna. För den svenska politiken är naturligtvis skatte- och utgiftsnivåerna i övriga EU av särskilt stor betydelse. Regeringen försöker komma runt det faktum att Sverige på nästan alla områden har de högsta skatterna genom att veckla in sig i en jämförelse med andra länders socialförsäkringssystem och skatteplikt på transfereringar. Detta är förvisso intressant för den som är ute efter exakt jämförbara, rättvisande mått på statistiska uppgifter. Men likafullt är det ett faktum att Sverige på område efter område toppar listan över skattesatser och detta summerar till ett skattetryck som klart överstiger det i andra länder i vår omgivning.
I Sverige måste därför både skatte- och utgiftstrycket minska, liksom ansträngningarna öka att se till att medborgarna får mer valuta för skattepengarna. Under innevarande mandatperiod ska skattetrycket klart understiga 50 procent av BNP. Därefter ska både skatte- och utgiftstrycket fortsätta att minska.
Tabell 4. Folkpartiets respektive regeringens skattetryck
Procent av BNP
Tabell 6: ( 2002 2003 2004 )
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser. Betydande energi måste läggas på att skapa ett skattesystem som gynnar en växande och dynamisk ekonomi. I grunden är det nämligen detsamma som en ekonomi med växande skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma åtaganden finansieras med lägre beskattning.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen innebär att vi står inför stora utmaningar. Hur födelsetal, medellivslängd och folkhälsa kommer att utvecklas framöver vet vi inte, men de faktorerna är mycket avgörande för välfärdsutvecklingen. Så mycket är klart att den demografiska utmaningen inte kan lösas med skattehöjningar. Internationalisering skulle i flera fall behöva mötas med skattesänkningar, men för ett parti med långtgående ambitioner på en god utbildning och vård finns naturligtvis restriktioner. Desto viktigare blir då att se till att människor verkligen upplever att skattesystemet har en god utformning och att de får valuta för sina skattepengar genom kvalitet och valfrihet i de offentligt finansierade verksamheterna.
Skattepolitikens långsiktiga inriktning
En inkomstskattereform genomförs vars huvudingredienser är sänkta marginalskatter för både låga och högre inkomster genom slopad värnskatt, höjd brytpunkt, grundavdrag utan avtrappning, införande av ett förvärvsavdrag samt en generell skatteminskning i form av skattereduktion.
Dessa förändringar ska genomföras inom en treårsperiod och därefter bör vi gå vidare med ytterligare sänkta inkomstskatter i former som uppmuntrar ökat arbetsutbud, utbildning och risktagande. Den statliga skattens nivåer och omfattning ingår i ett sådant övervägande.
Minskad beskattning och lägre marginaleffekter på lägre inkomster bidrar till att människor får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och att det lönar sig bättre att arbeta. Dessa skattesänkningar måste utformas så att marginaleffekter i lite högre inkomstlägen inte uppstår istället eller att de breda skattebaserna krymps. Skattereduktion och sänkta kommunalskatter är därför tekniker vi vill pröva främst.
Barnfamiljernas marginaleffekter ska därutöver minskas genom generella barnavdrag, växlat mot minskade bostadsbidrag och enhetliga barnomsorgs- taxor. Det ska löna sig att arbeta, även för småbarnsmammor. Därför bör barnavdraget vara generellt, taxor vara enhetliga och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader införas.
En stor socialförsäkringsreform ska genomföras med pensionsreformen som förebild, där såväl sjukförsäkring som arbetslöshetsförsäkring ingår. Dessa ska göras försäkringsmässiga och betalas med försäkringsavgifter som är avdragsgilla. Full avdragsrätt för pensionsavgiften återinförs.
De delar av arbetsgivaravgiften som inte utgör försäkringsavgifter ska successivt avvecklas, vilket leder till sänkt skattebelastning på arbete. En sänkning av arbetsgivaravgiften inleds under perioden. Mer avgränsat bör en kraftig skattereduktion på hushållsnära tjänster införas.
För att uppmuntra expanderande tjänsteverksamhet i Sverige behöver bl.a. beskattningen av personaloptioner ses över.
De mest skadliga kapitalskatterna är förmögenhetsskatten och dubbelskatten på aktieutdelningar, där dessa successivt bör avskaffas inom de närmaste åren. Fastighetsskatten avskaffas och fastighetsbeskattningen utformas likvärdigt mellan boendeformer och mellan kapitalplaceringar, med bibehållen avdragsrätt för räntor. Detta innebär en kraftig sänkning av skatteuttaget. Intill en sådan reformering av systemet sker bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta.
En sänkning av kapitalskattesatsen för avkastning och reavinster bör framöver kombineras med det internationella arbetet mot illojal skattekonkurrens.
Skatteharmonisering i form av gemensamma beslut om skattenivåer avvisas. Varje land, även inom EU, ska självt avgöra sin skattepolitik. Däremot kan systemen behöva anpassas till varandra för att underlätta handel, förbättra den inre marknaden och ytterligare riva gränser mellan människorna. Mervärdesskatten är ett sådant system där en gemensam hantering är eftersträvansvärd. Sverige bör också långsiktigt hamna på en mervärdesskattenivå som är närmare våra grannländers och som kan tillämpas mer generellt.
Ekonomiska styrmedel är bra i miljöpolitiken. Folkpartiet är därför förespråkare för att s.k. grön skatteväxling tillämpas. Under senare delen av 90-talet har dock miljöskatterna höjts kraftigt, utan motsvarande sänkning av skatten på arbete. Den viktigaste gröna skattefrågan är - av miljöskäl - en gemensam miniminivå för koldioxidbeskattning inom EU.
Under de senaste åren har tillväxten varit god och både BNP och de offentliga inkomsterna har ökat kraftigt. Nu har denna situation vänt och avmattningen är ett faktum. Hur långvarig och djup avmattningen blir är i detta skede inte möjligt att förutspå. Regeringen har försuttit möjligheten att i den riktigt goda tiden genomföra sådana strukturella reformer som skulle rustat oss bättre för den tid då tillväxten inte är lika god.
Vi anser att det är minst lika angeläget nu som tidigare att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande och leder till att tillväxten långsiktigt blir bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås vilket samtidigt leder till minskad konjunkturkänslighet. Vi prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
Skattepolitiken 2002-2004
Det måste löna sig att arbeta ......
Regeringen har tagit de två första stegen i sin egen inkomstskatteförändring, och förväntas ta det tredje steget 2002, även om man inte kan bestämma sig för detta ännu. Vi tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna men att man valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen med marginalskatterna. Dessutom innebär förändringen att avdragsrätten för pensionsavgifterna successivt tas bort.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när de erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas utan att samråd med partierna bakom pensionsreformen har skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska "kompenseras" för är ju att skatterna är för höga. Det är bra med inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi återför därför dessa och lägger ett annat förslag till en omfattande reform vars huvuddrag för de närmaste tre åren är följande:
Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990-91 års skattereform återupprättas, nämligen "hälften kvar", och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s k LO- puckeln, vill vi uppnå den grundläggande principen - att de flesta ska bara betala 30 procent i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (308 200) för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas vilket leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag om 5% av inkomsten införs, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början bör vara 3 000 kronor per person. Denna tillfaller då även pensionärer.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir avdragsgilla, avdragsrätten för pensionsavgiften återställs.
Försäkringsavgifter
Detta paket innefattar den skattesänkning som motsvarar ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de ökade egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar ska motsvaras av lika stora skattesänkningar men medför att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.
I den stora socialförsäkringsreform som vi eftersträvar ingår att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/3 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån.
Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad.
Sänkt skatt för barnfamiljer
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet sker i form av skattereduktion. Detta föreslås utgå med 1 200 kr per år för 2002 för att successivt öka till 2400 kr 2004, kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inomstprövat barnbidrag trappas ned med först 50 och sedan 100 kr per barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ut ur fattigdomsfällan och slipper 20% extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte får någon större betydelse.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till ett belopp av 50 000 kr införs. Detta sänker kostnaden för barnomsorg med 1/3 och gör det lättare att vitt och hederligt komplettera med andra former av barntillsyn.
Inför rejäla skattelättnader för hushållstjänster. Vi föreslår en rejäl skattelättnad som innebär att det vita priset på hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb som tyvärr är vanligt förekommande bli vita.
Neutralisering
Återläggningen av regeringens "kompensation" och våra inkomstskatteförslag neutraliseras i teknisk mening för de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas. I den mån detta ska ske genom en ökning av det generella statsbidraget enligt finansieringsprincipen utöver vad vi nu kan förutse avser vi att i höstbudgeten i likhet med regeringen i förekommande fall göra dessa tekniska justeringar av ramar och utgiftstak.
..... spara ....
Förmögenhetsskatten måste sänkas för att på sikt helt slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för "de rika", medan 17 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,1 miljoner kronor.
Sänk fastighetsskatten. För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Den nuvarande fastighetsskatten avskaffas, likformighet mellan boendeformer upprättas och avdragsrätten för låneräntor bibehålls.
Riksdagens majoritet beslutade i höstas att släppa frysningen av taxeringsvärdena. Detta kommer att leda till en fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. Detta är oacceptabelt. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta vid skattesatserna 1,2% för enfamiljshus och 0,7% för flerfamiljshus. Detta betyder att 5,5 miljarder kronor avsätts för fastighetsskattesänkning.
Höj avdragsrätten för privat pensionssparande. Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Vi anser att avdragsrätten för pensionssparande bör höjas från nuvarande 1/2 till 11/2 basbelopp.
..... och ta risker
Dubbelskatten på aktiesparande måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. På senare tid har utbudet av riskkapital ökat, särskilt för företag inom IT- och telekombranscherna, något som för många visat sig lättflyktigt. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital och det även i mindre företag. Vi föreslår en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar.
Fåmansbolagsreglerna (de s k 3:12-reglerna) måste förenklas. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning som knappast kan leda till någon förändring förrän år 2003. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande medelinkomsten i branschen beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av kapital.
Slopa sociala avgifter på vinstandelar. I Folkpartiet ser vi positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden tycks öka är det angeläget med åtgärder som ökar medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största kapitaltillgång ligger i de anställdas kunnande. För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad ska kunna ges.
Sänkta arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgiften sänks med 2, 4 resp 5 procentenheter i tjänstesektorn under treårsperioden. Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel; vi prioriterar att börja sänkningen i den del av näringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamm. Genom våra förslag till att bryta de offentliga monopolen kan kvinnors företagande gynnas. Genom att det blir lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer får fler arbete i privata företag.
Övriga skattefrågor
Genom de regeländringar, förenklingar och bättre resurser för skattekontroll vi inför beräknas, mycket försiktigt, ökade skatteintäkter.
En miljöskatt på sopförbränning införs.
Mervärdesskatten på böcker sänks stegvis till 6%.
Vi avvisar skatteavdraget för bredbandsinstallationer, liksom det selektiva anställningsstödet som utformats som en minskning av skatteinbetalningen.
Tabell 5. Folkpartiets skattepolitik
Miljarder kronor
Tabell 7: (2002 2003 2004 )
En företagarreform
Stora brister i företagsklimatet
Folkpartiet fortsätter att hävda att företagsklimatet i Sverige har stora brister. Under några korta, lyckliga månader av IT- under framställdes Sverige som de unga entreprenörernas förlovade land, men uppvaknandet nu, när den del av undret som var en bubbla har spruckit, har blivit brutalt.
- Antalet företagare i Sverige nu är lägre än när Socialdemokraterna kom till makten 1994.
- Antalet större företag som lämnat Sverige sedan 1997 är förfärande högt.
- Arbetslösheten, både den registrerade och den verkliga, är den högsta någonsin i en god konjunktur.
Bristerna i företagsklimatet har kamouflerats av högkonjunkturen. När den nu mattas kommer effekterna att framträda tydligt. När storföretagen drar ner kommer vi inte ha någon "bonus" av att de är svenska - för deras huvudkontor ligger numera i andra länder, långt borta. Och nedgången kommer inte att dämpas av existensen av många små och medelstora företag, som genom sin flexibilitet lättare än stora kan parera förändringar i efterfrågan.
Både internationella och svenska erfarenheter tyder på att förekomsten av många små och medelstora företag har till effekt att nedgångarna i konjunkturen blir mindre allvarliga. Taiwan är ett exempel. Landet drabbades mindre av Asienkrisen än andra länder, vilket anses beror på existensen av ett mycket stort antal mindre företag. Och i Gnosjö-regionen i Småland tycks lågkonjunkturerna aldrig riktigt slå igenom. På något sätt hittar företagen nya nischer, som gör att de klarar sig också när större företag måste slå igen. Utan en kontinuerlig utbyggnad av det privata företagandet kommer vi aldrig att kunna lägga grunden till en stabil ekonomi som klarar av både hög- och lågkonjunkturer.
Företagande startar ofta i den lilla skalan. Det är därför som villkoren för småföretagande är så viktiga. I nedgångstider har de mindre företagen större motståndskraft. Under 90-talets lågkonjunktur drabbades inte sysselsättningen i de mindre företagen så hårt jämfört med de större. Regioner med ett stort inslag av småföretagande har klarat påfrestningarna betydligt bättre än regioner med ett mera koncentrerat näringsliv.
Den första försvarslinjen bör självfallet vara att skapa sådana förutsättningar att företagen klarar sig utan större neddragningar även när konjunkturen blir svagare. Den andra försvarslinjen är att skapa förutsättningar för ett vitalt företagande som klarar kriser. Ett bra klimat för nyföretagande/småföretagande är bra även för de stora företagen.
Hur utvecklas då företagandet?
I februari 1998 ställde Göran Persson i utsikt 100 000 nya företag på tre år. Nettoökningen av antalet företag är betydligt blygsammare. Nettoökningen mellan 1997 och 2000 blev bara en fjärdedel - den stannade vid drygt 23 000.
Antalet företag säger dock inte nödvändigtvis något om hur antalet företagare av kött och blod utvecklas. Antalet företag kan förändras av skatteskäl eller "statistiska" skäl som inte har något med den faktiska verksamheten att göra. Den uppgång som visade sig i antalet företag år 1998 berodde på sådana faktorer - det var företag utan anställda som blev fler.
Gränsen för momsregistrering sänktes 1997 vilket ledde till fler registrerade företag 1998. Vidare höjdes gränsen för minsta kapital för aktiebolag vilket medförde en omregistrering från aktiebolag till handelsbolag.
Diagram 3. Antal företagare 1994-2001
100-tal
Däremot har antalet företagare inte alls utvecklats så positivt. Efter den uppgång som startade under 1994 men som bröts under 1995 har en återhämtning skett under 1999 men inte i en omfattning som fört upp antalet till den tidigare nivån.
Det är uppenbart att det krävs en politik med annan inriktning och mera uthållighet för att lägga en grund för ett långsiktigt stabilt företagande. Vi vill här peka på några konkreta politiska åtgärder som stärker förutsättningarna för bra jobb och företagande i Sverige.
Mindre krångel
Regeringen tillkallade hösten 1996 Småföretagsdelegationen för att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i mindre företag. Småföretagsdelegationen lade fortlöpande fram förslag om förenklade regler. Av de 80-talet förslag som delegationen avgav för mer än två år återstår fortfarande två tredjedelar att genomföra. Problemet med regeringens bristande handlingskraft i denna fråga visas av de många turerna omkring Regeringskansliets egen förenklingsgrupp, Simplexgruppen, som visade sig inte kunna fungera när det gällde att åstadkomma resultat i Regeringskansliets arbete. Än har ingen egentlig verksamhet kommit i gång.
