med anledning av prop. 2001/02:158 Samhällets säkerhet och beredskap

Motion 2001/02:Fö18 av Henrik Landerholm m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Det går inte att i förväg avgöra om en händelse som påverkar samhällets vitala funktioner kommer att leda till en allvarlig samhällskris. Därför bör ledningen av samhället i fred och i kris också utgöra grund för ledningen under höjd (försvars)beredskap. Grunden, att förändra ledningssystemen i takt med förändrad beredskapsnivå, har blivit förlegad.

Utgångspunkten för ett förändrat ledningssystem bör således vara ett system med en grundstruktur som är oberoende av händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Grundstrukturen har sin bas i kommunerna och dessas indelning i län. En nationell krishanteringsfunktion bör därför inrättas i Regeringskansliet liksom motsvarande regionala och lokala funktioner i länsstyrelser och kommuner.

Vi anser att inrättandet av en ny planeringsmyndighet för att ersätta ÖCB är en rimlig utveckling. Myndigheten bör enligt vår mening vara en stabsmyndighet och det bör övervägas att inordna den i Regeringskansliet. Avvägning mellan och ledning av myndigheter är enligt vår uppfattning ett ansvar som bör tas av den regering som i enlighet med regeringsformen har att styra riket.

I propositionen talar regeringen om en helhetssyn vad gäller krishantering i samhället. Då går det inte att förbigå den kommunala organisationen som har den omedelbara och direkta kontakten med innevånarna i landet.

Händelserna i Göteborg på försommaren 2001 visar på ett antal faktorer som påverkar polismyndigheternas möjligheter att var för sig eller samlat inom en myndighet göra insatser. Vi anser det vara av stor vikt att ett fungerande kommunikationssystem, såväl fast som mobilt, snarast anskaffas. Det är viktigt att beredskapspoliser vid behov kan tas i anspråk inom en enskild myndighet. Vi anser att ett lägsta funktionellt krav på skydd i NBC-miljö skall utgöra grund för planerad anskaffning. Vi anser att gemensamma operativa och taktiska anvisningar för polisinsatser är en förutsättning för en effektiv och samordnad insats. Anvisningarna bör även omfatta insatser med stöd från andra myndigheter.

Regeringens energipolitik driver successivt fram en ökad sårbarhet. Inte minst vad gäller försörjning av södra och mellersta Sverige. Samtidigt ökar importbehovet av elenergi, och att då också arbeta för en avveckling av kärnkraften är inte försvarbart. Skall vi i Sverige förbättra elsystemets robusthet krävs en helt annan politik än den regeringen för.

Riksdag och regering bör ansvara för den övergripande strategin och erforderlig samordning inom IT-säkerhetsområdet. Detta får inte delegeras. Det är regeringens ansvar att fastställa en samlad handlingsplan med tvingande anvisningar. Den skall fortlöpande revideras. En gång om året skall handlingsplanen redovisas för riksdagen.

Sverige har inte en hög beredskap och en god förmåga att hantera olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd. Det är inte bara själva olyckan att ta hänsyn till utan även omhändertagande av liv, egendom och utsläpp samt sanering av stränder. Sverige måste ha resurser att sätta in och planering för dessa när en sådan olycka inträffar.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 3

3 Förslag till riksdagsbeslut 4

4 Samhällets krishantering 4

5 Krisberedskapsmyndigheten 5

6 Krishantering 6

7 Polisverksamhet 6

8 Elförsörjning 7

9 Informationssäkerhet 7

10 Olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd 8

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationell krishantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krisberedskapsmyndigheten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisverksamhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationssäkerhet.

4 Samhällets krishantering

Ledningsfrågorna är av avgörande betydelse för möjligheterna att hantera en svår påfrestning på samhället. Det som inträffade i USA – och de förödande konsekvenser detta terroristdåd fått – är en alltför tydlig påminnelse om samhällets sårbarhet och den uppenbara brist på beredskap som finns i ett modernt samhälle vid denna typ av händelser. Många av de brister som finns är kända sedan länge, och underlag för beslut om konkreta åtgärder står att finna i redan gjorda utredningar, remissvar och rapporter.

