med anledning av prop. 2000/01:135 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001-2005

Motion 2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

• Folkpartiet förordar att det första målet för konsumentpolitiken ska fortsätta vara att stärka konsumenternas ställning. De nya mål som regeringen föreslår innebär att konsumentens ställning som den ene aktören på marknaden blir otydlig.

• Sverige måste byta perspektiv i jordbruksfrågorna från producentintresse till konsumentintresse och ta täten i den omvandling av jordbruket som är på gång i Europa. Ett sätt kan vara att flytta över jordbruksfrågorna till ett konsumentdepartement. Det är inte producenternas utan konsumenternas, miljöns och den globala solidaritetens bästa som ska sättas främst i blickfånget när en ny jordbrukspolitik diskuteras.

• Konsumenten har rätt till säker mat och korrekt information. EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. Därför behövs en europeisk livsmedelsmyndighet som kan utöva effektiv kontroll av kontrollanterna – ett Matens FBI.

• Konsumentmakten i den offentligt styrda tjänstesektorn måste stärkas. Idag gäller inte samma konsumenträtt och konsumentmakt för utbildning, barnomsorg och äldreomsorg som för t ex livsmedel, kläder och resor. Men valfriheten och möjligheten att hävda sin rätt gentemot den offentliga producenten är sannerligen inte mindre viktig.

• Ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har rätt att hävda vissa utlovade villkor är ett sätt att tillse att den enskilde även för skattesubventionerad men avgiftsbelagd tjänsteverksamhet har en viss ställning som konsument. Som konsument bör man exempelvis ha rätt att reklamera kommunala tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg om konsumenten inte får det han eller hon betalar för. Även kvalitetskontrollen måste förstärkas och valmöjligheterna förbättras i den offentliga tjänsteverksamheten.

• Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör utvidgas att så långt möjligt även omfatta offentligt finansierade och offentligt styrda verksamheter. Ett utredningsarbete kring detta bör därför inledas.

• Friheten och vardagsmakten för barnfamiljerna måste öka. Vi vill skapa möjlighet för fler barnfamiljer att lyftas från beroendet av bostadsbidrag och sänka marginaleffekterna.

• Det glömda Sveriges konsumenters ställning måste stärkas. Konsumentvägledningen ska anstränga sig särskilt att finna arbetssätt som når ut till ekonomiskt svaga grupper. Skuldsatta arbetslösa bör ges särskilt stöd att komma ur sin situation.

• Konkurrensen inom bl a livsmedelssektorn måste stärkas. Den totala prisnivån är i Sverige betydligt högre än i övriga Europa. Konkurrensverkets övervakning är viktig och behöver ges ökade medel för sin verksamhet. Planprocesser och nybyggnadsregler måste ses över.

• Sverige ska gå med i EMU. Ett medlemskap i valutaunionen innebär lägre priser för svenska konsumenter.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 47

Innehållsförteckning 49

Förslag till riksdagsbeslut 50

Konsumentmakt är vardagsmakt 50

Brister måste rättas till 51

Viljan lyser med sin frånvaro 52

Internationaliseringen skapar nya förutsättningar 53

Starkare harmonisering av konsumentregler inom EU 53

Momsfri, global e-handel 54

Sätt konsumentintresset i förgrunden – särskilt inom jordbrukspolitiken 54

Konsumenten har rätt till säker mat och korrekt information 55

Åtgärder för ökad prispress 56

Euron pressar priserna 57

Stärk konkurrensen 57

Barnfamiljerna och fattigdomsfällan 58

Stärk konsumentmakten över offentligt producerade tjänster 59

Tydliga spelregler för den offentliga sektorn 59

Det glömda Sveriges konsumenter 60

Konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper 61

Skuldsatta arbetslösa 61

Konsumenterna på boendets marknad 62

Se över myndighetsorganisationen 62

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraftfullt verka för att befintliga och nya konsumentregler i EU blir enkla och tydligt utformade.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en starkare harmonisering av de konsumenträttsliga reglerna inom EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på korrekt information och system för kontroll av märkningen inom EU.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att syftet med den särskilda utredaren, vars uppgift är att se över prisinformationslagen, skall vara att ta bort klåfingriga detaljregler.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkt kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den offentliga tjänsteverksamheten.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att möjliggöra att en utvidgning av lagarna så långt möjligt även skall omfatta offentligt finansierade och offentligt styrda verksamheter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fördjupad diskussion mellan Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten angående återbetalning av skulder för långvarigt arbetslösa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av Konsumentverkets myndighetsorganisation.

Konsumentmakt är vardagsmakt

Marknadsekonomi är det enda ekonomiska system som är förenligt med personlig frihet och ett liberalt samhällssystem. Konsumenter är inte något annat än individer som är aktörer på marknaden. Konsumentpolitiken är därför en viktig del av den ekonomiska politiken.

