med anledning av prop. 2001/02:2 FoU och samverkan i innovationssystemet

Motion 2001/02:N7 av Karin Falkmer (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett bättre svenskt forskningsklimat.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster med svenskt deltagande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att en kraftfull och långsiktig strategi utformas för industriforskningsinstituten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svenska aktörers möjligheter till deltagande i EU-program.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den industrirelevanta forskningen måste garanteras en långsiktig statlig grundfinansiering.

2 Propositionen

Propositionen berör behovsmotiverad forskning inom det nationella innovationssystemet. Därvid behandlas frågor rörande industriforskningsinstituten och deras roll i innovationssystemet. Regeringen redovisar också förslag till principer för bildandet av holdingbolag vid universitet och högskolor.

Det vore en grov överdrift, och till och med felaktigt, att påstå att propositionen är till brädden fylld av konkreta förslag för att stärka det svenska forskningsklimatet. Snarare består propositionen mest av bedömningar.

Det är viktigt att en kraftfull och långsiktig strategi utformas för industriforskningsinstituten. Den av regeringen aviserade omprövningen av det statliga ägandet av institut efter 2005 får inte försvåra och förstöra möjligheterna till långsiktighet för någon av de berörda parterna. Likaså är det av största vikt att inte konkurrenssituationen snedvrids på grund av obalanser mellan företag, institut och länder.

Det råder ett utbrett missnöje gällande möjligheterna för svenska aktörer att hitta ingångar till deltagande i olika EU-program. Propositionen innebär ingen lösning på denna fråga.

3 En konkurrenskraftig forskningspolitik

3.1 Kombinera kunskap, kunnande och kapital

Sverige behöver internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster. Regioner som målinriktat arbetar med att bygga kluster av kunskap, kunnande och kapital i syfte att skapa verksamhet av högsta internationella klass har den största utvecklingspotentialen. Med kunskapskluster avser vi samverkan mellan akademi, näringsliv, finansiärer och myndigheter i syfte att genom fokuserade satsningar öka regionens konkurrenskraft. Det är nödvändigt att stärka forskningens sammanlagda resurser för att kunna nå de långsiktiga ambitioner gällande kvalitet och spetsforskning som kan skapa nya företag och fler arbetstillfällen i Sverige.

De offentliga medlen till industrirelevant forskning har under senare tid minskat. Akut brist på medel för teknisk forskning och utveckling till bl.a. industriforskningsinstituten har medfört att pågående forsknings- och utvecklingsprojekt vid högskolor och industriforskningsinstitut måste avbrytas och utvecklingsprogram för stöd till mindre företag minskas.

För att tillförsäkra det svenska näringslivet en god konkurrenskraft i en global miljö krävs det att den industrirelevanta forskningen kan bedrivas långsiktigt och i tillräcklig omfattning. Den industrirelevanta forskningen måste därför garanteras en långsiktig statlig grundfinansiering.

För att klara kompetenskraven är kvalificerad forskning nödvändig och både industrin och staten måste satsa resurser långsiktigt. En stark och konkurrenskraftig industri behöver bland annat kunskap och kompetens som utvecklas vid forskningsinstitut, högskolor och universitet. Samverkan mellan näringslivet och forskningsinstitut och högskolor har byggts upp under de senaste tio åren.

Regeringens omorganisation av näringslivsorganisationerna genomfördes på ett ogenomtänkt sätt och utan ordentliga underlag och konsekvensbeskrivningar. Vid bildandet av Vinnova visade det sig att möjligheterna att stödja industriforskningsinstituten i samma utsträckning som tidigare försämrades kraftigt. Genom att Nutek – ända fram till organisationsförändringen – fortsatt att engagera sig i olika program med lång löptid, låstes stora delar av de medel som Vinnova förfogade över. Vinnova ärvde en delvis intecknad budget och detta drabbade industriforskningsinstituten.

Stödet för medverkan i EU:s forskningsprogram med deltagande av mindre företag är otillräckligt. Detta är särskilt ett problem för svenska små och medelstora företag, vars konkurrenskraft försämras av att de inte deltar på samma sätt som andra europeiska företag. Vi kräver att regeringen omgående presenterar en strategi för att öka möjligheterna för i första hand svenska småföretag att kunna medverka i EU:s forskningsprogram och få del av EU:s projektmedel.

3.2 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete

Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen.

Den rena forskningspolitiken är en del av en politik för utvecklandet av ny, ofta avancerad kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående forskningsstiftelser. De stiftelser den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade har på kort tid blivit centrala inslag i det svenska forskarsamhället.

Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:

• Avvägningen mellan fasta och rörliga medel till forskning, d.v.s. mellan de direkta forsknings- och forskarutbildningsanslagen till universitet och högskolor och de medel som fördelas av forskningsfinansieringsorganen.

• Avvägningar mellan olika forskningsområden.

• Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av forskningsresurserna.

Staten kan också spela en aktiv roll inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.

Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få finansieringsorgan.

Stockholm den 3 oktober 2001

Karin Falkmer (m)