med anledning av prop. 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

Motion 2001/02:Fö6 av Åke Carnerö m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att man mycket noggrant analyserar vilka kompetenser som bör behållas för att kunna vidmakthålla en trovärdig grundläggande försvarsförmåga.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målmedvetet stimulera och stödja de frivilliga försvarsorganisationerna samt dra nytta av dessa i samhällsarbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beredskapsansvariga instanser noga prövar möjligheterna att ta frivilliga i anspråk vid svåra påfrestningar på samhället.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att direkt under regeringen skapa en operativt ansvarig chef som operativt leder skarpa insatser med militära insatsstyrkor och där militärledningen blir en rådgivningsfunktion till regeringen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för förbandsproduktionen bör återföras till funktionsvisa kompetenscentrum med produktionsansvariga chefer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att militärdistriktens ledningsansvar måste förtydligas och ha sin grund i hela hotskalan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag till handlingsregler som möjliggör en höjning av försvarsförmågan i anpassningssyfte.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om informationsberedskapens eventuella delning bör prövas i samband med att organisationskommittén behandlar hela den civila delen av totalförsvaret.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den civila planeringsramen bör kunna disponeras för alla de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget motiverar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den civil–militära samverkan inte får urholkas utan måste övas i fredstid så att inte all kunskap och kompetens skjuts till en beredskapshöjning och/eller tillväxtsituation.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en bred samverkan mellan länsstyrelse och militärdistrikt måste innehålla de resurser som krävs för att säkerställa en god krishanteringsförmåga i fred.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydlig redovisning av de nationella skyddsstyrkornas organisation och förmåga.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en redovisning av hur den samlade luftförsvarsförmågan utvecklas.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att industrin bör beredas möjlighet att tidigt vara med i framtagandet av en strategi för materielförsörjningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en redovisning av hur resurserna skall fördelas mellan långsiktiga åtaganden och de som krävs för att säkerställa handlingsfrihet och anpassningsförmåga.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av den försvarsindustriella kompetensen i Regeringskansliet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen snarast bör utarbeta ett förslag till upphandling av ett nationellt radiokommunikationssystem baserat på TETRA-standard.

Inledning

I globaliseringens fotspår blir samhället allt mer sårbart för olika typer av hot, vilket ger nya förutsättningar för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kravet på flexibilitet och handlingsfrihet kommer i fokus.

Det förändrade säkerhetspolitiska läget från det stora angreppshotet till mer svårtolkade och svårförutsägbara kriser utifrån det vidgade säkerhetsbegreppet får nu genomslag genom den beredskap för hantering av kriser utmed hela hotskalan som Kristdemokraterna och fem andra partier ställt sig bakom i Försvarsberedningens rapport Ny struktur för ökad säkerhet – nätverksförsvar och krishantering (Ds 2001:44). Detta innebär inte att samhället går ifrån planläggning mot väpnat angrepp eller invasion till krisplanering i fred utan att Sveriges försvarsplanering får en bredare utgångspunkt.

Som ett grundelement i svensk säkerhetspolitik ingår att kunna möta militära och andra hot samt förebygga och hantera situationer som utan att direkt hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner. Det krävs därför en utvecklad struktur för samordning och gemensam hantering av tvärsektoriella hot. Ett sammanhållet krishanteringssystem baserat på områdesansvaret hos kommun, länsstyrelse och regering kommer att öka samhällets säkerhet och beredskap.

Att skydda sig mot ett kvalificerat och målmedvetet IT-angrepp kräver nationell beredskap. En angripare med goda kunskaper om samhällets vitala datasystem behöver i dag inte mobilisera en hel invasionsarmé för att lamslå ett modernt samhälle. Angrepp på nationens IT-infrastruktur kan skära tvärs igenom hela samhället med hög effekt till en låg kostnad. Samhällets sårbarhet är därför av säkerhetspolitisk betydelse.

Försvarsresurserna måste kunna anpassas för att möta olika typer av angrepp eller andra typer av förändringar som kan ställa nya krav. Strävan måste vara att kunna utnyttja de resurser som samhället satsar för att trygga sin säkerhet så effektivt som möjligt.

