med anledning av prop. 2000/01:121 Vissa frågor inför den allmänna fastighetstaxeringen år 2003, m.m.

Motion 2000/01:Sk36 av Mats Odell m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

I proposition 2000/01:121 föreslår regeringen ytterligare lagregleringar
inom fastighetsbeskattningsområdet. Kristdemokraterna anser att hela
principen bakom den löpande fastighetsbeskattningen är felaktig och
redovisar i denna motion den principiella kritik som kan riktas mot hela
fastighetsbeskattningssystemet. Kristdemokraterna redovisar också vad
som borde göras i stället för att införa fler paragrafer i
fastighetstaxeringslagen.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening den principiella
kritik mot fastighetsskattesystemet som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om en alternativ lösning på fastighetsskatteproblematiken.

3 Kristdemokraternas principiella kritik mot
fastighetsbeskattningen

Det är knappast några överord att säga att det finns ett utbrett missnöje
såväl med det svenska skattesystemet i stort som med fastighetsskatten i
synnerhet. Det svenska skattetrycket är högst i världen. Erfarenheten visar
att ett alltför högt skattetryck leder till att invånarnas produktivitet
minskar och att skattemoralen sjunker. Därmed minskar också basen för
uttaxering. Ett för högt skattetryck minskar också medborgarnas kontroll
över sin totala ekonomi och därigenom deras självbestämmande. För höga
skatter motverkar således syftet att skapa ett gott samhälle. Medborgarna
svarar successivt med att göra alltmer för att undvika skatt, och blir - med
Gunnar Myrdals formulering - ett folk av "fifflare", vilket på sikt får till
följd att skatteinkomsterna för stat och kommun minskar.

Samtidigt har alltfler skattebaser blivit rörliga. Internationaliseringen
möjliggör och underlättar för företags huvudkontor och enskilda individer att
flytta utomlands, för att bl.a. få en lindrigare beskattning.
Fastighetsbeskattningen har under tiden fått en allt märkligare roll som
pålitlig skattebas som svårligen flyttar utomlands, när andra flyttar över
nationsgränsen. Det statsfinansiella intresset av en pålitlig skattebas väger
därför tyngre för en del än principiell kritik mot såväl fastig-
hetsbeskattningens legitimitet som dess konstruktion.

3.1 Löpande statlig fastighetsbeskattning principiellt
felaktig

Konstruktionen med löpande fastighetsbeskattning som en del av
kapitalinkomstbeskattningen är principiellt felaktig. Med "felaktig" avses
att de teoretiska förutsättningarna inte stämmer överens med den verklig-
het den stora majoriteten av småhusägare lever i. Ägande av bostäder
betraktas som en form av sparande. Därför ska såväl den löpande
beskattningen som reavinstbeskattningen utformas så att detta sparande
beskattas likformigt med annat sparande. En kapitalplacering i t.ex. en
villa skall således beskattas som en kapitalplacering i en aktieportfölj eller
framför allt i sparande på bank. Nivån på beskattningen bör vara
densamma oavsett vilken typ av kapital det rör sig om.

Sedan skattereformen 1990 - 91 gäller emellertid att fastighetsägande även
betraktas som konsumtion i skattehänseende. Således är alla byggnations-,
förvaltnings- och underhållskostnader belagda med 25 procents moms. För
den som investerat kapital i en aktieportfölj eller i bank är dock förvaltningen
av detta kapital inte belagd med moms. Vidare gäller att kapital kan placeras i
en tioårig obligation utan att skatt behöver betalas förrän efter 10 år, när den
löper ut. Pengar kan även placeras i reinvesterande fonder, där utdelningen
reinvesteras och beskattning sker först vid försäljning. Vid aktieplacering är
dessutom utdelningen ofta mycket låg i relation till aktiens värde med belopp
ofta under 1 procent jämfört med fastighetsbeskattningens beräknade fiktiva 4
procent årligen för boendet. Redan dessa fakta gör att logiken kring
kapitalinkomstperspektivet för egna bostadsfastigheter haltar betänkligt.

