med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

Motion 2001/02:K58 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att kraftigt förstärka den kommunala självstyrelsen som ett led i att förnya demokratin för det nya seklet.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om att riksdagen skall godkänna vad regeringen föreslår om mål för demokratipolitiken i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett nytt förslag till mål för demokratipolitiken i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen beslutar att det är den minoritet som begär återremiss som skall utforma de motiv för återremissen som krävs enligt tredje nya stycket i 5 kap. 36 § kommunallagen (1991:900) i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen beslutar att det i fullmäktige återremitterade ärendet enligt 5 kap. 36 § första stycket kommunallagen (1991:900) vid återkomsten för beslut måste innehålla ett tillmötesgående eller bemötande/kommentarer av de vid återremissen angivna motiven i enlighet med vad som anförs i motionen.

Mycket skrik och lite ull

Efter år av trumpetande från regeringen och med uppskruvade förväntningar tog riksdagen, medierna och allmänhet del av propositionen med det förpliktande namnet Demokrati för det nya seklet. Alla har vi nu kunnat konstatera att vi bevittnat en process som måste liknas vid att försöka klippa en gris. Det blir mycket skrik och väldigt lite ull.

I påtagliga konkreta termer handlar regeringspartiets syn på demokrati för det nya seklet tydligen om smärre justeringar och förändringar i befintlig kommunallag. Den som letar efter något nytt och revolutionerande letar förgäves. De förslag som leder till någon form av formell ändring i regelverket begränsar sig till nedanstående:

• Kommuninvånarna får kanske väcka ärenden som fullmäktige möjligen skall behandla inom ett år.

• Nämnder och styrelser i kommuner och landsting skall kunna delegera vissa ärenden till självförvaltningsorgan. Man har efter minst tio års utredande och diskussioner om lokala styrelser för olika verksamheter tydligen funnit att detta går eftersom brukare inte är förtroendevalda i kommunallagens mening.

• Fullmäktiges ställning i förhållande till helägda aktiebolag och stiftelser skall stärkas något, men inte alltför mycket.

• Ett ärende i fullmäktige skall kunna återremitteras på samma sätt som det i dag kan bordläggas en gång av en minoritet. Dock tillåts inte minoritetsbordläggning av ett av en minoritet återremitterat ärende.

• Förtroendevaldas rätt till ledighet skall också gälla skiftarbetande förtroendevalda – en fråga som riksdagen ville ha löst redan 1993 – och vissa ytterligare förtroendevalda, till exempel styrelseledamöter och styrelsesuppleanter.

• Fler detaljer om ersättningsregler för förtroendevalda skrivs in i kommunallagen och anses därmed inte kunna lösas lokalt.

• Man skall kunna få behålla uppdrag trots att man flyttar till annan kommun eller annat landsting.

• Även andra än redan förtroendevalda skall kunna väljas in i en fullmäktigeberedning. Beredningen får också – om den vill – genomföra offentligt sammanträde.

• Den politiska insynen i entreprenadverksamheter och friskolor skall stärkas.

De reella förändringar som kommer att bli resultatet av ovanstående punkter är i praktiken tämligen marginella. Man kan naturligtvis ha detaljsynpunkter på de föreslagna ändringarna, men varken förslagen eller synpunkterna på dessa kommer att i grunden ens komma i närheten av en behövlig diskussion om de viktiga aspekterna på politikens tillgänglighet och rekryteringsbekymmer.

De verkliga problemen sopas under mattan

Regeringen lämnar i propositionen ett förslag till vad man kallar en långsiktig strategi för att värna och fördjupa demokratin. Ökat valdeltagande, fler förtroendevalda, bättre möjligheter för medborgarna att delta i och påverka den politiska processen och mer jämlika villkor att delta än i dag är punkterna i regeringspartiets strategi. Med dessa punkter sopar man de verkliga problem under mattan.

Man kan med fog påstå att dessa punkter inte representerar samma måldignitet. Vissa av punkterna är egentligen en förutsättning för de andra. Så är till exempel ökade deltagandemöjligheter ett villkor för att nå ökat valdeltagande. Vidare är fler förtroendevalda egentligen ett av medlen för att nå ökade deltagandemöjligheter. Man kan därför inte ens påstå att de långsiktiga målen för den aktiva demokratipolitiken, såsom de redovisas och föreläggs riksdagen i avsnitt 4.5, ger uttryck för att någon särskilt visionär eller nydanande diskussion skulle ha ägt rum i regeringskretsen. I parentes sagt kan man också notera att en av de grupper som lyser med sin frånvaro på de politiska posterna är yrkesverksamma män och kvinnor i åldern 25–45 år. Denna grupp nämns dock inte som angelägen att rekrytera.

