med anledning av prop. 2001/02:65 Ändrad ordning för utdömande av vite enligt miljöbalken m.m.

Motion 2001/02:MJ19 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i miljöbalken införs en bestämmelse som ger den enskilde rätt att få ersättning av allmänna medel för skäligen motiverade rättegångskostnader.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rekrytering av personal till miljödomstolarna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheternas skyldighet att föra dialog med medborgarna.

Bakgrund

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Kristdemokraterna var kritiska till att beslutet om miljöbalken drevs i genom så snabbt. Lagen var inte tillräckligt bearbetad och hade många brister.

Redan första året efter det att miljöbalken hade trätt i kraft framstod bristerna med lagen så klart, att en parlamentariskt sammansatt kommitté, Miljöbalkskommittén, tillsattes för att göra en översyn av miljöbalken. Enligt direktiven skulle kommittén ägna särskilt intresse åt sanktionssystemet, hänsynsreglerna, prövningsordningen och avgiftssystemet. Senast den 1 juli 2002 skall kommittén i ett mer samlat delbetänkande lägga fram förslag till de mer omfattande lagändringar som uppdraget ledde till. Senast den 31 december 2003 skall kommittén, i ett slutbetänkande, redovisa en mer fullständig bild av hur miljöbalken fått genomslag i den praktiska tillämpningen m.m. Kommittén valde att i december 2000 lämna ett första delbetänkande: Uppföljning av miljöbalken. Vissa lagtekniska frågor. Betänkandet ligger till grund för denna proposition efter remissbehandling.

Stoppregeln

Regeringen föreslår en till synes marginell förändring av stoppregeln. Förändringen består av ett tillägg som innebär att undantag från stoppregeln endast får beviljas av regeringen.

Kristdemokraterna menar att regeringen i stället borde ha föreslagit en lösning på den konflikt som har uppstått mellan denna regel och skogsvårdslagen. Som det fungerar i dag kan en skogsavverkningsanmälan prövas dels enligt miljöbalken, dels enligt skogsvårdslagen, vilket resulterar i att det är oklart om skogsavverkning skall anses vara pågående markanvändning eller miljöstörande verksamhet. Denna problematik belyses av det s.k. Norafallet som redan har pågått i flera år.

Förfarandet vid utdömande av vite

Enligt miljöbalkens nu gällande ordning ska handläggning av vitesmål ske enligt reglerna i rättegångsbalken. Regeringen anser denna ordning vara onödigt komplicerad, bl.a. genom kravet på huvudförhandling. Det har anförts att kommuner avstår från att begära vite på grund av den kostnad och tidsutdräkt som nuvarande ordning medför.

Regeringen föreslår, i likhet med Miljöbalkskommittén, att vitesmål ska handläggas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen. Förfarandet kan enligt förvaltningsprocesslagen vara skriftligt, vilket resulterar i snabbare handläggning till lägre kostnad.

Lagrådet invänder inte emot att handläggningen av vitesmål förenklas men invänder mot den valda metoden. Enligt Lagrådet är förslaget inte väl anpassat till miljöbalkens processordning. Som princip gäller att handläggningen av mål som prövas av miljödomstolen som första instans i grunden följer rättegångsbalkens bestämmelser. Enligt Lagrådet bör inte ambitionen att förenkla handläggningen begränsas till mål om viten som grundas på miljöbalken, eftersom frågan förefaller kunna aktualiseras mer allmänt på rättsområden, där frågor om utdömande av viten anförtrotts allmän domstol. Lagrådet menar att detta talar för att en lösning inte bör sökas separat för miljöbalkens del utan i stället samlat för olika rättsområden, varvid förslag bör kunna baseras på ett bredare bedömningsunderlag.

Den föreslagna ordningen medför också, enligt Lagrådet, att prejudicerande avgöranden av frågor om hur förvaltningsprocesslagens procedurregler ska tillämpas kan komma att avgöras av såväl Regeringsrätten som Högsta domstolen.

Regeringen löser detta med att anpassa sitt förslag så att endast miljödomstolarna och Miljööverdomstolen ska tillämpa förvaltningsprocesslagens bestämmelser i nu aktuella mål. Regeringen menar att miljödomstolarna redan i dag tillämpar förvaltningsprocesslagens bestämmelser i överklagade mål och ärenden, och att detta hittills inte inneburit några påtagliga hinder för en effektiv rättsordning.