Mer än hälften av de tillfrågade företagen i en undersökning upplevde att antalet regler ökat. Så mycket som 93 procent av företagen ansåg att reglerna var lika många som tidigare eller fler.
Inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar som förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F-skatteregler eller solnedgångsparagraf för onödiga företagsregler har regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret. I Kanada kan en blivande företagare registrera sitt företag, anmäla sig för olika skatter samt ordna eventuella tillstånd via Internet. Hela proceduren ska inte behöva ta mer än 20 minuter.
I Sverige behöver en blivande företagare kontakta ett stort antal myndigheter. Rader av blanketter ska beställas och fyllas i. Ofta får företagaren ringa tillbaka till myndigheterna på rätt telefontid och försöka hitta en person som kan förtydliga blanketterna. Därefter kan beskeden låta vänta på sig i månader.
Många företagare upplever administrationen kring den egna verksamheten som alltför omfattande. Regler och förordningar och ständigt ökande krav på uppgiftslämnande ställer stora krav på kunskaper hos företagaren. Det omfattande uppgiftslämnandet och redovisandet kan också uppfattas som ett slags misstroende mot dem. Utöver de faktiska svårigheterna upplever många denna "misstänksamhet" från myndigheternas sida som påfrestande. Det är inte heller rimligt som sker idag att belägga småföretagare med höga avgifter för olika typer av kontroller och inspektioner. Kommuner och länsstyrelser måste kunna utöva sådana verksamheter utan att onödigt höga kostnader vältras över på företagarna.
Sverige behöver många nya företagare. Då måste det också bli lättare och lönsammare för människor att göra verklighet av sina planer att starta eget. I ett samhälle där det är naturligt att bli sin egen ska inte människor behöva anlita revisorer för att fylla i en preliminär deklaration, de ska inte behöva vänta i månader på sin F-skattsedel eller brottas med obegripliga blanketter från myndigheterna.
Folkpartiet anser att följande förslag bör genomföras omgående:
- En förenklad deklaration för företagare bör införas. I dag är det svårt för många av landets småföretagare att deklarera själva, reglerna är för kom- plicerade.
- Det måste bli enklare att registrera företag. En myndighetskontakt bör räcka i normalfallet.
- Alla som vill och som inte har näringsförbud ska få F-skattsedel. Tyvärr stupar alltför många goda företagsidéer redan här. Regeringen har uppmärksammat problemet, men misslyckats med att åtgärda det.
- F-skattereglerna bör kunna förenklas. I dag får företagaren betala in ett på förhand beräknat belopp för sociala avgifter och inkomstskatt varje månad oavsett vad hon/han tagit ut för lön från företaget. Eftersom många egenföretagare har oregelbundna inkomster borde man kunna få välja att betala sociala avgifter och inkomstskatt månadsvis utifrån den lön som faktiskt tagits ut, så som sker med momsbetalningarna. Ingen behöver då riskera att tvingas betala in skatt utan att ha fått några inkomster en viss månad, t ex under semestern.
Lättnader i uppgiftslämnandet till olika myndigheter bör genomföras och kontakterna företagare-myndigheter förbättras genom följande åtgärder:
- En "solnedgångsparagraf" bör införas så att regler som inte använts på fem år försvinner.
- Alla nya regler som berör företagare ska förses med en ordentlig konsekvensanalys.
- Finansministern bör leda ett konsekvent avregleringsarbete med sikte på att förenkla och minska den offentliga regelmassan.
- Inför servicecheckar ett enkelt och obyråkratiskt system för privatpersoners betalning för tjänster i exempelvis hushållet. Förslaget är lätt att kombinera med vår skattereduktion för hushållstjänster.
- Ett "startpaket" för företagare ska finnas tillgängligt på Internet, och på alla skatte- och postkontor.
- Regeringen bör uppdra åt myndigheterna att lämna bindande löften om hur lång tid det tar att avgöra ett ärende. Eventuellt kopplas detta till ett automatiskt avgörande i den händelse myndigheten inte hör av sig. Oklarheter om vilka regler som egentligen gäller kan försena eller omintetgöra viktiga affärsbeslut för företagaren.
- Myndigheterna ska i sina årsredovisningar redovisa hur man klarat service och informationskraven gentemot företagen, t ex vad gäller handläggningstider, tider innan besked lämnats, väntetider i telefon etc.
- En handledning för företagare utarbetas. Denna skulle kunna fungera som "lathund" för företagare som behöver söka information och komma i kontakt med olika myndigheter eller andra instanser.
- Kommunerna bör ha samrådsplikt med näringsidkare som drabbas av exempelvis trafikavstängningar, gatuarbeten etc. Många egenföretagare som driver butiker eller serviceinrättningar drabbas hårt av tillfälliga ekonomiska avbräck när kunderna får svårt att ta sig till lokalen.
- Regeringen bör utfärda föreskrifter som innebär att de uppgifter som lämnas av företagen till en myndighet inte skall behöva lämnas flera gånger till olika myndigheter.
- Rättvisa regler i socialförsäkringarna behövs. Beräkningsunderlaget för ersättningar varierar i olika system, konsekvent till företagarens nackdel. Olika företagsformer behandlas också olika.
- Samtliga blanketter som företagarna ska fylla i bör analyseras i syfte att antingen slopas, förenklas eller förkortas.
- Myndigheterna ska betrakta småföretagarna som sina kunder och bli mer tillgängliga, t ex genom att ha öppet- och telefontider även på kvällar och klämdagar.
- Kontaktpersoner för företagare ska finnas vid statliga myndigheter och kommuner, för att rätt kunna hänvisa den som söker information.
- Staten bör ansvara för ett Internetbaserat informationssystem där en företagare när som helst på dygnet kan få fram vilka regler som gäller för företaget i olika situationer.
- Det bör vara lätt att registrera företag via Internet. Nyföretagare ska via dator kunna registrera sitt företag med namn, anmäla sig för olika skatter osv. Inom en viss tid, högst ett antal dagar, bör företagaren få bekräftelser av myndigheterna.
Lägre skatter
Skattetrycket behöver sänkas och skattepolitiken inriktas på att skapa förutsättningar för jobb, nyföretagande och ekonomisk tillväxt. Enligt vårt budgetalternativ sänks skatterna kraftigt. Följande skatteförändringar är viktiga som en del i ett samlat reformarbete för ett bättre företagsklimat och fler småföretagare.
Lägre arbetsgivaravgift. Att en så stor del av arbetskraften fortfarande saknar arbete är ett tecken på att kostnaderna att anställa är för höga. Inte minst för att bryta segregationen är det viktigt att många nya jobb tillkommer, också sådana jobb som passar nytillträdande på den svenska arbetsmarknaden. Även låglönejobb behövs om alternativet är bidragsberoende. Den snabbaste vägen att sänka lönekostnaderna är att genom ett politiskt beslut sänka den löneskatt - arbetsgivaravgift - som arbetsgivaren betalar för varje anställd. Eftersom vi bedömer att den största potentialen för nyföretagande och jobb finns i den privata tjänstesektorn anser vi att hela sänkningen bör riktas mot denna del av ekonomin. Vårt förslag innebär att arbetsgivaravgifterna under budgetperioden sänks med fem procentenheter. På längre sikt vill vi sänka arbetsgivaravgiften ännu mer.
Skattelättnader för hushållstjänster. Tillsammans med andra borgerliga partier har vi föreslagit en rejäl skattelättnad som innebär att det vita priset på hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb som tyvärr är vanligt förekommande bli vita. Vi tror att detta kommer att ge upphov till ett betydande och kreativt nyföretagande i tjänstesektorn.
Avskaffande av "värnskatten". "Hälften kvar" var en grundbult i skatteöverenskommelsen. En högsta marginalskatt om 50 procent har både sakligt och psykologiskt en stor betydelse. Utformningen av inkomstskatten har betydelse också ur ett företagarperspektiv. Paniklösningen med en särskild expertskatt belyser problemet. Utländska experter i Sverige får lägre skatt. Men i många fall kan det vara en lika bra lösning att en svensk expert stannar i landet, men hon eller han kan inte få sänkt skatt. Det understryker behovet av att få ner de högsta marginalskatterna. Det ska löna sig att arbeta!
Avskaffande av dubbelbeskattningen på aktier. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. Under den korta period, som redan berörts, då nystartade IT-företag omgavs med en mytisk aura och inte granskades lika kritiskt som andra företag, föreföll tillgången på riskkapital nästan oändlig. I dagens mera nyktra klimat vet vi att riskkapitalfrågan fortfarande är en nyckelfråga för svensk näringslivsutveckling. Det är mycket viktigt att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital.
Förenkling av reglerna för fåmansbolag. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning som kappast kan leda till någon förändring förrän år 2003.
Sänkt och på sikt avskaffad förmögenhetsskatt. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för "de rika", medan sjutton av arton miljardärer slipper huvuddelen av skatten. I en internationaliserad ekonomi ter sig denna skatt alltmer omöjlig.
Slopade sociala avgifter på vinstandelar. Vi ser positivt på system med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för företagandets villkor samt höjer motivationen och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden tycks öka är det angeläget med åtgärder som ökar medarbetarnas medinflytande.
Lättnader i optionsbeskattningen. Många moderna företags största kapitaltillgång är de anställdas kunnande. För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg att göra personalen till delägare i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen förändras med sikte på att en skattelättnad ska kunna ges.
Höjd avdragsrätt för pensions- och kompetenssparande. Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Vi vill komplettera det nuvarande pensionssparandet med motsvarande skattegynnade avsättningsmöjligheter till personliga kompetenskonton. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Vi anser att avdragsrätten för detta vidgade pensionssparande bör höjas från dagens 0,5 till 1,5 basbelopp.
Avskaffa skattetilläggen. Systemet med skattetillägg för fel i momsredovisningen har i flera fall lett till förödande konsekvenser för individuella företagare också i fall där företagaren senare har fått rätt i domstol mot skattemyndigheten. Det bör därför avskaffas.
Rimligare regler för skatteinbetalning. Inbetalning av skatt bör kunna göras på förfallodagen i stället för att som nu vara på skattemyndighetens konto på förfallodagen.
Microlån. Försöken med microlån för småföretagare bör vidgas erfarenheterna av lån till kvinnliga nyföretagare är goda.
"Friår mitt i livet". Alla som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta ut ett pensionsår i förväg. Vi tror att en mjukare övergång från fast anställning till eget företagande kan behövas. Dagens stöd till nyföretagande är i stor utsträckning riktade till arbetslösa som är berättigade till a-kassa. En stor potential finns naturligtvis också hos dem som har en fast anställning. Att byta en trygg anställning med säker inkomst mot en friare men osäkrare tillvaro som "sin egen" är ett stort steg för många. Möjligheten att ta ut ett pensionsår i förväg gör övergången mindre "dramatisk".
Möjligheter till hemarbete. Generösare och enklare avdragsregler för företagare med hemmet som arbetsplats bör införas. Informationstekniken gör det lättare, rationellare och allt vanligare att egenföretagare arbetar hemma, men dagens regler försvårar denna form av företagande.
En socialförsäkringsreform
Socialförsäkringarna spelar en viktig roll för medborgarnas trygghet och för samhällsekonomin. Vi anser att ett system med obligatoriska socialförsäkringar också ur ekonomisk synvinkel är överlägset ett system där medborgarna måste tillgodose sina trygghetsbehov genom privata lösningar. Vi slår alltså vakt om den generella välfärdspolitiken och hävdar bland annat effektivitetsargument till stöd för den uppfattningen. När många delar på risken blir kostnaden för tryggheten lägre.
Rätt utformade socialförsäkringar bidrar till tillväxten och till en väl fungerande ekonomi. Omvänt gäller att okloka lösningar inom socialförsäkringarna kan få klart negativa ekonomiska effekter. När man utformar en försäkring som ska ersätta frånvaro från arbetet måste man exempelvis tänka på att principen att "det ska löna sig att arbeta" bör gälla även i detta sammanhang. Den totala frånvaro av "självrisk" som präglade sjukförsäkringen när ersättningsnivån var 100 procent från första sjukdagen bidrog säkert till den höga korttidsfrånvaron som var ett gissel i slutet på 1980-talet.
Även om det nämnda och flera andra systemfel nu är undanröjda, finns det ett antal andra viktiga förändringar att genomföra på socialförsäkringsområdet. Först behandlar vi här ett antal åtgärder för att öka tilltron till systemet. De syftar till att undvika en omfattande överströmning till privata försäkringar mot inkomstbortfall, något som på sikt skulle hota den generella välfärdspolitiken och tvinga fram lösningar som inte bara skulle ge större klyftor i samhället utan också vara samhällsekonomiskt dyrare.
Därefter behandlar vi ett samlat program för att hejda de skenande kostnaderna för långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Programmet är mycket brett och har inslag som inte har någon direkt beröring med försäkringssystemet, men alla delarna omnämns i detta avsnitt. I några fall utvecklas de närmare under rubriken En arbetsmarknads- och integrationsreform.
Öka förtroendet för socialförsäkringarna!
Det finns tyvärr en utbredd misstro mot socialförsäkringssystemet. Människor säger sig i undersökningar tvivla på att de, när det verkligen gäller, kommer att få ut de förmåner av systemet som utlovats. Några händelser, som bidragit till denna känsla, är förmodligen det gamla ATP-systemets kollaps, den plötsliga nedskärningen av änkepensionerna, införande av karensdagen och sänkt ersättning i sjukförsäkringen och det faktum att fler och fler hamnar över "taken" i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen.
Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de skulle bli sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa. Därför är det viktigt att förtroendet för socialförsäkringarna återupprättas. Detta krav drev Folkpartiet i valrörelsen 1998. Vi gör nu liksom då bedömningen att det vore önskvärt med en bred uppgörelse, ungefär av samma dignitet som den som träffades om stora pensionsreformen. Den skulle alltså ingås mellan partier som slår vakt om försäkringsprincipen i välfärdspolitiken.
En ny trygghetsförsäkring
En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör byggas upp. Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, inte för att staten behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En bred uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar:
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är definitionsmässigt offentliga, bland annat genom att de är obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att fastställa ramarna för avgifter och förmånerna ska styrelsen - som bör ha längre mandatperiod än riksdagen och inte bestå av riksdagsledamöter - ha det operativa ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som till den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs sannolikt någon form av löneväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras att "individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan avgifter och förmåner. Det innebär att en samlad reform bör innebära att inga avgifter tas ut där inga förmåner finns, d v s att avgifter för inkomstdelar ovanför förmånstaket tas bort. Sådana "avgifter" är inte avgifter utan dolda skatter. En annan väg att "individualisera" systemet är att förse individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
Arbetslöshetsförsäkringen ska också vara allmän och obligatorisk. Alla inkomsttagare som har en fast anknytning till arbetsmarknaden ska ha en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring för personer med relativt lång anknytning till arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd ska inte - som socialbidrag - prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Vår syn på en sjukförsäkring som även innefattar förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen i arbetsskadeförsäkringen liknar det som utredaren Gerhard Larsson har kommit fram till i Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78). Även om han benämner sitt förslag till en samlad försäkring för Rehabiliteringsförsäkring, så är grundtanken detsamma: en sammanslagning ger överblick, en bättre fungerande rehabiliteringskedja och effektivare användning av resurserna till gagn för den enskilde sjukskrivne.
