med anledning av prop. 2000/01:121 Vissa frågor inför den allmänna fastighetstaxeringen år 2003, m.m.

Motion 2000/01:Sk35 av Staffan Werme och Yvonne Ångström (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förslag till lag om ändring i lagen (1999:1406) om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200).
Den allmänna fastighetstaxeringen

I propositionen föreslås ett antal lagförslag som berör fastighetsskatten.
Folkpartiet har vid flera tillfällen framfört synpunkten att dagens
beskattningsform av fastigheter är oacceptabel. För många människor är
det huvudsakliga sparandet lagt i boendet, och fastighetsskatten
tillsammans med förmögenhetsskatten gör att detta blir orimligt högt
beskattat med extremt höga boendekostnader som följd. Folkpartiet anser
att sänkningen av fastighetsskatten ska ske stegvis och inledas omgående.
Den nuvarande fastighetsskatten bör avskaffas, likformigheten mellan
boendeformer upprättas och avdragsrätten för låneräntor bibehållas.

Riksdagen beslutade förra året att släppa frysningen av taxeringsvärdena.
Resultatet blir en skattechock för många fastighetsägare runt om i landet. Det
gäller både för villaägare och de som bor i lägenheter. I avvaktan på en
grundläggande reformering anser Folkpartiet att taxeringsvärdena bör vara
fortsatt frysta vid skattesatserna 1,2 % för enfamiljshus och 0,7 % för
flerfamiljshus. Med hänvisning till Folkpartiets krav på en genomgripande
reformering av skatten på boende återkommer Folkpartiet med förslag inom
detta område.

Följdändringar av den nya studiemedelslagen

Riksdagen har beslutat att medel för bidrag till korttidsstudier från och med
den 1 juli 2001 skall anvisas dels Statens institut för särskilt utbildningsstöd
(Sisus), dels som statsbidrag till Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). LO, TCO och Sisus skall
därefter ansvara för fördelningen av bidraget till de studerande. Regeringen
föreslår nu en följdändring som innebär att aktuella utbildningar även
fortsättningsvis skall undantas från mervärdesskatt.

Svensk demokrati bygger på ett antal centrala teser. Grundtanken med
dessa, ibland grundlagsfästa, tankar är att ett öppet samhälle som skyddar den
enskilda människans grundläggande behov ska skapas och vidmakthållas.

En central del i dessa tankar är att beslut som fattas om medel, pengar som
stat, kommuner och landsting erhållit via skatter och avgifter, ska ske i så
stor
öppenhet som möjligt. Beslut som innebär påverkan på en eller flera enskilda
individer, exempelvis inom socialtjänsten, ska naturligtvis omfattas av
sekretess. Men gemensamt för alla dessa beslut är att de är överklagbara.

Rätten och möjligheten att överklaga ett av en myndighet fattat beslut är en
av dessa centrala teser som bygger upp ett rättssamhälle. För att ett beslut ska
vara möjligt att överklaga måste det för det första antingen vara offentligt -
så
att alla som berörs av det kan få reda på vilket beslut som fattats och vilken
tid för överklagande som finns, eller kommunicerat med den eller de enskilda
som berörs. För det andra måste det finnas tydliga överklagningsvägar.

Svensk rätt ger många överklagningsvägar. Ett beslut kan överklagas till
en högre rättslig instans. Här finns två vägar. Antingen överklagas beslutet i
tingsrätt till hovrätt och eventuellt Högsta domstolen, eller så sker det vid
förvaltningsdomstol: länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. Kommunala
beslut kan överklagas via kommunalbesvär till länsstyrelse/länsrätt och så
vidare. Myndighetsbeslut kan i vissa fall överklagas dels inom myndigheten,
dels via förvaltningsbesvär. I vissa fall kan till och med regeringen bli högsta
instans i ett överprövningsförfarande.

Det som förenar samtliga olika överklagningsvägar är att de är tydliga,
kommunicerbara och framförallt fasta. Ingen myndighet ska kunna ändra
överklagningsvägen för att på detta sätt minska möjligheten att få ett beslut
överprövat.

Att två organisationer som borde vara helt fristående från staten,
Landsorganisationen, LO, och Tjänstemännens Centralorganisation, TCO,
inom utbildningssektorn får uppgifter som i princip är liktydiga med en
offentlig myndighet har Folkpartiet avvisat i motion (2000/01:Ub45).
Folkpartiet oroas över dessa nykorporativistiska tendenser, inte minst utifrån
rättssäkerhets-perspektiv. Organisationerna har att bedöma om enskilda har
rätt att delta i vissa korttidsutbildningar, att pröva deras behörighet och att
besluta om fördelningen av resurser till dessa utbildningar. Dessa beslut kan
vara av avgörande betydelse, främst för enskilda människor men också för
nyttjandet av allmänna, intaxerade skattemedel.

Regeringen har inte redovisat hur denna dubbelroll för dessa
organisationer ska hanteras för att deras beslut ska fås att överensstämma med
de grundregler om öppenhet, genomsynlighet och överklagbarhet som ett
rättssamhälle uppbyggs kring. Den nu föreslagna ordningen riskerar att skapa
omöjliga situationer för enskilda människor genom beslut som
genomgripande kan komma att påverka deras livssituation:

Hur har beslutet tagits? Vilka har fattat beslutet? Hur ska det överklagas?
Är dessa "fristående" organisationer i och med detta att anse som likställda
med offentliga myndigheter? Ska deras beslut kunna överklagas med
förvaltningsbesvär?

Lagrådet har uttryckt sin oro över att förslaget inte ger närmare besked om
bland annat hur beslut ska kunna överklagas. Lika lite ger förslaget besked
om vad som ska hända om bidrag utbetalats felaktigt. En sådan ordning är
oacceptabel.

Stockholm den 2 maj 2001

Staffan Werme (fp)

Yvonne Ångström (fp)