med anledning av prop. 2001/02:123 Partnerskap och adoption

Motion 2001/02:L25 av Tuve Skånberg m.fl. (kd, m, c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens proposition 2001/02:123.

Barnens väl måste gå före

Regeringen har förelagt riksdagen en lag om homosexuella pars rätt att prövas som adoptivföräldrar. I samband med tillkomsten av partnerskapslagen för homosexuella var ett av de tunga motargumenten att partnerskapslagen skulle följas av krav på rätt att adoptera. Invändningar avvisades och regeringspartiet hävdade med kraft att detta inte skulle ske. Lagen om partnerskap är inte det första steget, utan Steget, var Maj-Lis Lööws (s) löfte den 7 juni 1994 i riksdagen.

Svagt stöd

I den utredning som föregått det väntade lagförslaget fälldes avgörandet av en majoritet av politiker. All tillgänglig barnexpertis har reserverat sig mot att homosexuella skulle få prövas för utlandsadoption, såväl Svenska läkaresällskapet, Svenska psykologförbundet, Nämnden för internationella adoptioner (NIA), barnombudsmannen Louise Sylvander, Adoptionscentrum, vuxna adopterades egen organisation Adopterades Röst, Rädda Barnen, BRIS, Familjerättssocionomernas Riksförening som Socialstyrelsen. Av de 70 remissinstanser som inkommit med svar har ca 10 tillstyrkt den nya lagen. Även Lagrådet har avstyrkt lagförslaget i ett starkt kritiskt yttrande. Det tiotal opinionsundersökningar som gjorts visar undantagslöst att en förkrossande majoritet av svenska folket säger nej.

Regeringspartiets ställningstagande för förslaget vilar på minsta tänkbara demokratiska grund, 166 röster mot 165 på deras kongress i höstas, där den avgörande rösten fälldes av läkaren Sven Britton, något han ångrar i DN den 14 februari 2002. Lika knapp var enligt Britton majoriteten vid (s)riksdagsgruppens möte den 5 februari. Riksdagsledamöter från alla partier undertecknade f.ö. den 4 september 2000 en artikel i DN Fel låta homosexuella adoptera.

Inte bara det demokratiska stödet är svagt. En lag om homosexuellas rätt till adoption strider mot 1993 års Haagkonvention och FN:s barnkonvention artikel 21, där Sverige förpliktigat sig att säkerställa att barnens bästa främst beaktas och att inte politiska intressen eller adoptanternas intressen får ta över eller jämställas med barnets, vilket enligt varje opartisk bedömning måste sägas vara fallet i regeringens proposition, som endast lutar sig mot just en politisk bedömning. Dessa konventioner måste kringgås, och 1967 års europeiska konvention om adoption av barn måste sägas upp. Sverige som varit pådrivande i FN om barns rättigheter förlorar sin trovärdighet. Dessutom sägs uttryckligen i föräldrabalkens regler för adoption att en adoption inte får äga rum om det inte är till fördel för barnet.

Barnens bästa

I varje fråga som rör barnen, så också i denna, är det absolut nödvändigt att fråga vad som är barnets bästa. Det måste vara det grundläggande perspektivet. Låt oss klargöra och slå fast det självklara: Barn har rätt till båda sina föräldrar, och ett barn behöver såväl sin far som sin mor. Detta medger också regeringen (sid. 25) och erkänner att det är viktigt att barnet har tillgång till en manlig och en kvinnlig förebild, ja, till och med att dessa manliga och kvinnliga förebilder är av avgörande vikt (sid. 30), men förmår inte visa hur detta skulle kunna tillgodoses under barnets hela uppväxt vid homosexuellas adoption. Regeringens oförmåga att säkerställa vad man själv anger vara av avgörande vikt är grundläggande för att propositionen måste avslås, ett förhållande som också Lagrådet påpekat utan att regeringen fäst något avseende vid det.

Ibland görs tankefelet att samhällets institutioner som äktenskap och adoption skulle vara till för att stärka de vuxna individernas självkänsla och självförverkligande. Så är det inte, deras starka juridiska ställning motiveras främst av att skydda barnen och säkerställa deras bästa. Det bästa för ett barn är att växa upp med sina båda biologiska föräldrar.