En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga priser med god service. Att vårda marknaden är därför den bästa konsumentpolitiska insatsen. Fritt in- och utträde, fri prisbildning och fri konkurrens, god information och marknadsvårdande instanser är de viktigaste förutsättningarna för en väl fungerande marknad.

För liberaler är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Många människors vardag präglas av maktlöshet. Det gäller naturligtvis först och främst i ett globalt perspektiv, för förslavade människor i diktaturstater och för utblottade, fattiga människor i u-länderna. Men känslan av vanmakt finns också mitt i vårt eget samhälle. Att ges bättre förutsättningar att kunna vara en självständig och stark aktör på alla de marknader som en individ agerar på är huvuduppgiften för konsumentpolitiken.

Vi vill stärka individen. Vi vill ge människan utrymme och förutsättningar att växa. En människa är inte främst vad hon har varit utan vad hon kan bli. Därför vill vi kämpa för personligt ansvar och egen makt över vardagen.

Den starka internationaliseringen och medlemskapet i den europeiska unionen har skapat en ny situation för de svenska konsumenterna. Även den tekniska utvecklingen och diverse avregleringar har bidragit till förändrade förutsättningar. Utvecklingen leder till ett större, bättre och billigare utbud av varor och tjänster men kan också minska konsumentens egen förmåga att skaffa sig överblick. Det finns stora mänskliga och ekonomiska vinster att erhålla genom ett aktivt arbete med förebyggande konsumentpolitiska insatser. Konsumentpolitiken syftar till att stärka konsumentens ställning på marknaden.

Grunden för en väl fungerande marknad är tillgången till god information. Konsumentinformationen utgör en mycket viktig roll. En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att konsumenten kan bilda sig en uppfattning om varors och tjänsters pris, servicegrad och kvalitet etc, för att således kunna göra väl överlagda val. Genom att människor ges förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter erhåller de samtidigt ett starkt inflytande över sin vardag. Konsumentmakt är vardagsmakt.

Brister måste rättas till

I internationella jämförelser ligger Sverige idag långt framme i frågor om t ex konsumentskydd. Trots det finns det i vårt land stora brister som går ut över den enskilde konsumenten. Dessa måste rättas till.

Exempelvis är den totala prisnivån i Sverige betydligt högre än i övriga EU. En studie genomförd av Konkurrensverket tillsammans med NUTEK och Kommerskollegium visar att den totala prisnivån i Sverige är 21 procent högre än den genomsnittliga nivån i EU. Ytterligare en studie utarbetad av Konkurrensverket visar på samma dystra resultat: under 1990-talet har Sveriges prisnivå legat ca 30 procent över prisnivån i OECD. En färsk undersökning från Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Konkurrensverket konstaterar även att priserna för mobilteletjänster är höga jämfört med andra länder i Norden. Skälet är i första hand bristande konkurrens.

Höga priser drabbar givetvis den enskilde konsumenten. Barnfamiljer drabbas särskilt hårt av de höga matpriserna. Barnfamiljerna drabbas även av höga marginaleffekter och konsumtionsstyrning. Marginaleffekter genom skatter och inkomstberoende bidrag, såsom bostadsbidrag, är ett hinder mot att förändra den ekonomiska situationen. Även höga skatter, framför allt skatt på arbete, skapar svårigheter för barnfamiljer och låginkomsttagare. En svensk barnfamiljs köpkraft är, i relation till de flesta andra OECD-länders, mycket låg.

Diagram 1. En barnfamiljs köpkraft 1998

Index Sverige = 100

Källor: OECD, SAF

Viljan lyser med sin frånvaro

I regeringens konsumentpolitiska proposition 2000/01:135, Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001–2005, görs ett vällovligt försök att beskriva den mängd av invecklade problem som konsumentpolitiken idag tvingas ta itu med. Det handlar om allt från elpriser på en nyligen avreglerad nationell marknad till den snabba internationella utvecklingen av IT-handeln; från information om nya tjänster och produkter till forskning om konsumenternas beteende och om samspelet mellan konsumenter och producenter; från säkerhet när det gäller livsmedel och produkter för barn till åtgärder mot skuldfällor; från etiska fonder till vägledande prisjämförelser. Denna relativt nya politiska sektor tvingar fram komplicerade ställningstaganden.

De nya mål som regeringen föreslår innebär att konsumentens ställning som den ene aktören på marknaden blir otydlig. En marknad består av köpare och säljare, producenter och konsumenter. Att devalvera detta till dels ett inflytandemål, dels ett kunskapsmål leder konsumentpolitiken i fel riktning. Vi förordar därför att det första målet ska fortsätta vara att stärka konsumentens ställning. Kunskap är ett medel att nå detta mål. Precis som handikapporganisationerna har påpekat skulle detta mål emellertid behöva förtydligas med en hänvisning till tillgängligheten för funktionshindrade på alla konsumentområden. Handikappanpassningen kan inte försummas i detta sammanhang.

