med anledning av prop. 2000/01:49 Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin

Motion 2000/01:U8 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om europeisk och transatlantisk försvarsmateriell samverkan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fortsatt restriktiv syn på export av svensk försvarsmateriel.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hantering av tillstånd till försvarsmaterielexport, där svenska
produkter ingår till väsentlig del.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen tar initiativ till att förmå främst medlemsstaterna
inom EU att bedriva en mer restriktiv försvarsmaterielexportpolitik.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom ramavtalet tar initiativ till att förmå de
deltagande staterna att bedriva en mer restriktiv
försvarsmaterielexportpolitik.

Motivering

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa sedan det kalla
krigets slut och en rad aviserade omfattande reduktioner och
omstruktureringar av Europas försvarsmakter har lett till en
kraftigt minskad marknad för försvarsmateriel. Detta har
givetvis lett till stora påfrestningar för särskilt europeisk
försvarsmaterielindustri. I grunden kan denna utveckling
bara hälsas med tillfredsställelse. Minskad efterfrågan på
vapen är alltid önskvärd och bör därför understödjas.

Svensk försvarsmaterielförsörjning har under lång tid haft stor
säkerhetspolitisk betydelse sedd bl a mot den svenska militära alliansfriheten.
I rådande utveckling främst i Europa är det naturligt att förändringarna leder
till ett ökat försvarsindustriellt samarbete med andra demokratiska stater i
Norden, i övriga Europa och med USA i syfte att trygga nödvändig
försörjning med försvarsmateriel, utan att därför öka efterfrågan.

Försvarsmateriell
samverkan

Under årtionden har den helt dominerade delen av
materielen till det svenska försvaret levererats från inhemsk
industri. Ingen annan icke stormakt har som Sverige haft en
egen utveckling och produktion av vapensystem och stödsy-
stem inom ett brett spektrum. Det har gällt flygplan, ubåtar
och ytfartyg, torpeder, luftvärnssystem, artillerisystem,
pansarvärnsvapen, bandvagnar, pansrade fordon, radar,
ledningssystem, motmedelssystem, signalsystem,
ammunition, utbildningshjälpmedel etcetera.

Denna inhemska materielutveckling har givit flera fördelar. Vi har fått
skräddarsydd materiel som tillgodosett just de behov som svensk terräng, våra
kustförhållanden, våra räckviddskrav och vårt värnpliktssystem har. Det har
gjort att materielen inte bara haft hög kvalitet utan också ofta varit billigare
än
inköp utifrån genom att utländska alternativ inrymt kapacitet vi inte haft
behov av.

Det är dock uppenbart att denna tid, då svenskt försvar var tillräcklig som
underlag för en allsidig inhemsk försvarsindustri, är ute. Det svenska
försvaret kommer i framtiden att köpa allt mindre serier av olika materielslag
än tidigare, samtidigt som möjligheterna till uppgradering av elektronik m.m.
gör att livslängden för olika vapenbärare och vapensystem tenderar att bli
längre. Med färre enheter och längre mellanrum mellan nybeställningar blir
det allt svårare att basera utveckling och produktion på huvudsakligen
svenska behov.

Men kanske ännu viktigare är att också i betydligt större nationer tvingas
försvarsindustrin till strukturförändringar. I USA har på bara några år antalet
stora försvarsindustrier minskat kraftigt till följd av fusioner och uppköp. Det
har givit några jätteföretag med väldiga utvecklingsresurser, och det kommer
med stor sannolikhet att leda till att det amerikanska teknologiska försprånget
inom flera viktiga teknikområden för försvarsmateriel blir än mer markerat.

I Europa har motsvarande omstruktureringar varit betydligt svårare att
genomföra, väsentligen därför att nationella ambitioner varit hinder mot
fusioner över nationsgränser. På senare tid har dock några stora affärer
genomförts.

Den svenska försvarsindustrin håller på att omstruktureras från att ha varit
i huvudsak nationell till att i hög utsträckning bli del av en europeisk
industri.
Denna omstrukturering måste bejakas. Det får dock inte stå i motsatsställning
till att svensk försvarsindustri på egen hand också framgent kan finna
samarbetspartner inom amerikansk försvarsindustri. Ett exempel på detta är,
när det amerikanska företaget United Defense nyligen förvärvade Bofors
Weapon Systems AB. Alternativet till europeisk och/eller transatlantisk
samverkan är för Sveriges del således inte inhemsk försvarsindustri utan
snarare ingen försvarsindustri alls. Folkpartiet liberalerna välkomnar därför
det samarbete som nu etableras med föreliggande ramavtal.