Höj taket i sjuk- och föräldraförsäkringen redan till år 2002!
Även om det ter sig rimligt att det finns en inkomstgräns, ett "tak", i försäkringen över vilket inkomstbortfall inte ersätts har vi länge haft uppfattningen att det är viktigt att det övervägande antalet inkomsttagare helt omfattas av försäkringen. Därför har det de senaste åren varit ett växande bekymmer att fler och fler hamnar över det tak på sju och ett halvt basbelopp som gäller i sjuk- och föräldraförsäkringarna och som nu är 23 000 kronor per månad. Även om basbeloppssystemet är ett indexsystem täcker det bara för inflationen, inte reallönehöjningar. Efter de senaste årens reallöneökningar har nu över en miljon människor inkomster över förmånstaket. Det innebär att de inte får de 80 procent i ersättning när de är sjuka eller föräldralediga, som vi och andra har bedömt vara en rimlig avvägning mellan trygghet och uppmuntran att arbeta.
Det var regeringens uttalade önskan att höja taket i sjuk- och föräldraförsäkringen. Miljöpartiet stoppade emellertid det förslaget. Vår uppfattning är densamma som regeringens och vi anser att taket bör höjas till tio basbelopp, drygt 30 000 kronor per månad från år 2002. Vi välkomnar förslaget att höja det ännu lägre taket i arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen skriver i vårpropositionen att den avser att återkomma i takfrågan i höstbudgeten. Med tanke på den politiska låsning som uppstått mellan regeringen och ett av stödpartierna vore det önskvärt att den majoritet som finns i riksdagen för höjda tak kom till uttryck i ett riksdagsbeslut. Om vi inte får gehör för vårt ramyrkande som innebär en takhöjning från 2002 bör riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen uttala sig för en takhöjning i sjuk- och föräldraförsäkringen från 2003. Ett sådant beslut skulle innebära att frågan var avgjord före valet och kunna medverka till att den politiska låsning som skapats löses upp.
Ett samlat program mot den ökande långtidsfrånvaron
På de följande sidorna redogör vi för ett brett program för färre långtidssjukskrivningar och färre förtidspensioneringar. Programmet omfattar åtgärder av vitt skilda slag från flera olika politikområden och är ett uttryck för vår bestämda ambition att hejda de ökande mänskliga och ekonomiska kostnader som ligger i de skenande sjuktalen.
1. Egenmaktsprogram för att stärka människor i arbetslivet i fråga om arbetstider, den egna arbetsmiljön, den egna kompetensutvecklingen och möjligheterna att köpa hushållstjänster för att minska vardagsstressen.
2. Kulturrevolution i offentliga sektorn för att bryta upp hierarkiska organisationer och ersätta dem med decentraliserade, självstyrande enheter, bland annat genom att tillåta avknoppningar och nya driftformer.
3. Jobbgaranti för långtidsarbetslösa.
4. Privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag istället för AMS faktiska monopol.
5. Storsatsning på vardagssjukvården, alltså husläkarna och övrig primärvård.
6. Vårdgaranti och vidsträckt etableringsfrihet för nya aktörer på vårdområdet för att säkra att patienter får snabb behandling utan vårdköer.
7. Förstärkt företagshälsovård. Beslutet att avveckla allt offentligt ekonomisk engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av de senaste årens utveckling. Vi är inte redo att föreslå ett återinfört generellt statsbidrag, men försäkringskassan ska kunna överenskomma med arbetsplatser med många långa sjukfall att de ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) eller förstärka denna och också ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
8. Storsatsning på rehabilitering. Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas alltför låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu förutom kraftigt höjda anslag till kassornas inköp av rehabiliteringstjänster att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, till exempel till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentra för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
9. Rehabiliteringsgaranti - ingen ska behöva vänta i mer än en månad på en rehabiliteringsutredning efter det att behovet konstaterats.
10. Skyldighet att delta i rehabilitering - reducerad ersättning för personer som inte deltar.
11. Begränsning av sjukskrivningsperioden till ett år för att framtvinga och påskynda rehabiliteringsinsatser.
12. Fortsatt utredning av vad som kan göras för att uppmuntra redan förtidspensionerade att återgå till arbetslivet - när den av regeringen prövade modellen i stort sett misslyckats måste andra metoder prövas.
Fokus på de långa sjukfallen
Ett tillkommande skäl för en socialförsäkringsreform är de senaste årens skenande sjukförsäkringskostnader. Vi är mycket förvånade över regeringens passivitet på detta område. Enligt vår mening kan den utveckling som prognostiseras av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar helt enkelt inte accepteras. Detta måste vara ett reformområde av mycket hög prioritet. Förändringar inom socialförsäkringen bör ingå i en samlad stategi för att hejda sjuktalens ökning och på sikt pressa ned dem.
Vi vill understryka att problemen nu i allt väsentligt består av långa sjukfall. Det finns inga skäl att tro att någon större del av den nuvarande frånvaron består av okynnesfrånvaro av det slag som förekom före införandet av karensdagen. Vi tror därför knappast att en ökning av självrisken eller en försämring av sjukförmånerna är någon framkomlig väg. I en proposition som just nu behandlas i riksdagen föreslås vissa anpassningar av förtidspensionerna till det nya pensionssystemet. Vi stöder förslagen i propositionen, bland annat att förtidspensionering av unga personer inte ska förekomma.
Sjukskrivningarna ökar alltså dramatiskt och det finns just nu inga tecken på att ökningen tenderar att avta. Tvärtom. Många människor mår dåligt och känner att de inte har full kontroll över sina liv. En strategi för att stoppa den nuvarande utvecklingen på sjukskrivningsfronten måste vara dubbel - dels måste den ta sin utgångspunkt i det förebyggande arbetet som först på sikt kommer att visa resultat, dels måste den inrikta sig på åtgärder som omedelbart bidrar till att minska sjukskrivningarna.
Egen makt mot negativa stressen
På läkarintygen som nu skrivs lyder diagnosen ofta depression, utbrändhet eller ångest. De psykosociala sjukdomarna håller på att bli den enskilt största hälsorisken på våra arbetsplatser. Det finns inget enkelt svar på frågan varför sjukskrivningarna ökar som de gör. Men de psykosociala sjukdomarna förklarar en relativt stor del av den totala ökningen.
"Egen makt ger friskare sköterskor" löd en rubrik i en tidning för en tid sedan. Faktum är att statistiken innehåller mycket tankeväckande. En skrämmande information är att den offentliga vården ger upphov till fler vårdfall än nästan alla andra arbetsplatser. Många landsting förefaller vara usla arbetsgivare. Även andra kommunala arbetsplatser blir allt "sjukare". Det gäller till exempel skolan, som förr utmärktes av låg personalfrånvaro men som nu drabbas av många långtidssjukskrivningar.
Men variationerna är stora. Och privata vårdgivare tycks vara bättre på att se till att personalen inte blir utbränd. Det understryker att problemen med stress och utbrändhet till stor del ligger på ett annat plan än vård och rehabilitering. Först och främst gäller det att enskilda människor känner att de har kontroll över tillvaron. Vissa forskare anser att begreppet "stress" leder tanken fel eftersom det också finns en positiv stress. Vi människor klarar väldigt mycket så länge vi känner att vi har en rimlig chans att klara vad som krävs. Frustrationen, den negativa stressen, uppstår då det blir uppenbart för oss att vi aldrig kan leva upp till kraven, att vi inte förfogar över de verktyg vi skulle behöva för att lyckas.
Därför ligger lösningen först och främst i en förändrad arbetsorganisation och förändrad arbetsmiljö. Där har vi i åratal talat för mer decentralisering, att bryta upp de hierarkiska offentliga monopolpyramiderna och ersätta dem med mindre, självstyrande enheter. Vårt ställningstagande för privata alternativ och avknoppningar har till stor del dikterats av vår övertygelse att sådana förändringar leder till att personalens kompetens tas bättre till vara.
När problemen skapas i vardagen, så är det också där de måste redas ut och lösas. Det är genom att utveckla arbetsplatserna, genom att medarbetarna får bättre grepp om uppgifter och prioriteringar, genom att de får chansen att bredda och fördjupa sitt kunnande och sina erfarenheter, som vi kan motverka utbrändhet och vantrivsel.
Tillsammans med TCO har vi pekat ut fyra områden som behöver reformeras för att människors självbestämmande ska öka:
- Ökad makt över den egna arbetstiden
- Ökad makt över den egna kompetensutvecklingen
- Ökad makt över familjens totala tid och bättre möjligheter att köpa hemtjänster
- Ökad makt över den egna arbetsmiljön
Storsatsning på rehabilitering
Utredaren Jan Rydh visar senast i en rapport (S 2000:07) att frånvaro på arbetsplatsen på grund av ohälsa i fjol motsvarade cirka 700 000 årsarbetare vilket var cirka 13,5 procent av befolkningen i åldern 20-64 år (1997 var motsvarande tal 11 procent). År 2004 kan bortfallet ha vuxit till 820 000 och år 2006 till 850 000 årsarbetare. Det betyder att år 2006 16,3 procent av befolkningen i åldern 20-64 år skulle vara frånvarande från arbetet på grund av ohälsa, om vi inte förmår bryta den nuvarande trenden.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade av samhällsekonomiska skäl. I exempelvis utredningen Individen i Centrum (S 1999:08) visar utredaren Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra efter utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt en procent av dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad rehabilitering så blir den årliga kostnaden en miljard kronor. Efter första åren går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan stabiliseras runt tio miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det offentliga ger alltså nio kronor tillbaka till landsting, kommuner, statens arbetsförmedling och socialförsäkringssystemet.
Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu såväl ett kraftigt utökat statsbidrag som att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, exempelvis till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentra för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Resurserna som tillförs ska användas för att handla upp rehabiliteringsinsatser och för att påskynda försäkringskassornas utredningar.
Samverkan mellan aktörerna genom Finsam
En viktig del i strategin är att förbättra samarbetet mellan olika aktörer. Det är bakgrunden till det förslag till finansiell samordning som vi drivit i många år. Vi betraktar det som en stor framgång för vårt opinionsarbete att vi i höstas kunde träffa en uppgörelse om dessa så kallade Finsam-regler med regeringen, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det är med viss förvåning vi konstaterar att regeringen i vårbudgeten inte tycks räkna med några ekonomiska effekter av Finsam. Eftersom detta enligt vår uppfattning är en så viktig del i strategin vill vi än en gång något uppehålla oss vid bakgrunden till vårt förord för Finsam-systemet.
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård 1993 och 1997. Inom fem försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från våren 1997 visade på en sammanlagd besparing på 154 miljoner kronor i socialförsäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdena, och de beräknade kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9 procent av kostnaderna för sjukpenningen. För det fjärde försöksåret ökade besparingarna ytterligare.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsam-försöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26 procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga signifikanta skillnader mellan dessa och Finsam-områdena. I försöksområdena har det också kunnat konstaterats en större minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än i riket som helhet.
I försöken fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader än enligt hittillsvarande regler. Aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser leder till att färre människor behövde förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt gav betydande mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna på både minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering samt färre förtidspensionärer var betydande, särskilt på några års sikt.
I den överenskommelse om en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården, som regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har kommit överens om utlovar regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om finansiell samordning till början av hösten 2001 så att riksdagsbeslut kan tas under hösten. Äntligen kan då Finsam-regler i hela riket bli verklighet.
Förstärkt företagshälsovård
Arbetsgivaransvar måste betonas för att förebygga sjukdom, arbetsskada och för rehabilitering av den sjukskrivne. Härvid behöver företagshälsovården spela en större roll än idag.
Beslutet att avveckla allt offentligt ekonomiskt engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av den senaste utvecklingen. Vi är inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag, men vi anser att försäkringskassan ska kunna överenskomma med arbetsplatser med många långa sjukfall att köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) och att kassan i vissa fall också ska kunna ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Vi är övertygade om att den finansiella samordningsmodellen kan drivas längre än vad regeringen hittills har accepterat. Vi föreslår här exempelvis att försäkringskassan ska kunna etablera samarbete också med arbetsgivare med hög sjukfrånvaro eller många förtidspensioneringsfall och träffa överenskommelse om särskilda åtgärdsprogram.
Rehabiliteringsgaranti och kortare sjukperiod för att påskynda processen
Vi förespråkar att en rehabiliteringsgaranti införs. Senast fyra veckor efter sjukskrivning ska den sjukskrivne få en rehabiliteringsutredning av försäkringskassan. Den enskilde ska bli skyldig att delta i rehabiliteringsaktiviteterna, annars reduceras ersättningen.
Vi vill också begränsa sjukskrivningsperioden till ett år. Syftet är att påskynda försäkringskassans rehabiliteringsarbete. I de fall då arbetsförmågan inte bedöms som möjlig ska förtidspension utgå. I Finland, Norge och Nederländerna finns redan en sådan begränsning.
Inrätta utredningscentra
Vi vill inrätta så kallade utredningscentra. Här ska finnas resurser och kompetens motsvarande de försäkringsmedicinska centra som redan finns, men med kompletterande kompetens för arbetslivsområdet. Här kan samtliga sjukskrivna genomgå en utredning så snart behovet konstaterats. Därmed får den enskilde sjukskrivne en snabb bedömning av sin eventuella funktionsnedsättning och möjligheter att få en snabb eller långsam återkomst till arbetslivet.
Jobbgaranti och en utökad roll för privata aktörer
De åtgärder vi förespråkar inom arbetsmarknadspolitiken har också en betydelse i detta sammanhang. Ett exempel: Arbetsoförmåga är inte alltid ett entydigt begrepp. Om människor, som utreds för att få förtidspension, får erbjudande om ett arbete kommer vissa att föredra att arbeta istället för att få pension. En effektivare arbetsförmedling än dagens - som är föga effektiv - kan alltså bidra till att minska antalet förtidspensioneringar.
Dessa åtgärder beskrivs närmare i avsnittet om en arbetsmarknads- och integrationsreform.
Grundtanken är jobb istället för bidrag. Friska långtidsarbetslösa har inte på socialkontoren att göra. De ska garanteras ett arbete. Den uppgiften bör upphandlas av privata bemanningsföretag. Även i övrigt bör privata aktörer ges ett långt större utrymme på arbetsförmedlingsområdet än hittills.
Uppmuntra förtidspensionärer att återgå till arbetslivet
Det finns behov av att utreda vissa frågor på detta område vidare. En viktig fråga är om och i så fall på vilka villkor en beviljad förtidspension ska kunna omprövas. Den tanke som fanns hos regeringen att förtidspensionerade på goda villkor skulle kunna pröva att återgå till arbetslivet har inte slagit så väl ut som regeringen och vi hoppades. Vi anser att den tanke som regeringen var inne på, att diskussionen inte bör begränsas till tillkommande pensioner utan också beröra hela stocken av redan beviljade, är riktig. Att regeringens idé i stort sett misslyckades får inte innebära att ambitionen ges upp.
Fler vårdgivare - bra för patienterna, bra för personalen
Folkpartiet vill ha en valfrihetsrevolution inom svensk sjukvård. Tillgängligheten i vården måste bli bättre. Köerna till operationer och behandlingar måste försvinna. Patienterna ska slippa vänta lika länge som i dag för att komma i kontakt med sin husläkare eller distriktssköterska i primärvården. De privata vårdgivarna såväl som husläkarna måste bli fler. Bristerna i psykiatrin måste avhjälpas. Allt äldreboende måste ha en fast läkarkontakt.