En viktig faktor är att regeringens ansvar för ledningen av landet hålls odelad. De resurser som regeringen har och anser sig behöva för ledningen av landet skall finnas i Regeringskansliet. Behövs det extra resurser handlar det i allmänhet om expertis inom olika sakområden helt beroende på den inträffade händelsen. Då kan denna expertis knytas till Regeringskansliet och dess beredskapsorganisation.

I sitt betänkande 2001/02:FöU2 utgår försvarsutskottet från att frågan kommer upp i den av regeringen aviserade redovisningen till riksdagen våren 2002 av en reformerad struktur för krishantering.

Vad utskottet här har anfört om struktur för krishantering med anledning av regeringens bedömning om en sådan struktur och med anledning av förslagen i motionerna Fö2 (m) yrkandena 3 och 4, Fö9 (m) yrkandena 6 och 7 samt Fö10 (fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Trots vad ett enat utskott uttryckt så undviker regeringen att ens diskutera aktuellt sakförhållande. Nya samarbeten i nätverk mellan svenska myndigheter krävs för att förhindra terroristattacker liknande den i USA. Det är anmärkningsvärt hur regeringen tydligt markerar och fördjupar den organisatoriska skillnaden mellan ledning av Försvarsmakten, kommunal ledning och funktionsledning. Samtidigt avser regeringen uppdra åt en myndighet att ge uppgifter till andra myndigheter inom den civila sektorn, uppgifter som i grunden är ett regeringsansvar. Detta görs samtidigt som erfarenheter från kriser och katastrofer i närtid entydigt pekar på behovet av en ökad samordning och ledningssamverkan.

Enligt regeringsformen är det regeringen som styr riket. Därför anser vi att det bör inrättas en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Även i länsstyrelser och kommuner bör motsvarande krishanteringsfunktioner inrättas. De bör vara bemannade i dag med uppgift att bygga upp de nätverk som erfordras för att kunna organisera erforderliga krishanteringsgrupper. Dessa grupper sätts samman efter de behov som uppkommer när en för samhället allvarlig händelse inträffar. Beroende på händelseutvecklingen skall de kunna kompletteras med ledningskompetens från skilda samhällsfunktioner. Krishanteringsfunktionerna bör också ha ansvar för samordning av planering rörande ledning och nyttjande av samhällsresurser vid händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner.

Däremot skall krishanteringsfunktionerna ej själva utöva ansvarig ledning. Detta ankommer på regeringen, länsstyrelser och kommuner.

5 Krisberedskapsmyndigheten

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen gör förtjänstfulla analyser av åtskilliga problem. Vi anser att inrättandet av en ny planeringsmyndighet för att ersätta ÖCB är en rimlig utveckling. Myndigheten bör enligt vår mening vara en renodlad stabsmyndighet och det bör övervägas att inordna den i Regeringskansliet. Avvägning och ledning av myndigheter är enligt vår uppfattning ett ansvar som bör tas av den regering som i enlighet med regeringsformen har att styra riket. Det mest angelägna är att det sker en samordning av ledningsfunktionerna och att ledningen har en klar utformning som i sin tur får genomslag på länsnivå och kommunal nivå.

Vi anser att det behövs tydliga och konkreta anvisningar avseende såväl ansvar och mandat som befogenheter för att det nya krishanteringssystemet skall kunna realiseras på ett bra sätt. Det behövs också, enligt vår uppfattning, en omfördelning av resurserna från sektorsansvariga myndigheter till länsstyrelserna och kommunerna. Länsstyrelserna och kommunerna måste få ett tydligare mandat och skyldighet, men också tillräckliga resurser att agera då kriser uppstår. Samma ansvar måste finnas hos ansvariga myndigheter oavsett om läget betecknas som kris, krig eller svåra påfrestningar.

