med anledning av prop. 2001/02:15 Den öppna högskolan

Motion 2001/02:Ub4 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 30

Förslag till riksdagsbeslut 32

Inledning 32

Allmänna överväganden 34

Vad är en högskola? 34

En decentraliserad högskola 34

Kvalitet eller kvantitet? 35

Kårobligatoriet 36

Högskolan och samhället 36

Människorna i högskolan 37

Studenternas villkor 37

Forskarstuderandes villkor 38

Universitets- och högskolelärares villkor 39

Forskares villkor 39

Proposition 2001/02:15 Den öppna högskolan 40

Åtgärder för att bredda rekryteringen (kapitel 7) 41

Ändring av högskolelagen, rekryteringsdelegation och handlingsplan 41

Collegeutbildning och basår 41

Tillträde till den grundläggande högskoleutbildningen (kapitel 8) 41

Grundläggande och särskild behörighet 42

Undantag från fastställda behörighetsvillkor 42

Urval 42

Högskolans roll i ett livslångt lärande (kapitel 9) 43

Livslångt lärande och reell kompetens 43

Uppdragsutbildning 43

Forskarstuderande på deltid och antagning till licentiatexamen 43

Pedagogisk förnyelse (kapitel 10) 44

Grundläggande utbildning, pedagogisk förnyelse och Rådet för högskoleutbildning 44

Pedagogisk utbildning för högskolans lärare, pedagogisk meritering 44

Funktionshindrade 44

Jämställdhet 45

Ett svenskt nätuniversitet (kapitel 11) 45

Examina (kapitel 12) 45

En ny magisterexamen och Diploma Supplements 46

Kortare yrkesutbildningar inom högskolan 46

Högskolans styrning (kapitel 13) 46

Högskoleverket 46

Resurstilldelningssystemet 47

Ökad tilldelning till hum., sam., juridik och teologi 47

Icke-statliga högskolor 48

Högskolans ledning (kapitel 14) 48

Likabehandling av studenter i högskolan (kapitel 15) 49

Tillvaratagande av utländska akademikers kompetens (kapitel 16) 49

Ökad internationell rörlighet (kapitel 17) 50

Internationalisering 50

Kunskapsexport 50

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskolans styrning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnadstakten av högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om balansen mellan naturvetenskap och teknik å ena sidan och humaniora och samhällsvetenskap å andra sidan.
Riksdagen begär att regeringen genomför en fördjupad kartläggning av vilka konsekvenser högskoleexpansionen medfört för utbildningarnas kvalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarnas situation i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhetsarbetet i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antagningen till högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya årsstudieplatser till de icke-statliga högskolorna i allmänhet och de fria teologiska högskolorna i synnerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskolans samverkan med det omgivande samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationaliseringens konsekvenser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenternas rättssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sälja utbildning till studenter från andra länder.

Inledning

Vi kristdemokrater vill understryka betydelsen av ett livslångt lärande där universiteten ska utgöra en naturlig del. När som helst i livet ska utbildning vara tillgänglig för dem som har grundkunskaperna. Utbildning på alla nivåer och genom hela livet är positivt både för den studerande själv och för samhället. Vi vill därför med all tydlighet verka för en mångfald av utbildningar så att människors olika begåvningar och förmågor kan utvecklas och tas till vara för att uppnå god kompetens.

För dem som inte vill fortsätta studera på universitet och högskola efter gymnasiet vill vi erbjuda en yrkeshögskola, som ska vara kvalificerad yrkesutbildning på högskolenivå. Samtidigt ska yrkeshögskolan ge en tillräcklig grund för att den studerande ska kunna studera på universitetens grundutbildningar och forskarutbildning. Det ska alltid vara möjligt att byta spår. I separata motioner utvecklas tankarna kring vuxenutbildning och behovet av yrkeshögskola.

Regeringen har satt ett principiellt mål att 50 procent av varje årskull ska börja studera på högskolan innan fyllda 25 år. Det innebär att alla ska genomgå nioårig grundskola, treårig gymnasieskola inriktad mot högre studier och huvuddelen ska genomgå flera år av högre studier. Vi vill inte att alla människor ska stöpas i samma form; vi vill ha flexiblare system som av egen kraft förmår attrahera studenter. Bakom suget efter akademiker på arbetsmarknaden döljer sig inte alltid arbetsuppgifter som i realiteten kräver akademiker. Därmed måste flera av de föreslagna satsningarna penetreras: har de en botten i ett strategiskt tänkande för framtiden eller följer man passivt de behov arbetsmarknaden uppger? Eftersom högre utbildning har ett värde i sig kan aldrig arbetsmarknaden ensidigt få avgöra vilken utbildning som ska kunna sökas.

Vi delar flera goda målsättningar i propositionen, men vi menar att regeringen valt fel väg för att uppnå dessa. Vi är överens om att öka andelen högskoleutbildade i landet. Studenternas sociala villkor – bostäder, föräldraledighet, studiefinansiering etc – ska förbättras. Vi är överens om lärosätenas självbestämmande om hur uppdraget fullföljs. Vi vill ha mer fakultetsmedel. Vi vill öka högskolans möjligheter att ta in utländska studenter för att kunna höja kvaliteten. En öppen högskola har ansvar för hur man ska fullgöra sitt uppdrag. Staten ger mål och ramar som motsvarar den samhälleliga grunden för forskning och högre utbildning. Lärosätet genomför verksamheten utifrån sina förutsättningar. Ramarna måste tillåta att nya möjligheter tas tillvara. På andra punkter har vi skilda uppfattningar:

Propositionen andas en vilja att enskilda och grupper ska anpassa sig snarare än att systemet ska göra det. Vi vill istället ta utgångspunkt i människors vilja och behov av att vara delaktiga i samhället.
Regeringen vill ”värva” studenter till högskolan genom basår och collegeutbildning. Vi vill stimulera deras nyfikenhet och intressen redan under de tolv år eleverna går i skolan.
Regeringen vill ha en kvalificerad yrkesutbildning och yrkestekniska utbildningar inom den traditionella högskola. Vi vill ha en sammanhållen yrkeshögskola som stimulerar till högre utbildning och kunskap inom olika yrken.
Regeringen vill att lärosätena gör upp handlingsplaner för rekrytering. Vi anser att utbildning ska löna sig och att utbildningsplatser ska dimensioneras efter sökbilden.
Regeringen vill sälja utbildning till utländska stater. Vi vill även sälja utbildning till enskilda personer. Vi vill tillåta att sälja utbildning till studenter från icke EU-länder för att kunna höja kvaliteten, anställa fler lärare och få del av internationella nätverk.

Allmänna överväganden

Vad är en högskola?

