med anledning av prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse

Motion 2000/01:Ub4 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ändring av inriktning på forskningspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att forskningen är värdeförankrad i västerländsk
humanism och kristen etik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att uppvärdera den humanistiska forskningen.

4. Riksdagen begär att regeringen låter utreda konsekvenserna av obalansen
i medelstilldelning mellan naturvetenskap och teknik å ena sidan, och
samhällsvetenskap och humaniora å andra sidan, samt att i denna
utredning också beakta den medicinska forskningens situation.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att karriärvägarna inom forskningen måste anpassas så att
familjebildning och yrkeskarriär kan förenas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den fria grundforskningen skall garanteras.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utbyggnaden av forskningen skall ske i jämn och hög takt.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att åtgärda förväntad lärarbrist.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av ett genusperspektiv på forskningens villkor.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att popularisera forskningsresultat så att de blir tillgängliga för
medborgaren.

Inledning

Forskningspolitiken är, tillsammans med högre utbildning, en av de
starkaste styrkrafterna för samhällsutvecklingen. Grunden för dagens och
morgondagens samhälle byggs nu. Forskningspolitiken behöver
värdeförankras och besluten fattas nära dem som berörs. Samhällets
styrning får aldrig innebära en begränsning av lärosätenas
självbestämmande och forskarnas frihet. Detta område borde vara föremål
för breda politiska lösningar, åtminstone i de frågor som är tydligt
sakpolitiska. Men trots att oppositionen visat ett enat motstånd till
centralisering och en beredskap till överläggningar har regeringen inte
inbjudit till samtal över partigränserna. Med tanke på regeringens osäkra
maktbas hade det varit sympatiskt om den ödmjukhet som
forskningsfrågornas komplexitet frammanar, hade kommit till uttryck i en
vilja att samverka.

För tredje gången har regeringen lagt en proposition som förändrar
forskningens villkor. Denna har föregåtts av två tidigare propositioner,
"Några forskningsfrågor" och "En ny forskningsorganisation", som banat
vägen för de förändringar som annars förmodligen skulle väckt starka
reaktioner. Den för demokratin och utvecklingen helt oundgängliga fria
forskningen tycks nu vara i fara. Genom att pengarna kommer tillsammans
med reformförslaget förmodas forskarsamhället behålla lugnet. Två
utredningar är på väg som kan påverka nästa steg, den ena handlar om
högskolans styrning och den andra om styrelsernas sammansättning.
Kristdemokraterna anser att ett helhetsgrepp över forskningen hade kunnat
skapa bättre överblick och förståelse.

Forskningen är ett område som av tradition varit relativt isolerat i
samhället i meningen att många inte har insikt i forskningens styrning,
organisation och innehåll. Forskningsfrågornas olika delar går in i och bygger
på varandra. Helst borde alla frågor diskuteras samtidigt, men detta går inte
på grund av regeringens hantering. Vi inriktar oss därför på att lyfta fram
några väsentliga delar som rör inriktningen på forskningspolitiken inom den
offentliga forskningen. Därigenom förklarar vi vår inriktning som i allt
väsentligt ger ett annat perspektiv också på underliggande frågor.

Sammantaget satsar Sverige drygt tre procent av BNP på forskning, vilket
är mer än de flesta av våra konkurrentländer. Förra året satsade staten 15
miljarder kronor av sina medel på forskning, medan näringslivet tillförde
närmare 40 miljarder kronor. Trots den satsningen har Sverige sjunkit i
OECD:s mätning av välfärden. Det finns således inget enkelt samband mellan
ökade forskningsmedel och bättre välfärd. Det är därför tid att analysera hur
pengarna används och söka lösningar i organisering och styrning.

Den forskning som bekostas av näringslivet är mycket värdefull för
Sverige. Det är utomordentligt viktigt att det föreligger ett gott
samarbetsklimat mellan staten och näringslivet. Det är vår övertygelse att
detta kan utvecklas till att i högre grad också gälla forskarutbildning och
forskningsfinansiering inom nuvarande statligt finansierad forskning. Det är
ytterst angeläget att alla aktörer tar sitt ansvar för samhällets utveckling.