Förslag på konkreta åtgärder för att uppnå de uppsatta målen lyser dock alltför ofta med sin frånvaro. Handlingsplanen skjuter framför sig många beslut under en eller annan förevändning.

En del av regeringens tveksamhet kan ha rena ideologiska orsaker. Socialdemokraterna verkar fortfarande hoppas att den offentliga sektorn kan erbjuda landets invånare bekväma svar på vardagens alla frågor medan just konsumentpolitiken kräver fullständigt annorlunda arbetsmodeller.

Vi liberaler är övertygade om att socialistiskt inspirerade lösningar leder konsumentpolitiken in i en återvändsgränd. Det är inte genom att hela tiden måla fram bilden av en maktlös konsument som behöver gömma sig bakom myndigheter och lagar som man kan vägleda människorna in i nutidens labyrinter av växande och ständigt förnyade marknader på lokal, nationell och internationell nivå. En sund konsumentpolitik byggs av kunniga och självständiga konsumenter som är fullt medvetna om sin egen makt och aktivt går in i samspelet med producenter, distributörer, myndigheter och organisationer.

Sverige behöver en ny konsumentpolitik, en politik som verkligen sätter konsumentintresset i förgrunden. Den enskilde konsumentens makt över sin egen vardag måste stärkas. I den här motionen presenterar vi förslag på hur det skall gå till.

Internationaliseringen skapar nya förutsättningar

Internationaliseringen av marknadsföring och fullbordandet av EU:s inre marknad gör det mycket angeläget för konsumenterna att kunna få information om inhemska och utländska varor och tjänster och praktiskt tillträde till marknaderna för att stärka sin position.

Internationaliseringen har starkt bidragit till nya förutsättningar för konsumentpolitiken. Genom Sveriges anslutning till EU har svensk konsumentpolitik blivit djupt integrerad med den gemensamma konsumentpolitiken i EU. Därför måste den svenska och europeiska konsumentpolitiken i stort ses i ett sammanhang. En del förändringar i Sveriges nationella regelverk på konsumentpolitikens område har redan genomförts. Sverige bör dock verka mera kraftfullt för att befintliga och nya konsumenträttsregler i EU blir enkla och tydligt utformade.

Starkare harmonisering av konsumentregler inom EU

För att uppnå en gemensam marknad som har konsumenternas förtroende och för att konsumenten fullt ut ska kunna utnyttja den gemensamma valutan är det nödvändigt att på vissa områden harmonisera de konsumenträttsliga reglerna inom EU. För att kunna garantera den enskilde europeiske konsumenten ett fullgott konsumenträttsligt skydd menar vi att det inte, som idag, räcker med gemensamma minimiregler. Det krävs ett visst mått av enhetlighet för att konsumenten verkligen ska kunna dra nytta av de fördelar som den gemensamma marknaden ger upphov till. I en öppen handel över gränserna blir det arbete som utförs inom ramen för samarbetet i EU och OECD för gemensamma riktlinjer, enkla rättsregler och tydlighet för konsumenterna mycket viktigt och bör prioriteras av svenska myndigheter.

Momsfri, global e-handel

Handel över Internet skapar nya möjligheter för konsumenten. Genom Internet blir den gemensamma marknaden i EU tillgänglig för människor oavsett var det bor. För att konsumenten verkligen ska kunna dra nytta av de möjligheter som e-handeln ger upphov till krävs att denna fungerar smidigt på den globala marknaden. E-handeln bör därför inte försvåras genom skatter och krångliga regler.

Med dagens regler ska EU-företag som säljer musik, dataspel, mjukvaror och andra tjänster som distribueras elektroniskt beskattas inom unionen om de köps av konsumenter inom unionen, medan företag från länder som inte är EU-medlemmar inte beskattas alls. Detta är en snedvridning av konkurrensen som självklart måste rättas till. Att beskatta elektroniska tjänster inom EU när de konsumeras inom unionen är dock inte rätt väg att gå. Medlemsländerna måste istället ges möjlighet att införa noll-moms på e-handel. Denna noll-moms bör gälla till dess att a) en rejäl genomgång gjorts av momsreglerna för icke-elektroniska varor och tjänster och b) en överenskommelse inom OECD eller annat internationellt forum slutits om en gemensam syn på beskattning av e-handel.