Även om det i dag endast finns små anspråk på omedelbar militär förmåga, måste det militära försvarets verksamhet och utveckling präglas av att uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är det yttersta motivet för det militära försvarets existens.

Vid ett hot behöver ett känsligt och högteknologiskt samhälle som Sverige en kvalificerad och modern försvarsmakt som tidigt kan upptäcka och bekämpa motståndare. Vår säkerhet kräver därför även i framtiden ett försvar med god materiell kvalitet, tillräcklig kapacitet i grundorganisationen, förmåga att behålla och inspirera kvalificerad personal samt att bibehålla och utveckla en levande försvarsindustri.

Konsekvenser för totalförsvaret

Regeringen anför att den beslutade avvecklingen och nedprioriteringen av de verksamheter som direkt inriktats mot att förbereda landet för att motstå ett brett upplagt invasionsföretag skall därför skyndsamt fullföljas.

Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad väpnad strid på alla konfliktnivåer. Den grundläggande försvarsförmågan som enligt regeringens bedömning motverkar ett invasionshot under överskådlig tid har de senaste åren urholkats genom den ekonomiska situationen och den allt för snabba nedskärningen av försvaret. Följdverkningarna av detta kan därför få negativa konsekvenser för försvarsplanering, mobiliseringsförberedelser och utbildning av förband och enskilda.

I modern krigföring är det allt mer väsentligt att kunna uppträda integrerat och samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter. Denna förmåga krävs för att vi skall ha beredskap att möta angrepp i samband med kriser som kan utvecklas ur nuvarande omvärldsläge och för att vi skall kunna vidta rimliga och tidsanpassade anpassningsåtgärder i ett längre tidsperspektiv.

Avveckling och nedprioritering är därför i sammanhanget olyckliga uttryck eftersom hela det militära försvaret och stora delar av frivilligförsvaret måste ha väpnad strid som bakgrund för att kunna bedriva en trovärdig operativ och taktisk planering liksom utbildning och övning för krigssituationer, dvs förmåga att kunna försvara Sverige.

För att kunna vidmakthålla en trovärdig grundläggande försvarsförmåga är det nödvändigt att mycket noggrant analysera vilka kompetenser som bör behållas. När ingen eller få har eller har haft den kunskap och färdighet som krävs omöjliggörs en långsiktig anpassning. Den nu rådande situationen med en försvarsmakt med låg verksamhetsnivå som får allt modernare materiel men där officerare och värnpliktiga får allt sämre möjligheter att lära sig använda ny materiel är en ekvation som inte går ihop.

Frivillig försvarsverksamhet

Frivilligförsvaret är en viktig resurs för att stärka samhällets skydd, beredskap och förmåga till krishantering. Samhället kommer att ha svårt att kunna bygga upp ett heltäckande skyddsnät via offentligt finansierade institutioner. Ett frivilligt engagemang är ett värdefullt inslag i samhällets säkerhet och beredskap och bidrar till att bevara försvarets folkförankring. Det är därför viktigt att klargöra vilken roll som frivilligorganisationerna skall ha i framtidens totalförsvar. Frivilligverksamhetens inriktning måste anpassas till de förändringar som sker i totalförsvaret.

För att öka det allmänna säkerhetsmedvetandet i vårt samhälle måste den enskilda människans möjlighet att agera på rätt sätt vid olyckor, katastrofer och störningar i samhällsviktiga infrastruktursystem förbättras. Här har bland annat de frivilliga organisationerna en viktig uppgift. Det är därför angeläget att målmedvetet stimulera och stödja de frivilliga försvarsorganisationerna samt dra nytta av dessa i samhällsarbetet.

Tillströmningen av ungdomar till olika frivilliga försvarsorganisationer skulle sannolikt öka väsentligt om de fick klart för sig vilka viktiga insatser de skulle kunna göra vid olika störningar och kriser i samhället. Det finns också ett stort behov av förebyggande och förberedande insatser som bidrar till att minska såväl sårbarheten i samhället som skadetillfällena och deras omfattning.

