med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer

Motion 2000/01:Ju14 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av en fungerande rättsstat för att bistå brottsoffer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av tillräckliga resurser för rättsväsendets brotts-
offerbemötande.

2 Inledning - regeringens strategi

Regeringens proposition, 2000/01:79 Stöd till brottsoffer, innehåller en
rad förslag till olika åtgärder för att förstärka samhällets stöd till de
människor som drabbats av brottsliga angrepp eller som riskerar att
utsättas för brott. I propositionen behandlas de förslag som presenterades i
Brottsofferutredningens betänkande, Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör
göras? (SOU 1998:40), men som ännu inte har behandlats av riksdagen.

Skydd och stöd för människor som drabbats av brottsliga angrepp på sin
person eller egendom har sedan den borgerliga regeringsperioden stått i fokus
för en rad åtgärder. Detta arbete har varit nödvändigt och inneburit förbättrade
villkor för brottsoffren. Vi välkomnar därför regeringens fortsatta arbete med
att utveckla vissa av samhällets insatser för brottsoffren. Utan en i sin helhet
fungerande rättstrygghet räcker dock inte regeringens förslag för att
brottsoffren skall erbjudas den upprättelse som bör känneteckna ett utvecklat
samhälle.

Vi stöder regeringens ambitioner att på olika sätt stärka kunskaperna om
brottsofferfrågor inom rättsväsendet och andra berörda myndigheter. Med
små medel är det ofta möjligt att förbättra det enskilda brottsoffrets
situation.
Utbildningsinsatser och handlingsplaner för hur brottsoffer skall bemötas
korrekt och hänsynsfullt bör därför vara självklara delar i myndigheternas
fortlöpande verksamhet. De olika utbildningsvägarna för rättsväsendets
aktörer bör även innehålla moment som syftar till att ge kunskap om
brottsoffers upplevelser av kontakter med myndigheter i samband med
brottsutredningar.

Ett hänsynsfullt bemötande av brottsoffer handlar i mångt och mycket om
att vara medmänniska och lyhörd för de specifika behoven hos varje enskilt
brottsoffer. Det är därför inte alltid självklart att det är just kunskapsbrist
som
utgör det största problemet. Det kan, enligt vår uppfattning, på goda grunder
antas att den resursbrist som rättsväsendet dragits med under de senaste fem
sex åren i lika hög grad bidragit till brister i myndigheternas
brottsofferbemötande. I en miljö där personalen arbetar under stark press
skapas knappast goda förutsättningar för ett gott omhändertagande av
brottsoffer.

I brist på resurser för det nödvändiga tvingas regeringen fokusera på
åtgärder som saknar direkt anknytning till den traditionellt rättsvårdande
verksamheten. Många av de allra mest centrala delarna av samhällets insatser
för brottsoffer - den låga uppklarandeprocenten, de många påföljderna som
inte verkställs, straffnivåerna, skyddet mot återfallsbrottslingarna, antalet
poliser och polisväsendets förmåga att klara av sina grundläggande uppgifter
- tas överhuvudtaget inte upp av regeringen i propositionen, samtidigt som
mer perifera delar får stort utrymme.

Rättsprocessen och den brottsutredande verksamheten i sig utgör de
viktigaste samhällsinsatserna för brottsoffren. Att utreda ett brott, gripa och
lagföra gärningsmannen och möjliggöra en skadeståndstalan för målsäganden
är fortfarande rättsstatens första och viktigaste skyldighet gentemot
brottsoffren. Att rättssystemet leder fram till domar som upplevs som rättvisa
och att utdömda straff verkställs på ett sätt som inte ytterligare hotar eller
förvärrar situationen för brottsoffren har också stor betydelse för
brottsoffrens
situation.

Det är i oförmågan att återupprätta Sverige som en rättsstat som regeringen
överger landets brottsoffer.

Trygghet för brottsoffren förutsätter att polisen snabbt kan rycka ut och
vara på plats strax efter att ett brott har begåtts, samt att anmälningar
behandlas så att både offret och anhöriga känner att någon bryr sig.
Brottsoffer som inte får sina brottsanmälningar utredda på grund av polisbrist
blir inte hjälpta av insatser längre fram i rättsprocessen.

Regeringen visar i propositionen upp en olycklig benägenhet att anlägga
ett myndighetsperspektiv på frågor som i allt väsentligt är individuella och
starkt beroende av egenskaper hos den enskilde. Problemen inom och mellan
myndigheter är ständigt närvarande i propositionen, medan brottsoffers
behov, problem och krav på myndigheterna hamnat i bakgrunden.

Det civila samhällets insatser - där familjen, vänner och grannar, kyrkan
och andra religiösa samfund ingår - är överhuvudtaget inte berört.