Sätt konsumentintresset i förgrunden – särskilt inom jordbrukspolitiken

Amsterdamfördraget har bidragit till att konsumentpolitiken blivit ett eget självständigt politikområde inom EU. Det innebär att all verksamhet och politik som skall utformas och genomföras inom EU måste ta hänsyn till konsumenternas önskemål och behov. Ett stort problem är dock fortfarande att producentintresset alltför ofta tilldelas större vikt än konsumentintresset. Det gäller särskilt inom jordbrukspolitiken.

Den kraftigt specialiserade jordbruksproduktionen i Europa har medfört stora negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors hälsa. Metoderna har också rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur.

Sverige ska verka för att konsumentintresset får större vikt i förhållande till producentintresset i EU-samarbetet. Den förlegade, dyra, oetiska och miljöskadliga jordbrukspolitiken måste ändras till en renodlad matpolitik med strikt inriktning på medborgarnas vilja och behov. Därtill behövs en utvecklad landsbygdspolitik. Jordbruket är inte bara en producent av livsmedelsråvaror. Vårt jordbruk vårdar viktiga delar av vårt kulturarv, och landskap, terrassodlingar, stengärdsgårdar, alpängar och naturbetesmarker innehåller en omistlig biologisk mångfald, så visst behövs ett visst skattebetalt stöd även i framtiden, men ingen separat jordbrukspolitik. Vi behöver en konsumentpolitik för maten, en naturvårdspolitik för den biologiska mångfalden och ett riksantikvarieämbete för kulturarvet.

Sverige bör ta täten i den omvandling av jordbruket som är på gång i Europa. Sverige måste byta perspektiv i jordbruksfrågorna från producentintresse till konsumentintresse. Ett sätt kan vara att flytta över dem från Jordbruksdepartementet till ett konsumentdepartement. Det är inte producenternas utan konsumenternas, miljöns och den globala solidaritetens bästa som skall sättas främst i blickfånget när en ny jordbrukspolitik diskuteras.

Konsumenten har rätt till säker mat och korrekt information

Ett viktigt mål för oss liberaler är att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter – oavsett var de befinner sig i Europa. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar att även i dessa frågor har nationsgränserna förlorat mycket av sin betydelse. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med dessa problem.

Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara tydliga. Det är därför nödvändigt att bland annat utveckla ett system för kontroll av märkningen, det vill säga att producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är sanna. Det kräver ett enkelt och tydligt ansvarstagande från dem som producerar och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor. Rejäla bötesstraff ska utdömas till den som ljuger för konsumenten.

EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen – alla får samma basförutsättningar.

EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet, ett matens FBI, som ska kunna göra flygande kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig, och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.

Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet menar att det dock finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett problem uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta itu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa. Den bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna.

Vi liberaler menar dock att det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande, samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU, samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.

Åtgärder för ökad prispress

I regeringens handlingsplan refereras på flera ställen till undersökningar angående det höga prisläget i Sverige. I samband med presentationen av dessa alarmerande siffror erbjuder den nuvarande handlingsplanen otillfredsställande kommentarer och till intet förpliktigande allmänna deklarationer om framtidens prisnivåer. Man konstaterar torrt att faktorer som BNP per capita, skatter, kostnader för arbetskraft och förändringar i växelkursen är viktiga på området men man undviker noggrant att tala om sänkta skatter på t ex arbete, avregleringar eller om effekterna av ett inträde i EMU.

En sund prisutveckling bygger självklart på en sund ekonomi: detta kräver i sin tur rationella skattenivåer, balanserade relationer mellan inkomster och transfereringar, enkla och transparenta samspel med andra valutor. På alla dessa områden brottas Sverige med stora svårigheter som reser sig ur traditionella socialdemokratiska recept: mycket höga skatter – i första hand på arbete, men också på många andra områden –omfattande och invecklade transfereringar, krångliga regler och detaljstyrning samt ovilja eller rädsla inför inträdet i EMU.

Prisinformationslagen är ett exempel där reglerna för prisinformationens utformning snarare driver upp kostnader än är till allmängiltig nytta. Det är glädjande att regeringen i handlingsplanen för konsumentpolitiken presenterar ett beslut om en utredning som ska undersöka hur denna lag fungerar. Konsumentministern är bemyndigad att tillkalla en särskild utredare, och syftet med denna måste vara att klåfingriga detaljregler försvinner. Var prislapparna ska sitta är exempelvis mindre viktigt än att det finns prisuppgifter att alls ta del av.

Euron pressar priserna

Medlemskap i EMU innebär lägre priser för svenska konsumenter. Utgångspunkten för marknadsekonomin är konsumenternas önskemål och behov. De tillgodoses bäst om många producenter och distributörer fritt konkurrerar om köparnas gunst. Genom att marknader inom EMU-området integreras över gränserna ökar möjligheterna till jämförelse av olika producenter och företag. Detta, i sin tur, betyder ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på – mer resurser blir tillgängliga för såväl privat konsumtion som för vård, skola och omsorg.