Enligt högskolelagen ska högskolan vara en ”utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet”. Dessa kriterier brukar sammanfattas i begreppet högskolemässighet.

Högskolorna själva utgår från tre variabler: kvalificerade forskningsaktiva lärare, ekonomiska resurser och intresserade studenter. Dessa tre faktorer anses vara de avgörande för högskolornas möjlighet att driva högskolemässig utbildning. Obalans mellan de tre variablerna eller en brist på någon är ett hot mot högskolemässigheten.

För att få en ökad kontroll över utvecklingen på de enskilda lärosätena bör det finnas lokala redovisningssystemen gällande högskolemässighet. Innan det är möjligt att skapa de lokala redovisningssystemen måste det tas fram gemensamma definitioner för vad högskolemässighet och i förlängningen för vad högskola innebär. Högskolelagen är mycket vag när det gäller att definiera vad en högskola egentligen är, något som borde ses över.

Vissa högskolor har fått fasta forsknings- och forskarutbildningsresurser inom ett vetenskapsområde. En högskola som har fasta forsknings- och forskarutbildningsresurser inom samtliga vetenskapsområden kallas universitet. Därför har ordet högskola två betydelser: dels som övergripande begrepp för högre utbildning, dels för att markera ett lärosäte med begränsade fasta forskningsresurser.

En decentraliserad högskola

Vi kristdemokrater framhåller decentraliseringens stora betydelse för högskolan och menar att utvecklingen mot en friare, mer självständig högskola är både nödvändig och positiv för högskolans framtid. Samtidigt har regeringen under senare år genomfört en ökad centralisering av högskolan på flera punkter. Vi anser att regeringens handlande tyder på ett dåligt förtroende för högskolan och dess möjligheter att på bästa sätt självständigt driva sitt arbete. Det gäller till exempel försök att styra behörighetskriterier och urvalsmetoder centralt, styrningen av forskningsresurser genom det nyinrättade vetenskapsrådet och det faktum att regeringen utser ordförande i högskolestyrelserna och lägger sig i organisationen.

Enligt vårt synsätt är det en fördel att utbildningarnas utformning varierar mellan olika orter och i olika delar av landet. Studenter har olika bakgrund, ambitioner, krav och förväntningar. Det borde vara självklart att man tar hänsyn till studenternas efterfrågan i utvecklingen av utbildningsutbudet. En större mångfald ökar den presumtive studentens chanser att hitta en utbildning som passar just honom eller henne. Det är också genom att uppmuntra skillnader som utbildningarna utvecklas och förbättras. Varje högskola bör få ökade möjligheter att finna sin nisch och sin profil. Vi förespråkar ökad flexibilitet i högskolans utbud och i genomförandet av utbildningen. Det är inte självklart att tiden ska vara avgörande. Det viktiga är att målet nås.

Vi anser att detta är exempel på uppgifter där lärosätena själva borde fatta de avgörande besluten, inte regeringen eller någon central myndighet. Statens viktigaste roll är att vara en garant för högskolesystemet som helhet, dess kvalitet och vissa grundläggande regler rörande till exempel mångfald och jämställdhet, inte att detaljstyra de enskilda högskolornas verksamhet.

Kvalitet eller kvantitet?

Den intensiva och snabba utbyggnaden av högskolan kan leda till kvalitetssänkningar. Det är en oroande utveckling eftersom låg kvalitet långsiktigt kan betyda risk för högre kostnader. Kristdemokraterna vill därför se en välplanerad utbyggnad i jämn och hög takt, där utbyggnaden av grundutbildning och forskning går hand i hand. Allt färre antal undervisningstimmar med allt fler elever omöjliggör nära handledning i viktiga studiesituationer. Det vore värdefullt om varje poäng garanterade den studerande ett minimum av lärarledd tid.

Kristdemokraterna ser med stor oro på det faktum att ett ökat antal högskolor inte når upp till de examensmål som regeringen uppställt. Detta visar att den snabba expansionen inte enbart för med sig positiva effekter för den högre utbildningen. Anledningen till den låga måluppfyllelsen står att finna dels i effekterna av utbildningen, dels i utbildningssystemet.

Ekonomisk forskning har visat att den privatekonomiska avkastningen av utbildning i Sverige är bland de lägsta i Europa. Det är viktigt att utbildning lönar sig. En orsak till den låga avkastningen är att många i brist på andra utbildningsvägar kanske tvingas börja på utbildningar som de i första hand inte är intresserade av, eller helt avstår från högre studier som de organiseras i nuläget. Vi kristdemokrater menar att det behövs en yrkeshögskoleutbildning. Vi presenterar i en särskild motion vårt förslag till yrkeshögskola.

Trots den utbyggnad som högskolesystemet genomgått de senaste åren stängs många sökande ute, framför allt studenter som inte väljer sådana utbildningar som regeringen vill. Konkurrensen om platserna inom till exempel humaniora och medicin har ökat trots den kraftiga expansionen och minskade ungdomskullar. Detta är ett slöseri med begåvning som vårt land inte har råd med. Det är positivt att andelen som söker till högskolan ökar i alla åldersgrupper. Det är en av orsakerna till att så gott som alla är överens om att utbyggnaden av högskolan måste fortsätta – och att en yrkeshögskola måste inrättas. Den bristande kontinuiteten i regeringens handlande i denna fråga är beklämmande. Utbildningspolitiken tycks präglas av en ryckighet som förhindrar möjligheten till långsiktig planering för högskolorna och de kommuner där högskolorna finns.

Vid en så kraftig expansion som högskolan nu genomgår är det viktigt att noga tänka igenom också var den skall ske. Även om det ur ett politiskt perspektiv inte är lätt för ett universitet eller en högskola att uttrycka tveksamhet inför en möjlig expansion, har det kommit signaler från några lärosäten om att de i första hand skulle vilja ägna sig åt kvalitetsförstärkning. För oss kristdemokrater är det viktigt att utökningen av antal nya platser i högskolan får ske i hela landet men att platserna fördelas beroende på efterfrågan från studenterna.

Otillräcklig lärarrekrytering, brist på studentbostäder och kringresurser i form av bibliotek och andra lokaler kan inte vänta på åtgärder utan att utbildningskvaliteten påverkas. Studenter, som investerar i storleksordningen en kvarts miljon kronor i genomsnitt i högskoleutbildningen, har också rätt att kräva hög kvalitet. Vi kristdemokrater vill därför utöka antalet platser i något lugnare takt än den regeringen föreslår. Vi anslår medel för en utbyggnad motsvarande 7 500 platser per år de närmaste tre åren. Utöver detta föreslår vi medel för att höja kvaliteten. Samtliga nya platser skall vara permanenta. Vi anser att en del av medlen skall överföras till yrkeshögskolan, som är den alternativa utbildning som krävs för att förädla praktisk yrkeskompetens. Konsekvensen av den långsammare utbyggnadstakten blir besparingar på 119 miljoner kronor. Studiemedlet räcker till våra planerade satsningar fullt ut.

