med anledning av prop. 2000/01:119 Europa i omvandling - Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa

Motion 2000/01:U17 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att Sverige stöder Estlands, Lettlands och Litauens
medlemskap i Nato.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s kvarvarande restriktioner och antidumpningsåtgärder
mot Central- och Östeuropa bör avskaffas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att handeln inte får återregleras mellan EU:s kandidatländer
om kandidatländerna blir EU-medlemmar vid skilda tidpunkter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Polens och Litauens öppna handel med Kaliningrad bör
kunna fortsätta när de blir EU-medlemmar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s yttre gränsskydd skall utformas med hänsyn tagen till
att människors traditionella kontakter, handel och rörlighet inte får
inskränkas på ett orimligt sätt.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de svenska stödinsatserna måste utformas i perspektiv av
EU-integrationen av Central- och Östeuropa.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om administrationen av stödet till Central- och Östeuropa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att främja utvecklingen av goda sociala skydd.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt östbistånd skall stödja smittskyddsarbete, särskilt
tbc och hiv/aids.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att barnperspektivet bör genomsyra såväl EU:s som det
svenska öststödet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Baltic Ring-projektet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inte använda stödet till Central- och Östeuropa för att smita
undan Sveriges åtaganden under Kyotoprotokollet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den svenska regeringens ansvar att kritisera kränkningar av
mänskliga fri- och rättigheter i Ryssland.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fortsätta säkerhetsstödet till Estland, Lettland och Litauen
även efter det att de har blivit EU-medlemmar.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa den s.k. Östersjömiljarden.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen i övrigt av stödet till Central- och Östeuropa.

Motivering

Öststödets utveckling

Inledningsvis handlade det svenska öststödet om suveränitetsstöd till
Polen och Baltikum genom bidrag till byggandet av rättsstatens och
marknadsekonomins institutioner, liksom demokratiska försvarsmakter
och miljöskydd.

De nya demokratierna kring Östersjön och i övriga Central- och Östeuropa
måste börja betraktas på samma sätt som våra västliga grannländer. Inom
några år kommer de att vara medlemmar i Nato och EU och förmodligen på
en generation nå västeuropeisk levnadsstandard.

Bistånd är inte det naturliga tillståndet utan handlar om stöd under en
övergångsperiod. Handel, investeringar, politisk samverkan och utbyten på
alla områden är det långsiktigt naturliga, precis som med våra västliga
grannländer.

Utvecklingen har redan kommit långt. Stödet till Polen har i det närmaste
upphört och insatserna i Estland är också nära att fasas ut. I Lettland och
Litauen har övergången till grannlandssamarbete inletts. Fokus i det svenska
stödet flyttas nu österut, från Östersjöns östra strandstater till nordvästra
Ryssland, samt till demokratiska krafter i Vitryssland.

Avveckla återstående hinder

Östersjöregionen är en av de regioner som vuxit snabbast i världen de
senaste åren. Särskilt Polen och Estland, men också Lettland och Litauen,
har haft en god ekonomisk utveckling.

Länderna i Central- och Östeuropa är som små, öppna ekonomier starkt
utlandsberoende. Detta är särskilt tydligt för länderna i Baltikum. Både
importen och exporten är relativt sett mer betydelsefull för dessa länder
än för nuvarande EU-länder.

De nya marknadsekonomierna är beroende av goda villkor för
marknadstillträde. EU:s återstående handelshinder, särskilt vad gäller
jordbruks- och tekoprodukter och stål, bör därför snarast avvecklas.
Antidumpningsåtgärder måste också avskaffas.

Det är orimligt att EU å ena sidan bedriver omfattande stödprogram för att
stödja ländernas ekonomiska utveckling, samtidigt som EU å andra sidan inte
ger dem fullt marknadstillträde och kan hota med antidumpningsåtgärder.
Estland är ett av världens mest avreglerade länder vad gäller internationell
handel. EU bör nu låta Estland visa EU vägen i avregleringen av handeln.

Bygg inte nya hinder

I samband med utvidgningsprocessen flyttas EU:s yttre gränser österut.
EU-länderna har befogad och legitim anledning att söka skydda sig mot
brottslighet, knarksmuggling, människosmuggling och illegal invandring
genom att inrätta ordentliga gränskontroller och gränsskydd. Detta är
ytterst ett villkor för att kunna upprätthålla den fria rörligheten inom
unionen.

Samtidigt måste det yttre gränsskyddet utformas med hänsyn tagen till
människors traditionella kontakter. Handel och rörlighet får inte inskränkas på
ett orimligt sätt. Ett helt Europa byggs inte minst just genom vardagliga
kontakter och utbyte mellan människor.