Ett svenskt deltagande i den gemensamma valutan är därför av stor vikt för de svenska konsumenterna. Med euron blir det enklare att själv kunna jämföra och begripa skillnaderna i inte bara priser, utan även löner, hyror, skatter (och vad vi får för dem) mellan länderna. När priserna blir lättare att jämföra pressas de neråt. För att konsumenterna fullt ut ska kunna nyttja dessa fördelar är tydliga rättsregler av stor vikt.

Stärk konkurrensen

Effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet är till nytta för konsumenterna. Avregleringar i konkurrensstimulerande syfte har således framför allt ett konsumentintresse och bör fortsätta på fler marknader. De krav och regler som ställs för att gynna konsumenten måste formas så att det bästa inte blir det godas fiende.

Regleringar och detaljstyrning kan bidra till onödigt stora kostnader som övervältras på konsumenten eller försvårar för små aktörer och för de aktörer som vill ta sig in på marknaden, vilket även detta i förlängningen drabbar konsumenten.

Konkurrensen inom livsmedelssektorn måste öka. Koncentrationen av några få aktörer inom dagligvaruhandeln tenderar att hålla prisnivån uppe. Konkurrensverkets övervakning är således viktig. Men resurserna är knappa. Därför måste ökade medel avsättas för konkurrensverksamheten, och detta skulle som sagt underlättas om en modern konsumentpolitik ersätter en otidsenlig traditionell jordbrukspolitik.

De många nya livsmedelshallarna och stormarknaderna har på många orter bidragit till att pressa ned livsmedelspriserna. Samtidigt finns naturligt ett kommunalt intresse av att stadsplaneringen är god, infrastrukturen fungerar och olika typ av servicebehov kan tillgodoses. Kommunernas planmonopol ska användas för att tillgodose dessa övergripande intressen, inte till att försvåra den lokala konkurrensen. Planbestämmelser som begränsar handeln bör inte förekomma.

Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Här vilar ett ansvar både på regeringen, som kan förenkla kraven avsevärt, och på kommunerna vad gäller planberedskap och bygglov.

Barnfamiljerna och fattigdomsfällan

En sundare ekonomi för hela landet skulle innebära stora förbättringar för barnfamiljerna. Dessa familjer har ofta de minsta marginalerna och de högsta marginaleffekterna. Men inte bara pengar är en bristvara, även tid. Även om det inte funnits några arbetsmarknadsmässiga hinder och marginaleffekterna av skatter och avgifter inte var för höga skulle tiden i sig vara ett hinder.

Småbarnsföräldrar och ensamförsörjare har en mycket lång total arbetstid om man ser till summan av arbetstid, arbetsresor och hemarbete. Därmed är möjligheten att förbättra ekonomin genom att öka arbetstiden ofta mycket begränsad, samtidigt som de flesta föräldrar önskar mer tid med sina barn. Barnfamiljerna har inte bara brist på tid och pengar, de har också små möjligheter att själva bestämma hur barnomsorgen ska utformas. Kort sagt, barnfamiljerna har mindre makt över sin vardag än de flesta andra.

Folkpartiet liberalerna vill genomföra en familjepolitisk reform som ger mera makt och marginaler i barnfamiljernas vardag. Vi vill bl a införa ett barnkonto, ett obeskattat konto om 40 000 kr per barn. Dessa pengar kan föräldrarna använda för att minska sin arbetstid om de så önskar, eller använda för de andra utgifter familjen tycker är viktiga. Vidare vill vi införa etableringsfrihet för privata alternativ i barnomsorgen, en barnomsorgspeng som garanterar valfrihet mellan olika barnomsorgsformer med likvärdig kommunal subventionering.

Folkpartiet var en gång i tiden med och införde barnbidraget och har alltid slagit vakt om det som ett sätt att ta hänsyn till barnfamiljernas försörjningsbörda. Alternativet hade varit ett skatteavdrag, men av förenklingsskäl valdes bidragsformen. Vi tycker att det är dags att nu mera direkt ta hänsyn till försörjningsbördan i skattesystemet på det sätt som sker i många andra länder. Vi föreslår alltså att alla höjningar av det generella barnstödet sker i form av skattesänkningar. I de fall där familjen inte betalar någon skatt får det ersättas av ett kontantbidrag.

Vid en inkomstökning på 1 000 kronor minskar bostadsbidragen med 200 kronor utöver att skatten och daghemsavgifterna höjs. För några hundratusen föräldrar ger bostadsbidragen i dag en extra marginaleffekt på 20 procentenheter. Genom den av oss föreslagna kraftiga höjningen av det allmänna stödet till dem som har försörjningsansvar kan det selektiva stödet minskas. För de familjer som då inte längre omfattas av bostadsbidragen minskar marginaleffekterna kraftigt samtidigt som konsumtionsstyrningen upphör. De familjer som befinner sig i fattigdomsfällorna blir färre och deras möjlighet att själva påverka sin tillvaro ökar. Det ekonomiska stöd man får kan användas efter föräldrarnas egna önskemål istället för att vara styrt just till boendet.