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting görs. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se hur karriärvägarna inom vårdyrkena kan utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man skall kunna stimulera dem som lämnat yrket att återvända.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs - de vårdanställda - fått allt mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har minskat samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna bär på egen hand. Ty i praktiken har vården bedrivits i monopolform. Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av all primärvård och uppmuntrandet av privata alternativ och ökat inflytande för de anställda i offentlig sektor skulle skapa möjligheter för anställda att förverkliga sin kreativitet.
Vårdgaranti
Riksdagen beslöt efter en fp-motion om hundradagarsregel i vården under våren 1991 att införa en vårdgaranti för flera angelägna operationer och behandlingar. Det innebar att ingen patient med någon av dessa diagnoser skulle behöva vänta mer än hundra dagar för att få behandling. Efter regeringsskiftet på hösten samma år tecknades ett avtal mellan staten och Landstingsförbundet om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992. Avtalet innebär att ingen patient ofrivilligt skulle behöva vänta mer än tre månader för operation eller behandling. Klarade inte sjukhuset eller hemlandstinget av att erbjuda vård inom denna tid var de skyldiga att betala för vården hos en annan vårdgivare.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade kötiderna och antalet patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat kraftigt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.
Vårdgarantin innebar att alla parter fick incitament att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta var de ekonomiska konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning fick den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, lätt större anslag. Detta gav naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin bröts detta olyckliga mönster. Istället uppmuntrades de verksamheter som nådde goda resultat. Utan vårdgaranti blir det viktigare att visa på långa köer (för att få resurstillskott) istället för att förkorta köerna.
I Landstingsförbundets mätningar konstaterades följaktligen att köerna minskade drastiskt redan i samband med beslutet om att införa en vårdgaranti. Själva vetskapen om att en vårdgaranti skulle komma att träda i kraft den 1 januari 1992 blev alltså ett kraftfullt incitament för sjukvårdsdistrikten och klinikerna att redan på detta stadium börja korta köerna. Det visar hur effektivt tydliga mål kan uppnås med rätt instrument. Stimulansbidraget till landstingen var under införandeåret en halv miljard kronor.
Efter regeringsskiftet hösten 1994 tilläts vårdgarantin förfalla. Regeringen fattade därefter beslut - våren 1997 - att avskaffa vårdgarantin. Istället införde man en annan variant av vårdgarantin, en behandlingsgaranti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garanterad rätt till att bli behandlad inom tre månader. Därmed försvann också ett viktigt incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden. Köerna sköt i höjden för att hamna på ungefär samma nivå som de låg innan den ursprungliga vårdgarantin infördes.
Fler husläkare
Ökningen av de långa sjukfallen har kommit på några få år från slutet av 1990-talet. Men en liknande utveckling fanns i ett tidigare skede, och det finns anledning att påminna om att den vårdpolitik som Folkpartiet drivit länge i många avseenden passar mycket väl in i den situation som just nu uppstått. Några hörnstenar - fler privata alternativ, finansiell samordning och vårdgaranti - har just berörts. Det finns, sist men inte minst, anledning att också inför problemet med de ökande långa sjukskrivningarna beröra betydelsen av en väl utbyggd primärvård, alltså husläkartanken.
I den proposition som socialminister Lars Engqvist lade fram före riksdagens sommaruppehåll år 2000, Nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården (1999/2000:149), föreslogs ett så kallat familjeläkarsystem och att mångfald i primärvården skulle främjas. Regeringens hälso- och sjukvårdsplan var tydlig i behovet av en fast läkarkontakt och en stor satsning på primärvården. Målet var 1 allmänläkare på 1 500 invånare - ett mål som först skulle uppnås år 2010.
I motionerna på den nationella handlingsplanen yrkade Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avslag. Inför hotet om ett nederlag inleddes samtal mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.
Förhandlingarna ledde fram till tillägg i socialutskottets betänkande över den nationella handlingsplanen som bland annat innehöll följande delar som inte ursprungligen fanns med i regeringens förslag.
Regeringen ska i början av hösten 2001 återkomma med en proposition till riksdagen om finansiell samordning mellan sjukvård, försäkring och socialtjänst för att möjliggöra riksdagsbeslut före julen 2001.
Erfarenheterna från försöken med Finsam-regler talar för att omfattande besparingar kan uppnås. Enligt vår bedömning bör det under det första året röra sig om en besparing på ca 1 miljard med utsikt till ännu större besparingar de kommande åren. Dessutom innebär möjligheten att överföra sjukförsäkringspengar till sjukvården att vård ges snabbare och att köerna kan kortas.
Överenskommelsen innebär också att det nu införs ett husläkare/familjeläkare-system. För att klara målet på 1 läkare på 1 500 medborgare måste antalet allmänläkare i tjänst öka från dagens drygt 4 300 till ca 6 000. Det bör enligt vår mening kunna ske avsevärt snabbare än till år 2010. Erfarenheterna från husläkarreformen 1993-94 tyder på det.
Folkpartiet kommer att arbeta vidare med att föreslå förbättrade villkor för privata vårdgivare för att få fram fler husläkare och för att skapa en bättre tillgänglighet i vården för patienterna. Vi kommer också att driva på arbetet med att införa en etableringsfrihet för specialister i allmänmedicin, sjukgymnaster, pediatriker, gynekologer, geriatriker och barnmorskor.
En kunskaps- och bildningsreform
En liberal politik för bildning
Den enskilda människans möjligheter att förverkliga sig själv och sina livsmål står i centrum för liberalismen. Kunskap och kreativitet är nyckelfaktorer i de liberala strävandena att ge alla människor den friheten. Bildning handlar om att ge individen de verktyg som krävs för att hon skall kunna utvecklas intellektuellt och ta makten över sitt eget liv.
Bildningen som värde är hårt ansatt i nutida svensk politik. Skolan har under decennier förfallit till följd av en flummig socialdemokratisk låtgåpolitik. Kunskapskraven har kommit på undantag, utbildningen likriktats och arbetsmiljön blivit otrygg till följd av mobbning och trakasserier. Högskolan har förvandlats till utbildningsfabrik. Kunskap ges inget egenvärde, den akademiska friheten beskärs och kvantitet sätts före kvalitet. Kulturens förmåga att fungera som motor i samhällsutvecklingen kan utvecklas. Inte minst läsandets betydelse måste betonas.
En liberal politik kan återupprätta bildningsidealet.
En skola för kunskap
För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att ge människor jämlika livschanser. Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum och där alla har goda möjligheter att utvecklas.
Kunskap och kreativitet har alltid haft en avgörande betydelse för den enskilda människans och samhällets utveckling. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen gör kunskap och kompetens än mer betydelsefullt. Det ligger ingen motsättning i att samtidigt främja teoretiska kunskaper, praktiska färdigheter och kreativa talanger. Tvärtom måste ett samhälle som vill ha mänsklig växt ge hela människan goda utvecklingsmöjligheter.
Utbildningsnivån i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. En skola i världsklass är nödvändig för att Sverige skall bli en ledande kunskapsnation. Kunskap betyder också makt över det egna livet.
Den allmänna förskolan ska utnyttja barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära. Det är viktigt att förskolan är pedagogiskt inriktad och därför måste den pedagogiskt utbildade personalen göras ansvarig för verksamheten. Viktigt är också att förskolan ges tydliga mål för sin verksamhet.
I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Detta kan vi aldrig acceptera. Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste göras redan under de första skolåren. Staten måste slå fast att ingen får börja gymnasiet utan godkänt i svenska, engelska och matematik. De elever som behöver måste få mer hjälp och stöd samtidigt som de studiemotiverade eleverna ges mer stimulans. Oacceptabelt många elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det utan fullständiga betyg. De senaste siffrorna från Skolverket visar att endast 59 % av en årskull 20- åringar klarat av gymnasiets mål.
Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift att vara till för alla och måste därför förnyas. Dagens gymnasium grundas på en felaktiga föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på lika lång tid. En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå igenom gymnasiet utan att behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på väg mot högskolan. Sverige måste i stället få en lärlingsutbildning som kan vara ett kvalificerat alternativ för intresserade elever. Folkpartiet vill införa en särskild yrkesexamen, en lärlingsexamen och en studentexamen för behörighet för högskolan. En så kallad gymnasiebank bör införas. Det innebär en möjlighet att senare i livet kom- plettera uteblivna gymnasiestudier i ungdomen.
Lärarna är skolans viktigaste resurs men i dag en bristvara. Många platser står tomma på lärarutbildningarna och många hoppar av i förtid. Idag saknas 20 000 utbildade lärare i skolorna. Vi menar att läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner vill Folkpartiet återskapa läraryrkets status.
Utvärdering är ett centralt inslag i en kvalitetsskola. Med fler nationella prov och betyg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygen måste innehålla fler steg och likvärdigheten måste garanteras genom jämförelser med resultat på nationella prov.
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten. Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor. För föräldrar och elever innebär friskolorna en frihet att välja utan att betala avgifter. Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke ska inte kunna stoppa en fristående skola.
Folkpartiet vill inrätta en statlig skolinspektion som är fristående från Skolverket och därmed inte underställd den politiska apparaten. Då får elever och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola är i förhållande till andra.
Ett rättvist studiestödssystem behövs för att alla som vill ska få möjlighet att studera på högskolan eller komplettera grundskola och gymnasieskola som vuxen. Folkpartiet anser att totalbeloppet i studiestödssystemet ska höjas med 200 kronor i månaden. Samtidigt måste fribeloppsgränsen för extrainkomster skrivas upp, så att en studerandes extrainkomster inte minskar studiestödet.
Det är viktigt att vuxna studerande behandlas lika. Det är orimligt när två vuxenstuderande på samma utbildning har olika regler; den ene måste låna medan den andre kan studera med 100% bidrag. Enligt regeringen ska dessutom de som är över 25 år och haft hög inkomst kunna få ett förhöjt studiestöd utan lånedel. Alla vuxenstuderande bör i stället omfattas av det allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre bidragsdel ska finnas vid gymnasiestudier och grundläggande studier.
En fri akademi
1990-talet var decenniet då utbildningsfabriken gjordes till modell för den svenska högskolan. Utbildningsfabrikens filosofi bygger på tanken att kunskap kan tillägnas och utvecklas enligt löpande band-principen. Den kortsiktiga nyttan sätts före långsiktiga kunskapsvärden, kvantitet prioriteras framför kvalitet och den politiska styrningen är hård. Ett havererat antagningssystem, sjunkande kvalitet i undervisningen och en svårt trängd grundforskning är bara några exempel på att utbildningsfabriken har nått vägs ände.
Folkpartiet tar strid för en vision med motsatta förtecken - kunskap som
egenvärde, frihet och kvalitet - tanken om den fria akademin. I motioner
(tidigare lagda såväl som kommande) förespråkar vi en rad reformer inom
den högre utbildningen och forskningen, bland annat: inför en studentpeng så
att studenternas val avgör var och hur högskolan skall byggas ut, inrätta ett
från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut, inför svenska fackhögskolor
("colleges"), satsa på den fria grundforskningen, riv upp den så kallade
doktorandreformen och inför akademiskt självstyre i högskolestyrelserna.Den budgetpolitiska profilen följer den principiella inriktningen. Folkpartiet föreslår inom ramen 500 miljoner kronor extra till fri och obunden grundforskning vid landets högre lärosäten. Det kan bland annat användas till inrättandet av nya tjänster för doktorander och nydisputerade forskare. En minskad utbyggnadstakt av högskolan ger möjligheter att satsa 400 miljoner kronor ytterligare på åtgärder för att stärka kvaliteten i grundutbildningen, främst inom humaniora och samhällsvetenskap.
Kultur med kvalitet och mångfald
Folkpartiets mål för kulturpolitiken är frihet, mångfald och kvalitet. Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik. Litteraturen är en unik källa till kunskap, förståelse och fördjupning. I denna tid av blixtsnabba förändringar erbjuder boken en fristad för eftertanke och stillhet. Bibliotek är en kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom årtusenden. I kommuner och kommundelar fungerar de som lokala kulturcentra och har en nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor. Vi slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt bestånd.
Att läsa ger oss kunskaper och starka upplevelser. Läsandet ger makt och möjligheter att förändra ens liv. Idag kan, enligt OECD, en fjärdedel av Sveriges befolkning inte förstå lätta texter och tabeller som vi alla möter i vår vardag. Föräldrar läser allt mindre för sina barn. Böcker har blivit en lyxvara. Det måste ske en ökad satsning på litteratur och läsande i skolorna. Folkpartiet föreslår också en sänkt bokmoms, samtidigt som de selektiva stöden till litteratur bibehålls. Härigenom borde en sänkning av bokpriserna kunna ske. Det skulle också innebära att universitets- och högskolestuderandes höga facklitteraturkostnader sänks.
Presstödet har sedan ett trettiotal år haft i stort sett samma inriktning trots att medielandskapet förändrats dramatiskt. Det nuvarande presstödet konserverar en viss mediestruktur och snedvrider konkurrensen. Vi anser att presstödet bör kunna skäras ner kraftigt.
Folkpartiet anser att ökade resurser bör ges till regional kultur och att medel förs från institutionerna Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till detta ändamål. En viktig del av friheten inom kulturlivet är att inte vara beroende av en inkomstkälla. Det offentliga är en garant för denna frihet men även andra inkomstkällor måste uppmuntras. Statens institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet men sponsring bör också uppmuntras. Kulturlivet bör i större utsträckning stimuleras genom avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kulturutövare.
Folkpartiet ser det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att public service präglas av kvalitet och bildning. Elektroniska medier har en mycket stor genomslagskraft som förmedlare av kultur- och samhällsliv, inte minst för unga människor. Folkpartiet motsätter sig en höjning av TV-avgifterna och vill på sikt avskaffa dessa helt. I stället ska ett nytt finansieringssystem byggas upp med hjälp av public service-fonder. Hos dessa ska företag ansöka om medel för att producera och distribuera kvalitetsprogram.
En infrastrukturreform
En infrastrukturpolitik för företagsamhet i hela Sverige
Utan fungerade kommunikationer kan aldrig hela Sverige få en positiv utveckling. Detta är en grundbult inom flera politikområden. Därför måste satsningar göras på infrastrukturen. Främst är det satsningar på vägar och IT- teknik som måste göras.
Detta är en fråga av största vikt för både städer och landsbygd. Främst i storstäderna hotar trafikinfarkter att allvarligt försämra både företagens arbetsvillkor och de enskilda människornas dagliga arbetsliv och fritid. Det är också av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att både råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att vägarna håller en sådan standard att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån. Undermåliga vägar får inte vara den faktor som hotar jobb runt om i Sverige, vare sig i städer eller på landet. Det är också viktigt att kommunerna på sina vägnät håller en sådan standard att inte sysselsättningen hotas. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas och att omedelbara åtgärder måste sättas in.
Folkpartiet anser att det förslag till stomvägnät med anslutande vägar av hög kvalitet som den borgerliga regeringen lade fram 1993 måste genomföras. Den nuvarande regeringen har övergett denna plan genom successiva neddragningar här och där, vilket har inneburit att hela landet har fått ett sämre vägnät. Även på järnvägssidan är det av stor vikt att ett stomnät av hög kvalitet kan upprätthållas. Det är viktigt att fler järnvägssträckor snabbtågsanpassas för att "krympa landet". På många håll kan bättre regionala tågförbindelser öka pendlingsutrymmet för de boende så att det i högre grad blir möjligt att bo på en ort och pendla till en annan.
