med anledning av prop. 2001/02:121 Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om mönsterskydd, m.m.

Motion 2001/02:L16 av Henrik S Järrel (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktivets innebörd att medlemsstaternas mönsterskyddslagstiftning för reparationsdetaljer inte får försämras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en reparationsklausul med aktgivande på övergångsbestämmelsen i direktivets artikel 14.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att behålla nuvarande femåriga skyddsperioder.

Motivering

Arbetet med att ta fram en gemensam mönsterskyddslagstiftning inom EG/EU har pågått i nästan ett decennium. En av de besvärligare tvistefrågorna har rört frågan huruvida reparationsdetaljer inom fordonsindustrin (insatsdelar och komponenter) skall kunna mönsterskyddas eller ej. Här står starka intressen mot varandra: biltillverkarna å ena sidan och mindre företag såsom underleverantörer av fordonskomponenter, försäkringsbolag och konsumentorganisationer å den andra.

Medlemsstaterna uppmanas nu att implementera direktivet i sin nationella lagstiftning men inte ändra sådan lag som berör reparationsdetaljer och, om någon stat så önskar, i så fall ändra i riktning mot en liberalisering av bestämmelserna.

Efter år 2005 avser EU att följa upp hur långt man kommit i harmoniseringen avseende lagstiftningen om bl.a. reservdelar för att, om behövligt, tvinga fram en ökad liberalisering på området. Men det kommer troligen att dröja längre än till 2005 innan direktivet ändras.

Propositionen

Det nu föreliggande förslaget till ändring av mönsterskyddslagen innebär en försämring för reparationsdetaljer.

Ett slutbetänkande av mönsterskyddsutredningen avseende reservdelsfrågan väntas hösten 2002, varför det hade varit lämpligare att avvakta detta innan regeringen, i strid mot EU:s intentioner, nu föreslår en lättnad av formskyddet (jmfr § 2) för reservdelar.

Enligt nu gällande rätt kan man söka mönsterskydd för maximalt 15 år i perioder om vardera 5 år. I propositionen föreslås nu att skyddstiden kan utsträckas till maximalt 25 år om vardera fem 5-årsperioder.

Invändningar

Det är rimligt att en fordonstillverkare ska kunna skydda sin bilmodell, dvs. helhetsintrycket samt enskilda synliga bildelar som används vid nyproduktion, så att inte konkurrerande fordonstillverkare stjäl unika och specifika designlösningar. Det är för närvarande också gällande svensk rätt.

Den svenska mönsterskyddslagen har hittills värnat om formskydd och genom det uppställda kravet på väsentlig skillnad har vår lagstiftning uppställt en tröskelnivå som är balanserad och som bidragit till en friare handel över gränserna, ökad konkurrens och därmed för konsumenterna rimligare priser.

Men nu föreslås i stället följande lydelse: Mönsterrätt kan någon få om mönstret är nytt och särpräglat. Härigenom sänks skyddströskeln.

Artikel 14 i EU-direktivet föreskriver: Övergångsbestämmelse. Fram till dess att ändringar till detta direktiv antas på förslag av kommissionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 18 skall medlemsstaterna bibehålla sina rättsliga bestämmelser om användning av ett mönster till en beståndsdel som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende, och de skall endast kunna vidta förändringar i dessa bestämmelser om syftet är att liberalisera marknaden för sådana delar.

Synliga delar, must match, måste vara identiska med originaldelen när det gäller utseendet så att fordonets utseende förblir exakt som den mönsterskyddade sammansatta produkten.

Sverige har att följa artikel 14 (ovan). Då tröskeln för att erhålla skydd enligt gällande svensk rätt är betydligt högre än i den nu föreslagna EU-lagstiftningen synes det rimligt att vi i vår nationella lagstiftning inför en särskild bestämmelse (reparationsklausul) som bevarar det existerande skyddskravet för reservdelar som tillverkas för och distribueras inom ersättningsmarknaden. Så har flera andra länder gjort, exempelvis Italien, Spanien, England och Irland. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Reparationsklausulen avser dock inte sådana delar som från funktionssynpunkt måste passa in i varandra (must fit-delar). Denna del av direktivet (artikel 7.2) är redan behandlad och transformeras i svensk lag oförändrad.

Bland annat den hårdnande konkurrensen inom bilindustrin har dock inneburit sjunkande vinstmarginaler för biltillverkarna när det gäller nybilsförsäljning och service, vilket i stället gjort försäljning av originalreservdelar till en alltmer lukrativ marknad. Det är om ensamrätten till dessa som striden i mångt och mycket står.

För närvarande tillverkar en nybilsproducent ca 25 % av bilen själv. Resten köps in från tillverkare av olika insatsdelar och komponenter, t.ex. bromsar, belysning, glasrutor, tändning m.m. Dessa underleverantörer tillverkar samma detaljer också för den märkesobundna eftermarknaden. De insatsdelar som bilproducenten säljer som originaldelar är märkta för respektive bilmärke och har förpackats i bilmärkesrelaterade kartonger.

Exakt samma delar, ibland kallade piratdelar, kan – dock utan specifikt bilmärkesnamn – oftast köpas till ett lägre pris på den s.k. efter- eller ersättningsmarknaden.

Kravet på säkerhet har använts som argument för mönsterskydd av reservdelar från nybilsproducenternas sida. Men då det oftast är samma tillverkare av den reservdel som distribueras såväl via bilmärkesbranschen som via den märkesobundna sektorn – och reservdelen som regel är säkerhetsmärkt – saknar argumentet bäring.

Förslaget om en utsträckt giltighetstid om 25 år för ett mönsterskydd (24 § mönsterskyddslagen) får oönskade konsekvenser när det gäller bilreservdelar, även om behoven kan variera inom andra branscher. Men här kan ju, p.g.a. de tekniska uppgraderingar som ständigt pågår, lätt konstateras att förutsättningarna med all sannolikhet har ändrats flera gånger om innan en sådan 25-årsperiod löpt till ända.

Under förutsättning av att regeringen lämnar öppet för den flexibilitet i tillämpningen av bestämmelsen som den säger sig förespråka, bör skyddsperioder om 5 år i taget också i fortsättningen vara möjliga och avgiften begränsas i relation till den ansökta skyddstidens längd. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Om nybilstillverkarna också genom en generösare formskyddsrätt skulle få monopol på insatsdelar och komponenter riskerar vi inte bara att få högre priser på reservdelar, försäkringar och reparationer. Även många tillverkande underleverantörer, märkesobundna reservdelsdistributörer och olika mindre verkstäder skulle få betydligt svårare att fortsätta sin verksamhet med i många fall mindre önskvärda sociala konsekvenser som följd. En annan följd kan givetvis bli att en del av leverantörerna kan komma att flytta sin verksamhet till länder som saknar formskydd för fordonsreservdelar eller uppställer relativt höga krav för ett sådant.

Det ligger helt klart i de svenska konsumenternas intresse att en effektiv konkurrens kan upprätthållas även på eftermarknaden för bilreservdelar, komponenter och insatsvaror.

Stockholm den 27 mars 2002

Henrik S Järrel (m)