med anledning av prop. 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet

Motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens förslag angående ett utgivningsbevis för enskilda.

2. Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen (1998:204) skall upphävas som stridande mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper.

3. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av 2 kap. 13 § regeringsformen med inriktning mot större restriktivitet i möjligheten att inskränka yttrandefriheten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i tillämpliga delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör prövas.

2 Inledning

Centerpartiet anser att regeringen borde lagt fram fler förslag som förstärkt individers yttrandefrihet. IT skapar helt nya möjligheter för människor att kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer oberoende av etablerade media. Det är en positiv utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda att sådana nya möjligheter bör tas till vara.

Regeringen har valt att undvika flera centrala frågor inom yttrandefrihetens område som aktualiseras genom informationsteknikens utveckling. Särskilt allvarligt är detta i fråga om möjligheten att utsträcka yttrandefriheten till fler människor på fler arenor.

Mot bakgrund av de intentioner som ligger bakom regeringsformens skrivningar om yttrandefrihet samt de nya möjligheter som öppnas genom informationsteknik menar Centerpartiet att regeringen och dess samarbetspartier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, snarare än att ägna sig åt tekniska justeringar, som även framgent kommer att vara teknikberoende, seriöst borde ha prövat möjligheten att skydda enskilda personers yttrandefrihet.

3 Utgivningsbevis

Under en lång följd av år har yttrandefrihet och offentlighet kommit under press genom olika åtgärder. Det må vara EG-direktiv, vällovliga ambitioner eller en medveten strategi. Resultatet blir dock detsamma: Ett tynande offentligt samtal. Det är nu hög tid att vända denna utveckling genom att, med beslutsamhet, börja peka på åtgärder som kan stärka det offentliga samtalet i Sverige. Avgörande är självfallet en förstärkt yttrandefrihet och att nya möjligheter för enskilda att göra sig hörda tas till vara.

Förutom stödet i regeringsformen ligger detta i linje med hur idén om yttrandefrihet vanligen uppfattas. Det är naturligtvis ingen slump att många av dem som drabbas t.ex. av personuppgiftslagen menar att deras yttrandefrihet kränks och att eftersom vi har yttrandefrihet i Sverige, borde denna också vara tillämplig på hemsidor. Regeringen borde därför på allvar ha övervägt möjligheten att individualisera yttrandefriheten genom grundlagsförändringar och framfört förslag i denna riktning.

Denna hållning innebär också att Centerpartiet avvisar regeringens hållning i fråga om utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två demokratiskäl för detta: kostnad och godkännande. Fortfarande kommer utgivningsbevis att kosta pengar. Vi är tveksamma till en ordning där människor som känner att de har små ekonomiska marginaler ska tvingas överväga om de ska söka ett utgivningsbevis till en högre kostnad för att våga yttra sig på Internet. Ofta är det samma människor som i andra sammanhang har svårt att göra sig hörda.

Centerpartiet är också över huvud taget tveksamt till ett förfarande där enskildas yttrandefrihet ska göras avhängig av ett godkännande från någon myndighets sida. Detta är rimligt för det särskilda skydd och de privilegier som erbjuds medieföretag, men inte i fråga om enskildas yttrandefrihet. Till och med Mediegrundlagsutredningen (SOU 2001:28) noterar den förvirring som kan komma att uppstå i fråga om huruvida en webbsida är skyddad eller ej, vilket talar för en annan lösning. Det är också värt att framhålla att ett avslag ofelbart kommer att leda till en diskussion kring censur och godtycke i fråga om grunderna för att bevilja utgivningsbevis. Riksdagen bör avslå regeringens förslag.

4 Yttrandefriheten

Centerpartiet står för en modell som bättre tar till vara yttrandefrihetens anda och bakomliggande principer och visar på en tänkbar modell för att trygga individers och organisationers yttrandefrihet. Enligt vår uppfattning kan frågan om yttrandefrihet och teknikoberoende lagstiftning inte begränsas till att endast handla om de särskilda mediegrundlagarna. Av hävd har skyddet för yttrandefrihet i RF haft nära samband med de särskilda mediegrundlagarna. Det sambandet förefaller nu vara på väg att urholkas, vilket är oroande och borde lett till att regeringen också tog in ett resonemang om det allmänna skyddet för yttrandefrihet i RF.

Yttrandefrihet uppfattas av många som sammanfallande med de principer som anges i 2 kap. 1 § RF, dvs. som en rätt som tillkommer var och en att fritt uttrycka tankar, åsikter och känslor genom tal, skrift, bild eller på annat sätt. Att yttrandefriheten därutöver regleras särskilt för medieföretag i två andra grundlagar förändrar knappast detta faktum.