Mer tid med barnen och mindre stress kan åstadkommas på fler vägar än med sänkt arbetstid. Rejäla skattesänkningar på hushållsnära tjänster ökar barnfamiljernas möjlighet att köpa tjänster såsom t ex städhjälp.

Stärk konsumentmakten över offentligt producerade tjänster

Regeringens handlingsplan framför på flera ställen förbluffande synpunkter:

En vanlig kritik som riktas mot begreppet kund eller konsument är att det inte pekar på det medansvar och den delaktighet i tjänsternas utformning som den som tar emot offentliga tjänster har. Den idealtypiske kunden visar sitt missnöje genom att byta producent, medan den idealtypiske brukaren bl.a. påverkar beslutsfattarna att förbättra den befintliga verksamheten (prop. sidan 69).

Utifrån detta synsätt ska alltså en åldring som inte får sina liggsår omlagda vänta till valdagen, en förskolebarnsförälder gå med i ett politiskt parti när barnomsorgsgarantin inte uppfylls. Vi tycker att det är hög tid att göra upp med detta synsätt. Även som brukare, eller kund, av offentligt producerade eller offentligt finansierade tjänster skall man ha rätt att få utlovad service levererad.

Kommunerna beskrivs som de bästa producenterna av konsumentvägledning och den statliga och kommunala informationen riktad till konsumenterna anses alltid vara neutral. Dessa ställningstaganden bygger på ett märkligt synfel: stat och kommun står inte alls helt utanför marknadens spel, de agerar som mycket stora producenter av tjänster och säljer dessa tjänster till landets alla invånare, precis som den tredje offentliga producenten av tjänster – landstinget – gör.

Den offentliga sektorns funktion i förhållande till konsumenterna kompliceras i dag också av den roll som statligt ägda, landstingsägda och kommunala företag spelar på marknaden.

Många av de tjänster som betyder mest för oss medborgare i vardagen är offentligt producerade eller offentligt styrda. Den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för livsmedel, kläder eller semesterresor gäller inte för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller äldreboende. Samtidigt är såväl valfrihet som möjlighet att hävda sin rätt mot producenten minst lika viktigt. Idag är man som kund i barnomsorg eller äldreboende helt utlämnad åt politiska eller administrativa beslut om omsorgens utformning.

Den enda konsumentmakt som i praktiken kan finnas är antingen genom att rösta på valdagen och hoppas på maktskifte eller att rösta med fötterna i det fall alternativ inte finns på orten. Dock är detta för de flesta en mycket lång väg och ett stort steg för att påverka sin situation om exempelvis mathållning, öppettider eller regler för semesterstängt förändras.

Tydliga spelregler för den offentliga sektorn

Ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har rätt att hävda vissa utlovade villkor är ett sätt att tillse att den enskilde även för skattesubventionerad men avgiftsbelagd tjänsteverksamhet har en viss ställning som konsument. Som konsument bör man exempelvis ha rätt att reklamera kommunala tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg om konsumenten inte får det han eller hon betalar för. Även kvalitetskontrollen måste förstärkas och valmöjligheterna förbättras i den offentliga tjänsteverksamheten. Folkpartiet liberalerna har flera förslag på hur det ska gå till.

Vi vill införa en vårdgaranti. Med en utvecklad vårdgaranti ges den enskilde patienten mer egen makt i vården. En utvecklad vårdgaranti – en vårdpeng – ger den enskilde patienten rätt att välja var behandlingen ska ske. Vid allvarliga diagnoser ska den enskilde alltid ha rätt att få en andra läkares bedömning.

Vi vill införa en omsorgsgaranti i äldrevården med konkreta kvalitetslöften. Denna garanti ska innehålla de inslag som är väsentliga för att den enskilde ska erbjudas en kvalitativt god omsorg och valfrihet.

Vi vill inrätta en nationell skolinspektion med uppgift att utvärdera och följa upp kvaliteten i skolan. Den nationella skolinspektionen ska granska kvaliteten i såväl kommunala som fristående skolor, säkerställa likvärdighet i bedömning av nationella prov och det nationella betygssystemet.

Med etableringsfrihet och barnomsorgspeng får föräldrar till förskolebarn möjlighet att välja mellan olika alternativ.