Kännetecknande för en kapitaltillgång är att den ger någon form av
avkastning. Tillgångar i kapital ger i regel löpande avkastning i reda pengar,
men så är inte fallet med ägarbostäder. Den konstgjorda parallellen med andra
kapitalplaceringar upprätthålls dock genom att man talar om en "icke-
monetär" avkastning, dvs. en avkastning eller inkomst som inte faller ut i reda
pengar. Denna avkastning sägs motsvara den inkomst kapitalet skulle ha
genererat om det placerats i någon alternativ sparform. Ett annat begrepp som
används för att beteckna denna avkastning är "nettohyresvärde". Denna
avkastning ska fångas upp till beskattning genom den föreslagna
schablonintäktsbeskattningen för villaägare och bostadsrättsinnehavare.

En upplysande förklaring till hur detta nettohyresvärde skulle kunna
beräknas utifrån marknadsvärdet ges i betänkandet Fastighetstaxering (SOU
2000:10). Där beskrivs den s.k. hedoniska prisfunktionen, som är en metod
för att såväl bryta ned som fastställa t.ex. en fastighets uppskattade
marknadsvärde genom en värdering av fastighetens olika delar och
karaktäristika. Denna värdering bygger på ägarnas/konsumenternas implicita
värdering av fastigheternas olika egenskaper. Det kan t.ex. gälla antalet
sovrum, antalet toaletter, klinkers i badrum, wc/dusch och groventré,
attraktivt läge och andra faktorer som höjer boendekvaliteten och därmed
livskvaliteten. Den hedoniska prismodellen kan således användas för att
uppskatta marknadsvärden på egnahem och därmed taxeringsvärdet och
nettohyresvärdet.

3.2 Rimligt med njutningsskatt på boende?

Ordet "hedonisk" är närmast transskriberat från engelskans "hedonic",
vars svenska motsvarigheter är "hedonisk" eller "hedonistisk", men
närmare bestämt från anglosaxisk ekonometrisk terminologi i tekniska
uttryck som "hedonic price models". Ordet "hedonic" kommer av
grekiskans ord för "njutning". Denna betydelse och den ekonometriska
metoden kastar ljus över såväl marknadsvärdets relation till
boendekvaliteten som till vad man söker fånga med den ur
marknadsvärdet härledda schablonintäkten. Det finns således fog för att
hävda att fastighetsbeskattningen i realiteten är en indirekt beskattning av
njutning, dvs. en njutningsskatt på ett uppskattat nettohyresvärde av det
egna eller belånade småhuset. Ur denna synvinkel skulle man kunna fråga
sig varför den njutning det för många innebär att inneha ett
förstahandshyreskontrakt inte också är föremål för en liknande
beskattning, om nu samma logik skall användas oavsett boendeform.

3.3 Kapitalinkomstperspektivet
verklighetsfrämmande

Enligt Kristdemokraternas mening är kapitalinkomstperspektivet inte bara
verklighetsfrämmande för den stora majoriteten av småhusägare och
bostadsrättsinnehavare utan också för alltför många ett hot mot själva
ägandet. Det verklighetsfrämmande består i att småhusägare och
bostadsrättsinnehavare i regel huvudsakligen köpt sina hus eller
bostadsrätter för att bo i dem och inte för att placera ett överskott av
kapital. I den meningen är boendet ett slags konsumtion, vilket bekräftas
av att såväl nyproduktion, renovering, reparation som underhåll är
momsbelagt. Att ordna bostad för sig själv och sina närmaste är ur
allmänmänsklig synvinkel snarare att betrakta som ett grundläggande
behov, en plikt och i slutändan en rättighet, än som en av flera möjligheter
till kapitalplacering.

Även för det fåtal personer som kan köpa en fastighet utan att ta lån torde
det vara mycket svårt att hävda att frånvaro av löpande beskattning av
fastigheter skulle snedvrida dessa individers val i sådan grad att en
samhällsekonomiskt ineffektiv resursfördelning uppstår. Man bor inte mer för
att fastighetsskatten sjunker. Och prisjämvikten på fastighetsmarknaden
uppstår även utan fastighetsskatt. Även väl bemedlade personer måste trots
allt bo någonstans, och risken för att någon just p.g.a. en utebliven löpande
beskattning skulle vilja bo i flera hus samtidigt torde vara obefintlig. En viss
ökad allokering av sparkapital till standardhöjning för det egna huset är
förvisso sannolik i skede där fastighetsskatten trappas ned, men det
ankommer på förespråkarna för kapitalinkomstperspektivet att visa vari den
samhällsekonomiska snedvridningen eller överkonsumtionen består, och hur
stor den befaras bli vid en avskaffad löpande beskattning på fastighetsägande.

