med anledning av prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse

Motion 2000/01:Ub1 av Johan Lönnroth (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att humanioras andel av anslagen inom det humanistiska och
samhällsvetenskapliga anslagsområdet inom en tioårsperiod skall öka till
hälften.
2 Historik

Inom den svenska arbetarrörelsen har det funnits en avvaktande och
ibland rent negativ inställning till humaniora. En förklaring kan ha varit
att särskilt historieämnena länge var bastioner för nationalism och
konservatism. De framväxande samhällsvetenskaperna sågs däremot som
progressiva. Nationalekonomin - "samhällsvetenskapernas kavalleri"
enligt Gunnar Myrdal - blev den svenska modellens ideologiska verkstad.
Pedagogiken blev en spjutspets för den nya jämlika skolan. Från 1940-
talet till 1970-talet stod en mycket stor del av de ledande samhällsvetarna
arbetarrörelsen nära. Det finns en belysande historia om Tage Erlander,
som när han var ordförande i forskningsberedningen hade svårt att ta till
sig humanisternas argument för ökade anslag. Men när Assar Lindbeck
motiverade ökade anslag till ekonomisk forskning för att det var en
investering som befrämjade ekonomisk tillväxt så instämde Erlander:
"Det där argumentet förstår jag."

Omvänt fanns det inom borgerligheten länge en skepsis mot den
framväxande "politiska" samhällsvetenskapen, som sågs som förknippad med
ökade statliga styrningsambitioner. Tveklöst fanns där en övertro på att den
moderna samhällsvetenskapen skulle kunna "lägga livet till rätta". När 68-
vänstern var som starkast på universiteten fick socialdemokrati och
borgerlighet ett gemensamt intresse av att slå vakt om en partipolitiskt neutral
vetenskap. De nationalekonomiska institutionerna omvandlades på 1980- och
1990-talen gradvis till borgerligt dominerade tankesmedjor. De andra
samhällsvetenskaperna anpassade sig också till nya politiska vindar och blev i
den statsfinansiella krisen på 1990-talet alltmer beroende av statsmaktens,
företagens och intresseorganisationernas efterfrågan på utredningar, oftast
inriktade på ganska kortsiktiga och snäva perspektiv.

Det vimlar nu av forskningsprojekt och kurser inom
samhällsvetenskaperna. Det kan se samhällstillvänt ut med kurser inom
exempelvis företagsekonomi eller pedagogik med inriktning på olika metoder
inom snäva yrkesområden. Men kvaliteten är ofta låg, ofta kunde kurserna
lika gärna - och ofta bättre - genomföras av företag, skolor eller andra
institutioner utanför universiteten, där dessa metoder kommer till mer direkt
praktisk nytta. De humanistiska ämnena har få inslag av denna typ. De har
heller inte samma möjligheter som (de flesta) samhällsvetenskapliga ämnen
att finansiera sig externt. Besluten om att ställa större krav på snabbhet i
avhandlingsskrivandet drabbade också humaniora relativt sett hårdast.

3 Behovet av humaniora

I debatten om vad unga människor känner till om andra världskriget,
förintelsen och stalinismens brott har humanioras - och särskilt
historieämnets - tillbakagång i skolsystemet tydliggjorts. Det borde vara
dags för alla politiska krafter i Sverige att inse värdet av en stark och
oberoende humanistisk bildningstradition. Humanistisk forskning och
undervisning kan bara i mycket begränsad utsträckning motiveras med
rent praktiska eller samhällsekonomiska argument: det gäller då främst
sådana - i och för sig viktiga - specialämnen som datalingvistik,
användbar i modern datorkommunikation.

De flesta humanistiska ämnen måste dock - liksom konsten och
litteraturen - motiveras på helt annorlunda vis. Vi behöver dessa ämnen, inte
för att bli rikare i materiell mening utan för att leva ett rikare, mer
insiktsfullt
liv. Vi behöver humaniora för att kunna begripa våra egna och andra
människors grundläggande värderingar, tankesystem, kulturella egenart och
sätt att relatera till omvärlden. Studiet av humaniora ger oss överblick och
sammanhang i tillvaron, fördjupar vår förståelse av etiska och estetiska
värden, vidgar våra perspektiv på den egna tillvaron genom att öka vår
kunskap både om våra egna rötter och om andra människors
kulturförhållanden.

Ett exempel bland många är kvinnohistorien, som dels ökar kvinnornas
egen förståelse för den utveckling och de samhällsstrukturer som lett fram till
deras nuvarande situation, dels också ger männen större insikt om det andra
könets villkor, både i dag och i äldre tid. I detta sammanhang kan det också
påpekas att andelen kvinnor som forskar och studerar i de humanistiska
ämnena är väsentligt högre än genomsnittet inom samhällsvetenskaperna. Ett
annat exempel är filosofin och idéhistorien som ger oss redskap för att dels
begripa det hos oss tongivande västerländska tänkandet, dels också förstå hur
människor tänker i främmande kulturer som varit eller ännu är i konflikt med
vår egen kultur. Ett tredje exempel är konstvetenskapen, som skärper vår
blick för bildkonstens värden och teckensystem. Ett fjärde exempel är de
klassiska språken med vars hjälp vi kan lära oss hur dagens europeiska språk
hänger samman och är släkt med varandra, ibland också vållar missförstånd i
den internationella gemenskapen. Ett femte exempel är de utomeuropeiska
språken med deras betydelse för förståelsen av avlägsna kulturkretsar och
därmed för det mångkulturella samhällets problem. Ett sista och sjätte
exempel är hembygdskulturen och lokalhistorien som ger värdighet och
stolthet till de människor som bor i mindre samhällen, fjärran från den
dominerande storstadskulturen.

En utarmning av humaniora leder på längre sikt till andlig utarmning för
den enskilde och en nedmontering av vår världsbild och den svenska kulturen
jämfört med andra kulturer. Sammanhangen blir otydliga, synkretsen snävare,
människors intressen och kunskaper alltmer begränsade till det ytliga,
dagsaktuella och i dålig mening kommersiella. Därför är det nödvändigt att
göra en omprioritering inom utbildning och forskning. Humanistisk forskning
och utbildning på alla nivåer måste stärkas. I skolsystemet och vid
högskolorna måste historia, litteratur och andra humanistiska ämnen få ett
ökat utrymme.

4 Propositionen

Av propositionen framgår (sid 21) att humanioras andel av statsbudgetens
totala FoU-medel för allmän vetenskaplig utveckling i år beräknas bli fyra
procent jämfört med sju procent för samhällsvetenskaperna. Sedan
1994/95 har humanioras andel legat still medan samhällsvetenskapernas
andel ökat från fem procent. Detta är en dramatisk förskjutning av
andelarna till nackdel för humaniora. Som framgår av propositionen går
också en väsentligt större del av den sektorsinriktade forskningen till
samhällsvetenskaperna.

Det är bra att regeringen anser att framför allt (min kursivering) den
humanistiska forskningen behöver stärkas och att vissa uppräkningar görs av
anslaget till det humanistiska området de närmaste tre åren. Det är också bra
att regeringen noterat att man i Danmark och Norge satsar mer på humaniora
än i Sverige. Men med tanke på i hur stor omfattning humaniora tappat mark i
förhållande till samhällsvetenskaperna måste en prioritering av humaniora
innebära att man riktar väsentligt mer av anslagen enbart till humaniora så att
humanioras andel av anslagen ökar. Målet bör vara att humanioras andel av
anslagen inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga anslagsområdet
inom en tioårsperiod skall öka till hälften.

Stockholm den 26 september 2000

Johan Lönnroth (v)