Det överdrivna myndighetsperspektivet blir särskilt tydligt i redogörelsen
av samarbetsförsöken - Örebroprojektet och Länsassistentprojektet. De två
parallella projekten har utvärderats men ingenstans framgår det hur dessa
projekt påverkat brottsoffrens situation. Vad gäller länsassistentprojektet
framgår det av utvärderingen att brottsofferjourerna, stödpersonerna,
myndigheter och medierna dragit nytta av projektet. Men huruvida
brottsoffrens behov i högre grad blivit tillgodosedda framgår inte.

3 Brottsofferbegreppet

Regeringen har i propositionen valt att skilja mellan begreppet brottsoffer
och begreppet målsägande. Målsägande är den i lagstiftningen använda
benämningen mot den mot vilket brott har blivit begånget eller som har
blivit förnärmad av brottet eller lidit skada (20 kap 8 § rättegångsbalken).
Brottsoffer är inte ett lika klart definierat begrepp.

En ofta bortglömd grupp brottsoffer är barnen. Det kan vara en följd av att
de i lagens mening inte lika tydligt är målsägande i olika processer. De blir
dock ofta ofrivilliga offer till brottsliga gärningar. Flera brottsofferjourer
vittnar om hur barn far illa under domstolsprocesser som ännu ej är avgjorda.
Deras behov av hjälp tillgodoses inte eftersom skuldfrågan ännu ej är
slutgiltigt utredd. Det finns en rad andra exempel på att barnen inte
uppmärksammats tillräckligt som brottsoffer.

Brottsoffer får dock inte betraktas som en enhetlig grupp med förutsatta
likartade behov av insatser och stöd från samhällets sida. Olika brott har olika
verkningar. Brottets karaktär, personliga egenskaper hos brottsoffret och
gärningsmannen, samt relationen dem emellan, gör det svårt att tala om
brottsoffer som en grupp av människor.

Vad som förenar de flesta brottsoffer är dock en vilja att brotten utreds och
att gärningsmannen grips och lagförs. De rättsvårdande myndigheternas
kärnverksamheter är alltså i allra högsta grad att beteckna som åtgärder
ägnade att stödja och återupprätta brottsoffer. Några särskilda områden är här
av särskild betydelse ur ett brottsofferperspektiv.

3.1 Uppklarandeprocent

Regeringen framhåller i propositionen att det framförts önskemål från
olika håll om att polisorganisationen borde inrätta särskilda
brottsofferenheter. Enligt vår uppfattning är polisorganisationen en
brottsofferenhet i sig själv och frågor om brottsoffer måste självklart
utgöra en integrerad del i löpande polisverksamhet.

De åtgärder som sätts in för att rent generellt förbättra polisens service och
tillgänglighet utgör därför väsentliga förbättringar även ur ett brottsofferper-
spektiv. De kärnuppgifter som polisen har att utföra har i dag allvarliga
brister. Ett exempel är uppklarandeprocenten som för tillfället ligger runt 27
procent vad gäller samtliga brottstyper. Många av de vanligaste
brottsanmälningarna slutar dock betydligt mer sällan med att en gärningsman
kan knytas till brottet och lagföras. Av landets inbrottsstölder är det till
exempel inte mer än 6 procent som klaras upp av polisen.

3.2 Handläggningstider

Polisens ärendebalanser avseende outredda brott är oacceptabla.
Situationen vid vissa polisdistrikt har föranlett JO att ifrågasätta om
polisen i dag kan sägas leva upp till lagens krav på skyndsammast. För
brottsoffren som ser sina brottsanmälningar läggas på hög utgör de långa
handläggningstiderna en betydande olägenhet.

I de allra flesta fall ställer ett brottsoffer inte några andra krav på polisen
än att brottet utreds inom skälig tid. Det är därför rimligt att regeringen
sätter
in snabba insatser för att stärka polisens förmåga att klara de grundläggande
uppgifterna. Den beredning som tillsattes av regeringen den 7 december 2000
har alltså en viktig uppgift att fylla, men det kan redan nu konstateras att den
låga polisnumerären och resursbristen inom polisväsendet är en starkt
bidragande orsak till de långa handläggningstiderna.

3.3 Vittnesstöd och straffet för övergrepp i rättssak

Samstämmiga uppgifter från aktörer inom rättsväsendet vittnar om att
förekomsten av hot och våld mot vittnen ökat markant. Mycket tyder
också på att våldet och hoten fått en allvarligare karaktär, och att det vid
flera fall leder till att den hotade inte vågar ställa upp som vittne. Det
måste anses som ett ytterst allvarligt hot mot rättsstaten om dessa hot om
våld och utförda våldsdåd fortsätter att öka.

Verksamheten med vittnesstöd är därför välkommet och bör intensifieras.
Men ett program att ge stöd till vittnen vid tingsrätter och övriga domstolar
löser inte problemet med vittnen som skräms till tystnad redan innan ärendet
gått så långt att det skall tas upp vid huvudförhandling.