Kårobligatoriet

Kårobligatoriet är principiellt felaktigt och måste tas bort och ersättas av frivilligt deltagande. Samtidigt innebär ett slopat kårobligatorium stora omställningar av studentkårens verksamhet, bl.a. genom minskade ekonomiska möjligheter. För att möjliggöra en effektiv studiebevakning på denna lägre nivå vill Kristdemokraterna att universitet och högskolor bättre efterlever högskolelag och högskoleförordning. Det gäller också för universitet och högskolor att bli bättre på att åtgärda strukturella brister, som i nuläget leder till att studentkårer återkommande måste hantera fall till följd av dessa brister. Den kvalitetsutvärdering av all utbildning vid universitet och högskolor som införts är ett viktigt steg.

Det är värt att överväga huruvida statsmakterna bör knyta pengar till andra ålägganden inom ramen för utbildningsuppdragen, som fungerande kursutvärderingssystem. Kursutvärdering är ett stort arbetsmoment för studentkårerna. Det är inte rimligt att studentkårerna svarar för verksamhet som egentligen är i utbildningsanordnarens intresse. Vid ett avskaffande av kårobligatoriet bör lärosätena bidra till studentkårernas engagemang i kursutvärderingar.

Högskolan och samhället

Den snabba utbyggnaden av högskolan har inte varit helt problemfri. I många högskolekommuner råder stor brist på studentbostäder och studielokaler. Kommunen har inte klarat av att eller vågat bygga i den takt som högskolan expanderat. Ett skäl kan vara att man inte vet hur länge högskolan i kommunen får det stora antalet studenter, det är ju inte en kommunal angelägenhet. I realiteten är risken stor att studenterna på grund av bostadssituationen tvingas flytta till högskolor de annars inte skulle ha valt. Detta är inte rimligt. Beslut om utbildningsplatser och kringresurser för livsuppehälle måste samordnas.

Regeringen genomförde 1997 ett tillägg i högskolelagen enligt följande: ”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.” Termen ”den tredje uppgiften” bör snarast bytas till ”samverkansuppgiften”. Genom detta klarläggs vad uppgiften går ut på. Jämför med utbildning och forskning som är de andra uppgifterna som ålagts högskolorna.

Samverkan med det omgivande samhället kan utvecklas och vi ser det som en naturlig del av högskolans verksamhet. Samverkan med det omgivande samhället innebär ömsesidig påverkan. Vi tror att ökat inflytande från t.ex. näringslivet skulle höja kvaliteten på flera utbildningar och förenkla möjligheterna till praktiktjänstgöringar. I det livslånga lärandet har högskolan en diger uppgift, som bör uppmärksammas. Den handlar om forskning kring det livslånga lärandet, yrkesinriktad fort- och vidareutbildning för vuxenutbildare, individuell anpassning av högskolestudier, vägledning och validering samt praktiskt användbara kvalitetssäkringssystem och redovisningssystem för kunskapskapital.

Högskoleverket, högskolornas tillsynsmyndighet, tar överhuvudtaget inte upp samverkansuppgiften i sina senaste årsrapporter. Det ger signaler till lärosätena att detta är inte viktigt. Visserligen har Högskoleverket haft en konferens om samverkansuppgiften – den 17 mars 2000. Men därefter har inte något påtagligt hänt. Man kan se en klar tendens till att de små och medelstora högskolorna mera aktivt ägnar sig åt samverkan med det omgivande samhället. För att samverkansuppgiften skall få någon betydelse på framför allt de större universiteten och högskolorna måste regeringen avsätta resurser för detta och dessutom kräva en mera detaljerad redovisning till statsmakterna om genomförda aktiviteter.

Människorna i högskolan

Studenternas villkor

Samhällets utmaningar och nya krav gör att mångfald inom utbildningsvärlden är självklar. Därför måste högskolans organisation vara öppen för olika former och kombinationer av utbildningar, men också för att ge människor i olika åldrar och livssituationer tillträde till den högre utbildningen.

Studentens val av utbildning ska i hög grad vara styrande för vilka utbildningar som ska ges inom ramen för de övergripande målen för den högre utbildningen. Detsamma gäller studenternas val av lokalisering. Söktrycket vid de olika lärosätena skall, vid sidan av kvaliteten, spela en stor roll vid tilldelningen av antalet platser till olika högskolor och universitet. Detta stimulerar tillkomsten av nya utbildningsformer och nya utbildningsprogram som i sin tur bör leda till ett rikt studieutbud där både studentens önskemål och samhällets behov tillgodoses.

För att göra studierna mer överblickbara och studietiden tryggare så ska både de som läser på program och de som läser fristående kurser kunna planera sina studier. Den som läser fristående kurser bör beredas tillfälle att få en individuell studieplan godkänd med platsgaranti upp till examensnivå när hon eller han kommit in på den grundläggande nivån. Också inom sammanhängande program ska stor valfrihet eftersträvas. Studieplaner och utbildningsorganisationer måste dock anpassas efter lokala förutsättningar, önskemål och profileringar.

Studenternas rättssäkerhet behöver stärkas inom flera områden, till exempel när det gäller antagningsfrågor, examinationsfrågor, rätten att tentera och förekomsten av olika avgifter inom högskolan. Ju större den lokala friheten är desto viktigare är det att studenterna har möjlighet att få sin sak prövad. Kristdemokraterna har vid ett flertal tillfällen pekat på att en studiesocial utredning bör tillsättas för att se över den problematik som kvarstår trots olika systemförändringar. Vi utvecklar frågan om studenternas villkor i en särskild motion.

Kvaliteten i universitets- och högskoleutbildningarna bygger inte enbart på hur mycket lärarna och forskarna kan utan även på hur de kan förmedla sin kunskap så att de studerande lär och utvecklas. Därför är det viktigt att studentens inflytande över verksamheten stärks och större fokus läggs på kvaliteten inom den högre utbildningen. Men studentinflytandet får aldrig bli så formaliserat att det vardagliga, informella inflytandet över den egna arbetssituationen glöms bort. Vi anser att hög kvalitet nås genom pedagogisk förnyelse och ökad lyhördhet mellan lärare och studenter för hur utbildningens olika delar ska läggas upp.