Den snabba utbyggnaden hotar kvaliteten

Det är bra att regeringen satsar på en expansion av högre utbildning och
forskning. Men Kristdemokraterna är kritiska till den alltför snabba
expansionen och till den centralisering av svensk forskning som
regeringen ägnar sig åt. Verksamheten får inte rimliga
omställningsvillkor.

Den snabba utbyggnaden av forskarutbildningen hotar kvaliteten.
Forskningen är långsiktig till sin karaktär. Det råder en obalans mellan
universitetsforskningen och forskarutbildningen. Även om regeringen anvisar
pengar så skapas därigenom inte kompetenta lärare och handledare, kreativa,
självständiga forskningsmiljöer och kompetenta forskarämnen över en natt.
Kristdemokraterna vill ha en långsiktig utbyggnad av god kvalitet, i en takt
som ger de olika forskningsinstitutionerna förutsättningar att nå uppsatta mål.

Utbyggnadsproblem

Enligt de examensmål som gäller ska universiteten producera 2 300
forskarutbildningsexamina per år. Det förutsätter ca 9 300 doktorander
och några till, eftersom inte alla fullföljer sin utbildning. Alla dessa
doktorander behöver arbetsplatser, lärare och bostäder. Kringresurserna
finns inte idag. Dessutom står högskolan inför ett gigantiskt lärarproblem.
När högskolan expanderade under 1960- och 1970-talen gick många 40-
talister till högre utbildningar. Många fortsatte sedan att arbeta inom
högskolan, vilket gör att en stor andel av våra framstående lärare och
forskare tillhör denna generation. Nu närmar de sig pensionsåldern.
Sammantaget kommer nästan 75 procent av de som var professorer 1998,
mer än hälften av lektorerna och ungefär hälften av adjunkterna att gå i
pension under de kommande femton åren. Trots detta fortsätter
regeringen att bygga ut den högre utbildningen och forskningen, vilket
skapar ytterligare behov samtidigt som kvaliteten på utbildningen hotas.
Att få fram goda lärare för forskarutbildning tar tid. Kvaliteten måste
bibehållas vilket kräver en jämn och hög utbyggnadstakt av högskolans
verksamhet.

Resursfördelning

Regeringen centralstyr resursfördelningen. Vetenskapsrådet får stor makt
att fördela medel till forskarna och försvagar därigenom
universitetsstyrelsernas och fakulteternas roll i motsvarande grad.
Ledamöterna i rådet är i sin tur styrda genom att den största delen av
pengarna är öronmärkta inom snäva ramar. Istället för att söka medel på
det egna lärosätet ska forskarna konkurrera med varandra genom
Vetenskapsrådet. Redan idag går alltför mycket av forskarnas tid åt till att
skriva ansökningar för att konkurrera om forskningsanslag. Den
föreslagna ordningen kommer att förvärra problemen. Kristdemokraterna
anser att forskningsinstitutionerna ska ha en rejäl grundfinansiering och
ytterligare medel ska kunna sökas genom forskningsrådens försorg. På så
sätt förenas god basfinansiering med nationell konkurrens.

För oss kristdemokrater är det en självklarhet att universitet och högskolor
ska ha möjlighet att agera som självständiga aktörer. Regeringen anger i
forskningspropositionen mycket tydligt hur anslagna medel ska användas,
både när det gäller de nationella forskningsfinansierande myndigheterna och
när det gäller finansieringen av forskarskolorna och andra insatser.

Regeringen styr anslaget till Vetenskapsrådet. I stort sett hela nytillskottet
av pengar under treårsperioden är öronmärkta pengar. Av 2,3 miljarder kronor
är det enbart 30 miljoner kronor som anses vara en s.k. "fri resurs". Den
politiska styrningen är därmed närmast total. Det finns också flera exempel på
detaljstyrning.