Enbart vid försäljning av villan eller bostadsrätten och om ingen annan
bostad samtidigt behöver köpas, samt vid köp av flera småhus eller
bostadsrätter än vad behovet eller plikten kräver, synes
kapitalplaceringsperspektivet vara relevant.

3.4 Hot mot äganderätten

Hotet mot äganderätten kommer historiskt av den "socialpolitiska
beskattningsprincipen", som motiveras av grundtanken att beskattningen
skall åstadkomma en omfördelning av inkomster. Ur ett historiskt
perspektiv är motivet socialismens principiellt negativa inställning till
enskilt ägande, "förmögenhetsuppbyggnad" och skiftande inkomst- och
förmögenhetsförhållanden i ett samhälle. Inom bostadssektorn har det
handlat om en s.k. solidarisk omfördelning med hjälp av fastighetsskatt
och räntebidragssystemet för ny- och ombyggnad. Den socialpolitiska
beskattningsprincipen har haft mycket stor betydelse för framväxten av
det svenska skattesystemet och är än idag det ideologiska motivet för
beskattning av "förmögenheter" (inklusive fastigheter), arv och gåvor.

Hotet mot ägandet blir emellertid akut, när den enskilde husägaren p.g.a.
fastighetsskatten drabbas av "likviditetsproblem", som regeringen med viss
distans brukar välja att kalla det. Med likviditetsproblem avses att
statsmakterna med fastighetsskatten inte tar hänsyn till den uråldriga
skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Att låta taxeringsvärdet
utgöra underlag för beskattningen är nämligen detsamma som att bestämma
fastighetsskatten genom andra personers husaffärer. Stiger marknadspriserna
på fastigheter så stiger även den allmänna fastighetsskattenivån i
värdeområdet, oavsett hur mycket ett enskilt hushåll har i inkomst eller
oavsett hur mycket det förmår betala i skatt. Denna orimliga effekt av
kapitalinkomstperspektivet och taxeringsvärdets koppling till det föränderliga
marknadsvärdet, ofta i kombination med förmögenhetsbeskattningen, får till
följd att permanentboende i kustnära områden eller i expansiva
storstadsområden får allt högre fastighetsskatt på grund av nya köpstarka
grannar, inte på grund av egna ökade faktiska inkomster. Husägare med låga
inkomster har inte per definition höga skulder. Argumentet att räntebidragen
generellt tar ut fastighetsskatten faller således. Ägare till
privatbostadsfastigheter med låga inkomster och kanske avbetalda hus får
"likviditetsproblem" och därmed svårigheter att betala skatten. Till slut
tvingas de flytta från sina hem. Detta är inte bara ett hot mot äganderätten.
Det är ett statligt sanktionerat brott mot äganderätten.

3.5 Otillräcklig begränsningsregel

Den begränsningsregel som regeringen föreslagit, tillsammans med
ändrade grundavdrag i förmögenhetsbeskattningen, är exempel på ad hoc-
regler som bekräftar vår principiella kritik av hela
fastighetsskattesystemet. Dessa ad hoc-regler har enbart tillkommit för att
mildra rent kontraproduktiva och i övrigt skadliga effekter, som spontant
genereras av fastighetsbeskattningens nuvarande konstruktion.

Men problemens orsak kvarstår i grunden, eftersom skattens koppling till
marknadsvärdet finns kvar. Oönskade marginaleffekter skapas dessutom.
Eftersom lösningsförslagen har denna tillfällighetskaraktär och inte löser
själva orsaken till problemen, anser vi det mer rimligt att förorda en
alternativ
lösning på hela fastighetsskatteproblematiken.

3.6 Regionala skillnader

Förutom det redan nämnda slår också fastighetsskatten olika i olika delar
av landet på grund av kopplingen till marknadsvärdet. Småhusägare med
låga eller normala inkomster och med ett snarast identiskt boende drabbas
av helt olika skatteuttag beroende på var villorna finns. Dessa regionala
skillnader är inte rättvisa, och den löpande fastighetsbeskattningen blir då
ett brott mot likabehandlingsprincipen. Vad gäller möjligheterna till
ränteavdrag behöver de inte alls av något slags symmetriskäl avskaffas
tillsammans med beskattningen. Relationen mellan fastighetsskatt och
avdragsmöjligheter är inte längre av det slaget att de betingas av varandra.
Ränteavdrag medges ju även för räntor på konsumtionskrediter.

