med anledning av prop. 2001/02:55 Sveriges klimatstrategi

Motion 2001/02:MJ12 av Jan Backman (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en omprövning av försiktighetsprincipen.

Försiktighetsprincipen stoppar utvecklingen

Regeringen anför i avsnitt 3.1 Klimatfrågan – en global utmaning i propositionen att i de avvägningar som skall göras är det nödvändigt att iaktta försiktighetsprincipen. Jag menar att detta är en felaktig utgångspunkt och att det finns betydande risker för att människors oro kommer att få allvarligare effekter än vad ett mindre dogmatiskt tillämpande av försiktighetsprincipen skulle medföra. En aktuell indikation på detta är den rapport Human Consequences of the Chernobyl Nuclear Accident som FN-organen UNDP och Unicef nyligen publicerat. Där påvisas att de medicinska effekterna av strålningen är mycket mindre än vad man hittills trott och att de största skadorna berodde på hypokondri och välmenande men missledda försök att hjälpa människorna.

Det finns inget obegripligt med oro. Problemet är bara att denna rädsla har upphöjts till ideologi i dag. Den kallas försiktighetsprincipen. Problemen förvärras om de politiska besluten, under åberopande av försiktighetsprincipen, indirekt antyder att effekterna av en viss åtgärd inte är så fullständigt klarlagda att den absolut måste undvikas.

Vi vet inte allt om ny teknik, och en viss misstänksamhet är normal tills tekniken har blivit en normal del av våra liv. Det är ändå inte skäl nog för att betrakta brist på fullständig kunskap som skäl till passivitet och förbud mot nymodigheter. Problemet är att vi per definition inte kan känna till alla eventuella oförutsebara risker. Att då avstå från att låta vetenskapliga och tekniska framsteg påverka människors liv är att låta bli att utnyttja människors kreativitet och inneboende förmåga.

I slutkapitlet av sin bok, Världens verkliga tillstånd, gör den danske statistikern Bjørn Lomborg upp med försiktighetsprincipen. Att prioritera är att göra så kloka avvägningar som möjligt utifrån tillgänglig kunskap, påpekar Lomborg. Att låta okunskapen fälla avgörandet betyder inte att vi slutar att handla, eller slutar att fördela resurser i ett samhälle. Det betyder bara att vi slutar att prioritera och alltså handlar och fördelar på ett sämre sätt än vi annars hade gjort.

I ett perfekt samhälle skulle försiktighetsprincipen vara rationell. Men i ett samhälle där vi lever med fattigdom, olyckor, sjukdomar och otillfredsställda mänskliga behov innebär principen att vi konserverar dessa problem, av diffus rädsla för andra problem. Försiktighetsprincipen borde innebära att vi är försiktiga när vi inte vet allt om konsekvenserna, inte att vi stoppar allt det nya.

Eftersom viss okunskap är en del av våra liv måste detta ingå som en av många variabler i våra prioriteringar, okunskapen kan inte vara trumfkortet som ständigt slår ut allt det vi vet. Hur kan man vara säker på att det inte är farligt att tillämpa försiktighetsprincipen?

Stockholm den 18 januari 2002

Jan Backman (m)