IT-kommunikationer är en stor framtidsfråga för Sverige. Goda IT- kommunikationer är ett bra verktyg för att skaffa fler jobb i hela Sverige. Det är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i hela landet. Just nu är det utbyggnaden av fiberkabel för bl.a. bättre bredbandsuppkoppling som är aktuell. Det är inte säkert att det är denna teknik som är den bästa i hela landet. Redan nu kan vi se att annan teknik kommer på området t ex trådlös kommunikation. Därför skall vi idag inte lägga ner offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första hand är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Det låga intresset visar att regeringens bredbandssatsning var förfelad.
En ny bostadspolitik
Bostadsmarknaden håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste åtta åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet.
För att åstadkomma detta krävs en väsentligt annorlunda politik än den regeringen står för. Bostadsbyggandet måste öka, bl.a. av hyresrätter i städerna. Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk fristad i den svenska ekonomin. Vi behöver få fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Konkurrensen inom byggsektorn måste öka. Konkurrensverkets övervakning är viktig. Folkpartiet avsätter ökade medel för konkurrensverksamheten.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Här vilar ett ansvar både på regeringen som kan förenkla kraven avsevärt och på kommunerna vad gäller planberedskap.
Socialdemokraterna har länge prioriterat de kommunala bostadsbolagens väl framför invånarnas bostadsbehov. Folkpartiet menar att de kommunala bostadsbolagen i betydande grad kan säljas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden och därför att kommunerna i princip inte bör driva företag.
Det är uppenbart att bostadsmarknaden hela tiden kommer att vara ett problem så länge det inte finns en fungerande hyressättning. Hyressättningen bör bli friare utan att man därför övergår till marknadshyror. Ett sådant steg bör vara att lägesfaktorn tillåts spela en större roll inom bruksvärdesystemet. En anomali inom systemet är att å ena sidan ska man när bruksvärdena fastställs bortse från de aktuella lägenheternas produktions-, drifts- och förvaltningskostnader, å andra sidan ska allmännyttans självkostnadshyror tjäna som norm. Vidare bör friare hyressättning kunna prövas i nyproduktionen. Det viktiga skyddet för hyresgästen är att behålla ett besittningsskydd.
Beskattningen i olika led fördyrar byggandet och boendet. Folkpartiet anser att fastighetsskatten är oacceptabel och bör avvecklas i sin nuvarande form.
"Bo där du vill"
Det är en liberal utgångspunkt att människor ska kunna bo där de själva vill och ha möjlighet att leva ett bra liv där. Om resurserna inom regionalpolitiken användes bättre skulle den utgångspunkten bli en realitet för fler. Det skulle ge en mer levande landsbygd och många expansiva småorter. Det behövs en ny, bättre regionalpolitik som överger de selektiva företagsstöden och satsar på generella åtgärder som bättre infrastruktur, bättre småföretagarklimat och särskilda åtgärder för att främja kunskaps- och tjänstesektorn.
Det är en våg av nyföretagande och expansion av befintliga företag som kan ge skogslänen och andra avfolkningsbygder det lyft de behöver. Det kräver ett bättre företagarklimat med mindre krångel, lägre arbetsgivaravgifter, större möjligheter att få fram riskkapital genom avskaffad dubbelbeskattning och mycket annat. F-skattsedel åt alla och förenklade regelverk underlättar även kombinationsföretagande.
Infrastrukturen, såväl den "hårda" - i form av vägar och järnvägar - som den "mjuka" - i form av god social service och utbildning - är av central betydelse för den regionala utvecklingen. Sverige behöver en rejäl satsning på vägar. Tjälskadade, sönderkörda och dåligt underhållna vägar utgör ett hinder för näringslivets expansionskraft. Rätten till grundläggande samhällsservice till rimliga kostnader oavsett bostadsort är en del av den generella välfärdspolitiken. Statliga verksamheter med breda medborgarkontakter skall finnas lätt tillgängliga över hela landet. Det gäller sådant som polis, skattemyndigheter, försäkringskassor och tingsrätter. Föräldrar, som vill starta daghem och skolor i glesbygd, ska ges en starkare ställning gentemot kommunerna.
En globaliseringsreform
Kampen för frihandel
Det pågår en intensiv debatt om frihandel. Attac-rörelsen och demonstranter vid WTO- och IMF-möten hävdar att de står på de fattiga folkens sida när de protesterar emot frihandel. Debatten är ingalunda ny. Vi svenska liberaler har levt med den länge. "Handel är utsugning" hette det under vänstervågen kring 1968. Vi tog den debatten då och vi fortsätter att föra den. Vår övertygelse är den motsatta. Handel befrämjar inte bara välstånd utan också fred och kulturell utveckling.
Handeln har varit en starkt bidragande faktor bakom tillväxten under decennierna efter det andra världskriget. Sedan 1960 har världshandeln ökat med 7 procent per år, dubbelt så mycket som BNP ökade under samma period. Utrikeshandeln gav därmed ett kraftigt bidrag till den totala tillväxten. Det är därför ett slag mot de fattiga att, som åtminstone den militanta spjutspetsen vid demonstrationerna mot WTO, IMF och Världsbanken syftar till, vilja minska den internationella handeln. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess, hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har. Det var lyckosamt att den processen för vår del inleddes under decennierna före 1914, när en "globalisering", som i vissa avseenden faktiskt liknade den som nu pågår, ägde rum. Hade vår industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Åren före förra sekelskiftet rasade debatten mellan svenska frihandlare och protektionister. Liberalerna, frihandlarna, vann den striden, vilket hade avgörande betydelse för Sveriges välståndsutveckling under 1900-talet.
Frihandel - en motor för utveckling
Det sägs ibland i debatten att klyftorna i världen växer och att fattigdomen ökar. För en seriös debatt är det nödvändigt att sådana påståenden skärskådas. Om det vore sant att en friare världhandel sammanfallit med sådana effekter hade det naturligtvis varit nödvändigt att ta nyprotektionisternas argument på större allvar. Men fakta talar ett, åtminstone delvis, annat språk.
Fattigdomen har enligt tillgänglig statistik knappast ökat i världen. Antalet fattiga i absolut mening har minskat. En undersökning från Norges utrikespolitiska institut visar t ex att inkomstskillnaderna mellan länder har minskat kontinuerligt sedan slutet av 1960-talet, och särskilt snabbt under åren 1993-98, då globaliseringen tagit fart världen över. I Ostasien sjönk exempelvis antalet människor som lever på mindre än en dollar per dag från 420 miljoner 1987 till 280 miljoner 1998.
Det är däremot sant att hundratals miljoner människor fortfarande lever under oacceptabla villkor och att situationen i flera av de fattigaste länderna faktiskt försämrats. Men ingenting tyder på att det är den ökande världshandeln som lett till den utvecklingen - allt tyder på motsatsen, nämligen att dessa länder haft en bättre situation om deras handel ökat mera. En genomgång av dessa länder bekräftar snarare bilden att det är brist på demokrati, brist på ekonomiska reformer och marknadsekonomi, brist på fungerande rättsväsende och brist på utbildning som gör att dessa länder sitter fast i underutveckling.
Även de ofta förekommande uppgifterna om kontinuerligt ökande relativa skillnader kan ifrågasättas. Sett i ett längre perspektiv, 1950-1995, har den relativa tillväxten varit lika stor i industriländerna som i utvecklingsländerna. De senaste åren tycks de relativa inkomstskillnaderna snarast ha minskat något, främst som en följd av en snabb välståndsökning i Indien och Kina.
Ett program för ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom bör således innehålla:
- fortsatt frihandel,
- raserande av handelshinder i de utvecklade ekonomierna för u-ländernas produkter, t.ex. på jordbruks- och textilområdet,
- bistånd till de fattigaste länderna för att stärka deras förutsättningar att ta del av globaliseringens fördelar genom stärkande av demokratiska strukturer, bättre administration, fungerande rättsväsende och bättre utbildning,
- en skuldsanering, inte minst riktad mot de länder som kastat av sig sina diktatorer och därmed bör få chans att starta på nytt utan att behöva betala notan för förtrycket en gång till,
- ökad öppenhet på det finansiella området, inklusive införandet av en internationell finansinspektion, för att minska riskerna för kriser av det slag som för några år sedan inträffade i Asien.
All erfarenhet visar att länder som bedriver en stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik, med en lämplig växelkursregim och som följer de internationella regelverk och normer som främjar stabilitet, är bättre rustade att klara finansiella kriser. Frågan om en internationell skatt på valutatransaktioner, den s k Tobinskatten, som Attac- rörelsen lyfter fram som den allra viktigaste, är varken någon lösning på möjligheten att minska riskerna för finansiella kriser eller på u-ländernas problem. Införandet av en Tobinskatt skulle snarare i hög grad drabba u-länderna själva. Historiskt sätt har u-länder med stränga valutaregleringar påverkats mycket negativt av sådana restriktioner och protektionism. Fria kapitalrörelser ger däremot u-länderna stora möjligheter. Kapital från den industrialiserade världen kan användas till värdefulla investeringar i u-länderna. En skatt på valutatransaktioner skulle även bli mycket kostsam för u-länderna då de vanligen är den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.
Vårt eget ökade beroende av den internationella utvecklingen, det som brukar kallas för globaliseringen, påverkar förutsättningarna för den politik som kan föras även i Sverige. Detta är inget nytt - den utlandsberoende delen av ekonomin har oftast vuxit snabbare än den inhemskt inriktade. Detta visas t.ex. av att år 1960 utgjorde exporten 22 % av BNP mot närmare 45 % idag.
Under olika skeden har dock denna utveckling gått snabbare än annars. Det är högst sannolikt att vi nu befinner oss i ett sådant skede. Under de senaste tio åren har faktorer som IT-utvecklingen, den finansiella revolutionen och avregleringar förändrat förutsättningarna för de ramar som den ekonomiska politiken kan föras inom. Detta skildras ibland som en utveckling som minskar demokratin. Det är helt fel tänkt. Vårt välstånd är byggt på att vi som nation deltagit i den internationella arbetsfördelningen. Våra företag har kunnat växa sig stora och bli internationellt inriktade därför att de gått utanför den egna hemmamarknaden. Men en förutsättning för detta har varit att svenska företag haft möjlighet att gå in på nya marknader och sälja eller etablera sig där. Då måste vi som nation uppvisa samma öppenhet mot andra. När u-länder eller andra vill sälja till oss, och därmed kanske konkurrera ut inhemsk tillverkning, är det samma fenomen som när svenska företag kunnat konkurrera och växa sig starka på världsmarknaden. Det skulle vara utomordentligt anmärkningsvärt om ett land som Sverige, som i så hög grad byggt sitt välstånd på internationalisering, skulle vilja neka andra samma möjlighet.
Självfallet skulle Sverige - om svenska folket i demokratisk ordning så beslutade - kunna avstå från att delta i det internationella arbetsutbytet. Det är egentligen fel när internationaliseringens kritiker hävdar att "marknaden tvingar oss" att föra en viss politik. Vi kan visst försöka minska ner vårt internationella beroende - om vi är beredda att betala priset! Vi liberaler ser inga fördelar med en sådan utveckling. Vi kommer att ta debatten mot nyprotektionisterna. Om vi inte kan övertyga den hårda spetsen av våldsinriktade, socialistiska demonstranter, kan vi kanske få några av dem som står bakom, för att de känner solidaritet med världens fattiga, att inse att de kan vara för både handel och bistånd, både "trade" och "aid", därför att båda verktygen bidrar till att minska fattigdomen i världen.
Fattigdomen och svälten i dagens värld beror inte på marknadsekonomi och frihandel utan på socialistiska diktaturer, protektionism och bristande solidaritet från de rika länderna.
Återställ enprocentsmålet!
Globaliseringen har skapat och skapar oerhörda möjligheter för ökat välstånd runt om över hela världen. Men trots det ser vi också ett antal mycket bekymmersamma inslag i den internationella utvecklingen. Arbetet med att få till stånd en ny frihandelsrunda går trögt. Det påverkar inte minst u- ländernas möjligheter att växa genom att de fortsätter att hindras exportera livsmedel och kläder till bl a Europa och USA. De rikare ländernas utvecklingsbistånd fortsätter att ligga på en skamligt låg nivå.
Vi tycker det finns anledning att rikta skarp kritik mot de delar av det internationella samhället som söker gamla lösningar på framtidens problem. Slutna gränser eller en helt oreglerad marknad gynnar ingen - allra minst de länder som har en liten del av världshandeln.
Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder.
Det är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Därför föreslår Folkpartiet en kraftig höjning av biståndet de närmaste tre åren. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med drygt 3 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2002-2004. Vårt förslag innebär att den totala biståndsramen uppgår till 0,81 procent av BNI år 2002, att jämföra med regeringens förslag där biståndet uppgår till 0,74 procent av BNI. Med Folkpartiets förslag uppgår den totala biståndsramen till 0,92 procent av BNI för år 2004. Vår föreslagna ökningstakt av biståndet innebär att enprocentsmålet kommer att kunna uppnås inom en femårsperiod, dvs år 2005.
De senaste åren har stora nedskärningar drabbat det svenska biståndet. Det är oerhört beklagligt. Bara för något år sedan hamnade det svenska biståndet på skamliga 0,7 procent av BNI. Även om vissa mindre höjningar skett det senaste året måste nu ambitionerna höjas kraftigt så att enprocentsmålet kan uppnås inom fem år. Men liksom i tidigare socialdemokratiska budgetar saknas det i nu liggande budgetförslag en konkret tidsplan för när enprocentsmålet för biståndet skall återställas. Socialdemokraterna och dess samarbetspartier v och mp fortsätter att skjuta de substantiella höjningarna på framtiden. "Gärna solidaritet, men inte nu", är parollen.
Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av biståndsanslaget år 2004 anses vara trovärdig.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i "mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Vi måste effektivt utvärdera våra insatser och ta konsekvenserna av misslyckanden. I själva verket är effektivitet särskilt angelägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande hänsyn, exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen, tillåts styra.
Svensk biståndspolitik skall ha en tydlig demokratiprofil. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt motverkas. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att påverka sin livssituation. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har också ett egenvärde. De är alltså inte endast ett medel att skapa utveckling utan en förutsättning för och en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system är i längden utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av diktatur och förtryck kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins idéer.
Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talens demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätig fokus som ett av de största hindren till utveckling för fattiga länder. Tyvärr har svenskt bistånd på senare år fått bevittna hur anslagsposten för ekonomiska reformer drastiskt hållits inne som en följd av regeringens utgiftstak för biståndet. Flera länder där det var tänkt att Sverige skulle ge nytt eller fortsatt stöd till en pågående reformprocess, fick lov att vänta. Detta trots att det svenska bidraget skulle ha fört flera länder betydligt närmare det sk. HIPC-initiativet för att uppnå större skuldlättnader. Folkpartiet förordar kraftigt ökade satsningar på ekonomiska reformer och skuldavskrivningar.
Sverige i Europa - offensiv för Europasamarbetet
Aldrig tidigare har det varit fred så länge i västra Europa som sedan mitten av 1900-talet. Aldrig tidigare har välståndet vuxit så snabbt och nått sådan höjd. Aldrig tidigare har vanliga européer haft en så hög levnadsstandard som idag.