Däremot har Folkpartiet liberalerna sedan det försvarspolitiska beslutet
hösten 1996 hävdat att ett ökat internationellt försvarsmateriellt samarbete,
som t ex det svenska medlemskapet i WEAG från hösten 2000, är av stor
säkerhets- och utrikespolitisk vikt och därför inte bort ske genom stegvisa
förändringar utan att de långsiktiga konsekvenserna kartlagts. Den samlade
översyn av detta och villkoren därför som vi begärt har inte gjorts eller på ett
tillfredsställande sätt redovisats av regeringen. Det ger lätt intryck av att
vara
ytterligare ett känsligt fält av vår internationella samverkan, som regeringen
hellre smyger fram.

Försvarsmaterielexport

Sedan det kalla krigets slut har den internationella
marknaden för krigsmateriel minskat påtagligt. Det är i
huvudsak i Mellersta Östern och Gulfområdet samt i Ost-
och Sydostasien, som utvecklingen inte följt denna trend. I
Sydostasien skedde dock en kraftig nedgång åtminstone
temporärt som en följd av den ekonomiska krisen hösten
1997. Vissa tecken tyder dock på att nedgången hejdats i
USA och Europa mot bakgrund av erfarenheterna från
Kosovokriget våren 1999. Även uppbyggnaden av en
europeisk krishanteringsförmåga kan komma att leda till
betydande försvarsmateriella investeringar i Europa.

Det är å ena sidan en självklar rätt för varje stat att kunna försvara sig. För
att detta ska vara möjligt står valet mellan egen försvarsmateriell tillverkning
eller att importera. Det är därför fullt rimligt att svensk försvarsindustri kan
sälja till andra länder. Å andra sidan är det en förutsättning att detta inte
bidrar till att öka risken för väpnade konflikter eller att försvarsmatriel
används för inhemskt förtryck. Det är bakgrunden till den restriktiva svenska
synen på krigsmaterielexport. Folkpartiet liberalerna anser att riktlinjerna för
svensk krigsmaterielexport bör lagfästas. Folkpartiet liberalerna välkomnar
också den av EU antagna Code of Conduct för krigsmaterielexport.

Det är ingen obefogad misstanke att den totalt minskade efterfrågan på
försvarsmateriel kan leda till en frestelse att tänja på restriktiva regler och
kriterier för exporttillstånd. Om man som Folkpartiet anser att demokrati är en
viktig, om än inte tillräcklig, förutsättning för att export ska kunna beviljas
till
ett bestämt land, så innebär självfallet det faktum att alltfler stater genomgår
en demokratisering, att den potentiella listan över möjliga exportländer ökar.
Det finns dock anledning att vara observant på att listan kan komma att tänjas
ut med även andra stater. Den misstanken finns även vid hanteringen av
exporttillstånd i Sverige.

Folkpartiet liberalerna anser att de svenska mycket restriktiva reglerna och
kriterierna ska gälla även inom ramen för det nu ingångna ramavtalet. De bör
gälla alla exportprojekt, där svenska komponenter till väsentlig del ingår. Det
är därför en viktig del i tillståndsgivningen att den svenska
exportkontrollnämnden alltid ges möjlighet att komma in så tidigt i
hanteringen av ärenden med svenska komponenter, att den kan få ett reellt
inflytande över bl a den länderlista, som upprättas i enlighet med artikel 13 i
ramavtalet. Det gäller särskilt som ramavtalet föreskriver att ett land på
listan
bara kan tas bort vid mycket allvarligt försvårande omständigheter.

I artikel 13 föreskrivs enhällighet vid beslut inom ramen för ramavtalet.
Mot bakgrund av de erfarenheter som föreligger av den nuvarande svenska
regeringens sätt att delta i liknande internationellt samarbete, finns det dock
anledning att befara att i valet mellan att få delta i ekonomiskt betydelsefulla
projekt och att kanske ensamt vidhålla en mer restriktiv svensk syn kan
regeringen komma att drivas mot en allt mindre restriktiv hållning.

Det gör också att största möjliga öppenhet om gjorda affärer måste
eftersträvas både vad avser årlig svensk statistik som också redovisar när
svenska delkomponenter ingår och de landlistor som fastställts.

Sverige bör inom ramen för ramatalets samarbete verka för att övriga
deltagande stater ansluter sig till en så restriktiv hållning som möjligt i
överensstämmelse med de svenska reglerna och kriterierna. Sverige bör också
verka för detta gentemot främst medlemsstaterna i EU.

Stockholm den 8 februari 2001

Runar Patriksson (fp)

Eva Flyborg (fp)