Centerpartiet har i flera sammanhang framhållit vikten av att tolka 2 kap. 1 § RF som en uppmaning till makthavare att i varje läge verka för en ökad reell yttrandefrihet. Detta borde också vara utgångspunkten för regeringens överväganden. Regeringen har i stället valt att fokusera på det dubbla syftet med de särskilda mediegrundlagarna – att slå vakt om yttrandefriheten och att underlätta ingrepp mot missbruk av yttrandefriheten. Därvid har man också, enligt vår mening, alltför starkt understrukit kontrollbehovet och alltför lite slagit vakt om yttrandefrihetsintresset.

5 Nya förutsättningar

Internet möjliggör helt nya former av kommunikation genom vad som skulle kunna kallas många-till-många-samband. För enskilda människor är detta en nyhet. Från att tidigare ha varit hänvisad till att försöka göra sin röst hörd genom kommunikation en-till-en eller att publicera sig genom ett traditionellt medieföretag har nu möjligheten kommit till enskilda människor att konkurrera med etablerade medieföretag om att ha en allmän röst. Få tekniska genombrott har haft sådan potential att förnya och stärka yttrandefriheten.

Därigenom kan Internet tyckas vara en teknik som stärker tankarna i regeringsformen. Dessvärre har den inte kommit att uppfattas så. Såväl den gamla datalagen som den nya personuppgiftslagen eftersträvar mer att reglera och kontrollera yttrandefriheten än att stärka och stimulera den. Just EG-direktivet som ligger bakom personuppgiftslagen lyfts fram av regeringen som ett argument varför vi inte kan ha en individualiserad yttrandefrihet eftersom detta skulle riskera att komma i konflikt med direktivet. I stället för att utmana direktivet utifrån svenska grundlagar väljer regeringen alltså att kortfattat böja sig inför direktivet och avstå från att hävda centrala demokratiska värden.

En självklar utgångspunkt för regeringen borde vara att överväga vilka möjligheter att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom den nya tekniken och hur dessa bäst tas till vara. Det innebär givetvis att människors integritet ska kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det innebär inte att yttranden generellt, därför att de råkar finnas på Internet, ska betraktas som olagliga. I sammanhanget kan tilläggas att de förändringar av PuL som gjorts är otillräckliga genom att undanta harmlösa påståenden från det generella förbud som påbjuds. Yttrandefrihet handlar om rätten att ifrågasätta, kritisera och debattera, vilket också innebär att även yttranden som kan uppfattas som kränkande eller sårande måste tillåtas. Riksdagen bör följaktligen upphäva PuL.

6 Dagens inskränkningar

Eftersom PuL otvivelaktigt innebär begränsningar i yttrandefriheten för enskilda människor förefaller stödet för denna att finnas i 2 kap. 13 § RF. I första stycket konstateras att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till ... enskilds anseende, privatlivets helgd .... Vidare sägs i tredje stycket att föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden inte betraktas som inskränkningar av yttrandefriheten och informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga skrivningar om yttrandefrihet.

Inget av de båda argumenten är emellertid tillräckligt för så pass långtgående inskränkningar i den fria opinionsbildningen som t.ex. PuL innebär. Detta görs särskilt tydligt genom den allt skarpare distinktion regering, riksdag och utredare börjat dra mellan det allmänna skyddet för yttrandefriheten i RF och de särskilda reglerna i TF och YGL. Då fri- och rättighetsskyddet kraftigt utökades i RF 1976 var denna skillnad i stället nedtonad och man betonade i stället att RF givetvis också i fortsättningen bör ha samma principiella yttrandefrihetsbegrepp som massmedierätten (prop. 1975/76:209).

Både utredningen och regeringen berörde i detta arbete möjligheten att ha en mer uttömmande katalog på vilka möjligheter till inskränkningar av yttrandefriheten som skulle finnas i 2 kap. 13 § RF. Det framstod emellertid som svårt att finna en sådan uttömmande uppräkning, varför man valde en formulering lik den som finns i 10 § Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Det något svagare skydd som detta innebär föreföll acceptabelt eftersom TF erbjuder ett så pass mycket starkare skydd. Detta skulle innebära att det måste framstå som föga meningsfullt att förbjuda t.ex. muntliga yttranden av visst innehåll om sådana yttranden straffritt kan återges i tryckt eller därmed jämställd skrift. Det är också värt att notera att regeringen ville ge starkast möjliga grundlagsskydd åt den mest betydelsefulla delen av yttrandefriheten, dvs. tryckfriheten. Frågan är vad en sådan formulering betyder i en tid då det tryckta ordets företräde alltmer kommit att utmanas genom etermedia och Internet.