Frågan är varför rollfördelningen mellan de politiska organen och
universitet och högskolor ska ändras. En självklar princip har hittills varit
att
de politiska organen endast ska göra övergripande, värderingsgrundade
bedömningar, medan universitet, högskolor och forskningsfinansierande
myndigheter ska svara för vetenskapliga och professionella bedömningar och
prioriteringar samt den närmare uppläggningen av verksamheten. Man kan
inte undgå frågan om i vilken grad politiker ska styra det sakpolitiska området
och i vilken grad de professionella ska kunna besluta om sin vardag.
Kristdemokraterna anser att besluten ska fattas på lägsta effektiva nivå.
Därför kan vi inte acceptera den toppstyrning som regeringen nu ägnar sig åt.

Trots att forskningspropositionen innehåller en mängd detaljerade
anvisningar om hur pengarna ska användas, redovisar regeringen inte den
centrala frågan hur Vetenskapsrådets resurser ska fördelas dels mellan
Vetenskapsrådet centralt och de s.k. ämnesråd som regeringen ska inrätta
inom Vetenskapsrådet, dels mellan ämnesråden inbördes.

Ämnesråd ska finnas för humaniora-samhällsvetenskap, medicin och
naturvetenskap-teknik. Fördelningen mellan ämnesråden gäller således en av
kärnfrågorna i forskningspolitiken: balansen mellan olika forskningsområden.
Fördelningen mellan Vetenskapsrådet centralt å ena sidan och ämnesråden å
den andra gäller den andra viktiga frågan om rollfördelningen inom
forskningsfinansieringssystemet. Inte heller här finns något ställningstagande
från regeringen i forskningspropositionen. Dessa frågor är av sådan vikt att de
definitivt borde ha varit med i forskningspropositionen och
budgetpropositionen. Det gäller här fördelningar av hundratals miljoner
kronor till vart och ett av de berörda organen. Vetenskapsrådets samlade
anslag kommer år 2001 att uppgå till cirka 1 800 miljoner kronor, år 2003 till
cirka 2 300 miljoner kronor.

Styrning av innehållet

Regeringen styr innehållet i forskningen. Nu anslås visserligen något
ökade medel till humaniora och samhällsvetenskap men i relation till vad
teknik och naturvetenskap får, är det fortfarande en rejäl obalans. Vi
menar att ett teknifierat samhälle också kräver kunnande om mänskliga
och kulturella värden, och därför är balansen viktig. Det bör finnas en
koppling mellan teknikdominerad grundforskning och dess tillämpningar.
Detta är särskilt tydligt inom medicinsk forskning, där den stora
utmaningen är hur man kan använda nya rön i sjukvården. Det behövs
stöd till den delen av forskningen.

Regeringen föreskriver därtill olika kunskapsområden inom varje disciplin,
vilket blir en ytterligare styrning. Genom att ange vilket innehåll
forskarskolorna ska ha finns styrningen också där. Man kan därmed
misstänka att udda idéer, som inte vunnit samhällets uppmärksamhet, trängs
undan. Istället kommer förmodligen storskaliga projekt att gynnas och
därmed de stora universiteten på de mindres bekostnad. Kristdemokraterna
vill värna om möjligheten till fri grundforskning med möjlighet för alla
lärosäten att göra sig gällande.

I tidigare propositioner och återkommande i utbildningsministerns
uttalanden har hävdats att statens viktigaste uppgift är att stödja den fria
grundforskningen. Detta avspeglas definitivt inte i forskningspropositionen. I
stället går resurserna till åtta prioriterade områden, som med ett undantag,
humaniora och samhällsvetenskap, har utvalts för deras samhällsrelevans.

Kristdemokraterna menar att en viktig utgångspunkt för modern
forskningspolitik måste vara att den fria grundforskningen har en fundamental
roll för samhällsutvecklingen. I det forskarstyrda, fria sökandet efter ny
kunskap ligger den för den demokratiska och kulturella utvecklingen så
viktiga ständiga omprövningen och kritiska granskningen av samhället. Den
fria grundforskningen intar också en central plats i den ekonomiska tillväxten.
Det är den som står för de många banbrytande vetenskapliga upptäckterna
som sedan bidragit till samhällsutvecklingen. Staten måste ta sitt huvudansvar
för den fria grundforskningen, som på sikt är grundläggande också för
näringslivets utveckling.