Nu vet vi givetvis att verkligheten många gånger är en annan än idealet, och i sällsynta och olyckliga fall kan båda föräldrarna vara olämpliga. När det därför av olika skäl inte går att låta barnet växa upp med båda föräldrarna, måste så långt det är möjligt den naturliga familjesituationen efterliknas. Hela vår lagstiftning syftar till att stärka barnets rätt till båda sina föräldrar.

Det är därför gemensam vårdad vid skilsmässa nu är regeln, som det behövs starka skäl för att frångå. Och när adoption blir aktuell måste för barnets skull så långt det är möjligt den naturliga och ideala familjesituationen efterliknas, så att barnet får sitt behov av såväl manlig som kvinnlig förebild tillgodosett. Genom barnpsykologin vet vi hur viktiga de tidiga åren är för att utveckla en sund självbild och självkänsla och få sin könsidentitet utformad och bekräftad. Och då kan det omöjligt vara i barnets intresse att berövas möjligheten till en naturlig identifikationsprocess.

Styvbarnsadoption

Nu möts ibland ovanstående argumentation med invändningen att åtskilliga barn med en bisexuell förälder redan i dag lever i en homosexuell familj. Mamma har skilts från pappa och flyttat samman med en lesbisk väninna, varför då inte låta väninnan adoptera barnet? Måste man inte gilla läget och göra det bästa av situationen som den nu är och alltså medge den homosexuella partnern rätt att adoptera?

Att de båda kvinnorna i exemplet önskar det är lätt att inse, som en logisk följd av deras val. Men mot deras partsintresse måste också den andre förälderns intresse ställas och över allt annat barnets intresse. Det kan aldrig vara i barnets intresse att försvaga eller mista bandet till en av sina föräldrar, och därmed med far/morföräldrar och släkt. Om nu barnet genom den olyckliga partnerskapslagen hänvisas till att växa upp i ett homosexuellt partnerskap, ska det då dessutom berövas kontakten med den naturlige, biologiske föräldern? Om man ser till barnets bästa kan svaret bara bli nej. Även om båda biologiska föräldrarna är döda så kan inte en styvbarnsadoption vara till barnets bästa, eftersom den skulle beröva barnet dess biologiska, sociala och ekonomiska arv. En adoption som trätt i laglig kraft kan inte göras ogiltig eller ändras. Att den efterlevande partnern i ett sådant fall skulle kunna prövas för vårdnaden är däremot inte orimligt.

Internationellt

Om detta exempel torde vara givet hur ska man då se på adoption av utländska barn? Där saknas ju möjligheten till kontakt med båda biologiska föräldrarna. Barnet bor tillfälligt på ett barnhem, ofta i ett fattigt land. Är då inte varje adoptionshem bättre, även med två homosexuella adoptionsföräldrar?

Först och främst har också det barnet rätt till en normal familjebildning med bästa möjligheterna till en naturlig utveckling och en normal könsidentifikationsprocess. Det barn som mist båda sina biologiska föräldrar är i dubbel mening utsatt och ska om någon skyddas från en ytterligare påfrestning som det måste innebära att växa upp med två pappor eller två mammor. Redan i dag är vi medvetna om stora problem som möter adopterade barn som vuxit upp hos de mest granskade och prövade heterosexuella föräldrar. Tidigare trauman, inte minst av att ha blivit övergiven, svåra upplevelser och kanske även tidigare obeaktade biologiska faktorer, komplicerar och problematiserar bilden av internationella adoptioner. Att i detta utsatta läge ytterligare belasta det adopterade barnets uppväxt genom att göra det än mer annorlunda är oförsvarligt.

För övrigt är frågeställningen enbart av ett akademiskt intresse – inget enda adoptionsland skulle acceptera att barn från deras land placerades hos homosexuella föräldrar, varnar samtliga adoptionsorganisationer. Skulle det bli tillåtet i Sverige finns skäl att vänta att all internationell adoption till Sverige försvåras eller stoppas.

Barnets väl går före

Det vi har anfört här kan möjligen tolkas som att vi ringaktade eller diskriminerade homosexuella. Så är det inte, varje människa har ett unikt och okränkbart människovärde, självklart också den som har en homosexuell läggning. Men varje människa är ett mål i sig och får aldrig användas som medel att nå egna syften. Därför kan man aldrig som grund för adoption åberopa att det föräldraskap som därigenom uppkommer skulle förstärka min egen identitet. Barnets väl måste gå före, och propositionen bör därför avslås.

Stockholm den 28 mars 2002
Tuve Skånberg (kd)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Rigmor Stenmark (c)