Samhället måste med kraft bemöta de personer som genom våld eller hot
om våld hindrar att rättegångar kommer till stånd. Vittnens särskilda
betydelse för ett fungerande rättssystem avspeglas inte i den gällande
straffskalan för övergrepp i rättssak.

Vi har tidigare framhållit att straffvärdet för övergrepp i rättssak bör vara
lika högt som straffvärdet för mened och vid riksmötet 1999/2000 beslutade
riksdagen att ge regeringen i uppdrag att återkomma med en lagändring med
denna innebörd.

Ett år har snart gått och regeringen har ännu inte återkommit i enlighet
med riksdagens beslut. Det är förvånande att regeringen under ett riksmöte
inte hinner färdigställa ett lagstiftningsärende av förhållandevis enkel natur.
Ett förslag till lagändring i enlighet med riksdagens beslut borde kunna läggas
fram inom den närmaste framtiden. Vi vill här understryka vikten av att
regeringen inte dröjer med att lägga fram de förslag till lagstiftning som
riksdagen beslutat om.

4 Brottsofferfonden

Brottsofferfonden utgör en viktig resurs för brottsoffren och de ideella
föreningarna som arbetar med brottsofferfrågor. Under den borgerliga
regeringen inrättades Brottsofferfonden med det uttalade syftet att
förbättra brottsoffrens situation.

Moderata Samlingspartiet har sedan länge föreslagit att fångarna genom
ett 20-procentigt avdrag på arbetsersättningen ytterligare skall bidra till
finansieringen av Brottsofferfonden. Avdraget skall som tidigare framgå av
fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull
pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde regelbundet
påminns om att han betalar till brottsofferfonden. Förbudet mot utmätning av
den intagnes arbetsersättning, i 45 § lagen (1974:03) om kriminalvården i
anstalt bör därför upphävas så att ytterligare medel görs tillgängliga för
brottsofferfonden. Enligt vår uppfattning skulle ett avskaffande av förbudet
inte bara stämma bättre överens med den allmänna rättskänslan än vad den
nuvarande ordningen gör, utan också kunna bidra till en ytterligare
förstärkning av kvinnojourer och andra verksamheter som i dag erhåller stöd
från brottsofferfonden. Brottsoffren får härigenom både en indirekt
upprättelse samtidigt som ytterligare resurser görs tillgängliga för
brottsofferinsatser.

5 Socialtjänsten och brottsoffren

Samhällets specifikt brottsofferstödjande insatser skall främst ske inom
ramen för de rättsvårdande myndigheternas verksamhet, och självklart när
brottets skadeverkningar så kräver, från hälso- och sjukvården. Behov av
insatser från socialtjänsten får antas uppkomma främst när offrets
livssituation även i övrigt påkallar stöd i enlighet med socialtjänstlagen
(en långt ifrån ovanlig situation i och för sig). Socialtjänstens betydelse
vad gäller brottsofferinsatser måste därför ses som begränsad.

Enligt socialtjänstlagens portalparagraf skall kommunernas socialtjänster
främja människors ekonomiska och sociala trygghet. Insatser skall vidare ske
under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala
situation. Som framhållits av Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet
innefattar kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen även att tillse
brottsoffers eventuella behov av sociala stödåtgärder.

Vi framförde redan i samband med införandet av bestämmelsen i 8 § a
socialtjänstlagen att socialtjänstens ansvar att stödja och hjälpa brottsoffer
inte är begränsat till misshandlade kvinnor, utan även brottsoffer i allmänhet.
Att socialtjänstens ansvar för alla brottsoffer nu kommer till klart uttryck får
därför anses vara välkommet.

Socialtjänstens ansvar, både vad gäller manliga och kvinnliga brottsoffer,
är dock till största delen beroende av andra faktorer än själva brottet. Brotts-
offer kan inte, som framhålls ovan, ses som en enhetlig kategori människor.
Behovet av stödinsatser varierar och skiljer sig åt, även bland de personer
som utsatts för likartad brottslighet.

Brottsoffers behov av insatser från socialtjänsten kan därför inte generellt
sägas följa av det brottsliga angreppet, utan är beroende av den sociala
situationen i övrigt.

Konsekvenser av brott varierar. Det är naturligt att de flesta brottsoffer
främst söker stöd från familj och andra personer i omedelbar närhet när
händelserna kring brottet skall bearbetas.

Det får därför antas att det främst är i situationer där det brottsliga
angreppet utförts av någon i den närmaste kretsen, eller när ett socialt nätverk
helt saknas, som det på grund av brottet uppstår behov av insatser från
socialtjänsterna. Den nu föreslagna lagstiftningen bör därför inte ses som en
utvidgning av socialtjänsternas ansvar.