Forskarstuderandes villkor

Regeringens forskningsproposition (2000/01:3 Forskning och förnyelse) innehöll inget om hur regeringen ser på forskarutbildningens omfattning och inriktning. Detta är mycket viktiga frågor i perspektiv av de omfattande pensionsavgångar som inte bara universitet och högskolor står inför, och i perspektiv av den ökade efterfrågan på forskarutbildade som finns inom näringslivet och andra delar av arbetsmarknaden. De forskarskolor som inrättats vid sidan av ordinarie forskarutbildning innebär egentligen ett mycket begränsat tillskott av doktorer. Enligt propositionen ska varje forskarskola producera 25 doktorer. Sammantaget kommer de sexton forskarskolorna således att ge 400 doktorer. Under den period som forskarskolornas verksamhet pågår ska systemet i övrigt, enligt regeringens examensmål, producera 12 000 forskarutbildningsexamina.

Kvaliteten i svensk forskarutbildning är hög men kan bli högre, och antalet utbildade forskare är för litet. Efter avslutad grundutbildning skall det ta fyra år att genomföra en forskarutbildning vid svenskt universitet. För flertalet studerande tar utbildningen längre tid och det är få som doktorerar på kortare tid. För att kunna svara mot samhällets och högskolornas behov av disputerade bör finansieringen av forskarstudier ses över, för att kunna attrahera nya grupper. Likaså måste det finnas möjligheter att doktorera parallellt med arbete. Detta innebär att man måste kunna forskarstudera både på heltid och deltid.

Universitets- och högskolelärares villkor

”Det är viktigare att forska”, är en attityd man ofta möter. Men utan kunniga och engagerade lärare tunnas rekryteringen av goda forskarämnen ut. En god grundutbildning är en förutsättning för rekryteringen av goda forskare. Därför bör lärares arbetsförhållanden utredas. De lärare som väljer att kombinera sin lärartjänstgöring med forskning ska kunna göra det och de som väljer att enbart undervisa ska ha denna möjlighet. Studenterna kan komma i kontakt med forskare på flera olika sätt. Det finns också forskare som är mindre lämpliga som pedagoger. Det är viktigt att människors olikheter tas till vara också inom högskolan.

Regeringens ansträngningar att förstärka adjunkternas ställning är välkomna. Det finns dock stor risk att ekonomiskt trängda prefekter inrättar adjunkturer på områden där forskarutbildning finns, för att spara pengar. Adjunkterna gör ett stort arbete i undervisningen, inte minst vid många av de mindre och nyare högskolorna. Regeringen nöjer sig med att kompetensnivån bör höjas till magisternivå (huvudsakligen den föreslagna magisterexamen med inriktning mot ämnesbredd) för att förbättra adjunkternas ”roll och status”. Det rimliga är att yngre respektive nyanställda adjunkter erbjuds möjlighet att inom anställningen genomgå forskarutbildning, avlägga licentiatexamen eller liknande. Förslagen innebär annars en sänkning av ambitionerna för högskolan.

Nästan hälften av högskolelärarna är 50 år eller äldre. Lärarförsörjningen kommer att bli en flaskhals inom en snar framtid. För att lösa detta problem krävs det systematiska satsningar på såväl nyrekrytering av personal som riktade resurser för kompetenshöjande åtgärder för de anställda. Vidare krävs det att högskolelärarnas löner kommer i paritet med de som erbjuds för liknande kompetens på den övriga arbetsmarknaden. Propositionen borde ha innehållit ett särskilt avsnitt om rekrytering av lärare, deras löner och anställningsförhållanden. I och med att en stor barnkull nu börjar nå gymnasieskolan och nuvarande problem med lärarförsörjning är det än mer viktigt att snarast vidta åtgärder som gynnar rekryteringen av lärare till högskolan, om inte högskolan ska drabbas av kollaps.

Forskares villkor

Under mandatperioden har regeringen tre gånger lagt propositioner som förändrar forskningens villkor: Forskning och förnyelse, Vissa forskningsfrågor och Forskning för framtiden. Ytterligare två utredningar är på väg som kan påverka nästa steg. Den ena handlar om högskolans styrning och den andra om styrelsernas sammansättning. Ytterligare en proposition om forskningsetik har aviserats. Kristdemokraterna anser att ett helhetsgrepp över forskningen hade kunnat skapa bättre överblick och förståelse.

Regeringen centralstyr resursfördelningen. Vetenskapsrådet har stor makt att fördela medel till forskarna och försvagar därigenom universitetsstyrelsernas och fakulteternas roll i motsvarande grad. Ledamöterna i rådet är i sin tur styrda genom att den största delen av pengarna är öronmärkta inom snäva ramar. I stället för att söka medel på det egna lärosätet ska forskarna konkurrera med varandra genom Vetenskapsrådet. Redan idag går alltför mycket av forskarnas tid åt till att skriva ansökningar för att konkurrera om forskningsanslag. Den föreslagna ordningen konserverar problemen i stället för att lösa dem. Kristdemokraterna anser att forskningsinstitutionerna ska ha en rejäl grundfinansiering, och ytterligare medel ska kunna sökas genom forskningsrådens försorg. På så sätt förenas god basfinansiering med nationell konkurrens. Vi utvecklar detta i en särskild motion.

Proposition 2001/02:15 Den öppna högskolan

Ansatserna i propositionen är goda, men resultatet är i många delar magert och inställningen alltför defensiv. En ordentlig diskussion om högskolans arbetsorganisation saknas, hur den skulle kunna utformas på ett sätt som främjar utbildning, forskning och samverkansuppgiften. Än en gång handlar resonemanget främst om styrning ur ett statsmaktsperspektiv. Kristdemokraterna menar att det är dags att tillsätta en kommission med målet att finna lösningar på de strukturella problemen inom det svenska systemet för högre utbildning.

Propositionen föreslår inga förstärkningar utöver de 200 miljoner till humaniora och samhällsvetenskap som är kända sedan tidigare. Den höjningen är bara en del av vad som behövs för att återställa grundutbildningens kvalitet. Och övriga utbildningar, som också drabbats av resursförsämringen, får ingenting. Önskan att lära finns hos studenterna, men med de snäva resursramarna är det svårt att erbjuda dem en mera individualiserad undervisning.

Smärtgränsen har nåtts inom grundutbildningen. Risken är att den pedagogiska utveckling som har skett under 1990-talet går förlorad. Det är inte bristen på idéer från lärarnas sida som är problemet, utan bristen på finansiellt stöd. Det fordras resurser för att utveckla utbildningen så att den lockar fler ungdomar att studera vidare och medverkar till att antagningen kan breddas etniskt och socialt. Regeringens satsningar bygger inte på att utbildningar ska vara så attraktiva att de lockar, utan på att alla bör genomgå högre utbildning oavsett egen motivation.

