med anledning av prop. 2001/02:185 Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd vid massflykt

Motion 2001/02:Sf40 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår den föreslagna bestämmelsen 2 a kap. 3 § utlänningslagen.

2. Riksdagen avslår den föreslagna bestämmelsen 2 a kap. 5 § andra stycket utlänningslagen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om rätt till offentligt biträde.

4. Riksdagen beslutar den ändringen i regeringens förslag så vitt avser 2 a kap. 6 § utlänningslagen att uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får förlängas med högst ett år om ett återvändarprogram inletts.

5. Riksdagen avslår den föreslagna ändringen i folkbokföringslagen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av offentligrättslig reglering som grund för rätten till vård för dem som avses med den föreslagna lagstiftningen.

Inledning

Propositionen behandlar genomförandet i svensk rätt av rådets direktiv 2001/55EG om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer m.m.

Vänsterpartiet välkomnar direktivet och att det genomförs i svensk rätt genom lagstiftning. Vi är dock kritiska på ett antal punkter beträffande propositionens sätt att genomföra direktivet.

Regeringens rätt att meddela föreskrifter

I den föreslagna bestämmelsen 2 a kap. 3 § utlänningslagen stadgas att regeringen får meddela föreskrifter om att ytterligare kategorier av fördrivna personer utöver dem som omfattas av Europeiska unionens råds beslut får ges uppehållstillstånd med tillfälligt skydd om dessa personer har fördrivits av samma skäl och från samma ursprungsland eller ursprungsregion.

En motsvarande föreskriftsrätt för regeringen i 2 kap. 4 a § utlänningslagen tillämpades på ett sådant sätt i samband med massfördrivningen från Kosovo 1999 att tidsbegränsat skydd gavs åt ytterligare 2 500 kosovoalbaner som kommit till Sverige före massflykten, i många fall flera år tidigare. På detta sätt kom människor att tvingas leva under osäkra förhållanden i Sverige under en tid som med åtskilliga år överstiger den i lagen angivna maximitiden. Dessa frågor belystes bl.a. i motion 1999/2000:Sf2. Riksdagen bör därför avslå den föreslagna bestämmelsen 2 a kap. 3 §.

Uppskjutande av asylprövningen

I propositionen föreslås en ny regel i 2 kap. 5 § andra stycket utlänningslagen. om att prövningen av en asylansökan får skjutas upp om det finns särskilda skäl när tillfälligt skydd beviljas. Under alla förhållanden måste den prövas så snart det kan ske efter det tillfälliga skyddets upphörande.

Vänsterpartiet anser att ett formligt beslut om uppskjutande kan uppfattas som en suspension under viss tid av Genèvekonventionen. Ett uppskjutande kan medföra rättssäkerhetsrisker, exempelvis kan viktig bevisning gå förlorad, något som kan få irreparabla konsekvenser för den enskilde. Att en uppskjuten prövning inte bör tillåtas innebär givetvis inte att utredning och prövning måste ske genast. Inte heller under normala förhållanden utreds och prövas asylansökningar genast.

Offentligt biträde

De nu gällande reglerna om rätt till offentligt biträde förutsätter att frågan om avlägsnande uppkommit. För personer där det i förväg står klart att tillfälligt skydd skall beviljas ges inte rätt till offentligt biträde under utredningen. Det kan på goda grunder antas att fråga om utvisning tas upp i kanske flertalet fall när utlänningen har vistats i Sverige i många år.

Det är ur rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt viktigt att utredning om skyddsbehov inleds så snart det är möjligt. En sådan utredning bör genomföras med möjlighet att få offentligt biträde, även om en formell fråga om avlägsnande inte tagits upp ännu.

Det uppges felaktigt i propositionen att myndigheterna förordnar offentliga biträden i ärenden om uteslutande från flyktingstatus. Däremot är det i hög grad önskvärt och mycket viktigt att en rätt till offentligt biträde införs också i dessa fall. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förlängning av tillståndet om återvändarprogram inletts

I propositionen förslås att uppehållstillstånd med tillfälligt skydd skall få förlängas med ytterligare två år om återvändarprogram inletts. Detta skulle innebära att den sammanlagda maximala tiden för uppehållstillstånd med tillfälligt skydd blir fem år. Detta är en alltför lång tid, särskilt med tanke på barnens situation. Vi anser därför att tiden bör få förlängas med högst ett år vid återvändarprogram.

Ändring i folkbokföringslagen

I propositionen föreslås att den som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd och kan antas komma att vistas i landet kortare tid än tre år inte skall folkbokföras. Motivet till förslaget i denna del är att man vill beröva dessa synnerligen utsatta och i många fall svårt traumatiserade människor rätt till sjukvård på lika villkor som de vilka är folkbokförda här. Personer över 18 år får endast rätt till akut vård och vård som inte kan anstå.

Bland de personer som omfattas av tillfälligt skydd finns erfarenhetsmässigt åtskilliga som tillfogats allvarliga traumata före fördrivningen från hemlandet och som utsatts för allvarliga påfrestningar därefter. Det rör sig om människor som utsatts för tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling, om människor som traumatiserats vid krigshändelser och under plötslig separering från nära anhöriga. Sådana människor skulle inte utan folkbokföring ha rätt till den vård och rehabilitering som de behöver och som EG-direktivet artikel 13 punkt 4 förutsätter. Förslaget om ändring av folkbokföringslagen kan mot denna bakgrund inte beskrivas på annat sätt än djupt stötande från moralisk utgångspunkt. Riksdagen bör därför avslå den föreslagna ändringen i 4 § folkbokföringslagen.

Den rättsliga grunden för den vård som avses utgörs inte av offentligrättslig reglering utan ett avtal mellan staten och landstingen. Ett sådant avtal utgör inte en tillräcklig garanti för att personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra former av fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld skall tillhandahållas nödvändig läkarvård eller annan hjälp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 10 juni 2002
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)	Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)