med anledning av prop. 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition

Motion 2001/02:Fi40 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för kommunernas ekonomi i den ekonomiska vårpropositionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett permanent resurstillskott på 3 miljarder kronor till kommuner och landsting fr.o.m. år 2003.

Allmän bakgrund

I 2002 års ekonomiska vårproposition har regeringen begränsat sina förslag till 2 principiella punkter, dels angående riktlinjer för den ekonomiska politiken, dels angående riktlinjer för budgetpolitiken. Denna inriktning följer också det principbeslut som riksdagen tagit angående utformningen av den ekonomiska vårpropositionen.

Riksdagen angav också i anslutning till detta beslut att det kunde finnas fördelar om regeringen därutöver redovisade riktlinjer för skattepolitiken samt regeringens bedömning av det ekonomiska utrymmet för kommunsektorn för det kommande året.

När det gäller skattepolitiken pågår en rad beredningar och översyner och regeringen aviserade dessutom en rad nya utredningar i samband med bugeten för 2002. Då ett så omfattande arbete pågår och när flera av de aviserade utredningarna inte ens hunnit börja sitt arbete kan det finnas välgrundade skäl för regeringen att vänta med ytterligare och nya ställningstaganden angående skattepolitikens inriktning till budgetpropositionen för 2003.

Den ekonomiska vårpropositionen och kommunerna

När det gäller kommunernas ekonomiska ställning är läget dock ett annat. Många kommuner och landsting tar i praktiken en rad viktiga beslut redan på våren angående det kommande årets budget. För kommunernas möjligheter att driva ett rationellt och långsiktigt budgetarbete är det därför av stor vikt att vissa grundläggande frågor mellan stat och kommun kan klargöras på våren. Den praktiska möjligheten att föra en sådan diskussion och ta erforderliga beslut underlättas självfallet om regeringen i samband med den ekonomiska vårpropositionen redovisar regeringens syn på kommunernas ekonomiska läge. En sådan redovisning från regeringen bör beskriva vilket utrymme som finns givet existerande regler och med nuvarande ekonomiska utveckling. Redovisningen bör även innehålla en bedömning från regeringen om det erforderliga ekonomiska utrymmet för kommunsektorn under det kommande året. I klartext: vilket ekonomiskt utrymme kommunerna kan behöva för att klara att ge vård, utbildning och omsorg i rimlig omfattning, och vilket utrymme staten kan ge för detta – en redovisning från regeringen som kan prövas av riksdagen, t.ex. vad gäller att öka eller minska den ekonomiska ramen för kommunsektorn under det kommande året. Någon sådan redovisning finns dock inte i 2002 års ekonomiska vårproposition. För att stärka såväl staten som kommunernas långsiktiga planeringsförutsättningar föreslår vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen i kommande ekonomiska vårpropositioner bör redovisa sin bedömning av kommunsektorns ekonomi, enligt vad som ovan anförts.

Det tillfälliga stödet under 2002

Riksdagen har i enlighet med regeringens förslag i proposition 2001/02:95 beslutat om ett tillfälligt sysselsättningsstöd för år 2002 inom en ram på 3 miljarder kronor. Detta stöd innebär ett väsentligt tillskott till kommunsektorn och Vänsterpartiet har därför också aktivt stöttat beslutet att införa det. Vänsterpartiet är dock inte okritiskt till hur stödet utformats och vår kritik kan sammanfattas enligt följande: Kommuner och landsting har sämre ekonomi år 2003 än 2002. Resurstillskottet är med andra ord väl motiverat också för år 2003. Om en kommun skall kunna utnyttja stödet för 2002 riktigt rationellt måste den ha en motsvarande finansiering även för 2003. För att göra rationella rekryteringar räcker det inte med en finansiering på ett års sikt – det krävs en långsiktig säkerhet.

Kommunernas ekonomiska läge

1998–2002

Under mandatperioden 1999–2002 har riksdagen ökat statens satsningar på kommunsektorn. Detta för att ge kommunerna ökade möjligheter för satsningar inom vård, skola och omsorg. I proposition 2001/02:100 avsnitt 8, redovisas satsningarna i tabell 8.1 på sidan 163. Av tabellen framgår att tillskotten ökat från 12 miljarder kronor år 1998 till ca 30 miljarder kronor år 2002. Det skulle innebära ett nettotillskott till kommunerna från staten på ca 18 miljarder kronor eller ca 4,5 miljarder kronor per år.

Men medan staten har givit med ena handen, den vänstra, har staten också ökat skattebelastningen på kommunsektorn och sålunda i praktiken delvis tagit tillbaka med höger hand vad man givit med vänsterhand.

När många kommuner lagt ut verksamheter på entreprenader har det samtidigt fört med sig ökade momsbetalningar till staten. Momsbetalningar som innebär ökade kostnader för kommunerna. De enskilda kommunerna, t.ex. Stockholm, har dock inte drabbats utan de har fått tillbaka sina kostnader för momsen genom ett särskilt kommunkonto som i den allmänna debatten har kallats Ludvikamomsen efter det kontor som betalar ut ersättningarna.