Styrning av forskarutbildningen

Regeringen styr forskarutbildningen. Efterfrågan på forskarutbildade är
stor, och det innebär att forskarutbildningen har blivit en strategiskt viktig
utbildning i kunskapssamhället. Fler måste bli forskare om samhällets
behov ska tillgodoses. Regeringen har målet att antalet forskarutbildade
ska dubbleras under en tioårsperiod. Målet är orealistiskt om det ska nås
med bibehållen kvalitet och strategin ska dikteras från regeringen.
Däremot kan det nås om lärosätenas kreativitet och människors egna
intressen får styra innehåll och form, den strategi som Kristdemokraterna
förespråkar.

Regeringen föreslår sexton nya forskarskolor, en välstrukturerad form av
forskarutbildning som bygger på samverkan mellan olika lärosäten. Man har i
förväg bestämt vilka forskarskolor som ska inrättas och vilka lärosäten som
ska samverka kring dessa. Det hade varit bättre om olika lärosäten hade fått
välja ut sina samverkanspartner och tillsammans arbeta fram en lämplig
forskarskola. Dessutom tycks forskarskolorna vara en engångsföreteelse då
det saknas långsiktig planering. För att få fram goda forskare måste olika
former av utbildningar finnas och anpassas till olika människors önskemål.
Därför borde samtidigt med etablerandet av forskarskolor mer pengar satsats
på redan befintlig forskarutbildning.

Forskningspropositionen innehåller inget om hur regeringen ser på
forskarutbildningens omfattning och inriktning. Detta är mycket viktiga
frågor i perspektiv av de omfattande pensionsavgångar, som inte bara
universitet och högskolor står inför, och i perspektiv av den ökade efterfrågan
på forskarutbildade inom näringslivet och andra delar av arbetsmarknaden.
Forskarutbildningen i sig diskuteras inte, utan man beskriver i stället ett
förslag till sexton forskarskolor. Forskarskolorna innebär egentligen ett
mycket begränsat tillskott av doktorer. Enligt propositionen ska varje
forskarskola producera 25 doktorer. Sammantaget kommer de sexton
forskarskolorna således att ge 16 x 25 = 400 doktorer. Under den period som
forskarskolornas verksamhet pågår ska systemet i övrigt, enligt regeringens
examensmål, producera 12 000 forskarutbildningsexamina. Regeringen borde
ha redovisat sin syn på omfattning och inriktningen av den utbildningen.

En gemensam värdegrund

Forskningen är en dynamisk kraft för en positiv samhällsutveckling.
Framstående och ekonomiskt ledande nationer har välfinansierad
forskning och effektiva forskningsorganisationer. Staten har ett ansvar för
att forskning kan bedrivas. Samspelet mellan stat och forskare blir tydligt
i de mål som finns för forskningen i dag, nämligen att vinna ny kunskap
för att utöka vår förståelse av den värld vi lever i och för att kunna
förändra den till det bättre. Detta mål ska vara vägledande för varje
forskare oberoende av vem som finansierar forskningen, i vilken disciplin
man arbetar eller på vilken nivå forskningen bedrivs.

En viktig fråga är därför vilket framtida samhälle vi vill ha och hur den
värld ska vara beskaffad som kommande generationer ska leva och verka i.
Kristdemokraterna verkar för ett demokratiskt samhälle med respekt för
enskilda medborgares rättigheter, behov och önskemål. Om detta mål ska nås
behövs såväl kunskap i humaniora och samhällsvetenskap som i
naturvetenskap och teknik.

Vi är på väg mot ett kunskapssamhälle. I industrisamhället var det
forskningens resultat som fokuserades i första hand. I kunskapssamhället är
det däremot forskningsprocessen och forskaren som står i centrum.
Kunskapen är inte värdeneutral, utan tolkas utifrån olika teorier och
perspektiv. Därför är det viktigt att forskningspolitikens värdegrund är tydlig.
Såsom riksdagen uttalade 1994 har vårt samhälle sina rötter i den kristna
etiken och den västerländska humanismen. Den är förankrad i värden som
människolivets okränkbarhet, människors lika värde, frihet för den enskilde
individen, solidaritet med svaga och utsatta, jämställdhet mellan kvinnor och
män och alla människors lika värde. Vi anser att dessa värden ska vara
vägledande också för forskningen.