Riksdagens revisorer pekar på högskolans decentralisering som en av de viktigaste händelserna för högskolan under 1990-talet. Vi anser att det är nödvändigt att även analysera de trender som går i motsatt riktning för att få en korrekt bedömning av högskolans utveckling: flera av propositionens förslag är exempel på detaljreglerande centralstyrning.

Åtgärder för att bredda rekryteringen (kapitel 7)

Ändring av högskolelagen, rekryteringsdelegation och handlingsplan

Är det önskvärt att lärosätena inte bara utbildar och informerar om sin verksamhet, utan att de ska ha ett lagstadgat ansvar för att aktivt rekrytera studenter? Vi tolkar regeringens förslag att högskolan aktivt ska rekrytera gymnasister som ett underkännande av gymnasieskolan och av syokonsulenternas verksamhet. Det innehåller inga förslag till förändringar och förbättringar där problemen i realiteten finns.

Vi avvisar därmed också förslaget att högskolorna ska upprätta lokala handlingsplaner liksom den centrala delegation som ska inrättas för att stimulera rekryteringsaktiviteter vid universitet och högskolor.

Vi menar därmed inte att det inte finns en snedrekrytering. Den är verklig och måste på alla sätt åtgärdas. Att gymnasieskolans elever inte väljer att fortsätta studera borde istället åtgärdas med nya förslag kring gymnasieskolan och grundskolan.

Collegeutbildning och basår

Det är viktigt att om en person, av olika skäl, inte blivit behörig via sina gymnasiestudier så ska det ges goda och avgiftsfria möjligheter att senare i livet komplettera sin utbildning för att bli behörig. Collegeutbildning kan vara ett sätt för livslångt lärande och en möjlighet för studieovana grupper att överbrygga sitt mentala avstånd till högskolan.

Teknisk-naturvetenskapligt basår infördes i stor skala läsåret 1992/93. Fram t.o.m. läsåret 1995/96 utgjorde basåret ett särskilt åtagande för angivna lärosäten och finansierades då med särskilda medel vid sidan av det s.k. takbeloppet. Numera ingår det i det generella utbildningsuppdraget till alla lärosäten. Vi menar dock att rent principiellt bör en utbildning på gymnasienivå ha gymnasieskolan eller kommunal vuxenutbildning som huvudman. Även med olika huvudmän skall antagning till basåret och den därtill knutna grundläggande högskoleutbildningen ske samtidigt.

Tillträde till den grundläggande högskoleutbildningen (kapitel 8)

Ett väl fungerande antagningssystem ger fler grupper och individer möjlighet att söka sig till den högre utbildningen. Urvals- och antagningssystemet får därför inte vara alltför låst utan det ska finnas fler möjligheter att kvalificera sig. Även utländska studier ska kunna ge behörighet och ska framför allt inte diskrimineras. Ett sådant system motverkar också den sociala snedrekryteringen och tar tillvara olika talanger och erfarenheter.

Grundläggande och särskild behörighet

Vi anser inte att det är statens uppgift att centralt styra vilka förkunskapskrav och behörighetsregler som ska gälla, utan bara att garantera jämlikhet och kvalitet. Antagningsperioden bör vara nationellt samordnad så att presumtiva studenter ges möjlighet att söka olika utbildningar och olika högskolor parallellt. Kristdemokraterna ser positivt på högskolornas frihet att sätta sin lokala prägel och profil på utbildningsutbudet. Därför anser vi inte att behörighetskraven alltid kan vara identiska.

Tankarna på reell kompetens är bra, både vad gäller grundläggande och särskild behörighet. Det är inte papper och betyg som är viktiga, utan människan och hennes förmågor. Att högskolan själv svarar för värderingen är också bra. Det förslag kring ett system med förenklade standardbehörigheter utifrån de fyra vetenskapsområdena och möjligheter för lärosätena att föreskriva egna särskilda behörighetskrav är intressant eftersom det ökar överskådligheten. Vi ser fram emot ytterligare problematisering av exempelvis antagning till tvärvetenskapliga utbildningar.

Undantag från fastställda behörighetsvillkor

Vi kristdemokrater motsätter oss med kraft alla tankar på att tumma på de allmänna behörighetskraven vid vikande söktal. Med tanke på att behörighetskraven motsvarar den lägsta kunskapsmässiga nivån för att klara av att studera vid universitet och högskola så borde det vara omöjligt att göra undantag från fastställda behörighetsvillkor.

Urval

Det är bra om det finns flera vägar in i högskolan. Urval kan göras utifrån gymnasiebetyg, högskoleprovet, andra prov eller till exempel genom intervjuer. Varje högskola ska ha stor frihet att utarbeta egna urvalsmetoder utifrån utbildningens karaktär. Metoden bör vara relevant för den aktuella utbildningen. Meriter av olika slag ska kunna beaktas om de är relevanta för utbildningens innehåll.

Kristdemokraterna är positiva till en sammanläggning av urvalsgrupperna gamla respektive nya gymnasiebetyg (BL och BP). Vidare är vi positiva till att Högskolestyrelsen ska kunna fatta beslut om urvalsgrunder för 10 % av platserna inom kurser som vänder sig till nybörjare (fri kvot). Vi menar att erfarenheterna från detta försök i framtiden bör utvärderas för att pröva om upp till 1/3 av platserna bör reserveras för lärosätenas lokalt beslutade urvalsgrunder.

Högskolans roll i ett livslångt lärande (kapitel 9)

Livslångt lärande och reell kompetens

Kristdemokraterna menar att universitet och högskolor bör utveckla sin roll i det livslånga lärandet. I ett föränderligt samhälle är det allt viktigare att kunna utbilda sig och fortbilda sig återkommande. Personer med otraditionellt vunna kunskaper ska inte vara en reserv utan ska på lika villkor prövas för utbildningsplats. Här är regeringens tankar på bedömning av reell kompetens intressanta. Den budgetpost som knyts till satsningen för att lärosätena effektivt ska kunna samarbeta i frågan verkar rimlig.

Regeringen diskuterar åtgärder för att främja livslångt lärande, men den mest konkreta åtgärden är att högskolorna bör öka utbudet av distans- och vidareutbildningar. Dagens anslagssystem straffar högskolor som vill satsa på dessa typer av utbildningar och det är positivt att regeringen inser att systemet måste förändras. Regeringen säger däremot inte hur finansieringen av vidareutbildningen ska ske. Om regeringen verkligen vill främja livslångt lärande borde de medverka till att införa ett system för individuellt kompetenssparande. Ett sådant system skulle dessutom stärka efterfrågans betydelse för utbudet av kurser samt ge nya resurser till högskolorna.

