med anledning av prop. 2001/02:72 Ändringar i regeringsformen - samarbetet i EU m.m.

Motion 2001/02:K49 av Margit Gennser m.fl. (m, kd, c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i 10 kap. 2 § regeringsformen som föreslås i proposition 2001/02:72.

2. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i 10 kap. 5 § regeringsformen som föreslås i proposition 2001/02:72.

3. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i riksdagsordningen som föreslås i proposition 2001/02:72.

Regeringens förslag

I proposition 2001/2002:72 föreslås två långtgående ändringar i regeringsformens 10 kap. 2 och 5 §§.

Förändringen i 2 § innebär att riksdagen uttryckligen enligt grundlagen skall kunna godkänna ännu inte slutförhandlade internationella överenskommelser inom ramen för samarbetet inom EU. Detta förslag kräver vidare ändringar av riksdagsordningen vad gäller regeringens skyldighet att i efterhand upplysa riksdagen om vad de beslut riksdagen redan har godkänt innebär.

Förändringen i 5 § innebär att riksdagen har rätt att överlåta sin beslutsrätt till EU, vilket vidgar delegationsrätten till andra och tredje pelarna i samarbetet inom EU.

Politiska konsekvenser

Regeringens förslag till ändringar av 10 kap. 2 och 5 §§ regeringsformen är mycket långtgående. De överensstämmer till sitt syfte med det grundlagsförslag som lades fram av Grundlagsutredningen inför EG-anslutningen 1993 under ordförandeskap av professor Olof Ruin. Han hade föreslagit en ny portalparagraf i 1 kap. regeringsformen som löd:

Har överenskommelse träffats om Sveriges anslutning till Europeiska unionen och riksdagen beslutar överlåta beslutsbefogenheter gäller de förpliktelser, som följer av anslutningen utan hinder om vad som sägs i grundlag eller annan lag. (Förslaget kallades plattläggningsparagrafen, därför att Sverige la sig platt.)

Förslaget kritiserades hårt för att det inte gav några konstitutionella gränser för överlåtelsen av riksdagens beslutsrätt, vilket skulle ge Sverige mycket små möjligheter att påverka rättsutvecklingen med hänvisning till grundlagen. Kritiken ledde till att dåvarande statsministern Carl Bildt föreslog att frågan skulle utredas ytterligare, och resultatet blev nu gällande 10 kap. 5 § i regeringsformen (RF) enligt vilken riksdagen kan överlåta beslutanderätten till Europeiska gemenskaperna (frågor gällande första pelaren) så länge som det finns ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar regeringsformens eller den europeiska konventionens. Motsvarande beslutsrätt fick däremot inte överlåtas till Europeiska unionen. En viktig begränsning i nuvarande 10 kap. 5 § RF är således att stadgandet endast medger överföring av beslutanderätten till EG och inte till EU.

Detta är en viktig politisk begränsning. EG-frågorna berör näringslivets förhållande, tullar, handelspolitik, konkurrensfrågor och efter Schengenavtalet också vissa frågor om asyl, visa och liknande. Att dessa senare frågor kunde inrymmas i första pelaren motiverades med att de underlättade den gränsfria handeln och rörligheten. Alla övriga frågor som påverkar politiska kärnområden – polis, rättsväsende, utrikes- och försvarspolitik, sociala frågor etc. – finns inom andra och tredje pelaren. Här behandlas frågorna på samma sätt som alla andra mellanstatliga offentliga överenskommelser, dvs. det är staterna som äger frågorna, inte en överstatlig organisation.

Den stora konflikten om EU:s utveckling gäller EU:s status. Skall EU förvandlas till en förbundsstat (en överstatlig organisation) eller skall EU utgöras av ett statsförbund, ett förbund av fristående nationer som samarbetar. I Skandinavien och Storbritannien är en majoritet av befolkningen helt inställd på ett mellanstatligt samarbete, ett statsförbund, medan de kontinentala länderna är inriktade på att förvandla EG/EU till en förbundsstat, där Sverige och andra länder blir delstater i något som för enkelhetens skull kan kallas euroland. Eftersom flertalet partier i vårt land hävdar att samarbetet inom EU skall vara mellanstatligt, trots att utvecklingen det senaste decenniet har kännetecknats av alltmer överstatlighet, bör förändringar i regeringsformen ske med stor restriktivitet.

EU har redan nu absolut bestämmanderätt över rättsordningen inom den inre marknaden, jordbrukspolitik, miljöpolitik, konkurrenspolitik, regionalpolitik, handelspolitik och för 12 länder EMU. EG-rätten har direkt effekt i medlemsstaterna på deras territorium.

Ännu har dock inte EU ett eget våldsmonopol även om en rad små steg mot att upprätta ett sådant har tagits, särskilt efter terroristdåden den 11 september 2001. Även på försvarsområdet tas steg mot det överstatliga hållet. Detta skedde t.ex. i Nicefördraget. Nicefördraget innebär också att majoritetsregeln vid beslutsfattande fått allt större insteg. EU har ännu ingen beskattningsmakt men viljeinriktningen från en rad länder, och inte minst kommissionen, är tydlig även på detta område.

Lagprövningen inom EG-domstolen har en mycket stark ställning. Lagprövning är främmande för mellanstatligt samarbete.