Högre utbildning och forskning är ömsesidigt beroende av varandra. För
att kunna bedriva god vetenskaplig grundutbildning krävs forskning. Därför
måste staten se till att det finns balans mellan grundutbildningen och
forskningen. Regeringen har de senaste åren utökat högskolans
utbildningsplatser och forskningsresurser när det gäller naturvetenskap och
teknik. Det är viktiga kunskapsområden för att bibehålla vårt lands
konkurrenskraft. Utbildningsplatserna har ökat i en sådan omfattning att det
på många lärosäten saknas studenter till dem. Innevarande år var det endast 7
lärosäten som uppföljde den dimensionering som staten givit på dessa platser.
Samtidigt har det relativa utrymmet för humaniora och samhällsvetenskap
minskats. Av de 10 555 nya platserna år 2001 är 1 780 avsatta för
humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen och 7 175 för
naturvetenskapliga (trots att kostnaden för de förstnämnda enbart är 28 258 kr
medan för de naturvetenskapliga är 71 382 kr). Köer av studenter finns till
utbildningsplatser på filosofisk fakultet. Många ungdomar har intresse och
begåvning för studier inom humaniora och samhällsvetenskap, ett intresse
som inte tas till vara av samhället. Landets lärosäten besitter hög kompetens
inom dessa ämnen. Denna kompetens utvecklas inte och försvinner i sämsta
fall om inte staten tar sitt ansvar för att den ska få leva. Kristdemokraterna
vill
inte riskera kunskapsutvecklingen inom humaniora och samhällsvetenskap. I
dem finns kunskap som är en del av vårt kulturarv och som vi vill ska vara
levande också i framtiden. Regeringen betalar närmare tre gånger så mycket
för en student i grundutbildningen om denne väljer att studera inom ett
område som regeringen prioriterat.

Respekten för människovärdet och människors val måste få genomslag
också i forskningspolitiken. Rätten att själv välja en utbildning som man har
förutsättningar för har varit vägledande för utbildningspolitiken inom
västvärlden. Framtiden är inte absolut och en gång för alla given. Istället
påverkas framtiden just av de människor som lever idag. Med samma
ödmjukhet som vi följer historien och respekterar våra förfäders livsval måste
också kommande generationer mötas. Att försöka tvinga ungdomars
inriktning mot naturvetenskap och teknik genom att strypa utbildningar inom
de områden som intresserar dem är ingen bra lösning för den enskilde. Därför
kan Kristdemokraterna inte acceptera att humanister inte ska få möjlighet till
adekvat utbildning.

Att humaniora och samhällsvetenskap utvecklas är viktigt för ett mänskligt
samhälle. Att skapa sammanhang, självinsikt och förståelse för skeenden är
kunskaper som är nödvändiga inte minst i ett högteknologiskt samhälle.
Tekniken är till för människan och med ökad teknifiering krävs ökad kunskap
om människans behov. Därför vill vi att den humanistiska och
samhällsvetenskapliga forskningen i högre grad ska integreras och samverka
med den tekniska och naturvetenskapliga. Det samspel som sker mellan
människa och teknik måste också återfinnas inom forskningens område och
på detta finns flera goda exempel.

Etik i forskningen

Forskningen har hittills bedrivits självständigt jämfört med många andra
statligt finansierade verksamheter. I en sådan verksamhet är kravet på en
tydlig yrkesetik viktigt. Slutbetänkandet från kommittén om
forskningsetik (SOU 1994:4) menar att man kan minska risken för
oredlighet i forskningen genom att öka allmänhetens insyn i
forskningsprocessen. Kommittén föreslår en rad åtgärder för att
åstadkomma detta. Att föra ut sin forskning till allmänheten är bra, men
bör inte i första hand ske med den utgångspunkten att allmänheten ska
kontrollera forskarens etiska överväganden. Forskarnas egen kontroll av
varandra är av avgörande betydelse.