Detta har inte åstadkommits utan ansträngningar. Att länderna i vår del av världen valde internationalism och samarbete genom bl a EEC, EG och EU, istället för det tidigare traditionella nationalstatstänkandet, har visat sig framgångsrikt. Dessa historiska framgångar vill vi liberaler slå vakt om och vidareutveckla.
Ett helt Europa
När Berlinmuren föll uppstod i Östeuropa nya möjligheter, men också risker för instabilitet. För att säkra en stabil politisk och ekonomisk utveckling fördjupades i väst EU- samarbetet, främst genom euron. Snart beslöt EU:s ledare att unionen skulle utvidgas med länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa.
Utvidgningen österut är och kommer att vara EU:s absolut viktigaste uppgift de närmaste åren framöver. Det är genom att de nya demokratierna inlemmas i ett tätt nätverk av handel, kultur och politisk samverkan som demokratin bäst kan säkras. Utvidgningen är ett moraliskt åtagande som ej får skjutas på framtiden. Folkpartiet anser att unionen senast år 2003 bör vara redo att ta emot de första kandidatländerna.
För att utvidgningen på allvar ska kunna påbörjas är det oerhört angeläget att EU:s nuvarande medlemsländer skyndsamt genomför de kvarvarande institutionella reformer som krävs och att den förlegade gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) snarast avregleras. Folkpartiet beklagar att regeringen under det svenska ordförandeskapet varit så passiv i frågan om CAP. Konkreta förslag för hur en reformering av CAP ska gå till saknas. Om regeringen menar allvar med sina strävanden om att försöka nå framsteg i utvidgningsprocessen borde den under ordförandeskapet presentera en åtgärdsplan för hur en reformering av CAP ska gå till.
Utvidgningen är inte bara historiskt och moraliskt viktig - hela Europa och dess medborgare tjänar på den. Ett EU som innefattar i princip hela kontinenten skapar en dynamisk och konkurrenskraftig marknad. Det ger oss möjligheter att arbeta för en bättre miljö i hela Europa och ta krafttag för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Säkerheten och stabiliteten ökar.
Koncentrera arbetsuppgifterna - tillämpa "närhetsprincipen"
Om EU ska nå resultat och legitimitet måste samarbetet koncentreras på färre uppgifter. Vi liberaler vill bygga en europeisk union som agerar kraftfullt där europeiskt samarbete är nödvändigt, såsom upprätthållandet av fred och säkerhet genom den gemensamma utrikespolitiken, globalt ansvar genom internationell solidaritet och en gemensam human asylpolitik, en gemensam och konkurrenskraftig valuta, arbetet för säkrare livsmedel, kampen mot den organiserade brottsligheten, kampen för en bättre miljö samt upprätthållandet av den fria konkurrensen, inklusive inom jordbruksområdet.
På övriga områden vill vi att beslutsrätten ligger kvar i varje medlemsland. Visst har medlemsländerna mycket att lära av varandra, men vi liberaler är emot en uppifrån kommande likriktning av grundskola, barnbidrag, dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte vara en av EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt eftersom dessa beslut ligger mycket nära den enskildes vardag och bäst bestäms i första hand av medborgarna själva eller lokala och nationella politiska församlingar. Det är också där ansvar utkrävs.
Vi anser vidare inte att det finns någon anledning att till gemensamma beslut på EU-nivå lägga vare sig skattesatser eller skattesystem. Vilket skattetryck och vilken blandning av skatter ett enskilt land har ska vara upp till varje enskilt medlemslands medborgare att avgöra.
Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det kan vara nödvändigt att införa gemensamma miniminivåer för att komma åt gränsöverskridande miljöförstöring. Med samma motiv som vi vill använda oss av majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöskatter. Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att snarast införa en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka växthuseffekten. En majoritet av länderna i EU är för en harmonisering av en koldioxidavgift på EU-nivå. Det är beklagligt att den socialdemokratiska regeringen i minoritet fortsätter att benhårt motsätta sig en för vår gemensamma miljö så viktig reform.
Valutasamarbetet
Det europeiska samarbetet har alltid haft som huvudsyfte fred och demokrati. Den ekonomiska integrationen är det viktigaste medlet: - frihandel och fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital - skapar en gemensam marknad. EMU är en logisk fortsättning på detta samarbete.
Genom EMU-medlemskap ökar förutsättningarna för en god, stabil, svensk tillväxt. Priserna sjunker som en följd av ökade prisjämförelser och därmed ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på, liksom välskötta svenska företag och deras anställda. Sammantaget ökar välståndet i Sverige och Europa - mer resurser blir tillgängliga för såväl privat konsumtion som offentligt finansierad vård, skola och omsorg.
Men det viktigaste av allt är detta: Nu diskuterar och beslutar européer gemensamt i viktiga ekonomiska frågor. I Euroland sker detta bl a genom att en person från varje land finns i ledningen för centralbanken (ECB), och att finansministrarna regelbundet träffas i det s k Eurorådet. Vid dessa möten behandlas viktiga beslut om Europas ekonomi och ekonomiska politik. Många gånger fattas de facto-beslut. Sverige är inte med vid dessa tillfällen. Hade Sverige varit med kunde vi ha haft insyn och kunnat påverka - nu är det bara att följa de andras beslut.
Att en knapp majoritet i Danmark röstade nej till EMU understryker en gammal politisk sanning som vi i Norden erfor redan i samband med EU- folkomröstningarna 1994, nämligen att "all politics is local". Utgången av en folkomröstning bestäms av lokala förutsättningar, lokal opinionsbildning och väljare som inte styrs av omröstningar i omvärlden. De senare fungerar på sin höjd som bakgrundsmusik. Utgången i Danmark bör tjäna som ett memento för alla dem som, i motsats till Folkpartiet, trott att EMU-medlemskapet skulle vinnas utan ansträngning, oundvikligt och med politisk automatik. Så blir det inte. Det blir en hård strid och vi i Folkpartiet ser fram mot att ta den striden. Folkpartiet liberalerna är tydligt, ideologiskt och stridsberett i EMU- frågan!
Långsiktiga argument för EMU
Vi vill här lyfta fram några argument som blivit allt viktigare:
Sverige marginaliseras politiskt genom att inte bara stå utanför EMU utan att landet också saknar en officiellt deklarerad regeringsstrategi för inträde i EMU. Sverige får ett mindre inflytande de facto om än inte alltid de jure. Detta har hävdats av många bedömare, bl a den tidigare finansministern Erik Åsbrink, som bör veta vad han talar om.
Utanförskapet är tydligt under det svenska ordförandeskapet. I takt med att Eurorådet nu får en allt starkare och mer politisk roll i EU-samarbetet blir Sverige marginaliserat. Detta kommer sannolikt att visa sig särskilt bekymmersamt när Sverige och Europa är på väg in i en sämre konjunktur. Allt fler frågor, inte minst de som rör finanspolitikens samordning, hanteras i Eurorådet. De länder som inte deltar lämnas därigenom utanför viktiga diskussioner. Under Sveriges ordförandeskap får den svenske finansministern inte ens komma in i rummet. Mötena leds av Belgiens finansminister.
Sverige fortsätter vid utanförskap att ha ett svagare inflytande i Eurorådet, ECB och andra viktiga EU-institutioner, och ses kanske också över axeln vid förhandlingar beträffande den finanspolitiska samordningen, konkurrensreglerna och hanteringen av EMU-relaterade frågor i samband med EU:s östutvidgning. Flera euroländer vill formalisera Eurorådet till ett forum där bindande beslut tas.
Ett av de under senare år mest uppmärksammade besluten rörande svensk ekonomisk politik är det nuvarande regeringspartiets principiella ja till EMU vid dess partikongress år 2000. Icke desto mindre har regeringspartiets beslut inte heller i denna finansplan bevärdigats med något omnämnande. Sveriges regering har sålunda ännu inte åstadkommit någon officiell avsiktsförklaring var den står i frågan om Sverige och EMU.
Att regeringen officiellt inte vill kännas vid regeringspartiets - och för de delen LO:s - kongressbeslut om EMU i sitt viktigaste policydokument väcker naturligtvis frågor om regeringens engagemang och egentliga avsikter. En möjlighet är att den inte vill binda sig, utan bara vill binda det egna partiet som en EMU-positiv gest i samband med det svenska ordförandeskapet. På grund av den välkända splittringen både i regeringen och regeringspartiet kanske regeringen med finansplanens tystnad avser att tiga ihjäl hela frågan. EMU:s ekonomiska och utrikespolitiska betydelse för Sverige underordnas i så fall den socialdemokratiska partitaktiken och maktambitionerna. Misstanken närs ytterligare av regeringens täta samarbete med de EU- fientliga stödpartierna.
Priserna kommer att pressas i Sverige genom att de flesta marknader med euron integreras över gränserna. Det leder till att konsumenter och inköpare kan tillgodogöra sig minskade transaktionskostnader, minskad växelkursrisk och en intensivare konkurrens från utländska företag om de svenska konsumenternas och inköpschefernas gunst. Prisjämförelser blir ännu enklare att göra från 1 januari 2002 när de gemensamma sedlarna och mynten införs i Euroland. Prisnivån i Sverige är idag ca 20 procent högre än EU:s, vilket dock delvis förklaras av högre indirekta skatter i Sverige.
Utflyttning av företag bromsas. Den hett debatterade frågan om utflyttning av nyckelpersoner från Sverige, och hela eller strategiska delar av företag, är relevant i eurosammanhanget. Utflyttningen har flera drivkrafter, förvisso, men att som regeringen gör fortsätta att bortse från att den svenska attityden till EMU för företagen spelar roll i sammanhanget är anmärkningsvärt. Få - om ens någon person i t ex näringslivet eller fackföreningsrörelsen - torde anse att landets EMU-politik helt saknar betydelse för företagens lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsdebatten skulle sakna relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra länders företag förbereder sig för att agera på europeisk nivå. Ett antal fusioner och andra omstruktureringar är tydliga tecken på att företagen förbereder sig för att kunna uppträda i mindre utsträckning som nationella och i högre grad som internationellt baserade företag. Ledningarna tänker alltmera europeiskt, allt mindre nationellt. Det gäller också facket, om än i mindre utsträckning. I den processen missgynnas Sverige eftersom vi står utanför euroområdet.
Sverige skulle behöva ett antal tydliga, långsiktiga plusfaktorer för att i den europeiska konkurrensen kunna stå starkt även utanför den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Det har vi inte. Skatter, arbetsmarknadsregleringar, problem i utbildningssystemet och det perifera läget i förhållande till Europas köpstarka marknader missgynnar företag lokaliserade till Sverige. Företagsutflyttningen pågår kontinuerligt, den väntar inte medan Sveriges regering eventuellt funderar på kompenserande åtgärder. Att hejda och vända strömmen är ett akut, starkt argument för att så snart som möjligt gå in i eurosamarbetet.
Ökad finansiell stabilitet och trygghet. En kostnad med att stå utanför EMU, som också kommit alltmera i fokus under senare år, är växelkursens instabilitet. Professor Hans Genberg, Genève, undersökte denna fråga och konstaterar bland annat att om man jämför växelkursinstabilitet före EMU- starten 1999 hos de elva ERM-länderna som sedan blev EMU-11 med motsvarande instabilitet hos andra länders valutor visar det sig finnas "en mycket lägre volatilitet (instabilitet, vår anmärkning) i EMU-länderna jämfört med länder med flytande växelkurs som Sverige, Schweiz och USA". Specifikt om den finska marken skriver Genberg att "under perioden som föregick Finlands inträde i ERM var markens volatilitet mycket lik den som rådde i länder med flytande kurs, som schweizerfrancen och svenska kronan. När Finland gick med i ERM föll dock markens volatilitet till mindre än en tredjedel av den tidigare nivån". (Genberg, H (2000), "Managing Sweden's Transition to EMU", SNS Occational Paper, nr 83, Stockholm, s. 16-17, vår översättning.) Med tanke på att globala finansiella kriser nu blivit ett återkommande fenomen (Asienkrisen, Brasilienkrisen, Mexicokrisen, Rysslandskrisen, New York-börsens instabilitet, osv) är en stabil växelkurs av stort och växande värde för såväl hushåll som företag. Att gå med i EMU reducerar denna utomordentligt svårbedömda, men ofrånkomliga, risk på ett långsiktigt sätt.
Att vänta-och-se kostar alltmera. Många förefaller tycka att Sverige bör fortsätta med linjen att vänta-och-se i EMU-frågan. 1996 års EMU-utredning, som landade på denna slutsats, är dock idag överspelad på flera viktiga punkter.
För det första finns det kostnader förenade med att vänta, dvs alla de fördelar som redan nämnts kommer vid en vänta-och-se-strategi inte svenska företag och hushåll till del. Om det skall vara någon poäng med att vänta förutsätter det att Sverige kan lära något viktigt om konsekvenserna av medlemskap genom att stå utanför EMU. Den gemensamma valutan och ECB har funnits i snart 18 månader och fungerar som tänkt var. Denna erfarenhet kan vi i Sverige nu räkna hem.
För det andra: även om Sverige väntar kan ingen utredning i världen sedan med någon större grad av precision kvantifiera hur stora kostnader och intäkter som detta medfört, eftersom andra förändringar pågår samtidigt i världsekonomin.
Däremot, för det tredje, cementerar en vänta-och-se-linje en osäkerhet inte bara om Sveriges långsiktiga penningpolitiska regim utan också om Sveriges långsiktiga ambitioner beträffande den ekonomiska och politiska integrationen med övriga Europa. Detta har blivit en alltmer relevant aspekt sedan nu 12 av 15 EU-länder är med i EMU och de östeuropeiska kandidatländerna önskar EMU-medlemskap. Utredningen missbedömde antalet länder som skulle gå med i EMU från start till fem sex länder.
För det fjärde: osäkerheten om vilka långsiktiga förutsättningar som gäller för verksamhet på svensk botten leder till att investeringsbeslut fördröjs och att investeringar förläggs på annat håll. Hela utflyttningsdebatten saknas i utredningens digra betänkande.
För det femte: utredningen tog miste i sin analys av förutsättningarna för strukturella reformer av arbetsmarknaden, som utredningen ville göra till villkor för svenskt EMU-medlemskap. Utredningen trodde att sådana reformer var beroende på folkbildning och upplysning, medan de i själva verket hindras av LO-fackets tidlösa och nakna maktambition. "Vi står i vägen", som LO:s förre ordförande uttryckte organisationens inställning väl medveten om att den finansierar regeringspartiets valrörelser. Skall det bli strukturella reformer krävs en ny regering.
För det sjätte: av naturliga skäl kunde inte utredningen analysera EMU- frågan med dagens östutvidgningsperspektiv, dvs varken kandidatländernas strävan att snarast komma med i EMU, eller konsekvenserna för Sverige av att stå utanför ett utvidgat EU och EMU.
Socialdemokraterna angav till att börja med, under Erik Åsbrinks tid (december 1997), sex villkor för inträde. Dagens regering har valt att koncentrera obeslutsamheten till två villkor för svensk EMU-anslutning: dels att det skall finnas belägg för att det råder en fungerande lönebildning, dels att Sveriges konjunktur skall vara i samklang med Eurolands. Båda villkoren är så nebulöst formulerade att det till sist helt och hållet blir en fråga om politisk vilja om de förklaras uppfyllda eller ej.