Det är anmärkningsvärt att regeringen föregår utredarens förslag till verksamhetsmål och förelägger riksdagen förslag till de uppgifter myndigheten bör ha. En naturligare ordning hade varit det omvända. Riksdagen bör av denna anledning icke ta ställning till den nya myndighetens uppgifter innan utredarens förslag föreligger.

6 Krishantering

I propositionen talar regeringen om en helhetssyn vad gäller krishantering i samhället. Det är mot denna bakgrund förvånande att denna helhetssyn inte omfattar kommunerna. Riksdagen måste få en helhetsbild vad gäller planeringsansvar och organisation vid svåra påfrestningar på samhället. Då går det inte att förbigå den instans som har den omedelbara och direkta kontakten med innevånarna i landet.

7 Polisverksamhet

Polisens förmåga att hantera större påfrestningar är till viss del god. Att det finns betydande resurser och hög grundberedskap är mera tveksamt. Inte minst händelserna i Göteborg på försommaren 2001 visar på att så inte är fallet. Ett antal faktorer påverkar polismyndigheternas möjligheter att var för sig eller samlat inom en myndighet göra effektiva insatser.

Det är grundläggande i all operativ och taktisk verksamhet att det finns ett fungerande kommunikationssystem, såväl fast som mobilt. Det är också av stor betydelse att detta kommunikationssystem medger samverkan inom den statliga och kommunala räddningstjänsten. Polis, sjukvård, tull, Kustbevakningen, Försvarsmakten och sjöräddningen måste ha väl fungerande kommunikationer vid akuta kriser. Vi anser det därför vara av stor vikt att ett sådant kommunikationssystem snarast anskaffas.

Minskningen av antalet beredskapspoliser är inte tillfredsställande. Beredskapspoliser kan användas för vissa ändamål och därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete. Detta är inte minst viktigt då vi gång på gång påminns om att våra poliser inte räcker till. Det är därför viktigt att beredskapspoliser vid behov kan tas i anspråk inom en enskild myndighet.

I dag har polisen inte ett fungerande skydd eller utrustning avsedd för NBC-miljö. Vi finner det oroande att de förslag som för närvarande bereds visserligen skall kunna förverkligas så fort som möjligt men samtidigt till lägsta kostnad. Vi anser att ett lägsta funktionellt krav på skydd i NBC-miljö skall utgöra den grund som utvärderingen utgår från.

Erfarenheterna från händelserna i Göteborg 2001 pekar på behovet av en samlad och samordnad operativ och taktisk ledning inte bara inom en polismyndighet utan även mellan polismyndigheter. Detta är enligt vår mening en förutsättning för att en samlad insats med resurser från olika myndigheter skall bli effektiv. Vi anser att regeringen snarast skall uppdra åt Rikspolisstyrelsen att utforma operativa och taktiska anvisningar för polisinsatser som gäller för alla polismyndigheter. Dessa bör även omfatta insatser med stöd från andra myndigheter.

8 Elförsörjning

Vi delar inte regeringens bedömning att Sverige har ett säkert elsystem. Det är i stället så att regeringens energipolitik successivt driver fram en ökad sårbarhet. Inte minst vad gäller försörjning av södra och mellersta Sverige. Samtidigt ökar importbehovet av elenergi. Denna kommer i många fall från gamla och miljöfarliga produktionsanläggningar som utnyttjar brunkol och olja.

Till detta skall läggas regeringens beroende av Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vad gäller besluten att avveckla kärnkraften. Att avveckla denna, som svarar för nästan hälften av Sveriges totala elproduktion, ökar sårbarheten ytterligare samtidigt som den elintensiva industrin sakta men säkert kommer att läggas ner. Den miljöförstöring som detta leder till beror inte bara på en ökad andel kol- och oljeproducerad energi. Den beror i minst lika hög grad på att den elintensiva industrin till sin huvuddel är lokaliserad i avfolkningsbygder.