Människor måste också efter EU-utvidgningen kunna besöka varandra
över gränsen, turista i varandras länder, bedriva småskalig handel och behålla
alla de kontakter som funnits fram till utvidgningen.

Detta måste särskilt uppmärksammas eftersom EU förmodligen snart
kommer att omfatta alla baltiska stater, som har ekonomiskt utbyte med
Ryssland och med varandra. Den spontana ekonomiska integrationen mellan
EU och närområdet måste fortgå.

Kaliningradområdet gränsar till kandidatländerna Polen och Litauen. Det
är viktigt att samarbetet utvecklas mellan Kaliningrad och Litauen, respektive
Polen. När Polen och Litauen blir EU-medlemmar är det angeläget att deras
öppna handel med Kaliningrad kan fortsätta.

De tre baltiska staterna har sedan januari 1996 ömsesidiga frihandelsavtal.
Avtalet gäller också för jordbruksprodukter. Det är viktigt att det regionala
samarbetet mellan länderna fortsätter att fördjupas. Det gör dem bättre
förberedda för EU-medlemskapet, ökar ekonomiernas konkurrenstryck och
därmed levnadsstandarden.

Om något av kandidatländerna kommer in som EU-medlem senare än
andra får detta inte innebära att handeln återregleras.

Social utveckling och hälsa

Knappast på något område har frigörelsen av Central- och Östeuropa
betytt så mycket som för människovärdet. De kommunistiska sociala
systemen var undermåliga och vi ser deras effekter tydligt än i dag. De
länder som snabbast har lämnat de socialistiska systemen har mindre
sociala problem än länder som inte reformerats alls, t.ex. Vitryssland,
eller länder som reformerats långsamt t.ex. Ukraina, Rumänien,
Moldavien och Ryssland. Genom att skapa moderna västliga sociala
system kan medborgarna få ett gott socialt skydd.

Inget problem är djupare och mer ödesdigert än situationen för barns
uppväxt. Genom det kommunistiska, totalitära systemets sönderfall har
fattigdomen dels synliggjorts, dels fördjupats, särskilt i de länder som
fortfarande sitter fast i gamla strukturer. Antalet gatubarn och barn som inte
får sin grundläggande utbildning tillgodosedd är stort. För S:t
Petersburgsområdet finns det uppskattningar att antalet gatubarn uppgår till
flera tusen.

I Östeuropa beräknas ända upp till 15 procent av alla barn inte gå i skolan.
Inte sällan hamnar dessa barn i kriminalitet, eftersom det är det enda sätt som
står till buds för att överleva. Denna oroande utveckling har sin grund i
sönderfallande system och i bristen på respekt för barns rättigheter. Att så
många barn står vid sidan av samhället hotar demokratins utveckling.

Sverige bör därför i öststödet, i bilaterala kontakter och inom ramen för
EU verka för att utsatta barn i Östeuropa får gå i skolan och ges del av det
välstånd som växer fram samt främja lagstiftning som ger skydd för utsatta
barn.

I fattigdomens och den bristfälliga sjuk- och hälsovårdens spår växer
epidemier av svåra sjukdomar fram. Rapporterna har varit många om hur
resistenta stammar av tbc sprids, inte minst i överfulla och undermåliga ryska
fängelser. När fångarna kommer ut riskerar sjukdomen att spridas i det
omgivande samhället, liksom till andra länder.

Problematiken kring hiv/aids i Ryssland och delar av Östeuropa är ett lika
dolt som allvarligt problem. I Östeuropa och Centralasien är kanske en miljon
hivsmittade och enbart i Ryssland antas den årliga ökningen vara 50 000
personer. Orsakerna är till stora delar desamma som för tbc: fattigdom och
brister i sjukvården. Viruset sprids främst vidare via drogmissbruk och
prostitution. Barn drabbas vid födseln om mamman är smittad, men också när
föräldrar blir sjuka och får svårt att ta hand om dem.

Svenskt östbistånd bör ha en tydlig inriktning på att stödja
smittskyddsarbete, särskilt vad gäller hiv/aids och tbc.

Miljö och energi

Infrastrukturen på energisidan behöver byggas ut. En viktig åtgärd är att
upprätta en gemensam elmarknad kring Östersjön genom att elnäten binds
samman. Projektet Baltic Ring innebär att det nordiska elnätet byggs
samman med de baltiska länderna över Finska viken och via Polen. På det
viset kan miljömässigt skadlig elproduktion ersättas med renare el och
elsystemet optimeras. Det ger också en tryggare energiförsörjning.