Sårbarheten och säkerheten bör därför utvecklas till en angelägenhet inte bara för statliga och kommunala myndigheter utan även för företag, frivilligorganisationer och den enskilda människan. Säkert skulle allmänheten också på ett mer påtagligt sätt få upp ögonen för de olika frivilliga försvarsorganisationerna och deras verksamhet om dessa ges utrymme att visa prov på sin förmåga inom olika områden. Det är därför nödvändigt att beredskapsansvariga instanser noga prövar möjligheterna att ta frivilliga i anspråk vid svåra påfrestningar på samhället.

Med denna inriktning uppnås också en förmåga hos de frivilliga organisationerna att medverka i samhällets grundberedskap när det gäller att möta andra, plötsligt inträffade, fredstida händelser i form av större olyckor, kriser och katastrofer.

Ledningen av det militära försvaret

Propositionen behandlar regeringens, Regeringskansliets och Högkvarterets organisation vid insatser med Försvarsmakten. Förberedelser för ledning under höjd beredskap sker bland annat inom ramen för den s k särskilda planläggningen. Utan att lämna förslag aktualiserar regeringen frågan om hur de organisatoriska relationerna mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet bör utformas för att säkerställa att Regeringskansliets beredningskapacitet och underlagsbehov tillgodoses vid mer krävande insatser med Försvarsmakten i fred. Det kan gälla mer omfattande internationella insatser eller allvarliga kränkningar av territoriell integritet eller påfrestningar på samhället i fred.

Kristdemokraterna anser att en viktig uppgift är att säkerställa att ledningssystemet för de situationer i fred som inte faller under totalförsvarets verksamhet uppfyller de krav som föranleds av att den vidgade säkerhetssynen täcker ett helt spektrum av hot i både fred och krig.

Den militära ledningsstrukturen måste utformas mot bakgrund av att totalförsvarsuppgifterna breddas. Att lämna stöd till samhället vid svåra påfrestningar innebär stora krav på samordning civilt–militärt, särskilt på den lokala och regionala nivån. Den nuvarande myndigheten Försvarsmakten och överbefälhavarens olika roller som operativ chef och förbandsproducent är en viktig fråga i det perspektivet. Kristdemokraterna anser att det behövs en operativ ledning som ska svara för den först nämnda uppgiften. Den ska ha förmåga att ställa uppgifter, avdela resurser och följa utvecklingen så att varje försvarsoperation får bästa möjliga förutsättningar att bli framgångsrik. Det gäller både nationella insatser och deltagande i internationella operationer.

Det militära försvarets ledningssystem bör därför på sikt förändras så att det skapas en operativt ansvarig chef direkt under regeringen som operativt leder skarpa insatser med militära insatsstyrkor och där militärledningen blir en rådgivningsfunktion till regeringen.

Eftersom inriktning och omfattning av förbandsproduktionen är styrd av politiska beslut så borde det vara en viktig princip att kunna utkräva ansvar direkt av dem som i framtiden leder förbandsproduktionen. Det kan inte vara en medlem i en stab utan en chef som har fått sitt uppdrag direkt från regeringen. Ansvaret för förbandsproduktion i framtiden bör inte ligga i en gemensam enhet i ett centralstyrande högkvarter. Kristdemokraterna anser att ansvaret för förbandsproduktionen bör återföras till funktionsvisa kompetenscentrum med produktionsansvariga chefer.

Kristdemokraternas förslag till ledningssystem kan sammanfattas på följande sätt:

• Myndigheten Försvarsmakten, överbefälhavaren och Högkvarteret avvecklas.

• Skapa en operativt ansvarig chef direkt under regeringen som operativt leder skarpa insatser med militära insatsstyrkor.

• Skapa fyra produktionsansvariga chefer direkt under regeringen.

• Gör militärledningen till en rådgivningsfunktion till regeringen.

• Skapa regionala ledningsorgan för insatsledning.

• Skapa taktiska chefer och förbandschefer med ansvar för att leda all verksamhet lokalt.