Listan på konkreta förändringar som stärker brukarens/konsumentens rätt och möjligheter att hävda denna inom de offentligt styrda verksamheterna kan göras mycket längre. I våra parti- och kommittémotioner om skola, vård och äldreomsorg utvecklas dessa förslag. Ett antal rättsfall har visat att redan med dagens lagstiftning kan konsumenter av dessa tjänster i vissa fall föra talan och få rätt enligt befintliga civilrättsliga regler. Detta är inte nog utan bör utvidgas och göras till den självklara del av konsumentens ställning på marknaden de borde vara. Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör utvidgas att så långt möjligt även omfatta offentligt finansierade och offentligt styrda verksamheter. Ett utredningsarbete kring detta bör därför inledas.

Det glömda Sveriges konsumenter

Alla sociala och ekonomiska rapporter från de senaste åren visar att avståndet mellan grupper med olika ställning på ekonomins skala har ökat i Sverige. Samtidigt som många har fått en starkare hushållsekonomi och nya resurser har grupper med svag hushållsekonomi fått möta nya svårigheter. Bland dessa finns ensamstående föräldrar, människor med otrygg position i arbetslivet – de eviga vikarierna, deltidsanställda och fritt arbetande professionella grupper som mycket sällan får fasta anställningar – och de mycket långvarigt arbetslösa. Tyvärr är invandrarna överrepresenterade i denna massa, eftersom de hårdast drabbas av arbetslöshet och eftersom deras förmåga att orientera sig i det svenska samhället ofta är bristfällig.

Konsumentpolitiken bör uppmärksamma dessa förhållanden och erbjuda stöd till dessa hushåll. De grupper som har det svårast i samhället förfogar över svaga sociala och professionella nätverk, de utvecklar inte i samma utsträckning som andra grupper vanan att regelbundet hämta information och kunskap om egna rättigheter och skyldigheter; därför faller de oftare i den bestående fattigdomens fällor. Samtidigt kan de inte ta till sig fördelar som hänger ihop med ett genomtänkt agerande när det gäller t ex betalservice, sparande eller försäkringar.

Ett slags uppsökande verksamhet skulle behöva utvecklas på både Konsumentverket och Konkurrensverket för att nå ut med livsviktig information till de fattigaste hushållen och för att samtidigt utöka tillgängligheten till en god konsumtion för alla handikappade i samhället. Det är faktiskt förvånande att regeringens proposition i så få meningar överhuvudtaget påminner om de handikappade konsumenternas svårigheter.

Frågorna om hur sådan verksamhet kan förberedas och lanseras och hur den kan finansieras bör utredas. Verksamheten behöver ta formen av ett slags uppsökande information riktad mot de ekonomiskt svaga grupperna – för att effektivt nå ut till dessa målgrupper och för att hos dem skapa medvetenhet om nödvändiga ställningstaganden när det gäller försäkringar, ett sunt sparande, risker med snabba lån och höga räntor osv.

Konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper

Vi återkommer alltså till några av Folkpartiet liberalernas kända ståndpunkter. Hushåll med kroniskt dålig ekonomi har mycket svagare försäkringsskydd än andra hushåll, de saknar ofta till och med den viktiga hemförsäkringen vilket också innebär att de står utan rättshjälp när de behöver gå genom en rättegång. Dessa människor lever ofta utan effektiva och billiga betalningsmetoder och lyckas inte mobilisera energi och kunnande om sparande när deras situation förbättras. Vi vill att konsumentvägledningen ska anstränga sig särskilt och finna arbetssätt som når ut med nödvändig kunskap just till sådana grupper. Och vi tror på effektiviteten av en konsumentvägledning som utformas inom dessa grupper, mobiliserar tidigare oanvända energier hos de berörda, skapar de nödvändiga nya organisationerna och ger impulser till starkare engagemang på lokal nivå.

Skuldsatta arbetslösa

Redan skuldsatta personer använder sig ofta av dyra lån för att komma ut ur akuta ekonomiska kriser. Uppemot hälften av de personer som tyvärr mycket sent söker skuldsanering har skulder som härför sig till snabba lån med mycket höga räntor. Lättheten att skaffa sig krediter och att låna pengar kan undergräva hushållens ekonomi under mycket långa tider. Svårigheten att tolka uppgifter rörande effektiva räntor kan vara orsak till förödande krediter. Det vore rimligt att varje kreditprövning skulle föregås av en djupgående och samlad analys av kundens återbetalningsförmåga för att kreditgivaren ska ha rätt till fullständigt stöd att driva en fordran. Ett villkor om detta kan rädda många familjer från evig skuldsättning.