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar
således sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste kunna moraliskt
och politiskt legitimeras. Skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande
värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att de kan vara uttryck för
illegitim lagstiftning, vilket innebär att lagstiftningen i sig överträder
grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur
härledda skatterättsliga principer. Vår uppfattning är att fastighetsskatten i
sin
nuvarande form kommer i konflikt med såväl äganderätten som de
skatterättsliga principerna om skatt efter bärkraft och
likabehandlingsprincipen. Den statliga fastighetsskatten kan heller inte
motiveras utifrån intresseprincipen.

4 En alternativ lösning på
fastighetsskatteproblematiken

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen med att den
var en s.k. garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för
garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc.
Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida
av offentliga tjänster (intresseprincipen). Samhällstjänsterna är idag
kommunala och finansieras genom avgifter och kommunalskatt. Fastig-
hetsbeskattningen däremot är statlig och motiveras idag med att den är en
intäktskälla för staten. Relationen mellan skatt och legitim orsak till
skatten är borta. Den motiveras enbart som en lämplig skattebas i kraft av
sin immobilitet. Motiven är statsfinansiella eller, som det också heter,
fiskala. I samband med Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen
motiverades t o m en höjning av fastighetsskatten med inträdets
finansiering. Den statliga fastighetsskatten saknar således såväl etisk som
politisk legitimitet.

Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala
inkomsterna. Detta statsfinansiella utrymme har använts i den statliga
saneringspolitiken, vilket naturligtvis påverkat den kommunala servicen
negativt. Samtidigt har kommunerna fått ta över en allt större del av den
offentliga sektorns åtaganden. Subsidiaritetsprincipens makt- och
uppgiftsfördelning mellan olika nivåer i samhället motiverar enligt
Kristdemokraternas uppfattning en ekonomiskt stabilare grund för
kommunernas uppgifter och för den kommunala självstyrelsen. Utan
ekonomiskt självstyre, ingen kommunal självstyrelse. Bättre långsiktiga
tillväxtförutsättningar och en högre grad av självfinansiering via fler skatte-
baser är led i att ge en ekonomiskt stabil bas för den kommunala
självstyrelsen. I denna ambition spelar en växling av fastighetsskatten mellan
staten och kommunsektorn en viktig roll. Systemet med statlig fastighetsskatt
bör successivt avvecklas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en
avgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan
kommunal service kopplad till fastigheten. Statens intäktsbortfall skulle delvis
kompenseras genom en nivåjustering i det generella statsbidraget till
primärkommunerna i enlighet med finansieringsprincipen. Därmed anser vi
att avgiften inte bör baseras på marknadsvärdet. Hoten om framtida
chockhöjningar försvinner. Förutsebarheten inte bara ökar utan blir en
realitet. Husägaren får en trygghet och kontroll över sin ekonomi.

En kommunal fastighetsavgift skulle både ha legitimitet och transparens.
Den skattskyldige vet varför han betalar. Visserligen betalar redan
kommunernas invånare för denna kommunala fastighetsrelaterade service,
men genom en växling där den statliga fastighetsskatten försvinner och endast
till en del ersätts med en kommunal avgift för vissa fastighetsanknutna
nyttigheter kommer legitimiteten att öka. Ytterligare motiv till en kommunal
fastighetsavgift är det incitament kommunerna skulle få för utveckling av
infrastrukturen och ett offensivt bostadsbyggande. Om även företagssektorns
fastigheter utgjorde en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, skulle det vara
ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och
för
nya arbetstillfällen.

I regel är dessutom den löpande fastighetsbeskattningen utomlands en
kommunal angelägenhet, vilket på kontinenten inte minst motiveras av
subsidiaritetsprincipen. Insikten att kommunal självstyrelse fordrar en
långtgående ekonomisk självförsörjning gör det än mer besynnerligt att
regeringens direktiv inte öppnade för en utredning av det kommunala
alternativet.

Stockholm den 2 maj 2001

Mats Odell (kd)

Stefan Attefall (kd)

Harald Bergström (kd)

Sven Brus (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Helena Höij (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Per Landgren (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Inger Strömbom (kd)