Uppdragsutbildning

Uppdragsutbildning behövs för att stärka högskolans roll i det livslånga lärandet och innebär ett ansvarskännande för samverkansuppgiften. Lärosätet ska ha en sammanhållande funktion för uppdragsutbildning. Detta är viktigt för att satsningar på uppdragsutbildning ska kunna optimeras på lärosätet och för att kontinuitet ska kunna erhållas.

Uppdragsutbildning för utländska studenter via utländsk stat eller utländskt företag accepteras nu av regeringen. Kristdemokraterna vill gå längre genom att sälja utbildning direkt till utländska studenter, se nedan.

Forskarstuderande på deltid och antagning till licentiatexamen

Kristdemokraterna har länge efterlyst dessa satsningar. Det är nu glädjande att förändringar kommer till stånd och att våra idéer vunnit gehör, att deltidsarbete utanför lärosätet nu kan bli möjligt för forskarstuderande som därigenom kan bibehålla en del av sin ordinarie tjänst. Vi anser dock att doktoranden ska ha rätt till utökning till heltid, om och när han eller hon så önskar. Därmed ökar sannolikheten för en seriös prövning av den sökandes förmåga att bedriva forskarutbildning.

Pedagogisk förnyelse (kapitel 10)

Grundläggande utbildning, pedagogisk förnyelse och Rådet för högskoleutbildning

Vi kristdemokrater menar i likhet med regeringen att uppdraget för kommittén för utbildningsvetenskap ska vidgas till att omfatta pedagogisk förnyelse i den högre utbildningen. Den undervisande personalens kompetens är av avgörande betydelse och därför krävs att all undervisande personal i högskolan får pedagogisk utbildning. Vi anser inte att det är utbildning i form av generella teorier som behövs, utan mer av ämnesdidaktik, handledarskap och kunskap om utvärdering och om olika examinationsformer.

Vi ser positivt på att Rådet för högskoleutbildning byter namn till Rådet för högre utbildning, ges en självständigare roll inom Högskoleverket och ett får vidgat uppdrag till att omfatta nationella fortbildningsinsatser och annat stöd för pedagogisk förnyelse. Det är viktigt att sammanställa och vidarebefordra satsningar inom forskning kring uppföljning och utvärdering, högskolepedagogik och didaktik, informations- och kommunikationsteknik. Högskoleverket tillförs riktade medel och regeringen utser rådsmedlemmarna. Det är viktigt att policyn för finansiering ändras så att denna i större omfattning kan utgöra en del av lärosätenas strategier, bl.a. genom förankring i styrelserna.

Pedagogisk utbildning för högskolans lärare, pedagogisk meritering

Vi kristdemokrater är positiva till att en högskolepedagogisk utbildning krävs för fast anställning. Detta bör dock handhas av lärosätet själv. Vid anställningsförfarandet skall lika vikt läggas vid vetenskaplig skicklighet och pedagogisk meritering. Erfarenheten visar att större vikt tillmäts de vetenskapliga meriterna, bl.a. beroende på att den pedagogiska meriteringen är svår att mäta. Ambitioner som innebär ett tydliggörande och konkretisering av de pedagogiska meriterna innebär att studenterna kan få engagerade och intressanta lärare, liksom att anställningsförfarandet blir enklare på denna punkt. Likaså kan ett bra pedagogiskt meriteringssystem underlätta lönesättning.

Funktionshindrade

Kristdemokraterna välkomnar den av regeringen föreslagna satsningen, eftersom den bygger på kristdemokratiska förslag. Vi har länge sett fram emot stödet för funktionshindrade, och det är glädjande att man ska utreda möjligheterna till användande av teckenspråk vid Örebro universitet. Vi kommer noggrant att följa utvecklingen och uppföljningen av satsningen.

Jämställdhet

Av de som börjar vid forskarutbildningen idag är 43 procent kvinnor. Ju högre upp i den akademiska hierarkin man tittar desto färre kvinnor finner man; bland professorerna är enbart 12 procent kvinnor.

Kristdemokraterna anser att det är viktigt att gå till botten med denna snedrekrytering. Jämställdhetsarbetet i högskolan måste fortsätta, och utbildningen måste anpassas till kvinnors särskilda behov. Det måste till exempel vara enkelt att göra studieuppehåll för barnledighet. Målet inför 2000-talet måste vara att få en jämställd högskola. Regeringen måste ta ansvar för att högskolelärarna är väl förtrogna med jämställdhetsfrågor och genusperspektiv. Detta för att påskynda den pedagogiska förnyelsen och förbättra studenternas rättssäkerhet. Förslaget att Rådet för högskoleutbildning ska stödja metoder för att använda genusperspektiv i undervisningen anser vi kan vara ett steg på vägen. Enligt vår mening borde även studenterna omfattas av jämställdhetslagstiftning. Vi upprepar därför åter detta krav.

Ett svenskt nätuniversitet (kapitel 11)

Vi kristdemokrater anser att ett nätuniversitet bör inrättas, och vi säger ja till att medel för detta tas från de 3 900 indragna platserna inom de naturvetenskapliga och tekniska utbildningsområdena. Nätuniversitetet kommer att spela en central roll i framtiden. Vi menar att det är bra att lärosätena har ett gemensamt ansvar för nätuniversitetet och att en sammanhållande nätportal är en riktigt satsning för att göra nätuniversitetet överblickbart för studenterna.

Vi motsätter oss tanken på att inrätta ”Myndigheten för Sveriges nätuniversitet”. Kristdemokraterna vill hellre se en lösning där lärosätena driver nätuniversitetet och där Högskoleverket svarar för tillsyn.

Examina (kapitel 12)

Det är viktigt att antalet platser inom humaniora och samhällsvetenskap ökar. Dessutom bör alla utbildningar innehålla moment från andra vetenskapliga ämnesområden. Vi anser att det är viktigt med mer tvärvetenskapliga utbildningar. En humanist behöver kunnande om tekniken och dess konsekvenser, och en ingenjör behöver kunnande om mänskliga, kulturella värden.

Eftersom högskolan ska förbereda studenten för att ta steget ut på arbetsmarknaden är det fullt motiverat och rimligt att teknik och naturvetenskap ges ett ökat utrymme och att insatser görs för att säkra rekryteringen till utbildningen inom dessa områden. Det är områden där högutbildad arbetskraft är mycket efterfrågad.

Många av högskolans kunskapsområden saknar helt eller delvis kommersiellt intresse. För att skapa ett mänskligare samhälle krävs djupare kunskaper också om andliga, kulturella, sociala och etiska värden. Ämnen inom humaniora är i stor utsträckning kulturbärande och ger studenten tillfälle till självreflektion och kritiskt tänkande – det vi i vid mening kallar bildning.