Konsumentverket bör också uppmärksamma den situation hårt skuldsatta och långvarigt arbetslösa personer kan hamna i när det äntligen får en chans att ta sig ur arbetslösheten. Om kronofogden omedelbart efter en anställning kräver just dessa människor på höga belopp och om återbetalningen dessutom täcker en lång rad av år in i framtiden, sänder dessa krav de berörda tillbaka in i arbetslösheten. Återbetalningen av de skulder som en nyligen anställd person med lång arbetslöshet har bakom sig leder till en paradoxal situation: den anställda får i handen en mycket blygsam nettolön som ofta understiger nivåerna i socialbidrag eller a-kasseersättning. Samtidigt minskas eller försvinner bostadsbidragen medan avgifterna för t.ex. barnomsorg stiger. Många människor kan då dra slutsatsen att det för dem inte lönar sig att arbeta. De kan dra sig ur en anställning som enbart hotar med lång och plågsam ekonomisk stress eller helt enkelt låta bli att ta det erbjudna jobbet. Konsumentverket bör ta upp dessa frågor i en kontinuerlig diskussion med Kronofogdemyndigheten, etablera ett arbetssamtal som leder till en rationell – alltså mjukare, lindrigare – utformning av återbetalningsplanerna för långtidsarbetslösa som äntligen får en chans att ta ett jobb.

Konsumenterna på boendets marknad

Det är också viktigt att konsumentpolitikens aktörer i större utsträckning än idag tar itu med frågor angående bostadskonsumtion, köp av bostäder, hyresgästernas intressen som konsumenter och överhuvudtaget konsumentens position på bostadsmarknaden. Typiskt nog tar den tjocka konsumentutredningen Starka konsumenter i en gränslös värld ytterst lite hänsyn till sådana frågor. Enbart rådgivning vid köp av bostad står med i katalogen av ämnen som hanteras där. Boendet som sparform eller stimulans av ekonomiska intressen som kan engagera sig i nyproduktion av hyreslägenheter i ett läge där bostadsbristen hotar att hämma tillväxtorternas utveckling: sådana frågor ställs inte i denna annars mycket omfattande utredning. Inte heller regeringens handlingsplan ägnar något utrymme åt dessa heta frågor. Här speglas en bristfällig och närsynt konsumentpolitisk debatt som under en lång tid inte har studerat relationen mellan bostadsproduktion, bostadsekonomi och olika former av bostadskonsumtion. Antagligen är det framför allt problem bundna till en obalanserad eller i vissa fall obefintlig konkurrens som bör analyseras. Detta borde blir föremål för intensiv forskning på konkurrensens område. Folkpartiet vill att denna forskning ska utvecklas och Konkurrensverket få resurser för att kunna genomföra sådana analyser.

Se över myndighetsorganisationen

Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Livsmedelsverket och Konkurrensverket är de myndigheter som närmast arbetar med konsumentfrågor. Konsumentverket är den centrala myndigheten för konsumentfrågor. Konsumentverkets engagemang omfattar dels myndighetsutövning, dels annan konsumentstödjande verksamhet. Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara marknadsvårdande och utöva marknadskontroll, dels företräda den ena parten (konsumenten) på marknaden i en opinionsbildande roll. Konsumentverket utför idag efter förutsättningarna detta arbete på ett balanserat och bra sätt. Det mesta talar dock för att den partsföreträdande och opinionsbildande rollen skulle kunna vässas ytterligare. Samtidigt bör Konsumentverket överta en del uppgifter som konsumentföreträdare inom livsmedelsområdet och för offentliga tjänster.

Myndighetsutövningen bör därför separeras från de opinionsbildande uppgifterna. En bättre rollfördelning mellan den myndighetsutövning och de marknadsvårdande uppgifterna å ena sidan och de opinionsbildande och ensidigt konsumentstödjande å andra sidan skulle främja marknadens funktionssätt. Stödet till och rollen för de fristående organisationer som finns måste förstärkas.

Strukturen i dessa organ som är ansvariga för principiella ställningstaganden, kontroll och juridisk behandling av konsumentpolitiska frågor skulle förtydligas och samspelet mellan olika aktörer effektivt samordnas. Beslut angående strategi och riktlinjer för kontroll av marknader, studier och stimulerande åtgärder riktade mot både konsumenter och producenter skulle inte längre skjutas in i en obestämd och dimmig framtid så som ofta händer i den aktuella handlingsplanen.

Ett särskilt råd för konsumentfrågor ska i en nära framtid knytas till Regeringskansliet. Det kan vara funktionellt. Konsumentpolitiken omfattar så som vi tidigare påpekat ett mycket brett område, och en arbetsgrupp som behandlar stora principiella frågor visar sig vara en nödvändighet.

En sammanslagning av Konkurrensverkets och Konsumentverkets myndighetsfunktioner kommer att övervägas enligt regeringsdeklarationen. En sådan åtgärd bör dock föregås av noggranna utredningar. Skulle en sammanslagning innebära bättre fungerande marknader och ökad konkurrens är det givetvis rätt väg att gå.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 21 september 2001
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Ana Maria Narti (fp)