Kommunerna som kollektiv har dock fått betala för de enskilda kommunernas uttag. En betalning som staten tagit ut som en avgift per kommuninnevånare. Rent tekniskt och i praktiken har denna avgift dock tagits ut som reducerade statsbidrag. Entreprenaderna och privatiseringarna har också ökat kraftigt under perioden och medfört allt högre avgifter, dvs. sänkta statsbidrag. Ökningen, dvs. sänkningen av statsbidraget under perioden 1998 till 2002, kan beräknas till ca 6 miljarder kronor. Nettoökningen av statsbidragen är således inte 18 miljarder kronor utan 18–6 miljarder kronor, dvs. ca 12 miljarder kronor eller 3 miljarder kronor per år.

Från år 2002 kommer dock dessa kommunala avgifter att vara avskaffade och kommunerna kan därmed avlastas en ständig urholkning och reduktion av statsbidragen.

2002–2004

Både regeringen och Kommunförbundet bedömer att kommunernas situation kommer att vara sämre 2003 än 2002. I proposition 2001/02:100 redovisar regeringen under avsnitt 4.5 och tabell 4.16 att kommunsektorns finansiella sparande bedöms minska från 8 miljarder kronor år 2002 till 2 miljarder kronor år 2003 och 1 miljard kronor år 2004.

I avsnitt 8.3.2 kompletteras ovanstående uppgifter med en redovisning av resultat inklusive extraordinära poster i kommuner och landsting, tabell 8.4 sidan 167. Enligt avsnittet och tabellen förbättras resultaten under perioden 2002–2004. Se tabell nedan.

År	2001	2002	2003	2004
Kommuner	11	11,8	1,9	3,1
Landsting	–4,4	–2,1	–0,9	–0,2

Enligt Kommunförbundets redovisning i skriften Kommunernas ekonomiska läge från mars 2002 är dock utvecklingen en annan. Enligt Kommunförbundets prognoser kommer kommunernas resultatet före extraordinära poster att förvandlas från ett överskott på 2,3 miljarder kronor år 2002 till ett underskott på 2,2 miljarder kronor för år 2003. Om Kommunförbundets siffror är korrekta borde således det tillfälliga stödet vara ännu mer motiverat för år 2003 än 2002.

Det finns dessutom ytterligare orostecken för den kommunala ekonomin och år 2003. En rad uppgifter har pekat på att de s.k. maxtaxereformerna inom barn- och äldreomsorgen kan vara i vart fall delvis underfinansierade. När det gäller maxtaxereformen i barnomsorg och förskola skulle det bl.a. kunna röra sig om en ökad närvaro i barngrupperna, dvs. längre vistelsetider för barnen när föräldrarnas kostnader för ökad närvaro minskat.

Vi menar att det finnas skäl att avvakta de utvärderingar som pågår innan ytterligare åtgärder vidtas eller pengar anslås för att möta en sådan utveckling. Men frågan bör följas med stor uppmärksamhet och delrapporter och resultat bör tas fram så fort det går.

Vänsterpartiet kan också notera att statsministern har visat viss förståelse för vår argumentering när det gäller kommunernas ansträngda ekonomiska läge. I TT-telegrammet från den 20 mars 2002 kommenterade Göran Persson Kommunförbundets prognoser om underskott på 2,5 miljarder kronor för kommande år. Statsministern ansåg enligt TT-telegrammet att det var i allra högsta grad hanterliga belopp. Han uttryckte vidare att maxtaxan, om den skulle komma att kosta 4,3 i stället för de budgeterade 3,9 miljarderna, också skulle kunna motivera ökade statsbidrag till kommunerna.

Kvinnolönerna

Det tyngsta skälet för att se över kommunernas ekonomiska situation är dock löneläget för de kvinnodominerade yrkena inom den offentliga sektorn, inom vården, skolan och omsorgerna. Ska kommunsektorn ha råd att börja åtgärda problemet med de underbetalda kvinnoyrkena i offentlig sektor krävs att det avsätts ytterligare ekonomiskt utrymme för denna uppgift. Där har staten ett avgörande ansvar i att möjliggöra för kommunerna att förbättra både den offentliga servicen och höja lönenivåerna. Vänsterpartiet har i annat sammanhang redovisat att vi anser att det minst behövs en ekonomisk ram till kommunerna för kommande mandatperiod på 10 miljarder kronor för att på allvar börja minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Vi kommer också att återkomma med detta förslag inför budgeten för år 2003.

Men det tillfälliga sysselsättningsstödet för 2002 måste också ses i ljuset av lönediskrimineringen av de kvinnodominerade yrkena. Att då i praktiken lämna över finansieringsansvaret för de nyanställningar sysselsättningsstödet under 2002 måste föra med sig till kommunsektorn redan för 2003 skulle vara att inteckna ett ekonomiskt utrymme som så väl behövs för jämställdhetspolitiken.

Ett permanent stöd från 2003

Som vi redovisat ovan finns en rad skäl som talar för att kommunsektorn måste få ökade ekonomiska resurser från staten. Vänsterpartiet föreslår därför att riksdagen redan denna vår tar beslut som gör att kommunerna kan vara säkra på att de kommer att få ökade resurser under 2003. En rimlig lägsta nivå för detta stöd är att permanenta nivån på det tillfälliga stödet för 2002. Detta skulle innebära ett utökat permanent stöd till kommunerna från och med 2003 på 3 miljarder kronor. Vad som här anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 2 maj 2002
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Lars Bäckström (v)
Mats Einarsson (v)	Marie Engström (v)
Stig Eriksson (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Tanja Linderborg (v)
Siv Holma (v)	Johan Lönnroth (v)