6 Kvinnor utsatta för våldsbrott

I socialtjänstlagen har kvinnor som brottsoffer fått en tydligare rätt till
stöd från socialtjänsten.

Under 1990-talet har vi haft en kraftig ökning av anmälda våldsbrott mot
kvinnor. Det överlägset bästa sättet att förhindra våld mot kvinnor i framtiden
är att små pojkar tidigt får lära sig att av egen vilja ta avstånd från våld.
Ett
tungt ansvar vilar därför på familjerna. Som vi så ofta anfört bör frågan om
föräldrars och andra vårdnadshavares roll som fostrare och normöverförare
bli föremål för en bred lagöversyn. Socialtjänsten och rättsväsendets
möjligheter att ersätta familjens roll som brottsförebyggare är ytterst
begränsad.

När det gäller kvinnor som utsätts för våldsbrott är det dessutom ofta fler
personer som drabbas svårt. I två tredjedelar av fallen är barn indirekt eller
direkt också utsatta för skadeverkningarna av våldsbrotten, vilket får anses
vara en försvårande omständighet som ytterligare talar för att våld mot
kvinnor skall bemötas med särskilda insatser.

7 Skärpt lagstiftning

Vi måste ha ett starkt rättsväsende med kunskap om brottsoffrens behov
av stöd och hjälp. Polis och åklagare har under den senaste tiden
prioriterat våld och hot mot kvinnor. Men myndigheter är beroende av
fungerande lagstiftning. Det är väsentligt att lagstiftningen är effektiv och
att den tillämpas på ett riktigt och rättssäkert sätt för att ge oskyldiga
medborgare största möjliga skydd mot brottsbenägna individer. Bland
annat när det gäller brott mot besöksförbud finns fortfarande behov av
förstärkningar.

Den som i dag bryter mot ett besöksförbud döms till böter eller fängelse i
högst ett år. I ringa fall utdöms inget straff. Vi anser att straff skall kunna
dömas ut även för det ringa fallet och att straffmaximum för normalfallet skall
höjas till fängelse i två år.

Ett besöksförbud skall enligt vår uppfattning kunna kombineras med
elektronisk övervakning. Härigenom tydliggörs att det är mannens
rörelsefrihet som skall begränsas, inte kvinnans. Det finns en väl fungerande
teknik att använda vilket innebär att det inte finns några praktiska hinder mot
att inleda en försöksverksamhet.

Regeringen säger sig utreda de rättsliga förutsättningarna och att arbetet
med det pågår inom Justitiedepartementet. Det bör understrykas att
utredningsarbetet brådskar. Som regeringen framhåller har en rad tragiska
händelser inträffat som talar för att skyddet mot hotade kvinnor måste
förstärkas. Särskilt märkliga framstår regeringens prioriteringar när den
nyligen presenterade ett förslag om att låta långtidsdömda fångar få avtjäna
en del av straffet utanför anstalt med elektronisk intensiv övervakning.

Våldsbrottslingars möjlighet till permission och frigång bör vidare
inskränkas ytterligare. Kvinnornas skyddsintresse skall alltid väga tyngre än
gärningsmannens intresse av att få permission. Även om praxis skärpts upp
den senaste tiden kvarstår fortfarande behovet av en generell översyn av
kriminalvårdslagens permissionsregler i syfte att stärka medborgarnas skydd
mot grova brottslingar.

Skyddet för förföljda personer kan förbättras genom att en skärpning av
sekretesskyddet för uppgifter om namn, personnummer, adress eller andra
uppgifter som registreras inom folkbokföringen. I avvägningen mellan
skyddade personers intresse av största möjliga skydd och t.ex. myndigheters
intresse av att ta del av dessa uppgifter, är det vår uppfattning att intresset
av
att skydda hotade personers adressuppgifter alltid måste väga tyngst.

Förföljda personers möjligheter att få en ansökan om fingerade
personuppgifter prövad av domstol bör utvidgas. Om det enligt polisen inte är
sannolikt att tingsrätten kommer att bifalla en ansökan så skall ansökan i dag
avslås. Vi menar att den förföljde måste kunna få sin sak prövad av domstol i
fler fall än i dag.

Vittnesplikten gäller även för hotade och förföljda kvinnor men i dag finns
ingen möjlighet till ekonomisk kompensation för de kostnader som kan
uppstå för ett vittne med skyddad identitet. Vittnet kan t.ex. bli tvingat att
ändra sitt levnadssätt, flytta eller byta arbete. Det vore orimligt om
vittnesplikten skulle innebära att personen tvingades bära sådana kostnader
själv. Vi anser att frågan om att införa en särskild form av ekonomisk
ersättning bör utredas för dessa förföljda kvinnor.

Stockholm den 2 april 2001

Fredrik Reinfeldt (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Anita Sidén (m)

Cecilia Magnusson (m)

Karin Enström (m)

Lars Björkman (m)