Etik i forskningen kan inbegripa flera dimensioner. För det första handlar
det om vilken forskning som är försvarbar i relation till
samhällsmedborgarnas behov och önskemål. Kristdemokraternas målsättning
om en värdeförankrad forskning grundar sig på att kunskap aldrig är
värdeneutral.

För det andra handlar det om etiken i själva forskningsprocessen.
Forskning genomförs på ett mycket specialiserat sätt varför den etiska
prövningen upprätthålls av forskarna själva. Den enes frihet att forska får inte
inkräkta på någon annans frihet eller integritet. Detta måste enligt vårt
synsätt
vara en grundprincip såväl för forskarens arbetsvillkor som för det område
man utforskar.

För det tredje handlar det om ansvaret för forskningens konsekvenser. Här
gäller stor försiktighet eftersom kunskap kan användas i såväl konstruktiva
som destruktiva sammanhang. Den fria forskningen är ytterst viktig och ett
stort ansvar vilar på forskarsamhället.

För det fjärde gäller det att följa kunskapsutvecklingen inom respektive
område. Forskarna utgår från och bygger vidare på den kunskap som redan
finns. Utifrån det perspektivet är den stora obalansen i medelstilldelning
mellan å ena sidan humaniora och samhällsvetenskap och å andra sidan
naturvetenskap och teknik, inte försvarbar. De långsiktiga konsekvenserna av
regeringens ensidiga satsningar är svåra att överblicka och bör utredas.

Forskningens ansvar

Det måste alltid vara forskningsvärldens uppgift att avgöra vilken
forskning som skall äga rum och hur denna forskning skall utföras. Men
samhällets forskningsmedel skall användas för långsiktiga behov.
Ansvaret att bedöma detta ur ett helhetsperspektiv vilar på politikernas
axlar. Kortsiktiga behov kan också uppkomma när staten behöver få ett
forskningsuppdrag utfört. Det finns en konflikt mellan kortsiktig och
långsiktig nytta och konflikter mellan olika maktgrupperingars roll i
samhällsutvecklingen. Forskningen bör här påta sig ett eget etiskt ansvar
som går utöver de existerande maktpositionerna.

Utgångspunkter för teknisk och naturvetenskaplig forskning är ofta
genomgripande förändringar i samhället; näringslivets struktur, arbetslivets
villkor och människors vardag. Tekniska förändringar upplevs inte självklart
som positiva. Därför är det viktigt att värderingarna blir tydliga vid val av
forskningsinriktning.

En grundläggande fråga gäller den enskilda människans förhållande till
samhället. Människan är enskild eller aktör i grupp, och hon har förmåga att
förändra sin egen situation och påverka samhället. En sådan syn är
grundläggande i en demokrati. Andra frågor handlar om behovet av en
pågående kunskapsutveckling inom disciplinen, om hur vi bedömer att
samhällets behov ser ut och vilka områden som utifrån detta skall utforskas.
Om man vill fokusera förändring och samhällsrelevans följer ett framåtriktat
perspektiv. Den forskning som skall ge ledning för viljestyrda förändringar
och ta hänsyn till kommande generationers intressen måste ha ett
framtidsperspektiv. Detta förutsätter i sin tur ett historiskt perspektiv. Denna
kunskap krävs för att förstå vilka möjligheter och vilket utrymme som finns
för samhällsförändringar.