Detta projekt bör vara kommersiellt bärkraftigt och måste huvudsakligen
komma till stånd genom de olika internationella marknadsaktörernas försorg.

Kärnsäkerheten är på många håll betydligt sämre än vad som krävs i väst.
Det beror på att en rad kärnkraftverk är av den underlägsna Tjernobyltypen,
men också på bristande rutiner och brister i underhåll. En angelägen EU-
åtgärd för miljön är EU-medverkan i omställningen av energisystemen i
Central- och Östeuropa.

Regeringen skriver med anledning av omställningen av energisystemen i
Central- och Östeuropa: "I tillämpliga fall bör insatserna utformas så att
minskning i utsläpp av växthusgaser skall kunna tillgodoräknas Sverige i
enlighet med klimatkonventionens och Kyotoprotokollets s.k. flexibla
mekanismer" (s. 43 prop. 2000/01:119). Detta är orimligt och ger vårt bistånd
ett felaktigt fokus. Sverige ska inte använda stödet till Central- och Östeuropa
för att smita undan sina internationella miljöåtaganden.

Vägar, järnvägar och övrig infrastruktur

En modern infrastruktur är viktig både för att skapa samhörighet, binda
ihop länderna i Central- och Östeuropa med övriga Europa och för att
stärka ekonomins utveckling. I dag är Europa skevt i
infrastrukturhänseende, men det bör bli lika lätt att ta sig från Berlin till
S:t Petersburg, som från Berlin till Stockholm.

Satsningar på infrastruktur skall i princip finansieras kommersiellt eller via
multilaterala finansieringsinstitutioner. Avkastningen på sådana projekt är
normalt mycket hög, eftersom ineffektiviteten i befintliga system är stor.

För sådana infrastrukturprojekt som inte kan finansieras kommersiellt bör
normalt en bred internationell finansiering eftersträvas. Via Baltica, en
vägförbindelse från Helsingfors via Baltikum och Polen, bör hanteras inom
ramen för EU:s TEN-projekt.

Infrastrukturen för telekommunikation och informationsteknik behöver
moderniseras, vilket bör ske genom privata investeringar på en
internationaliserad telemarknad.

Svenska stödinsatser

Stödet till Central- och Östeuropa bör i första hand ske genom EU och
andra multilaterala organ, som Nordiska rådet, som särskilt på
miljöområdet gör betydande insatser.

Det svenska stödet måste fungera som ett komplement främst till EU:s
insatser för att stödja demokratins, rättsstatens och marknadsekonomins
utveckling i kandidatländerna samt ländernas förmåga att hantera EU:s
gemensamma regelverk.

Svenskt stöd har hittills främst gått till Polen och de baltiska staterna. I
takt
med våra grannländers framsteg bör stödet nu börja flyttas österut till de åtta
regionerna i nordvästra Ryssland, bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad, samt
Vitryssland. Stödet till diktaturen Vitryssland skall fokuseras på
demokratistöd och kanaliseras genom oberoende organisationer. På områden
med speciell svensk kompetens skall dock möjligheten till svenskt stöd inte
vara geografiskt begränsat utan även kunna omfatta länder som t.ex. Ukraina
eller södra Kaukasus och Centralasien.

Det är av central betydelse att västvärldens samarbete med Ryssland
utvecklas och intensifieras. Det ligger både i Rysslands och vårt eget intresse
att så sker. Långsiktigt borde det vara naturligt att se Ryssland som en av våra
större handelspartner och som ett stort svenskt turistland.

Ryssland får inte avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden. Risken
för sämre ekonomisk och politisk utveckling är då uppenbar, vilket skulle ge
grogrund för social oro, med mänskliga och politiska risker som följd.

Samtidigt måste de politiska kraven på Ryssland vara tydliga. Kränkningar
av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande vanligt förekommande och för
detta har den ryska regeringen ett eget ansvar. Det får inte skapas egna regler
för bedömningen av utvecklingen i Ryssland. Den svenska regeringens kritik
av kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter skall inte vara mildare än den
som förs fram från Europarådet och OSSE.

Nu bör stödet till de baltiska staterna fortsätta att inriktas på uppbyggnad
av rättsstatens funktioner, förvaltning och marknadsekonomins institutioner,
liksom på miljöområdet - allt inom ramen för samverkan med EU:s
förmedlemskapsstrategi. Det svenska stödet bör särskilt inriktas på att stödja
de områden där EU inte är aktivt, som suveränitetsuppbyggnad och
miljöförbättrande åtgärder samt smittskyddsåtgärder.