Ledning på den regionala nivån

Riksdagen har lagt fast grundläggande utgångspunkter för den framtida ledningsorganisationen (bet. 1999/2000:FöU2). Härav framgår bland annat att ledningsbehovet skall utgå från det militära försvarets fyra huvuduppgifter med hänsyn till det vidgade säkerhetsbegreppet och utformas så att det möjliggör en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika delar. Fred, krigsfara och krig skall ledningsmässigt inte längre ses som tydligt åtskilda tillstånd. De principer och mönster som utvecklas i fred för samverkan och samordning skall också bilda grunden för motsvarande verksamheter under höjd beredskap.

En av den regionala nivåns uppgifter ska vara ledning av insatser med beredskapsförband och nationella skyddsstyrkor. Dimensioneringen av ledningsbehoven måste utgå från de nationella skyddsstyrkornas utformning och antal, vilket ännu ej är klarlagt. Inriktningen är att Hemvärnet blir en integrerad och väsentlig del av de nationella skyddsstyrkorna.

Kristdemokraterna anser därför att reella ledningsresurser måste tillföras och militärdistriktens ledningsansvar måste förtydligas och ha sin grund i hela hotskalan. Det är viktigt att ledningsorganisationen övas, prövas och utvecklas så att den kan svara mot både dagens och morgondagens krav.

Geografiskt och befolkningsmässigt är uppdelningen i de fyra militärdistrikten olycklig. De södra länen har ingen naturlig samarbetspartner i nuvarande uppdelning. Det vore därför bättre att skapa en uppdelning i de fyra väderstrecken, dvs. Syd, Väst, Ost och Nord.

Totalförsvarets beredskap och förmåga till anpassning

Anpassning är det sätt på vilket vi hanterar de osäkerheter som finns om den fortsatta utvecklingen. En effektiv anpassningsförmåga grundas bland annat på hög personell kompetens, god materiell kvalitet, tillräcklig produktionskapacitet i grundorganisationen samt resurser för materielförsörjning och en levande inhemsk försvarsindustri.

Diskussionerna om vårt försvar är ofta dagslägefixerade, dvs de rör sig om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av anpassningsproblematiken. En hög, inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgörande betydelse. En kedja bestående av uttydning och tolkning av förvarningssignaler, nödvändiga politiska beslut, planering, igångsättning och resursuppbyggnad får inte brista om en tillväxt skall kunna säkerställas. För sent, för lite och i otakt med den säkerhetspolitiska utvecklingen har nog snarare varit regel än undantag.

För att skapa trovärdighet för anpassningsprincipen måste det finnas en tilltro till att statsmakterna har erforderligt beslutsutrymme. En förändring i den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde kan innebära att Sverige måste vidta anpassningsåtgärder, vilket kräver ett snabbt beslut för att ge så god tid som möjligt för att höja försvarsförmågan. Riksdagen bemyndigar regeringen årligen en kredit om 40 miljarder kronor i Riksgäldskontoret för att säkerställa att en nödvändig beredskapshöjning kan ske i händelse av krig eller krigsfara. Åtgärder som behövs för att höja försvarsförmågan i anpassningssyfte täcks ej av detta bemyndigande.

Kristdemokraterna anser därför att regeringen närmare bör utreda möjligheten att utöka bemyndigandet om beredskapskredit att även gälla åtgärder som behövs för att snabbt höja försvarsförmågan eller alternativt att en särskild anpassningskredit inrättas. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag till handlingsregler som möjliggör en höjning av försvarsförmågan i anpassningssyfte.

En ny planeringsmyndighe

Regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté som skall konkretisera den nya myndighetens uppgifter och samarbetsrelationer till andra organ samt avgränsningar mot andra myndigheter. I en proposition under våren 2002 ska regeringen närmare beskriva det nya planeringssystemet.