I den första frågan om lönebildningen kan man notera att ett konkret bidrag till ökad klarhet redan finns, nämligen genom ledamöterna i Industrins ekonomiska råd, utsedda av arbetsgivar- och arbetstagarparterna inom indu- strin: "Vår slutsats är att arbetsmarknadsparterna inom industrin genom sin senaste uppgörelse har gjort det trovärdigt att de är kapabla att klara lönebildningens alla dimensioner när Sverige blir medlem av EMU." [Carling, A m fl (2000), "EMU-medlemskapets betydelse för svensk lönebildning", Ekonomisk Debatt, nr 2, s 141.?
Beträffande konjunkturen konvergerar bl a Sveriges och ländernas i Euroland tillväxttakter (se tjänstemannaavsnitten om internationell ekonomi och Sverige i vårpropositionen).
Det är viktigt att Sveriges riksdag fastställer en tidtabell för inträdet i EMU:s tredje fas. Den bör ske i följande fem steg:
Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess EMU-politik och tidtabell redovisas.
En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga förvaltningen som företag och banker, görs upp och genomförs så snart som möjligt.
En folkomröstning om EMU bör genomföras så snart som möjligt efter valet 2002.
Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med Euroländerna om svenskt inträde i ERM2. Finanspolitiken bör drivas så att den svenska kronan inför ERM-inträdet bör ha legat i närheten av den troliga långsiktiga jämviktsväxelkursen.
Sverige bör sikta på att gå med i EMU:s tredje fas inom 18 månader efter ett ja i folkomröstningen, dvs under första halvåret 2003.
Miljön
Framtidstro, teknikvänlighet och marknadsekonomi
Vi liberaler har en optimistisk syn på framtiden och en tilltro till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem och känna ett ansvar för kommande släkten. Genom tekniska framsteg har mänskligheten kunnat upptäcka flera miljöhot och i många fall också minskat dessas inskränkningar på den framtida friheten. Den biologiska kunskapens, teknikens och marknadsekonomis utvecklingskraft erbjuder fantastiska möjligheter. Men vi får inte blunda för de stora utmaningar vi står inför. Risken för en fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden är idag överhängande. Risken för globala klimatförändringar är också stor.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal miljö- och naturresurspolitik. Naturen är viktig för vår livskvalitet. Den biologiska mångfalden är en förutsättning för människans överlevnad, men också en ständig källa till inspiration och rekreation. Att bevara orörd natur, ostörda rekreationsområden och biologisk mångfald är därför viktiga mål för liberal miljö- och natur- resurspolitik.
Vårt övergripande mål i miljöpolitiken är att den enskilda människans frihet och livschanser kombineras med insikten om att mänskligheten är beroende av jordens resurser. Miljöpåverkan av mänsklig verksamhet får inte överskrida gränserna för det som är ekologiskt hållbart. Förvaltarskapstanken är därför vår utgångspunkt för hur vi ser på människans förhållande till naturen. Vår rätt att bruka är inte en rätt att förbruka.
Hotet mot miljön har till stora delar bytt karaktär. Från att främst ha varit en fråga om synliga och omedelbara fabriksutsläpp med nationella eller högst regionala skador har miljöproblemen blivit både globala och diffusa. Fortfarande är föroreningar stora hot mot miljön. Det är tydligt att de största miljöproblemen som klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens ozonskikt till stora del är globala och beror på människors levnadsmönster. En säkrad god livsmiljö i det globala perspektivet är en utmaning som delas av hela jordens befolkning.
Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande och miljön är en nödvändig utgångspunkt för miljöarbetet. En liberal miljöpolitik bejakar ekonomisk tillväxt som förutsättning för att skapa resurser till miljöförbättrande åtgärder. Marknadsekonomin står inte i motsats till förbättrad miljö, utan är tvärtemot ett medel som använt på rätt sätt effektivt kan lösa många av dagens stora miljöproblem. Folkpartiet är det parti som under längst tid drivit frågan om användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.
Klimatfrågan
Det finns idag en stark konsensus om att det existerar en av människan förorsakad växthuseffekt, i form av en ökning av jordens medeltemperatur under det senaste halvseklet och en minskning av den lägre stratosfärens medeltemperatur. Det fattigaste ländernas befolkning riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringarna. För att åstadkomma en långsiktig hållbar nivå på utsläppen av växthusgaserna krävs en världsomspännande handlingsplan. Den måste redovisa både hur utsläppen ska minska och hur resurserna ska omfördelas från rika till fattiga länder.
Frågan om klimatpolitiken är således en av de viktigaste som svenska politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och långsiktiga målsättningarna. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst av det energipolitiska beslut som signerats av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet var en av utgångspunkterna.
Folkpartiets förslag till klimatstrategi i tre steg:
1. Ge EU makt över klimatpolitiken, inför ett "miljöns EMU"
Kyotoöverenskommelsen var en stor framgång för EU. Utan ett mycket enträget arbete från EU:s sida hade klimatkonventionen från Rio inte kunnat omsättas i ett faktiskt åtagande från i-världens sida att reducera sina utsläpp. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA som ett block och åtog sig en reduktion för hela unionen på 8 procent mot att USA åtog sig en minskning på 7 procent.
Att EU agerat gemensamt utåt har lett till goda resultat. Nu krävs gemensamt genomförande också inom Europa. En europeisk miniminivå för koldioxidskatten är ett första steg. Trots att alla partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet är att socialdemokrater och moderater bildar en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritet.
2. Inför handel med utsläppsrätter
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara EMU-samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser en ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter.
Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrätter via marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder de till det mål som har uppsatts - ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag, och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mera om tekniker och innovationer som minskar utsläppen.
Det är av denna anledning angeläget att ägna kraft åt att införa ett system för handel med utsläppsrätter. Huvudalternativet bör vara att införa ett "ekologiskt EMU" d.v.s. en europeisk handel med utsläppsrätter beslutad på EU-nivå. I avvaktan på detta bör Sverige införa ett eget system för handel med utsläppsrätter.
3. Välj det miljövänligaste alternativet
Stängningen av Barsebäck har ökat utsläppen av koldioxid på ett sätt som är svårt att förena med våra åtaganden inom klimatpolitiken. Trots detta har vi bara sett en liten del av det problem som uppstår när kärnkraften avvecklas. Efter elmarknadens avreglering pekar allting på att kärnkraftselen under de närmaste decennierna kommer att ersättas med kol- eller naturgasproducerad el i Sverige eller i våra grannländer. 1980 års folkomröstning bör därför inte längre ligga till grund för energipolitiken. Kärnkraftsparantesen i energiproduktionen bör förlängas och reaktorerna behållas så länge det är säkerhetsmässigt och ekonomiskt försvarbart.
Den politiska styrningen måste förändras. Valet av energiproduktionen skall inte träffas genom politiska beslut. Konsumentstyrning och marknads- ekonomi skall råda inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att alla typer av produktionsanläggning för energi skall tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet.
Den biologiska mångfalden
Skyddet av den biologiska mångfalden står högt upp på Folkpartiets dagordning. Ett sätt att skydda naturskog och därmed den biologiska mångfalden är att undanta viss skogsmark från skogsbruk. För att en del av Sveriges sista naturskog ska kunna bevaras måste mer skog skyddas i reservat.
I skogen finns unika biotoper och ekosystem som möjliggör arternas överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden skall bevaras. Skyddsskog, svårföryngrad skog och fjällnära skog har vi ett speciellt intresse att bevara. Där inte vardagshänsynen räcker till är olika former av områdesskydd nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper. För detta ändamål måste dock avsättas tillräckligt med resurser för markinlösen.
Genom den nuvarande skogsvårdslagen och genom ökade kunskaper hos skogsbrukarna har dock viktiga framsteg gjorts. Vi ser med glädje hur ett konstruktivt samarbete utvecklats mellan skogsägare och miljöorganisationer.
Natura 2000
Biologisk mångfald och variation inom arter främjar dessutom ekosystemens flexibilitet och uthållighet. Natura 2000, EU:s nätverk av naturreservat, innebär idag ett ofullständigt skydd och bygger främst på hotbilder och attityder i Syd- och Mellaneuropa. Det finns därför anledning att arbeta för att vidga direktiven för Natura 2000 till att passa även nordeuropeisk natur.
Av de över 2000 områden Sverige föreslagit som Natura 2000-områden har bara en dryg fjärdedel passat in på EU:s lista, varav inget representerar unikt nordisk natur. Mycket tyder på att den svenska regeringen inte agerat tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista, något som bland annat föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd.
En arbetsmarknads- och integrationsreform
Släpp in de utestängda - radikala grepp för en ny arbetsmarknadspolitik
Det är dags för en radikal omläggning av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Hårda fakta visar att den är dyrast i världen, ändå är resultaten mediokra. En halv miljon människor i arbetsför ålder är inte i arbete eller studier. Det innebär att vi vid en högkonjunktur aldrig har haft fler utanför arbetsmarknaden än nu. Politiker och andra beslutsfattare måste dra konsekvenser av decenniers misslyckande. Det är hög tid att ta radikala grepp för en ny arbetsmarknadspolitik, som har förmåga att släppa in de utestängda på arbetsmarknaden.
En statlig arbetsförmedlare förmedlar i genomsnitt ungefär ett jobb var tredje vecka. En allt mindre del av de jobb som anmäls lediga till AMS, tillsätts. Det är något fel när brist på arbetskraft och hög arbetslöshet existerar sida vid sida. Ett av huvudfelen är den hittillsvarande statliga arbetsmarknadspolitiken. AMS är för ineffektivt. Av de jobb som tillsätts har den statliga arbetsförmedlingen varit inblandad i allt färre fall.
Kritiken mot AMS är stark, inte minst från de arbetssökande. De ger i undersökningar uttryck för att de känner för lite stöd, att individuella handlingsplaner inte upprättas, att det är svårt att komma i kontakt med rätt person etc. Även företagare klagar ibland på att arbetsförmedlingen inte förmår förse dem med den personal de hoppats på, trots att arbetslösheten i det aktuella yrket anges vara hög.
Befria dem som fastnat i bidragsfällan
Det är en social tragedi att så många friska människor fastnat i bidragsberoende. Under nittiotalet har socialbidraget förändrats kraftigt och på många sätt avvikit från det som initialt var bidragets syfte. Ett tillfälligt försörjningsstöd för begränsade grupper har för allt fler blivit en långsiktig nödvändighet och ett naturligt inslag i vardagsekonomin.
I takt med att bidragstagarna ökat i antal har också orsakerna till bidragsbehov blivit allt mer mångfacetterade. För många är problemet ett enda: man vill och kan arbeta men man har ändå hamnat utanför arbetsmarknaden. Många med invandrarbakgrund har fastnat i denna fälla. Omkring 313 000 hushåll och 581 000 individer erhöll under 1999 socialbidrag någon gång. Det innebär att ett av tolv hushåll någon gång under året fick bidrag.
Ett orosmoln i utvecklingen de senaste åren är att kostnaderna inte minskar i samma takt som bidragstagarna. De som fortfarande har socialbidrag får mer pengar och under längre tid än tidigare. För tio år sedan var den genomsnittliga bidragstiden 4,1 månader per hushåll. 1999 hade den tiden ökat till 5,8 månader. Det är hög tid att reformera socialbidragssystemet, på ett sätt som gör det möjligt för människor att bryta sig loss från passivitet och bidragsberoende.
En ny arbetsmarknadspolitik
Att inte förändra dagens system vore ett svek mot dem som sitter fast i systemet. Folkpartiet föreslår en arbetsmarknads- och integrationsreform som skall leda till att fler, särskilt människor med invandrarbakgrund, får chans att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed möjlighet att försörja sig själva och chans att förverkliga sina drömmar och livsprojekt. Att fler människor försörjer sig genom eget arbete är också en fråga om ekonomi. Att kommunernas ekonomiska belastning för socialbidragstagare minskar samtidigt som antalet skattebetalare blir fler, lägger grunden för en hållbar utveckling av kommunernas ekonomiska situation.
Lägg ner AMS - ta vara på bemanningsföretagen
Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen AMS i sin nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter.
Hela "servicefunktionen" i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, privatiseras eller genomförs av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc.Vi räknar med en framväxt av en rad nya aktörer: privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk, nya bemanningsföretag etc.
En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet var avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige för personaluthyrningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. På goda grunder kan man påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten, ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga kvinnolöner, till exempel i vården.
I ett internationellt perspektiv är uthyrningsföretagens andel av den svenska arbetsmarknaden fortfarande låg. I Sverige arbetar knappt 35 000 personer i uthyrningsföretag, eller 0,73% av arbetskraften. Det är lägre än i omvärlden, 4,5% i Nederländerna, 2% i Frankrike, 0,95 i Tyskland och 1,5% i genomsnitt inom EU.
I flera andra länder, till exempel Nederländerna, Storbritannien och Nya Zeeland, används privata bemanningsföretag systematiskt i arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att det är hög tid att ta det steget också i Sverige.
"Omställningspeng" - ger makten till den arbetslöse
För en person som blir arbetslös, och inte snabbt hittar ett nytt jobb på egen hand, bör i första hand gälla att andra system än statlig arbetsmarknadspolitik träder i funktion. Vuxenutbildning med vidhängande finansieringssystem bör kunna vara alternativ. Privata arbetsförmedlingar/bemanningsföretag kan kostnadsfritt åta sig jobbsökning om de tror sig kunna debitera kostnaden på kunder som söker arbetskraft. Men för åtskilliga arbetslösa kommer det säkert också framöver att gälla att de behöver ekonomiskt stöd för att öka sin "anställningsbarhet". Vi anser att det både ur mänsklig och ekonomisk synvinkel är klokt att det då finns stöd att få. Flera av inslagen i den nuvarande åtgärdsarsenalen kan motiveras också inför framtiden, till exempel anställning med lönebidrag, anställningsstöd, arbetsplatsintroduktion, arbetspraktik, flyttbidrag, starta-eget-bidrag och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Till det kommer att det i ett system med privata arbetsförmedlingar kan finnas behov att finansiera avgiften för själva jobbsökningen för mer svårplacerad arbetskraft.
För att på en gång stärka den enskildes ställning och minimera personalbehovet i den statliga organisationen bör en långtgående schablonisering gälla. Om man så vill, kan man säga att den arbetslöse får en "omställningspeng", som han eller hon har stort inflytande över hur den disponeras.
Den vanliga gången bör vara att en arbetslös omedelbart vänder sig till en arbetsförmedling, privat och auktoriserad. Detta bör vara ett villkor för att kunna få arbetslöshetsersättning. Kravet på att "stå till arbetsmarknadens förfogande" bör således finnas kvar. Den som inte inom viss tid hittar nytt jobb, på egen hand eller via en arbetsförmedling, kanske behöver arbetsmarknadspolitiskt stöd i någon form. På egen hand eller med hjälp av arbetsförmedlingen ansöker den arbetslöse hos jobbkontoret om en "omställningspeng". "Pengens" storlek beror på vilka statligt finansierade insatser som anses behövas för att den arbetslöse ska få nytt arbete.
Den bedömningen är en myndighetsuppgift. Vi föreslår alltså att myndighetsdelen av AMS verksamhet förs till en ny organisation, som förutom en liten central stabsfunktion, har ett nät av kontor över landet, s.k. jobbkontor. Den främsta uppgiften för jobbkontoret blir att fatta beslut om det nämnda ekonomiska stödet för att öka personers "anställningsbarhet".
