med anledning av prop. 2001/02:167 Ändringar i konkurrenslagen för effektivare kartellbekämpning, m.m.

Motion 2001/02:N64 av Göran Hägglund m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om kriminalisering av kartellsamarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mer resurser till rättsväsendet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en effektivare konkurrenspolitik.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mer resurser till Konkurrensverket.

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen införandet av ett program för dels eftergift, dels nedsättning av den konkurrensskadeavgift som drabbar företag vilka ertappats med deltagande i olaglig kartell. Syftet med programmet är dels att minska risken för uppkomsten av olagliga karteller, dels att främja avslöjandet och bekämpningen i de fall sådana karteller uppkommit.

Regeringen föreslår utöver detta att en bestämmelse om sekretesskydd för enskild anmälare till Konkurrensverket införs. Vidare föreslås att Konkurrensverket ges möjlighet att bistå andra länders konkurrensmyndigheter vid informationsinhämtning och undersökningar i Sverige. Dessutom föreslås i propositionen att enskild part som vinner över Konkurrensverket i mål som rör konkurrensärende ska få ersättning för sina rättegångskostnader.

Ovanstående förslag i propositionen kommer till stånd genom ändringar i konkurrenslagen (1993:20) och sekretesslagen (1980:100). Ändringarna träder i kraft 1 juli 2002.

En ny rättsordning

Regeringens förslag innebär att företag som samverkar med Konkurrensverket och avslöjar kartellsamarbete med andra företag ska kunna få nedsättning eller total eftergift på det straff – den konkurrensskadeavgift – som drabbar lagbrytarna. Detta förfaringssätt med straffeftergift är något främmande för svensk rättstradition, vilket bör påpekas. Modellen är normalt förknippad med främst amerikansk straffrätt där en lagbrytare kan ges straffeftergift om denne agerar som kronvittne och samarbetar så att andras medverkan i brott kommer myndigheterna till kännedom.

Dock finns det skäl att ändå godta en förändring av det slag som regeringen nu föreslår. Dels kan man hävda att kartellsamarbete är en så allvarlig och skadlig handling för en fri konkurrens att de medel som nu görs tillgängliga med straffnedsättning eller eftergift för företag som avslöjar andra är en acceptabel metod, dels menar Kristdemokraterna att den svenska konkurrenspolitiken bör harmoniseras med den som förs inom EU. Detta bör ske för att effektiv samverkan vid kartellbekämpning ska komma till stånd och för att skapa likvärdiga regler för de företag som verkar inom EU. De förslag som regeringen presenterar är i högsta grad en anpassning till det av EU-kommissionen nyligen antagna meddelandet som innebär att företag som hjälper kommissionen att avslöja och beivra karteller ska kunna få skadeavgiften nedsatt eller eftergiven.

Kriminalisera karteller

Kristdemokraterna stödjer således den av regeringen framlagda propositionen men vi menar att man bör gå ytterligare ett steg genom att kriminalisera karteller. En kriminalisering innebär att enskild person i företag som ansvarar för att företaget samverkar i en olaglig kartell ska kunna åtalas och dömas till böter eller fängelse. Att så inte sker sänder fel signaler till företag och aktörer inom företag som väljer att riskera upptäckt och enbart belastas med konkurrensskadeavgift som lagen i dag fungerar.

Regeringens argumentation i propositionen för att inte kriminalisera karteller är svag och man stödjer sig på tidigare ställningstaganden i proposition i annat ärende (1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande). Man ställer upp fem villkor som bör vara uppfyllda för att kriminalisering ska vara rimlig. Ett av villkoren är att rättsväsendet ska ha resurser att klara av den ytterligare belastning som kriminalisering innebär. Det konstateras att detta villkor inte är uppfyllt och att straffrättsliga utredningar kan antas bli omfattande och komplicerade. Det bör rimligtvis ankomma på regeringen att tillförsäkra rättsmyndigheter sådana resurser att brott kan utredas och lagföras. Vidare hänvisas till den insiderlagstiftning som tillkom i mitten av 80-talet, vilken innefattar straff i stället för sanktionsavgift. Också detta är ett argument för att en kriminalisering av karteller är en framkomlig väg.

Kristdemokraterna uppmanar därför regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om kriminalisering av karteller enligt vad som anförs ovan. Dessutom påminner Kristdemokraterna om att vi tillför mer resurser till rättsväsendet jämfört med regeringen år 2002–2004.

En bättre konkurrenspolitik

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt ut förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras intresset oftast helt och hållet till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion. Marknadsekonomin förutsätter en effektiv konkurrenspolitik som förhindrar marknadsdelning, prissamverkan och som utövar fusionskontroll. Konkurrenspolitiken dämpar prisstegringstakten. Den svenska konkurrenspolitiken bör i allt väsentligt harmoniseras med utvecklingen inom EU.

Många indikationer finns på att en stor del av det potentiella nyföretagandet hindras av ett alltför omfattande regelverk. En ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för konkurrens. Samtidigt bör konkurrenslagen skärpas och övervakningen bli effektivare. Såväl privata som offentliga monopol och oligopol ska näst intill alltid motverkas. Avreglering bör gå hand i hand med ökat personligt ansvar och ett etiskt riktigt handlande. Minskad yttre styrning och formella regler måste vägas upp av en personlig inre etisk kompass och övertygelse, inom ramar som uppmuntrar den enskilde till arbete, sparande och ansvarstagande.

Rättvis konkurrens mellan offentligt och privat

Kommuner och myndigheter bedriver i ökad utsträckning näringsverksamhet på konkurrensmarknader. Exempel på detta är tvätteritjänster, fastighetsskötsel, gym, städning och matleveransverksamhet. Detta pågår trots att kommunallagen i princip förbjuder kommuner och landsting att konkurrera på företagens marknader.

Kristdemokraterna anser att kommunalt och statligt ägande bör avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar, eller skulle kunna konkurrera, och där inte sociala eller hälsomässiga restriktioner motiverar ett offentligt ägande.

Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas. Småföretagardelegationens lista borde snarast genomföras. Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.

Snedvridande företagsstöd

Många småföretag har problem med att offentligt stöd i olika former ges till deras konkurrenter. I Konkurrensverkets rapport Småföretag – förslag för ökad tillväxt (1997:3) finns en rad exempel på kommuner som verkar konkurrenssnedvridande. Det handlar om kommuner som gett penningbidrag, gratis eller subventionerad arbetskraft, nedsatta lokalhyror, m.m. Sådana stöd är inte tillåtna enligt kommunallagen, men förekommer ändå alltför ofta. Det är främst små företag som råkar illa ut. Det är mycket svårt att överklaga ett kommunalt beslut som innebär stöd till en konkurrent. Om företaget som drabbas inte är kommunmedlem i kommunallagens mening är det omöjligt. Om beslutet om stöd tagits av ett kommunalt bolag går det över huvud taget inte att överklaga.

Kommunallagen bör ses över och det bör bli lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol.

Konkurrensverket

Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett konkurrensperspektiv. Vidare anser vi att Nämnden för offentlig upphandling, NOU, i samband med en resursförstärkning förändras till en självständig del av Konkurrensverket.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 9 april 2002
Göran Hägglund (kd)
Stefan Attefall (kd)	Harald Bergström (kd)
Sven Brus (kd)	Rose-Marie Frebran (kd)
Magnus Jacobsson (kd)	Per Landgren (kd)
Kenneth Lantz (kd)	Maria Larsson (kd)
Mats Odell (kd)	Mikael Oscarsson (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Inger Strömbom (kd)