Kristdemokraterna har svårt att överblicka följderna av förslaget. Vi tycker det är olyckligt att revideringen av miljöbalken börjar med en dålig ändring som kanske snart ger nytt revisionsbehov. Vi motsätter oss dock inte att handläggningen görs enklare.

Ersättning för rättegångskostnader

Om miljödomstolen ogillar eller avvisar en framställan från myndighet eller kommun om utdömande av vite, har motparten i dag rätt till ersättning av allmänna medel för bl.a. sina ombudskostnader om kostnaderna varit skäligen motiverade för att denne skulle kunna ta till vara sin rätt.

Av motiven och lagtextens ordalydelse i miljöbalken framgår inte huruvida frågan om rättegångskostnader ska avgöras enligt bestämmelserna om allmänt eller enskilt åtal. Enligt kommittén har frågan i praxis lösts på så sätt att enskild kan få ersättning av allmänna medel för sina ombudskostnader, om talan om utdömande av vite ogillas med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken. Av detta följer samtidigt att den enskilde inte kan förpliktas att ersätta myndighetens kostnader för ansökningsavgift m.m., eftersom kostnadsansvaret enligt rättegångsbalken är begränsat till försvararkostnader, hämtning till rätten samt kostnad för blodprovstagning och blodundersökning.

Förvaltningsprocesslagen, liksom viteslagen, innehåller inte någon bestämmelse om rättegångskostnader. Regeringen menar t.o.m. att det inte framstår som motiverat att den enskilde i mål av denna karaktär ska kunna få sina rättegångskostnader ersatta av det allmänna utan att själv riskera ansvar för motpartens kostnad. Regeringen menar också att den enskilde kan tåla den kostnaden eftersom handläggning utan huvudförhandling är billigare än vid tidigare ordning.

Detta försvagar betydligt den enskildes rättsställning i vitesmål. Dessutom kan sådana mål ofta vara komplicerade och gälla stora belopp, även utan huvudförhandling. Målen kan även inrymma principiella frågor. Detta kan medföra svårigheter för den enskilde att utan sakkunnigt biträde lägga fram sin sak. Den utredningsskyldighet, som enligt förvaltningsprocesslagen åligger den dömande instansen, förmår inte alltid uppväga detta behov.

Den enskilde måste även fortsättningsvis ha en rätt att erhålla ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader genom en uttrycklig bestämmelse i miljöbalken om en sådan rätt. Det är direkt anstötligt att den enskilde ska behöva betala för att hävda sin rätt, även när myndighetens begäran om utdömande av vite inte gillas.

Miljödomstolarnas situation

Miljödomstolarnas arbetsbelastning är hög. Organisationen är dimensionerad för ett årligt inflöde av 750 anmälningar i riket. Nu är antalet över 3 000 per år. Miljöåklagare menar att en stor grupp anmälningar inte hinner utredas trots en preskriptionstid på två till fem år. Man har från åklagarhåll funderat på om kriminaliseringen av miljöbrott verkligen ska ha dagens omfattning.

Miljödomstolarna har även haft svårt att rekrytera kompetent personal, vilket är ett problem som måste lösas om inte hela domstolsfunktionen ska falla.

Allmänheten

Vi kristdemokrater är besvikna över att propositionen inte på någon punkt belyser allmänhetens situation. Alla kan vi plötsligt befinna oss i en situation där vi inte känner till att miljö- och hälsoskyddsnämnden ska underrättas, eller att tillstånd behövs för en åtgärd eller en verksamhet.

Myndigheterna borde ha ett ansvar för att dialog med medborgarna förs, vilket borde utsägas i miljöbalken. Att sanktion skulle föregås av dialog ingick i intentionerna vid förarbetet till miljöbalken.

Stockholm den 18 januari 2002
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Ulf Björklund (kd)	Caroline Hagström (kd)
Johnny Gylling (kd)	Tuve Skånberg (kd)
Magnus Jacobsson (kd)	Mikael Oscarsson (kd)
Annelie Enochson (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Harald Bergström (kd)