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) är central förvaltningsmyndighet och har till uppgift att leda och samordna planläggningen av det psykologiska försvaret, sprida kunskap om säkerhetspolitiken och totalförsvaret. SPF skall också bistå andra myndigheter genom att utarbeta råd och rekommendationer för informationsberedskapen vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Regeringen föreslår att informationsberedskapsfrågorna skall överföras till den nya planeringsmyndigheten med undantag av medieberedskapsfrågor. Samtidigt betonar regeringen att gränsdragningen mellan planeringsmyndighetens uppgifter och övriga myndigheters uppgifter måste vara tydlig. Kristdemokraterna anser därför att frågan om informationsberedskapens eventuella delning bör prövas i samband med att organisationskommittén behandlar hela den civila delen av totalförsvaret.

Det civila försvaret

Terrorattacken den 11 september 2001 i USA visar på ett skrämmande sätt hur sårbart det moderna, öppna samhället är. Händelser av detta slag ställer höga krav på ett modernt krishanteringssystem, som kan fungera såväl i fred som i ofred.

Det mer heltäckande begreppet samhällets säkerhet och beredskap föreslås vara utgångspunkten för att beskriva de förebyggande åtgärder och förberedelser som krävs inför olika typer av allvarliga kriser. Ett sammanhållet krishanteringssystem utifrån en helhetssyn som baseras på områdesansvaret hos kommuner, länsstyrelser och regering bör stärka samhällets förmåga att hantera kriser som berör många samhällssektorer. De olika myndigheterna måste därför få det mandat och de resurser som krävs för att kunna genomföra ett effektivt säkerhets- och beredskapsarbete.

När det gäller finansiering av åtgärder inom beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred menar regeringen att beredskapsinvesteringar endast får avse investeringar för höjd beredskap. Detta innebär att den summa på cirka 2 miljarder kronor som anslås inom den civila ramen endast får användas för att förbereda Sverige för krig.

Det civila försvarets grundförmåga vilar på samhällets fredstida och normala robusthet, insatsberedskap samt lednings- och handlingsförmåga. Ju sämre förmåga samhället har att klara fredstida påfrestningar desto fler åtgärder måste vidtas för att tillgodose de krav ett väpnat angrepp ställer.

Kristdemokraterna anser att för att myndigheternas säkerhets- och beredskapsarbete skall bli en del av ett modernt och effektivt krishanteringssystem bör den civila planeringsramen kunna disponeras för alla de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget motiverar. Den vidgade säkerhetssynen och den helhetssyn som ska prägla samhällets satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i såväl fred som krig talar för att nuvarande finansieringsprinciper bör ses över. Samhällets grundförmåga att klara extrema fredstida situationer måste stärkas.

Kristdemokraterna anser att det måste finnas väl fungerande samverkansrutiner mellan Försvarsmakten och andra myndigheter. Denna samverkan bör dock ej begränsas till att enbart utgöra en planeringsfunktion. Detta kan leda till att resurserna för den civil–militära samverkan i fredstid försämrar möjligheterna för Försvarsmakten att bibehålla förmågan att säkerställa stöd för militära operationer.

Ett av målen för det civila försvaret och för utformningen av resurserna är att bidra till Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig i vår omvärld. Den civil–militära samverkan får inte urholkas utan måste övas i fredstid så att inte all kunskap och kompetens skjuts till en beredskapshöjning och/eller tillväxtsituation. Totalförsvarsplaneringen måste utgå från detta i fredstid för att de fastställda kraven på grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap skall kunna upprätthållas.

Regeringen bedömer att det i nuvarande omvärldsläge inte behöver finnas färdigställda och bemannade organisationer för samverkan under höjd beredskap. Kristdemokraterna anser att en bred samverkan mellan länsstyrelse och militärdistrikt dock måste innehålla de resurser som krävs för att säkerställa en god krishanteringsförmåga i fred.

Nationella skyddsstyrkor

Riksdagen har beslutat att territorialförsvar, hemvärn och vissa andra delar av dagens militära försvar skall organiseras som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av insatsorganisationen. Dessa skyddsstyrkor skall ha förmåga att skydda befolkning, samhällsfunktioner och infrastruktur mot begränsade luftrörliga insatsstyrkor och sabotageförband samt biträda vid skydd och reparation i anslutning till insatser med fjärrstridsmedel. De skall även ha förmåga att stödja de operativa förbanden.