Forskningsorganisationen

För Kristdemokraterna är det viktigt att uppnå det övergripande målet
med forskningen. För att nå det krävs en funktionell och effektiv
organisation och en strategi vid urval och fördelning av medel. En sådan
måste få växa fram utifrån en värdeförankrad forskningspolitik. Den
nuvarande forskningens organisation är otydlig. Olika myndigheter och
styrelser fördelar medel ur olika penningströmmar. Detta är ingen idealisk
lösning. Orimligt mycket tid går åt till att söka medel. I stället bör
strukturen präglas av ordning och reda som leder till tydlighet.
Kristdemokraterna anser att varje lärosäte med forskning inom ett
vetenskapsområde ska ha tillräckliga basresurser för att kvaliteten på
forskning och forskarutbildning ska kunna säkerställas. Lärosätena
fördelar sedan pengarna mellan forskare som sökt sig dit. Varje lärosäte
kan ha egna ansvarsområden. På det sättet kan fördjupad kvalitet erhållas
utan att bredden förloras. Varje universitet och högskola kan också utöka
sina resurser genom pengar från forskningsråd, sektorsorgan och andra
forskningsfinansiärer, t ex näringslivet.

Det är viktigt att varje forskningsinstitution sprider kunskap om sin
forskning till grundutbildningen. Inte minst för forskarnas egen utveckling är
det viktigt att grundutbildningen får del av kunskaper vid varje
forskningsinstitution. För att åstadkomma att studenten kommer närmare
forskningsprocessen och sitt ämnes forskningsfront anser vi att lektorernas
och professorernas möjlighet att bedriva egen forskning måste förbättras,
samtidigt som deras pedagogiska kunskaper behöver utvecklas.

Inom varje forskningsområde behövs de olika perspektiv som kvinnor och
män står för. Därför är det viktigt att genusperspektivet lyfts som en naturlig
del vid varje forskningsinstitution. Det ska inte isoleras till verksamhet på
några få lärosäten. Fortfarande är det en sned fördelning mellan män och
kvinnor i forskarsamhället. Det behöver utredas vilka hinder som fortfarande
omöjliggör för kvinnor att verka på lika villkor. Universitet och högskolor
måste anpassas till kvinnors speciella villkor när det gäller att förena
familjebildning och yrkeskarriär.

Kristdemokraterna är kritiska till de delar i reformen som gör det svårt att
bedriva forskningsstudier på deltid. Det försvårar inte enbart för t ex läkare
och adjunkter som har ambition att disputera, utan också för dem som bildat
familj och vill förena föräldraskap med forskarstudier. Det är just i den ålder
då man vanligen bildar familj som forskarstudier påbörjas.

Förutsättningarna för att bedriva studier måste vara goda för att attrahera
nya grupper. Anställning som doktorand är en bra finansieringsform. Den ger
trygga villkor och bra möjlighet att fullfölja studierna och bidrar därmed till
en ökad rekrytering. Men en framgångsrik forskarutbildning handlar också
om goda handledarrelationer och kreativa, självständiga forskningsmiljöer.
Det handlar om hur man nyttjar doktorander som lärarresurser, om den
postdoktorala situationen och jämställdhetsarbetet.

Vi anser också att jämställdhetslagstiftningen ska återspeglas i
högskoleförordningen. Vidare anser vi att femårsgränsen för
forskningsassistenter ska tas bort. I dagsläget måste tjänst erhållas inom fem
år efter disputation. En sådan regel minskar möjligheten för forskare att t.ex.
ta föräldraledigt, att söka internationellt projektarbete eller att ta annan
tillfällig tjänst. Många nyblivna föräldrar och särskilt kvinnor hindras genom
denna regel från att komma vidare i den akademiska karriären. Det behövs en
variation av olika typer av tjänster inom forskning och utbildning.

Forskningen ska komma samhället till del

Samhällsmedborgarna investerar via skatten sina medel i forskningen.
Stora neddragningar har genomförts på viktiga områden de senaste åren. I
ett sådant skeende är det särskilt viktigt att medborgarna vet vart pengarna
går och hur de används. Statliga bidrag och fondmedel garanterar
tryckning av vetenskapliga forskningsresultat för att dessa sedan ska
kunna ingå i den vetenskapliga debatten. Forskningsresultaten är ofta
svårtillgängliga för icke-experter. Det vore angeläget att utveckla
möjligheter att popularisera forskningsresultaten. För det behövs en
personell och materiell satsning som en del av verksamheten vid
forskningsinstitutionerna. Resultaten av forskning är inte enbart en
produkt som ska framställas. De ska också komma till nytta. Att t ex göra
kunskap om teknik tillgänglig för människor öppnar möjligheter för
folkligt deltagande i diskussion och beslut i ett komplicerat tekniskt
samhälle. De flesta forskningsrapporter är skrivna så att de inte är
tillgängliga för den oinsatte. En bättre information relaterad till olika
målgrupper beroende på innehåll vore ett sätt att göra forskningsresultaten
mer tillgängliga och därmed förbättra kommunikationen mellan forskare
och övriga medborgare.