Skall vi i Sverige förbättra elsystemets robusthet krävs en helt annan politik än den regeringen står för.

9 Informationssäkerhet

Regeringens strategi innebär förslag till ett flertal åtgärder i hela samhället för att öka säkerheten inom IT-beroende system. Krisberedskapsmyndigheten skall ansvara för omvärldsanalys. Försvarets radioanstalt skall ansvara för teknikkompetens. Försvarets materielverk skall utveckla ett system för certifiering och evaluering av IT-system. Post- och telestyrelsen skall ansvara för hantering av uppgifter om IT-incidenter. Dessutom avser regeringen ge Krisberedskapsmyndigheten en samordningsroll, utan mandat.

Av erfarenhet vet vi att detta är en svår situation. Det finns nämligen inte någonting i förvaltningslagstiftningen som tvingar myndigheter att samordna sig. Det är ett frivilligt åtagande. Myndigheterna kan högaktningsfullt strunta i de rekommendationer som ges, eftersom det inte finns något regelverk som är tvingande. Dessutom är detta ett ansvar som regeringen rimligtvis inte bör delegera till enskild myndighet. Vem blir ansvarig och skadeståndsskyldig när säkerheten brister?

Vi anser att utgångspunkten för regeringens strategi om informationssäkerhet bör vara att varje företag, organisation och myndighet ansvarar för att den egna informationsbehandlingen sker med betryggande säkerhet. När det gäller säkerhet i samhällsviktiga funktioner bör riksdag och regering ansvara för den övergripande strategin och erforderlig samordning. Denna bör även omfatta arbetet med utvecklingen av informationssäkerhet i samhället. Det är regeringen som skall fastställa en samlad handlingsplan för åtgärder inom området. Handlingsplanen skall redovisas löpande och en gång om året redovisas för riksdagen.

Alla samhällsviktiga funktioner skall certifieras avseende säkerhet, kvalitet och tillgänglighet. Certifiering av IT-säkerhet består av två delar, teknisk IT-säkerhet respektive informationssäkerhet i en organisation. Enligt vår mening är de största bristerna hänförbara till brister i ledning, ansvarsfördelning och organisation i arbetet. Därför bör också strategiska beslut i detta avseende hanteras av ledningen. Annars får det ingen genomslagskraft. Dessutom är det bara ledningen som rimligtvis har den bästa kunskapen om den egna organisationen.

Mot ovanstående bakgrund anser vi att det är fel av regeringen att delegera ansvaret inom IT-säkerhetsområdet till Krisberedskapsmyndigheten. Inte minst av det skälet att några förslag till erforderliga förändringar i författningen som ger myndigheten rätt att utfärda tvingande anvisningar inte har presenterats. Dessutom – sådana tvingande anvisningar är enligt vår mening ett regeringsansvar som inte får delegeras.

10 Olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd

Vi delar inte regeringens bedömning att det finns en hög beredskap och en god förmåga att hantera olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd. Vid bedömning av denna typ av olyckor måste hänsyn tas till helheten. Det gäller inte bara själva olyckan utan även de följdkonsekvenser denna innebär. Det handlar såväl om övervakning, upptäckt och identifiering som om omhändertagande av liv, egendom och av utsläpp samt sanering av stränder. Att Sverige inte varit utsatt för större oljekatastrofer är inget skäl att inte ha resurser tillgängliga eller en planering för dess utnyttjande när en sådan olycka inträffar.

Stockholm den 3 april 2002
Henrik Landerholm (m)
Olle Lindström (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)	Björn Leivik (m)
Lars Lindblad (m)	Gunnar Hökmark (m)
Liselotte Wågö (m)	Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)	Inga Berggren (m)
Ingvar Eriksson (m)