En ny magisterexamen och Diploma Supplements

I utredningen Advantage Sweden framställs ett behov bland utländska studenter att kunna ta ut en internationell mastersexamen, även om man inte uppfyller de höga svenska kraven. För att erhålla denna examen krävs dels en grundläggande utländsk högskoleexamen, dels 40 poäng varav 5 poäng självständigt arbete. Här finns ett reellt behov, och vi delar regeringens uppfattning om att denna examen riktad specifikt till utländska studerande bör innehålla ett 10-poängs självständigt arbete.

Däremot är vi tveksamma till tankar på att införa en allmän magisterexamen med ämnesbredd. Använd på detta sätt kan den nya examen komma att användas för nominell kompetenshöjning. För adjunkter nöjer sig regeringen med att konstatera att kompetensnivån bör höjas till magisternivå (huvudsakligen den föreslagna magisterexamen med inriktning mot ämnesbredd) för att förbättra adjunkternas ”roll och status”. En sådan examen riskerar alltså att urholka den nuvarande magisterexamens värde och får en otydlig roll i examensordningen. Kristdemokraterna stödjer däremot att man inför Diploma Supplements för att förenkla internationell jämförbarhet.

Kortare yrkesutbildningar inom högskolan

Vi avvisar dessa satsningar till förmån för en yrkeshögskola. Den grundläggande högskoleutbildningen utgår i allt väsentligt från en vetenskaplig grund där forskningsanknytningen är helt nödvändig och till viss del från beprövad erfarenhet. Linköpings universitet, Högskolan i Gävle, Högskolan i Skövde och Högskoleverket pekar i sina remissvar till betänkandet En ny yrkeshögskoleutbildning (SOU 2001:40) på att de utbildningar som leder till en yrkeshögskoleexamen är av en annan karaktär där beprövad erfarenhet och yrkeskunnande är i fokus. Detta innebär att den kompetens och det intresse som behövs för att utveckla och genomföra utbildningar mot en yrkeshögskoleexamen till stora delar saknas inom högskolan. Det behövs en bättre analys av varför högskolorna idag inte anordnar kortare yrkesutbildning i större utsträckning.

Högskolans styrning (kapitel 13)

Högskoleverket

Högskoleverkets roll behöver vara tydlig. Bland annat gäller detta gränsdragningen mellan dess politiska och dess professionella nivå. Vi anser att Högskoleverkets främsta uppgifter är kvalitetskontroll och tillsyn av högskolorna samt att företräda nationella intressen i en decentraliserad högskoleorganisation. I det sammanhanget är det av avgörande betydelse att Högskoleverkets objektivitet är klar och att beslut som är av politisk karaktär inte avgörs på denna instans. Vi finner idag ingen anledning till oro. En tydliggörande gränsdragning av Högskoleverkets politiska och professionella nivå bör syfta till att lösa Högskoleverket från direkta politiska ställningstaganden.

Resurstilldelningssystemet

Systemet med per capita-ersättningar ger de utbildningsanordnare som organiserar utbildning inom samma utbildningsområde samma ersättning per helårsprestation och helårsstudent. Nivån på per capita-ersättningarna till olika utbildningsområden baseras på framräknade genomsnittskostnader för de olika utbildningsområdena i landet som helhet. Storleken på ersättningarna för studenter och helårsprestationer är alltså oberoende av vilka kostnader det enskilda universitetet eller den enskilda högskolan faktiskt har. Ersättningarnas storlek är därmed inte beroende av de naturliga kostnadsskillnader som uppkommer beroende på om ett lärosäte är nyetablerat eller inte, eller om lärosätet är stort eller litet. Andra faktorer som kan göra att ett visst lärosäte får systematiska avvikelser från genomsnittskostnaderna är lokalkostnader och lärarlöner samt kostnader för resor. En granskning som gjordes av riksdagens revisorer under hösten år 2000 visar att det finns stor anledning att tro att högskolornas redovisningssystem i allmänhet inte är uppbyggda på ett sätt som gör att det går att härleda hur höga produktionskostnaderna är per student. De lärosäten som har ett utbildningsutbud som avviker från det nationella genomsnittet kan få en lägre eller högre ersättning än vad som hade varit fallet om resurstilldelningssystemet varit mera differentierat (exempelvis nedbrutet så långt som till kursnivå). Inom det humanistiska utbildningsområdet är exempelvis språkutbildningar relativt sett dyra.

Det bör finnas en koppling mellan vad det kostar att utbilda studenter och storleken på olika former av prislappar. För att storleken på prislapparna skall kunna bestämmas enligt produktionskostnadsprincipen är det av central betydelse att högskolornas redovisningssystem är uppbyggda på ett sätt som gör att det går att härleda hur höga produktionskostnaderna är per student. Det är mycket anmärkningsvärt att det inte går att härleda kostnaderna per student ur högskolans redovisningssystem. Detta leder till en situation där det inte ens är teoretiskt möjligt att få dagens resurstilldelningssystem att fungera på det sätt som det är tänkt. Avsaknaden av en individbaserad kostnadsredovisning utgör inte enbart ett problem för regeringen som beställare av utbildning. Den är ett stort problem för de enskilda högskolorna som utbildningsanordnare. Tanken med olika tilldelning till olika utbildningsområden är att högskolorna skall ges ekonomiska incitament att anordna mest utbildning inom de utbildningsområden där de är relativt sett duktiga på att utbilda studenter. För att universiteten och högskolorna skall kunna agera på ett optimalt sätt i detta avseende är det därför av central betydelse att högskolorna har en god uppfattning om vilka utgifter de har för de olika utbildningarna.

Ökad tilldelning till hum., sam., juridik och teologi

Ämnen inom humaniora är i stor utsträckning kulturbärande och ger studenten tillfälle till självreflektion och kritiskt tänkande – det vi i vid mening kallar bildning. Kristdemokraterna välkomnar därför regeringens satsningar för att höja kvaliteten på grundutbildningen inom humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskap. Samtidigt är vi fortfarande oroade av snedfördelningen av platser till förmån för naturvetenskap och teknik. Vi menar att en bättre balans mellan de olika områdena är önskvärd i ett långsiktigt perspektiv.

Kristdemokraterna vill understryka det faktum att högskoleutbildningen inte bara ska bidra till studenternas framtida materiella välstånd. Många av högskolans kunskapsområden saknar helt eller delvis kommersiellt intresse. För att skapa ett mänskligare samhälle krävs djupare kunskaper också om andliga, kulturella, sociala och etiska värden. Humaniora är resonansbotten till värdegrunden. Bara om dessa värden lyfts fram kan ungdomar och vuxna ersätta pessimism med framtidstro och återvinna en livsglädje och gnista som många i dagens samhälle har tappat. Utbildningen i allmänhet, och humaniora i synnerhet, spelar en viktig roll i den utvecklingen.