Forskarna producerar kunskap som är till nytta för dagens och
morgondagens samhälle. Kunskapen i sig bör kunna göras förståelig för
medborgaren som ovan sagts. Men forskaren har också olika bilder av vad
resultaten kan betyda för samhällets framtida utveckling. Det är därför av stor
vikt att forskarna presenterar den framtida utveckling de ser i t.ex. tänkbara
scenarier. Det gör det lättare för politiker och andra beslutsfattare att förstå
konsekvenserna av olika beslut. Därmed kan de bli underlag för den
demokratiska processen.

Internationellt samarbete

Det internationella samarbetet får aldrig förringas. Det är en nödvändighet
för att komma vidare i kunskapsutvecklingen. I ett kunskapsintensivt
samhälle handlar det också för forskare om att ha tillgång till all
nödvändig information för att kunna använda den i det kunskapsbygge
som forskning innebär. Därför är det av stor vikt att forskare får möjlighet
att vistas i internationella forskningsmiljöer. Det är statens uppgift att ge
förutsättningar för detta. Den EU-baserade forskningen är viktig att slå
vakt om.

Med lärosätet som utgångspunkt

Inledningsvis ställdes en fråga om effektiviteten och kvaliteten i svensk
forskning. Vi menar att den toppstyrning av forskningen som sker med
den nya organisationen hotar den fria grundforskningen. Vi har i
motionen valt att bemöta regeringens proposition med våra synpunkter på
några inriktningar som propositionen har. Vi har avstyrkt propositionen
om den nya forskningsorganisationen, prop. 1999/2000:8, och haft
synpunkter på hur vi anser att forskningen skall organiseras. I vår motion
angav vi Kristdemokraternas syn på grunderna för en bättre organisering
för att uppnå en bättre forskning.

Vår organisation för finansiering bygger därför på och tar sin utgångspunkt
just i fakultetsanslagen. Den fria, ämnesdisciplinära nyfikenhetsforskningen
skall garanteras. Det är när man lagt fast principerna för hur resurserna för
basorganisationen och kostnaderna för den ämnesdisciplinära forskningen
skall tillgodoses som man kan komplettera organisationsstrukturen med
forskningsråd etc.

Vi menar att det i huvudsak är fakultetsanslag som skall finansiera
grundforskningen. Tillräckliga basresurser skall således gå direkt till
lärosätena och varje lärosäte skall själv ansvara för fördelningen. Det är
således i princip bara den tvärvetenskapliga och nyttoinriktade forskningen
som skall finansieras via forskningsråden. Konkurrensen tycks vara en
genomgående princip för regeringen. Vilket värde det har att söka
forskningsmedel i nationell konkurrens i stället för att söka medel lokalt, är
en
fråga. Kristdemokraterna menar att det är viktigt att det finns en balans
mellan konkurrens och trygg basfinansiering där forskning kan utföras under
trygga förhållanden på ett lärosäte. Den nya rådsstrukturen lutar alltför
mycket åt en ogenomtänkt konkurrenssituation. Konkurrens måste nämligen
vara sammankopplad med pluralism för att vara kvalitetshöjande i vid
mening. Nu tycks regeringen vilja ha både konkurrens och större och färre
organ. I realiteten är det, trots att forskare har flest platser i
Vetenskapsrådet,
risk för att forskningen kommer att styras av regeringen genom den rad av
anvisningar som rådets ledamöter fått.

Stockholm den 4 oktober 2000

Yvonne Andersson (kd)

Inger Davidson (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Fanny Rizell (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Dan Kihlström (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Magda Ayoub (kd)

Maria Larsson (kd)