Slutligen bör poängteras att få insiktsfulla bedömare anser att euron endast kan fungera med en gemensam penningpolitik utan kräver en gemensam finans- och socialpolitik. Att en sådan utveckling kan skapa växande problem och konflikter är helt uppenbart beroende på olika språk, olika kultur, politisk tradition, social tradition etc. Till detta kommer mycket stora skillnader i levnadsstandard, inte minst om man betänker den prioriterade utvidgningen av EU till det forna Mellan- och Östeuropa.

Hur EG/EU utvecklas i framtiden är en viktig fråga för medborgarna, i första hand inte för en grupp toppolitiker och en social elit. Medborgarna måste få säga sitt om vilken väg utvecklingen skall gå. Skall man gå vidare mot en centraliserad förbundsstat eller bör man ta ett antal steg tillbaka och skapa ett klarare mellanstatligt samarbete? Konventet som tillsattes i Laeken, Belgien har fått en mycket klar inriktning mot det centraliserade förbundsstatshållet, inte minst med tanke på de personer som valdes för att leda konventets arbete.

Eftersom flertalet partier i Sverige säger sig se positivt på mellanstatligt samarbete, statsförbund, bör de för att inte frestas att bejaka ytterligare steg på vägen mot överstatlighet värna om all den tröghet vår regeringsform kan erbjuda trots eventuella praktiska olägenheter. Endast om man önskar en utveckling mot en centraliserad förbundsstat, blir förslaget till ändringar i regeringsformen logisk och konsekvent. Politisk anständighet kräver att målet överstatlighet klart preciseras inför medborgarna. Överstatlighet innebär att Sveriges suveränitet och självständighet successivt försvinner. Detta får inte döljas för medborgarna. Här fordras klartext.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet avstyrker också förslaget att ändra 10 kap. 5 § RF eftersom förslaget leder till fortsatt marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret, demokratin. Att som regeringen se utvecklingen mot överstatlighet och en stark uttunning av vår demokrati som ofrånkomlig är förvånande. Mellanstatligt samarbete inom exempelvis NAFTA har visat sig effektivt. Det har lett till goda grannstatsrelationer och en god arbetsfördelning. Samarbetet inom NAFTA har bidragit till en ökad välfärd. Vi kan välja modell och Sverige bör ha ett intresse av att tillsammans med andra länder som Storbritannien och Danmark verka för en annan mer flexibel utveckling av det europeiska samarbetet än vad som nu sker. Detta är ingen omöjlig politik om man verkligen har målen klara för sig.

Förändringar i 10 kap. 2 § RF

Det nya stadgandet i 10 kap. 2 § RF innebär att riksdagen i princip frånträder sin rätt att anta eller förkasta internationella överenskommelser när EU är part. Att riksdagen ska godkänna inte slutförhandlade överenskommelser står helt i strid med regeln att det skall finnas ett samband mellan ansvar och beslutsfattande. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet säger också att förslaget bör avvisas. Enligt fakultetsnämnden bör riksdagen inte försätta sig i en situation, där oklarheter och tvister kan uppstå huruvida det slutliga avtalet som ingås motsvarar det som riksdagen en gång stödde.

I detta sammanhang bör noteras att avtalsförslag kan ändras ända fram till dess de slutligen har antagits. Det finns en rad exempel på att ministerrådets beslut ofta inte är färdigförhandlade när rådet skiljs åt. Niceavtalet utgör ett exempel på att viktiga ändringar införs i avtalet sedan ministerrådet fattat sina beslut. Samma gällde Amsterdam, där bl.a. en storpolitisk fråga tillfördes avtalet i efterhand. Det gällde Gibraltar.

Riksdagen bör ta samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens varningar på allvar och avslå propositionens förslag. Det är ett stort ansvar att öppna för en urholkning av vår demokrati och vårt lands självständighet smygvägen. Därför bör regeringens förslag om ändringar i regeringsformens 10 kap. avslås. Som följd härav faller också förändringarna i riksdagsordningen om en ny form av informationsplikt för regeringen. Denna senare ändring kan tydas som ett försök att dölja riksdagens alltmer urholkade uppgifter i vårt lands styre och demokrati. Riksdagsledamöterna måste slå vakt om riksdagens uppgift att kontrollera och sätta gränser för regeringens åtgärder. Om inte enskilda riksdagsledamöter är beredda att försvara riksdagens grundläggande uppgifter är detta utomordentligt allvarligt.

Medborgarna har överlåtit på sina valda ombud att styra landet under lagarna och ikläda sig ansvaret för de beslut som fattas. Förslaget till ändringar i regeringsformen som ger en vidsträckt möjlighet att överföra riksdagens uppgifter på internationella organisationer och överstatliga organ rubbar detta samband och kan allvarligt skada förtroendet mellan medborgarna och deras valda ombud.

Lika viktigt som de är för riksdagsledamöterna att slå vakt om riksdagens grundläggande uppgifter och anseende, lika viktigt är det för Sverige att slå vakt om en stark regeringsform. Den utgör nämligen ett styrkebälte, särskilt i samband med internationella förhandlingar. Behovet av ett sådant styrkebälte växer ju mer omfattande det internationella samarbetet blir. En stark regeringsform hjälper Sverige att hävda vårt lands och våra medborgares intressen.

Stockholm den 17 januari 2002
Margit Gennser (m)
Björn von der Esch (kd)	Sven Bergström (c)