Icke-statliga högskolor

Vi vill ha fler fristående högskolor som kan meddela exempelvis lärarutbildning. Kristdemokraterna anser att de professioner som legitimeras också ska kunna ha en utbildning med examensrätt. Detta gäller till exempel naprapatutbildningen.

I stort sett alla universitet och högskolor får del av de nya årsstudieplatserna. Detta gäller dock inte självklart de icke-statliga högskolorna. De tre fria teologiska högskolorna i Stockholm, Uppsala och Örebro verkar också under ett mycket begränsat utrymme. Det gäller också Jönköpings högskola liksom Chalmers tekniska högskola. De icke-statliga högskolornas avtal med staten tecknades ofta under en tid med lägre utrymme för prestationskostnad än idag. Dessa högskolor får varken del av de nya utbildningsplatserna eller de nytillkomna forskningsresurserna. Detta är inte rimligt, och avtalen bör därför omförhandlas om uppdragstagaren så önskar. Dessa skolor har visat prov på bred studentbas och en högkvalitativ utbildning och bör få del av den stora utbyggnaden av antalet högskoleplatser, och eftersom de både uppfyller kvalitetskrav och har en stor efterfrågan på sina kurser måste de ges möjlighet till tillväxt genom rättvisa statsbidrag och en uppräkning av antalet årsstudieplatser. Det vore önskvärt att staten tog vara på de erfarenheter av kreativitet och engagemang som friare former kan utveckla.

Högskolans ledning (kapitel 14)

Högskolorna borde ges inflytande över vilka personer som skall ingå i styrelsen. Ordföranden, som inte längre är samma person som rektor, utses numera av regeringen och inte, som Kristdemokraterna föreslagit, av högskolorna själva. Detta innebär en uppenbar risk för att den politiska styrningen av högskolornas verksamhet och inriktning ökar och leder till att villkoren för självständig forskning och högre utbildning i Sverige äventyras. Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att högskolestyrelserna bör, för de högskolor och universitet där staten är huvudman, bestå av en tredjedel lärare som utses av de vid högskolan verksamma lärarna, en tredjedel studenter som på samma sätt utses av studenterna samt en tredjedel allmänföreträdare. Allmänföreträdarna bör utses av regeringen. Allmänföreträdarna bör representera ett brett fält av det omgivande samhället och gärna också det internationella akademiska samhället. Styrelserna måste få organisera verksamheten efter lokala behov och förutsättningar.

Likabehandling av studenter i högskolan (kapitel 15)

Studentens rättssäkerhet ska vara grundläggande i den akademiska världen och vara densamma oavsett högskola eller huvudman. Studenter har länge haft ett i flera avseenden osäkert rättsläge, trots att studenter blir föremål för en mängd olika myndighetsbeslut i samband med sin utbildning.

En enskild student måste kunna lita på att de beslut som fattas inom högskolan som berör denne är riktiga. I ett decentraliserat högskolesystem där varje högskola är en självständig myndighet blir uppföljning och kontroll av att de lagar och förordningar som styr högskolans liv följs oerhört viktigt. Högskolorna ska ges utrymme att utforma egna regler, men ett centralt ramverk bör samtidigt finnas som garanterar studenten rättssäkerhet. Dessa regler bör vara i lagform för att undvika de tolkningsproblem som ett regelverk i förordningsform medför. Lagen ska i första hand vara till stöd för studenten och slå fast dennes grundläggande rättigheter.

Tillvaratagande av utländska akademikers kompetens (kapitel 16)

Kristdemokraterna är positiva till satsningar på att låta invandrade akademiker komplettera sina utländska utbildningar så att de kan verka på sin akademiska nivå även i Sverige. Vi har länge påtalat det orimliga i att SFI ges sammanhållet utan möjligheter att ta hänsyn till förkunskaper. Vi är positiva till en nationell kartläggning och analys samt kontinuerlig uppföljning av kompletterande högskoleutbildningar för utländska akademiker. Detta är en nödvändighet i ett globalt samhälle.

Ökad internationell rörlighet (kapitel 17)

Internationalisering

Kristdemokraterna ser positivt på de förbättringar som skett på europeisk nivå när det gäller systemen för ömsesidigt erkännande av examina. I Sverige återstår en del att göra. Vi anser till exempel att invandrare med akademisk eller annan kvalificerad utbildning efter ankomsten till Sverige skall få sin utbildning validerad med motsvarande svensk och erbjudas deltaga i kompletterande utbildning med speciella kurser i svensk yrkesterminologi.

EU:s insatser på utbildningsområdet bör begränsas till att främja rörlighet och utbyte, inte utvecklas till att harmonisera utbildningssystemen. De olika europeiska utbytesprogrammen har haft mycket positiva effekter på studentutbyte och utlandsstudier. De nya kontaktnäten med de öst- och centraleuropeiska länderna måste underhållas och utvecklas. Utbytesprogram med länder utanför Europa bör främjas. Det finns stora kostnadsskillnader för kursproduktionen inom ett och samma utbildningsområde.

Kunskapsexport

Högskoleväsendet står inför en gigantisk kris beträffande lärarkompetens, kvalitet och utbyggnad. Det behövs kapital. En statlig utredning som kom i höstas, Advantage Sweden, visar på alternativet att sälja utbildning för att klara kvalitetskraven. Utbildningsministern har ställt sig kallsinnig till försäljning av utbildning till enskilda studenter, men Kristdemokraterna menar att vi måste handla med framtiden i sikte.

Det är orimligt att ett litet land som Sverige inte ska ta emot sin del av det kapital som flödar på den internationella utbildningsmarknaden. Andra länder har insett värdet av kunskap och att den kan överföras till kapital. Det finns kapitalstarka nationer, bl.a. i Asien, som saknar moderna utbildningssystem och som behöver få sina ungdomar utbildade. Sverige kan hjälpa andra länder att få tillgång till ett utbildningssystem av god kvalitet och byggt på demokratins grundprinciper samtidigt som dessa länder får bidra till investeringskostnaderna för detta utbildningssystem.

Om Sverige ges samma villkor som internationella universitet kan fler lärare med anständiga löner anställas, mer forskning och undervisning produceras och höjd kvalitet åstadkommas. Svenska studenter får både internationella kontakter och del av en utveckling på lärosätet, och vi får alla del av de infrastrukturella effekterna. Därtill stärks Sveriges namn på den internationella kartan över god utbildning och forskning.

Stockholm den 25 september 2001
Yvonne Andersson (kd)
Inger Davidson (kd)	Magda Ayoub (kd)
Sven Brus (kd)	Rose-Marie Frebran (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Maria Larsson (kd)	Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Ingvar Svensson (kd)	Gunilla Tjernberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)