Uppenbarligen kunde man 1976 inte förutse dagens situation, varför vi måste tolka intentionerna bakom grundlagen snarare än dess bokstav då vi nu utreder frågan. Intentionerna råder det ingen tvekan om. Statsrådet skriver i propositionen: Yttrandefriheten kan med fog betecknas som den viktigaste medborgerliga fri- och rättigheterna. Det är därför naturligt att uppställa krav på att lagstiftaren skall iaktta största möjliga restriktivitet när det gäller att begränsa denna frihet.

I 2 kap. 13 § tredje stycket RF anges att formkrav på hur yttranden får spridas eller mottas inte anses vara begränsning av yttrandefriheten. Uppenbarligen kan denna användas för att begränsa yttrandefriheten i nya medier. Det var emellertid förmodligen inte lagstiftarens tanke. I specialmotiveringen till stycket anges att som exempel på föreskrifter som omfattas av bestämmelsen kan nämnas föreskrifter rörande skyltar i 54 § byggnadslagen ... Hit hör vidare i lokala ordningsstadgor intagna föreskrifter med krav på tillstånd för affischering på eller vid allmän plats. Lagstiftarens tanke var uppenbarligen inte över huvud taget förknippad med nya medier eller att yttrandefrihet i allmänhet skulle kunna begränsas.

Mot denna bakgrund är de tolkningar som i dag görs av yttrandefrihetsskyddet i RF anmärkningsvärda. Då PuL skulle antas konstaterades kort och gott i utredningen (SOU 1997:39) att yttrandefriheten är en av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) och att friheten kan begränsas genom lag eller förordning. Utredningen ägnar sig därefter uteslutande åt de särskilda föreskrifterna i TF och YGL. Samma förhållningssätt framkommer i propositionen 1997/98:44. Det är värt att notera kontrasten i synsätt på förhållandet mellan yttrandefrihet i RF och TF/YGL i utredning och proposition jämfört med 1976 års proposition. Uppenbarligen har fri- och rättighetsskyddet i RF kommit att omvärderas under de 20 åren.

Centerpartiets synsätt förefaller vara mer i linje med den uppfattning som tidigare varit vägledande medan regeringen accepterar den nytolkning som skett de senaste decennierna.

7 Individualisera yttrandefriheten

Centerpartiet menar att det nu är angeläget att på nytt slå vakt om fri- och rättigheterna i RF. Under alltför lång tid har andra prioriteringar fått styra synsättet på hur dessa rättigheter behandlas. Det uppenbart att nu i RF:s anda vidta åtgärder för att enskildas yttrandefrihet ska stärkas oavsett medium.

Ett led i detta måste rimligen vara att pröva formuleringarna i 2 kap. 13 § RF syftande till att på nytt försöka det man inte lyckades med 1976. Uppenbarligen har tillämpningen av de allmänt hållna formuleringar som då slogs fast inte hållit sig till de överväganden som då gjordes, varför en skärpning nu är påkallad. För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13 § RF utredas med inriktning mot större restriktivitet i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som den generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen avser form och inte innehåll, i tredje stycket. Regeringen bör därför utreda 2 kap. 13.

Genom sin spridningsform förefaller yttranden på Internet att uppvisa den största likheten med sådana sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk utveckling förändrar förutsättningarna för hur information sprids till mottagarna blir också den uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom elektromagnetiska vågor på TF respektive YGL alltmer oklar. Det inbjuder till frågan huruvida de två grundlagarna borde sammanföras till en och samma. I detta avseende instämmer Centerpartiet med regeringens överväganden att det även framgent är rimligt att göra en skillnad på de två. Vi vill dock framhålla möjligheten att förändra YGL på ett sådant sätt att den i tillämpliga delar skulle kunna fungera som en allmän yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på enskilda och andra företag än medieföretag. Det bör prövas en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier. Detta bör ges regeringen till känna.

I vårt resonemang har vi genomgående använt PuL för att exemplifiera en oroväckande utveckling i synen på yttrandefrihet. Det förefaller oss uppenbart att PuL bör avskaffas, då den strider mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper. Centerpartiet vill dock framhålla att vårt resonemang avseende en individualiserad yttrandefrihet är universellt tillämpligt och bör därför leda till mer långtgående slutsatser, istället för en diskussion om PuL:s vara eller icke vara.

Stockholm den 16 januari 2002
Åsa Torstensson (c)
Gunnel Wallin (c)	Rigmor Stenmark (c)
Agne Hansson (c)	Viviann Gerdin (c)
Lena Ek (c)	Sven Bergström (c)
Marianne Andersson (c)	Margareta Andersson (c)