med anledning av prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel

Motion 2001/02:Ju24 av Helena Bargholtz (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändrad utformning av brottet människohandel för sexuella ändamål enligt vad i motionen anförs.

Motivering

I propositionen föreslås åtgärder för att förstärka det straffrättsliga skyddet mot sådan handel med människor som syftar till att de ska utnyttjas för sexuella ändamål. Sålunda föreslås ett nytt brott i brottsbalken benämnt människohandel för sexuella ändamål.

Att kvinnor från främst Öst- och Centraleuropa luras eller vilseleds att låta sig ta sig till väst i hopp om att få arbete, men i stället säljs som prostituerade eller på annat sätt utsätts för sexuell exploatering är ett stort och allvarligt problem. Det är angeläget att det internationella samarbetet för att motverka s.k. trafficking ökar. De kvinnor och unga flickor som faller offer för denna verksamhet utsätts för mycket grova kränkningar av den personliga friheten och integriteten. Dessutom äventyras kvinnornas psykiska och fysiska hälsa allvarligt. Denna verksamhet är oftast intimt förknippad med annan grov kriminalitet och därför är det ytterst angeläget att samarbetet för att strypa denna verksamhet intensifieras.

Kampen mot människohandeln av kvinnor och barn måste med all kraft bekämpas. Människor är ingen handelsvara. Det är ett gränsöverskridande brott som ökar och som drabbar hundratusentals kvinnor och barn. Mörkertalet bedöms vara stort. Brottet syftar till att offren senare ska utnyttjas för olika sexuella ändamål, t.ex., prostitution, arbete på sexklubbar och medverkan i pornografisk film. Därför är det ett viktigt och angeläget steg som tas i propositionen för att bekämpa trafficking. I sammanhanget är det också angeläget att påpeka att de kvinnor och unga flickor som fallit offer för den sexuella exploateringen får stöd för att kunna åka hem till sina familjer och få tillgång till rehabilitering för att kunna återvända till ett normalt liv. Många enskilda organisationer gör en viktig insats för att stödja kvinnorna i denna process.

Men propositionen väcker farhågor.

Som villkor för det föreslagna brottet uppställs att en person med olaga tvång, vilseledande eller annat otillbörligt medel förmår någon att bege sig till ett annat land i syfte att den personen där ska utsättas för sexuell exploatering. Har dessa medel använts mot en person saknar dennas eventuella samtycke betydelse. Det är straffbar människohandel. När det gäller personer under 18 år behöver inget sådant medel ha använts för att brottet ska kunna föreligga.

Detta innebär att män, som förmår kvinnor som redan arbetar som prostituerade eller inom annan sexuell verksamhet och som har samtyckt till detta, inte omfattas av detta brott om inte ovanstående villkor uppfyllts.

Visserligen kan den som tjänar pengar på att någon frivilligt och på eget initiativ prostituerar sig redan idag dömas för koppleri. Men koppleribrottet bedöms betydligt mildare än det här föreslagna brottet människohandel. För koppleri är straffet maximalt fyra år (grovt koppleri sex år). För människohandel föreslås det högsta straffet bli tio år. Detta innebär alltså en klar diskriminering gentemot de kvinnor som redan i förväg förklarat sig beredda att prostituera sig. Skillnaden mellan brotten är också att medan människohandel är ett gränsöverskridande brott, är koppleri endast ett nationellt brott. Det innebär att för att komma åt handlaren måste han befinna sig här i landet tillsammans med kvinnan.

För att de män som handlar med kvinnor ska kunna dömas för människohandel måste offren, kvinnorna, kunna styrka att de utsatts för olaga hot, vilseledande eller på annat sätt lurats till prostitution o dyl. Mannen förnekar naturligtvis att han rekryterat henne på ett otillbörligt sätt och hävdar att kvinnan mycket väl förstod vad som förväntades av henne och att hon frivilligt gett sitt samtycke till detta. Det kan då bli en för kvinnan orimligt besvärlig och påfrestande bevisning. Hon blir ifrågasatt av mannen, dennes ombud och troligen också av domstolen. Man kan dra en parallell med rättegångar rörande kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt.

Är kvinnan under 18 år ställs, enligt propositionen, inga villkor på särskilda medel för att brottet människohandel ska bli tillämpligt. Detsamma bör gälla även för de kvinnor som är över 18 år, dvs. för alla som utsätts för det straffbara brottet människohandel.

Det är redan idag svårt att få utsatta kvinnor att vittna i domstol. Det blir med all sannolikhet inte lättare med den föreslagna utformningen av brottet människohandel.

Det är handlarna och profitörerna som ska sättas i fokus. De begår en kriminell handling med människor oavsett vilken ålder och medvetandegrad offren har.

Den föreslagna kriminaliseringen harmonierar inte heller med den svenska sexköpslagen. Där kriminaliseras köparen trots motpartens insikter. Personer som utsätts för brottet människohandel och dessutom har främmande etnicitet bör rimligen ha samma skyddsstandard.

Kriminalisering av människohandel för sexuella ändamål bör ske oavsett hur medvetna kvinnorna kan ha varit om de förhållanden de ska arbeta under. Kravet på att rekrytering eller transport ska ha skett på ett vis sätt bör tas bort för det föreslagna brottet.

Stockholm den 9 april 2002

Helena Bargholtz (fp)