Om "omställningspengen" exempelvis ska inkludera avgiften för en kvalificerad förmedlingstjänst och bidrag till en vidareutbildning, bestämmer den arbetslöse själv till vilken förmedling och till vilken utbildningsanordnare han eller hon vänder sig.
Om "omställningspengen" inkluderar ett lönebidrag eller annat anställningsstöd kan också ett uthyrningsföretag ta in det i sitt erbjudande till arbetsgivare, som söker arbetskraft. Så är det inte alltid idag.
Till myndighetsuppgiften hör att auktorisera de aktörer på marknaden hos vilka "omställningspengen" kan användas. Till myndighetsuppgifterna för jobbkontoret hör vidare att upphandla jobbgarantiprogram för långtidsarbetslösa.
Jobbgarantiprogram för långtidsarbetslösa
Upphandling av jobbgarantiprogram bör introduceras som ett viktigt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik, dels vid stora nedläggningar, dels för långtidsarbetslösa.
Vi delar den traditionella svenska synen, som brukar kallas "arbetslinjen", men som tyvärr inte tillämpats tillräckligt konsekvent. Arbetslinjen bör återupplivas, inte bara som ett vackert begrepp utan som en realitet. Ingen arbetsför person bör leva på bidrag.
Vi har studerat och tagit visst intryck av det system som tillämpas i den danska kommunen Farum. Det system vi föreslår är visserligen väsentligt annorlunda än det som gäller i Farum, men den stora lärdomen därifrån är "kulturens" betydelse. "AMS-kulturen" präglas enligt vår mening av för mycket byråkrati och för långa väntetider, som kan vara i veckor och månader.
En tung invändning för vår del mot Farum är att den modellen innebär en kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att den ska vara statligt finansierad och vad gäller myndighetsutövningen bedrivas av staten. Vad gäller själva servicedelen - förmedlingen - tror vi att den i Sverige för att fungera väl bör drivas i icke offentlig regi.
För utförsäkrade har vi sedan många år föreslagit ett nytt stöd på socialbidragsnivå, men utan socialbidragens krav på att avyttra tillgångar. Staten bör svara för denna kostnad och administration. Kommunernas socialkontor bör inte vara inkopplade på personer vars enda problem är att de saknar arbete.
Huvudprincipen bör vara att inga människor lever på bidrag någon längre tid. Rätten att ställa krav på motprestation av personer som får socialbidrag finns idag. Men i praktiken är tillämpningen inte särskilt effektiv. Vi föreslår att regelverket görs om så att det också blir realistiskt i praktiken. Det skulle bland annat innebära att den som är arbetsför men vägrar ta anvisat arbete via en bemanningspool får reducerad eller indragen ersättning. Det måste dock alltid göras en individuell bedömning.
En jobbgaranti bör gälla för personer som är socialbidragsberoende på grund av arbetslöshet. Vi vill ha en bemanningspool, en verksamhet som ett uthyrnings- eller bemanningsföretag administrerar. Den som vänder sig till jobbkontoret för att få det särskilda efterstödet till utförsäkrade hänvisas till bemanningspoolen. Där bedrivs viss arbetsträning, uppdragstillverkning men framför allt uthyrning av arbetskraft. Ersättningen till den enskilde skall, så länge han eller hon är knuten till bemanningspoolen, läggas på en nivå som gör det lönsamt att arbeta.
Avtalet mellan myndigheten och bemanningspoolen ska vara utformat så att det ligger i poolens intresse att så snabbt som möjligt få de personer som omfattas av garantin i reguljärt arbete.
En ny arbetsmarknadspolitik i sammanfattning:
Lägg ner AMS arbetsförmedlingar för att släppa fram bättre alternativ. Privata bemanningsföretag och specialiserade arbetsförmedlingar måste ges chansen i istället för de traditionella AMS-förmedlingarna. De förmedlar alldeles för få jobb.
Genom "omställningspeng" får den arbetslöse mer makt över sin situation.
Den arbetslöse bestämmer själv vilken jobbförmedling eller bemanningsföretag han eller hon ska nyttja.
Bort med arbetslösa från socialkontoren. Friska människor ska normalt inte kunna leva på socialbidrag. De ska hänvisas till ett arbete. Stöd för detta ges ej av socialtjänsten.
Jobbgaranti. För långtidsarbetslösa ska gälla en jobbgaranti. Den ska upphandlas av staten hos privata företag som startar "bemanningspooler". Där bedrivs viss arbetsträning och uppdragstillverkning men framför allt uthyrning av arbetskraft. Så länge en person är knuten till bemanningspoolen utgår en något högre ersättning än socialbidragsnormen. Erfarenheten säger att en stor andel av personerna i poolen snart får jobb på den ordinarie arbetsmarknaden med hyggliga eller goda löner.
Integration och egen försörjning
Segregationen gräver allt djupare diken mellan människor. Utanförskap och vanmakt växer. Det är hög tid att bryta denna utveckling och vända utanförskapet till makt över det egna livet.
Ur liberalt hänseende är den viktigaste grunden för integration att människor har makt över sin vardag genom jobb och möjlighet till egen försörjning. För att kunna nå detta mål krävs en radikal politik för bland annat jobb och företagande.
Folkpartiet har en i grunden kritisk inställning till det socialdemokratiska tänkande som dominerat integrationspolitiken under de senaste decennierna. Den missriktade "omhändertagar-politiken" har berövat många nyanlända flyktingar sin självkänsla så snart de kommit till Sverige. Denna politik har resulterat i att många välutbildade människor aldrig har fått ens en chans att utöva sitt yrke på den svenska arbetsmarknaden och Sverige har gått miste om värdefulla erfarenheter. Andra invandrare har framgångsrikt hållits borta från arbetsmarknaden p.g.a. att de har fastnat i bidragsfällan. Inom tjänstesektorn hade många människor med invandrarbakgrund kunnat få en egen inkomst om denna sektor hade tillåtits utvecklas. Tyvärr har socialdemokraterna inte visat sig villiga att förändra integrationspolitiken, utan fortsätter alltjämt att hantera dessa frågor utifrån ett kollektivistiskt synsätt med en överdriven tilltro till storskaliga projekt utan känsla för att invandrare först och främst är individer med olika förutsättningar och livsmål.
Grundbulten för integration är makten över vardagen genom jobb och egen försörjning. Utbildning är också avgörande. Den liberala utbildningspolitiken som sätter eleverna och deras kunskaper i centrum är bland det viktigaste för att skapa jämlika livsvillkor för barn och ungdomar oavsett social bakgrund. Skolan kan bli en murbräcka mot segregation! Släpp de enskilda skolorna fria, satsa på baskunskaper och särskilt på språket, sätt höga mål och ställ höga krav på eleverna men ge också skolor i segregerade områden goda resurser.
Folkpartiet presenterar i denna motion ett alternativ till regeringens politik när det gäller företagandets villkor och arbetsmarknaden. Dessa förändringar är i grunden generella, men kan ha som störst betydelse för dem som står längst ifrån dagens arbetsmarknad.
Avreglera arbetsmarknaden för att släppa in de utestängda. Lägre skatt på arbete, minskade marginaleffekter och fattigdomsfällor, bättre villkor för småföretagande, utvecklad tjänstesektor, tillgång till microkrediter och rådgivning är viktiga åtgärder för att fler människor med invandrarbakgrund skall etablera sig på arbetsmarknaden.
En jämställdhetsreform
En jämställd arbetsmarknad
Ett av de viktigaste målen för vår liberala jämställdhetspolitikär att skapa reella möjligheter för kvinnor och män att forma sina liv efter egna val och önskningar. Makt och möjlighet att påverka sin livssituation och sin ekonomiska situation skall inte vara beroende av kön.
Kvinnor måste i högre utsträckning själva ges möjlighet att kunna välja arbetsgivare samt ges ett ökat inflytande över arbetsformerna. Kvinnor tjänar mindre än vad män gör. Kvinnor har i regel mindre makt och möjlighet att påverka sin arbetssituation och sämre möjligheter att starta och driva företag inom de sektorer de i regel är verksamma i, såsom exempelvis inom vården och skolan.
Liberal feminism handlar om att fokusera på de strukturer som utgör hinder för kvinnor förenat med en vilja att åtgärda detta med lösningar som utgår från den enskilde individen. Denna ambition kan nås om både kvinnor och män får ökad makt och möjlighet att själva bestämma över sin arbetssituation.
Vi liberaler vill bryta upp de offentliga de factomonopolen och vill göra det möjligt för fler arbetsgivare att utföra offentligt finansierade tjänster inom framförallt vården och skolan. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan lönenivåerna inom de kvinnodominerade yrkena höjas. Låga löner förklaras inte enbart av attityden på arbetsmarknaden gentemot kvinnor, utan det förklaras också till stor del av arbetsmarknadens funktionssätt.
Kvinnors arbetsmarknad skulle ur många aspekter bli bättre, mindre stressfylld och tryggare om kvinnor, i högre grad tilläts förverkliga sina idéer. Släpps kvinnlig skaparkraft loss leder det till bättre kvalitet för barn, sjuka och gamla genom att dessa kan välja den typ av service, omsorg eller utbildning som passar dem själva bäst. Så länge kvinnor som arbetar inom vård, omsorg, utbildning och service inte ges möjlighet att förverkliga sina idéer utanför de offentliga monopolen hämmas mycket skaparkraft. Det är inte bara jämställdhetsfientligt, det är också ett enormt resursslöseri.
Makten över arbetslivet
Många kvinnor befinner sig i en arbetssituation som de upplever som inflexibel båda vad gäller arbetstider och arbetsplanering. Detta leder till att många kvinnor upplever sig tvingade till en kortare arbetstid än de annars kulle behövt ha, för att kunna kombinera arbetet med hämtning och lämning av barn, passa busstider mm. Med mer flexibla arbetstider och större möjlighet till egen arbetsplanering skulle de kvinnor som önskar öka sin arbetstid kunna göra det. Många fler män arbetar redan idag i en sådan arbetssituation. Fördelarna med ett större inflytande över sitt arbete är inte bara att arbetsutbudet kan öka, det leder på sikt också till en ökad tillfredsställelse och mindre stress.
Vi lever i en tid då det ställs höga krav på kunskapsnivå och utbildning. Av den anledning måste det bli lättare för både kvinnor och män att kunna kompetensutveckla sig inom sitt yrke, för att därmed lättare kunna konkurrera och bli mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Genom att riva tidigare makthierarkier, införa moderna arbetsorganisationer och möjliggöra för mer privat företagande kan fler kvinnor komma i positioner bland "de fria" istället för att komma att tillhöra kategorin "de styrda". Politiken har på detta område ett stort ansvar dels för att riva monopol och hierarkier, dels i form av arbetsgivare.
Mer makt över arbetstiden kan uppnås genom att genomföra en modern arbetstidsreform. Arbetstidslagstiftning och semesterlag bör förändras så att det ges bättre möjligheter att i avtal, central, lokalt och enskilt kunna påverka sin arbetstid både vad gäller längd och förläggning. En arbetstidsreform är i allra högsta grad en jämställdhetsfråga.
Möjliggör för fler kvinnor att starta egna företag
Idag är endast var fjärde företagare kvinna. En SKOP- undersökning som utförts på uppdrag av Folkpartiet visar bland annat att det finns ett intresse hos många kvinnor i både den offentliga och den privata sektorn - att starta eget. Att det många gånger är svårare för kvinnor att förverkliga sina idéer om att starta eget beror till stor del på det kraftiga motståndet hos socialdemokrater och vänsterpartister att tillåta privata alternativ inom de branscher där kvinnor traditionellt har stor erfarenhet och kompetens.
Den som idag vill starta eget företag möts ofta av en mur av krångel, blanketter och byråkrati. Folkpartiet presenterar i denna motion en rad åtgärder i syfte att åstadkomma en rad förenklingar av det regelverk som rör företagandet. Vi vill bl.a. göra det lättare att registrera företag, förenkla deklarations- och bokföringsblanketter så att de flesta småföretagare kan klara detta på egen hand m.m. Folkpartiet vill också underlätta framväxten av tjänsteföretag samt införa skattelättnader för hushållstjänster, vilket är angeläget utifrån jämställdhetssynpunkt.
Ett annat problem är att bankerna under lång tid varit ovilliga att bevilja lån och kreditgivning till kvinnor. En politik som släpper loss det kvinnliga tjänsteföretagandet betyder mycket, inte bara för kvinnors sysselsättning, företagande och löneutveckling, utan även för kvaliteten i de offentligt finansierade verksamheterna. En viktig uppgift för jämställdhetspolitiken är att göra det möjligt, lönsamt och meningsfullt för fler kvinnor att göra verklighet av sina företagarplaner inom alla delar av ekonomin.
Skapa ett skattesystem som i högre grad gynnar kvinnor
Reseavdrag för resa till och från dagis
För många småbarnsföräldrar är lämning och hämtning på dagis eller till dagmamma en del av resan till och från arbetet. När restidsvinst och behov av bil bedöms får detta stopp inte räknas in. Det bidrar till att många småbarnsföräldrar, de som kanske är mest i behov av bilen till och från jobbet, inte blir berättigade till reseavdrag. Enligt oss liberaler är detta en förlegad och otidsenlig syn på vad som är en arbetsresa och bör därför ändras. Jämställdheten framhåller särskilt arbetsgivarens skyldighet att tillse att förvärvsarbete och föräldraskap faktiskt går att förena.
Avskaffa sambeskattningen
I förmögenhetsbeskattningen finns den sista egentliga kvarlevan i vårt skattesystem av den föråldrade kvinnosynen som förr genomsyrade hela samhället, nämligen sambeskattningen. Det principiella argumentet för att avskaffa den föråldrade sambeskattning är idag väl känt. Vi har alla rätt att betraktas som individer, och detta skall givetvis inkludera skattskyldigheten. Hur man inom en familj väljer att dela upp det ekonomiska ansvaret är en privatsak. Rättigheter och skyldigheter gentemot samhället skall vara individuella.
Även om man anser att principer inte hör hemma i skattesystemet, vilket de i hög grad gör, finns det bärande argument av praktisk natur. Skattemyndigheter måste hålla reda på vem som bor med vem och i vilken konstellation: särbo, sambo, gift, registrerat partnerskap, barn eller delad vårdnad. Då man i förväg inte vet vilka som kommer upp i tillräcklig förmögenhet för beskattning måste hela befolkningens sambeskattningspotential kontrolleras.
Barnfamiljerna
"Det måste löna sig att arbeta - även för småbarnsmammor"
Barnfamiljerna har ofta de minsta marginalerna och de högsta marginaleffekterna. Men inte bara pengar är en bristvara, även tid. Även om det inte funnes några arbetsmarknadsmässiga hinder och marginaleffekterna av skatter och avgifter inte var för höga skulle tiden i sig vara ett hinder. Småbarnsföräldrar och ensamförsörjare har en mycket lång total arbetstid om man ser till summan av arbetstid, arbetsresor och hemarbete. Därmed är möjligheten att förbättra ekonomin genom att öka arbetstiden ofta mycket begränsad, samtidigt som de flesta föräldrar önskar mer tid med sina barn. Barnfamiljerna har inte bara brist på tid och pengar, de har också små möjligheter att själva välja hur barnomsorgen ska utformas.
Kort sagt, barnfamiljerna har mindre makt över sin vardag än de flesta andra. I dag är detta något som främst påverkar kvinnans situation. Kvinnan tar den största delen av hemarbetet och tar det största ansvaret för barnen. Därmed är det mammorna som i praktiken drabbas, inte bara av de små marginalerna