med anledning av prop. 2000/01:111 Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer

Motion 2000/01:MJ36 av Eskil Erlandsson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samråd mellan myndigheter och markägare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att markägare måste ges skälig ersättning i form av mark eller
ekonomiska medel för miljöinsatser vid bildandet av olika typer av
reservat.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ansvarsfrågan för skador på mark och skog som angränsar
till reservat måste lösas.

Inledning

Genom den föreliggande propositionen genomförs via lagändringar vissa
krav i EU:s art- och habitatdirektiv (direktiv 92/43/EEG) samt
fågeldirektiv (direktiv 79/409/EEG). Ändringarna görs för att säkerställa
skyddet av arter och livsmiljöer som EU har ett intresse av att skydda och
som ingår i ett europeiskt ekologiskt sammanhängande nät av områden,
det så kallade Natura 2000.

Centerpartiet anser att det är viktigt att oklarheter kring regelverk löses.
Detta för att regler och lagar ska kunna skydda djur och deras livsmiljöer
samtidigt som äganderätten värnas. I denna motion pekar Centerpartiet på
några områden där det är viktigt med förbättringar för att säkerställa det ovan
nämnda.

Samråd

Vid inventeringar av markområden är det viktigt att denna process sker
öppet och i bred dialog med berörda markägare. Inventeringarna i
samband med Natura 2000 var i detta hänseende inte tillfredsställande.
Många markägare kan vittna om att företrädare för staten inventerade
marker utan att markägarna var medvetna om det. Av många upplevdes
detta "smygande" från myndigheterna som mycket stötande. Utan en
öppen och bred dialog blir det svårt att nå förståelse för eventuellt skydd
av markområden. Det är nödvändigt och i allra högsta grad befogat med
samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av
markområden. Vad som ovan anförts om samråd mellan myndigheter och
markägare bör ges regeringen till känna.

Ersättning vid ingrepp

Olika aktörer har ett ansvar för att bevara den biologiska mångfalden. Det
är positivt att marknadskrafterna genom FSC- och PEFC-certifiering i
skogsbruket tar hänsyn till skyddet av den biologiska mångfalden.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att staten har ett övergripande ansvar
för att den enskilde markägaren inte ska hamna i kläm. Det är ett måste
för alla inblandade och berörda, inte minst för markägarna, att det finns
långsiktiga och tydliga regler för skyddet av den biologiska mångfalden.

När staten pekar ut vissa områden som är särskilt intressanta att bevara är
det viktigt att den enskilde markägaren inte drabbas på ett negativt sätt.
Staten
måste ta sitt ansvar att se till att detta inte sker. Markägaren måste ges
skälig
ersättning för de miljöinsatser som görs och vid bildandet av olika typer av
reservat. Detta kan ske genom ekonomisk kompensation eller genom att
ersättningsmark erbjuds. Det är exempelvis helt otillfredsställande att en
markägare får ett interimistiskt avverkningsförbud under ofta långa
utredningstider för skyddsobjektet, utan att någon ekonomisk reglering sker
oavsett om området avsätts som skyddsvärt eller ej. Utan en skälig ersättning
försvåras möjligheterna för att få förståelse hos berörda markägare som
drabbas av inskränkningar i nyttjandet av sin mark. Centerpartiet anser att
detta vore en olycklig utveckling.

Ekonomisk kompensation löser inte alla problem. Många markägare som
avstår sin mark till reservat eller accepterar andra inskränkningar för att
skydda den biologiska mångfalden vill inte ge upp den rörelse som kan vara
associerad med användandet av marken. Just mot bakgrund av detta är det
viktigt att möjligheten till ersättningsmark prövas noggrant. Vad som ovan
anförts om att markägare måste ges skälig ersättning i form av mark eller
ekonomiska medel för miljöinsatser vid bildandet av olika typer av reservat
bör ges regeringen till känna.

Ansvar och ersättning vid skada

Skog inom naturreservat hanteras annorlunda än annan skog där
avverkning sker till och från. Risken för angrepp från exempelvis insekter
och vattenskador till följd av annorlunda utdikning är därför större i
reservat än i den skog som används i näringsverksamhet. Den annorlunda
skötseln av reservat kan leda till skador på angränsande mark och skog
som ägs och förvaltas av privata intressen och enskilda markägare. Det är
naturligtvis viktigt att det klart och tydligt framgår vem som har ansvar
för de skador som kan uppstå. Ansvarsfrågan måste skyndsamt lösas. Vad
som ovan anförts om att ansvarsfrågan för skador på mark och skog som
angränsar till reservat måste lösas bör ges regeringen till känna.

När medel som finns avsatta för skydd av biotoper fördelas är det viktigt
att se till att tillräckliga resurser finns för skötsel och tillsyn av de
områden
som avsätts till olika former av skydd. Minst lika viktigt är att det avsätts
medel till ersättning för angränsande skog som skadas av exempelvis insekts-
angrepp i ett reservat. Vad som ovan anförts om resurser till skötsel, tillsyn
och ersättning för insektsangrepp bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 4 april 2001

Eskil Erlandsson (c)

Sven Bergström (c)

Birgitta Carlsson (c)

Viviann Gerdin (c)

Åke Sandström (c)