I stödet bör kunskapsöverföring ges betydande vikt. Kunskapsöverföring
bör vara både ett kvalitativt inslag i samtliga projekt och dessutom syftet för
enskilda, konkreta projekt. Goda exempel finns i form av Handelshögskolan i
Riga, Juridikhögskolan i Riga och den privatfinansierade verksamhet som
Handelshögskolan i Stockholm driver i S:t Petersburg.

Det är vidare viktigt att utbyten mellan yrkesgrupper som journalister,
domare, politiker, forskare, lärare och studenter fortsätter i stor skala som
ett
led i kunskapsöverföringen.

Stödet till Central- och Östeuropa går i dag via Sida. Men stödet är
väsentligt av annan karaktär än det stöd till de utvecklingsländer som Sida
annars hanterar.

Länderna i Central- och Östeuropa är inte underutvecklade, utan
felutvecklade, med stor potential för framtiden. Det är därför olämpligt att
stödet fortsätter att gå via Sida, som i första hand har kompetens för andra
typer av program. Stödet till Öst- och Centraleuropa bör naturligen överföras
till UD.

Säkerhet och suveränitet

Det är viktigt - både för länderna själva och stabiliteten i regionen - att
Estland, Lettland och Litauen bygger trovärdiga demokratiska
försvarsmakter, samarbetar med varandra och i västliga samarbeten som
PFF. Sverige kan bidra med kunnande, råd och utbildning.

De baltiska länderna önskar alla vinna medlemskap i Nato. Det är också i
Sveriges intresse att de lyckas. Vi lever själva tryggare med tryggare grannar.

Sverige måste tydligt stödja de baltiska ländernas ambition att ingå i Nato
och därmed bli med i en europeisk säkerhetsordnings alla delar.

Det svenska suveränitetsstödet till Estland, Lettland och Litauen bör
fortsätta. Det är en uppgift som inte hanteras inom ramen för EU:s
förmedlemskapsstrategi eller stödprogram. I både byggande av demokratiska
försvars-makter och civil säkerhet kan de nordiska länderna spela en viktig
roll i regionens utveckling.

Detta stöd bör inte automatiskt avvecklas när de baltiska staterna blir EU-
medlemmar, utan fortgå så länge behovet kan bedömas kvarstå.

Östersjömiljarden

Den s.k. Östersjömiljarden hanteras helt vid sidan av det övriga
östbiståndet. Östersjömiljarden är ett sätt att ställa medel till
statsministerns förfogande för internationella utspel. Det är lätt att dra
paralleller med hur den fiaskoartade Sydafrikasatsningen hanterades, för
vilket regeringen också ådrog sig konstitutionsutskottets kritik.

En intern utredning på UD visar att det finns stora brister i hanteringen av
projektmedlen inom Östersjömiljarden. Det råder oklarhet om den
övergripande målsättningen med Östersjömiljarden samt om vilka kriterier
som skall gälla för att projekt skall beviljas medel. De uppställda målen med
satsningen är tämligen vagt formulerade och det finns otydligheter i vilka
sorters projekt som förväntas. Det brister i kopplingen mellan mål och medel
och det finns stora brister i administrationen.

Inledningsvis låg ansvaret för Östersjömiljarden hos Statsrådsberedningen,
i det av statsministern tillsatta Östersjörådet. 1997 flyttades dock ansvaret
för
Östersjömiljarden över till Närings- och handelsdepartementet. Under hösten
1998 flyttades ansvaret över till den exportfrämjande enheten vid UD för att
1999 placeras hos enheten för Central- och Östeuropa. Oklara
ansvarsförhållanden har således präglat hanteringen.

Det har bl a visat sig att det brister i kontrollen och uppföljningen av
projekten såtillvida att det saknas en regelbunden utvärdering och enhetlig
rapportering. I vissa fall saknas det t.o.m. projektansökningar och ibland har
man inte ens krävt att det skall ske en ekonomisk redovisning. Slutligen
saknas också rutiner för återbetalning av outnyttjade medel. Hanterandet av
dessa frågor förefaller att ha lett till att skattebetalarnas pengar använts på
ett
mindre ändamålsenligt sätt.

Det sägs numera öppet att Östersjömiljarden är en fråga om att försöka
maskera företagsstöd som bistånd. Stöd till svenska företag kan knappast
anses höra hemma inom ramen för öststödet.

Östersjömiljarden bör upplösas.

Stockholm den 27 april 2001

Göran Lennmarker (m)

Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lars Tobisson (m)

Henrik S Järrel (m)

Lennart Fridén (m)