Försvarsutskottet förutsatte (bet. 1999/2000:FöU2 Det nya försvaret, sid. 83) våren 2000 att regeringen återkommer med fördjupat underlag vad gäller skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar samt de nationella skyddsstyrkornas närmare uppgifter, utformning, ledning och beredskap.

Fördröjningen av de nationella skyddsstyrkornas utformning riskerar att få en hämmande effekt på rekrytering och utbildning. Den närmare utformningen av hur vårt territorialförsvar ska utgöra en vital resurs över ytan kommer ej att behandlas i samband med höstens försvarsbeslut. Kristdemokraterna anser därför att regeringen ska återkomma med en tydlig redovisning av de nationella skyddsstyrkornas organisation och förmåga.

Luftförsvaret

Obemannade flygfarkoster (kryssningsmissiler och UTAV) kommer i framtiden att öka i antal. Denna typ av farkoster är svåra att upptäcka och bekämpa och kan avfyras från långt håll. Luftvärnssystemet Bamse är det enda svenska system som kan uppnå kraven på allvädersförmåga och förmåga att bekämpa små mål.

Luftförsvarsförmågan kommer med nuvarande planering att nedgå. Fram till år 2010 finns inga medel avdelade för anskaffning utöver redan beställd demonstratör för robotsystem 23 Bamse. Regeringen anför att brister i förmågan att skydda basområden och arméstridskrafterna ej kan tillgodoses fullt ut av flygstridskrafternas ökade förmåga. Försvarsmakten skall alltid ha operativ förmåga att upptäcka och möta begränsade angrepp som i första hand sker med fjärrstridsmedel. Kristdemokraterna anser att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med en redovisning av hur den samlade luftförsvarsförmågan utvecklas.

Försvarsmaktens materielförsörjning

Den nya säkerhetspolitiska situationen med snabb teknologiutveckling gör att svensk försvarsindustri måste ges möjligheter till högteknologisk utveckling, och att moderna system i framtiden bör få en evolutionär utvecklingsmöjlighet. Försvarsmaktens styrka och materiel måste byggas upp i fredstid, annars riskeras trovärdigheten samt eventuellt viktig kompetens. Den svenska försvarsindustrin bör ges goda möjligheter att engagera sig i angelägna projekt så att kompetensen kan utvecklas.

Kristdemokraterna delar bedömningen att en samlad strategi för materielförsörjning och forskning bör utarbetas som omfattar allt ifrån teknisk forskning och utveckling till anskaffning, vidmakthållande, vidareutveckling och avveckling av materiel. En levande materielstrategi kopplad till internationellt samarbete och hotbildsförändringar är en viktig del av anpassningsförmågan. Industrin bör beredas möjlighet att tidigt vara med i framtagandet av en strategi för materielförsörjningen.

Det finns en påtaglig risk för att regeringen övervärderat möjligheterna att förena anpassningsförmåga, flexibilitet och korta serier med svensk industris möjligheter att skapa internationella samarbeten som leder till ömsesidiga beroenden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av hur resurserna skall fördelas mellan långsiktiga åtaganden och de som krävs för att säkerställa handlingsfrihet och anpassningsförmåga.

Allt mer komplexa materielsystem och tilltagande internationellt samarbete gör i ökad utsträckning vägval i tidiga faser nödvändiga. Myndigheterna måste ha tillgång till god kapacitet och kompetens för att kunna leda materielförsörjningen i alla dess faser. Kristdemokraterna anser att genom att förstärka den försvarsindustriella kompetensen i Regeringskansliet förbättras förutsättningarna att bland annat besluta om vägval, forskningsverksamhet, försvarsindustrins framtida utveckling och internationella samarbeten.

Ett mobilt radiokommunikationssystem

Det moderna, öppna samhällets sårbarhet har ägnats allt större uppmärksamhet under senare år. Som ett grundelement i svensk säkerhetspolitik ingår att kunna möta, förebygga och hantera händelser som skulle kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner.

För att kunna skapa ett tryggare och säkrare samhälle med stor motståndskraft mot svåra påfrestningar krävs en djupare samverkan mellan olika sektorer i vårt samhälle. Krav på omedelbar förmåga har ökat inom flera samhällsviktiga verksamheter. Att kunna hantera och förmedla information mellan olika myndigheter blir därmed avgörande för en snabb och effektiv insats. I moderna mobilradiosystem är det nu möjligt att olika användargrupper kan fungera oberoende av varandra samtidigt som det finns stora möjligheter till samkommunikation när man önskar. I flera länder i Europa pågår nu arbetet med att införa ett nytt kommunikationssystem typ TETRA.

Utredningen Ett tryggare Sverige – ett gemensamt system för mobil kommunikation (SOU 1998:143) har kartlagt nödvändiga behov. Utredningen menar att TETRA-systemet (Terrestrial Trunked Radio) uppfyller de krav som bör ställas på radiokommunikation för samhällsviktiga verksamheter.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41) har uppmärksammat att ett icke-publikt kommunikationsnät med TETRA-standard medger direktkommunikation mellan olika mottagar- och sändarenheter utan förmedling av en central styrdator även om stora delar av det övriga nätet är utslaget.

Regeringen beslutade den 17 augusti 2000 att inleda en upphandlingsprocess av ett radiokommunikationssystem baserat på TETRA-standard. Statskontoret har fått uppdraget att bland annat identifiera användare, färdigställa kravspecifikationen och utarbeta förslag till kostnadsfördelning mellan användarna. Statskontoret har också av regeringen fått i uppdrag att genomföra själva upphandlingen, som ska vara avklarad senast februari 2002.

Kristdemokraterna har tidigare betonat att upphandlingsarbetet bör bedrivas snabbt eftersom många samhällsviktiga myndigheter är i behov av nya radiosystem inom en snar framtid (motion 2000/01:Fö208). Ett enigt försvarsutskott framförde i ett tillkännagivande att tiden är lämplig för att införa ett gemensamt system för många användare (bet. 200/01:FöU8). Den svenska polisen har nu påbörjat en egen upphandling eftersom inga besked har getts om ett nationellt kommunikationssystem.

För att Sverige ska få en bättre katastrofberedskap är det viktigt för medborgarnas trygghet att den statliga och kommunala räddningstjänsten, polisen, sjukvården, tullen, Kustbevakningen och Försvarsmakten har väl fungerande kommunikationer vid akuta insatser. Kristdemokraterna anser att regeringen snarast bör utarbeta ett förslag till upphandling av ett nationellt radiokommunikationssystem baserat på TETRA-standard.

Erfarenheterna visar att goda möjligheter till kommunikation är en avgörande faktor för en framgångsrik insats. Ytterst handlar det om människors säkerhet, och ett nationellt TETRA-nät kommer att öka möjligheterna att rädda liv.

Finansiering av fredsfrämjande truppinsatser

Regeringen anmälde i 2001 års vårproposition (prop. 2000/01:100, sid. 121) sin avsikt att i budgetpropositionen för år 2002 föreslå att de nuvarande anslagen 6:1 Förbandsverksamhet och beredskap m.m. och 6:2 Fredsfrämjande truppinsatser inom utgiftsområde 6 Totalförsvar slås samman. Kristdemokraterna avslog denna sammanslagning med motiveringen att detta kan innebära onödig konkurrens beträffande fördelningen av medel till reguljär förbandsverksamhet och fredsfrämjande truppinsatser (motion 2000/01:Fi18).

Kristdemokraterna har i en motion (2001/02:Fö255) framfört att det är viktigt att regeringen tydligt i budgetpropositionerna under utgiftsområde 6 Totalförsvar redovisar fördelningen inom det nya anslaget 6:1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m., så att det klart framgår hur stor del av anslaget som är beräknat för fredsfrämjande truppinsatser.

Stockholm den 10 oktober 2001
Åke Carnerö (kd)
Jan Erik Ågren (kd)	Margareta Viklund (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Fanny Rizell (kd)
Amanda Agestav (kd)	Erling Wälivaara (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Mats Odell (kd)
Inger Strömbom (kd)	Ulf Björklund (kd)
Ingvar Svensson (kd)