Det är beklagligt – men samtidigt inte alls förvånande – att regeringen som underlag för förslag och åtgärder helt bortser från att det viktigaste skälet till den minskade andelen människor som är beredda att ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag är den politik Socialdemokraterna har bedrivit i decennier. Ett viktigt inslag i denna har nämligen varit centralisering, kommunsammanläggningar, minskat behov av lokala politiker samt kraftigt urholkat kommunalt självstyre.

Klappjakt på lokala politiker

Det skulle ta många sidor i anspråk i denna motion att beskriva alla ingrepp som gjorts i den kommunala självstyrelsen under de gångna decennierna. Jag kan här nöja mig med att konstatera att utrymmet för det lokala beslutsfattandet och ansvarstagandet har minskat drastiskt. Regering och riksdag har ålagt kommunerna inte bara den ena uppgiften efter den andra, utan också reglerat nära nog i detalj hur uppgifterna skall hanteras. Det allt minskande kommunala självstyret är ett huvudproblem när det gäller att mobilisera fler goda mänskliga krafter i demokratins tjänst.

Regering och riksdag har utan tvekan ställt upp på en veritabel klappjakt på de lokala politiker som i allmänhet försöker göra sitt bästa för att förena alla sinsemellan motstridiga krav på dem. Finansministern kräver budgetbalans, medan socialministern vräker ur sig otidigheter mot kommun- och landstingspolitikerna för olika förhållanden han för dagen vill fördöma. Försvarsministern lägger ned det ena militära förbandet efter det andra, medan näringsministern åker runt och lovar kompensationsinsatser som i praktiken alltid är otillräckliga. Näringsministern kräver att Stockholmspolitikerna skall bli överens om jättelika infrastrukturpaket, medan statsministern förbjuder flygplatsplanering på Södertörn.

Verklig makt – inte bara legitimering

Socialdemokraterna är experter på att förvirra omgivningen. Oklara uppfattningar och luddiga beslut och direktiv är legio. En helt objektiv medborgare kan aldrig riktigt få klart för sig om Socialdemokraterna har regeringsmakten eller om partiet är i opposition. Det verkar nämligen vara olika svar på denna fråga, beroende på vilken politisk dagsvind som blåser. Går det bra är det Socialdemokraternas förtjänst. Går det dåligt är det kommunalpolitikernas eller byråkratins fel. Det är ingen tacksam uppgift att vara kommunalpolitiker i Socialdemokraternas Sverige – i varje fall inte om man verkligen fattar vilken syn man i regeringskretsen har på lokala politiker och deras förmåga.

Den enskilt viktigaste insatsen för att uppvärdera de kommunala förtroendevaldas insatser och därmed också öka rekryteringen till och intresset för uppdragen är att regeringen tar ett par steg tillbaka – inte fortsätter att lappa och laga på ett bygge som skulle kunna karakteriseras som en förskönande kuliss. Regeringen måste deklarera att det inte handlar om att fler människor både med och utan uppdrag skall legitimera och bekräfta den förda politiken. Det handlar inte längre om att bättre och bredare förankra redan tagna beslut eller fastslagna visioner. Det handlar i stället om att verkligen ge ifrån sig makt och inflytande. Utrymmet för lokala politiska beslut måste bli större på de centrala organens bekostnad. Utrymmet för enskilda beslut måste också bli större på politikens bekostnad.

Med dessa perspektiv som grund bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till långsiktiga mål för demokratipolitiken. I avvaktan på detta avslås regeringens förslag om att godkänna vad regeringen föreslår om mål för demokratipolitiken.

Individen underordnas

På flera ställen i proposition tar regeringen tillfället i akt att ge en nedlåtande syn på den reformering av det kommunala tjänsteutbudet som handlar om konkurrensutsättning och ökad valfrihet. Vidare passar man på att slå ett slag för en radio och television i allmänhetens tjänst. Jag ser detta som en dagspolitisk anpassning vänsterut till den vindkantring som skett hos framförallt de yngsta och äldsta åldersgrupperna i befolkningen. Jag hävdar inte att marknaden kan lösa alla de behov vi människor har. Jag hävdar dock att skillnaden mellan marknaden och det politiskt bestämda är att jag på en marknad kan välja bort en dålig produkt och välja en annan i stället. Om det bara finns en sorts hemtjänst kan jag bara vädja om förändringar och hålla tummarna. Detta brukar ju Socialdemokraterna framhålla som något negativt när butiker och fabriker läggs ned. Men det verkar inte gälla den offentliga sfären.

I dessa frågor avslöjar sig således regeringspartiet som förespråkare för ett perspektiv på människor, där det allmännas bästa och de gemensamma politiska besluten om hur vi skall ordna det ena eller andra samhällsbehovet prioriteras framför den enskilda uppfattning eller vilja en person eller familj kan ha. Därmed anlägger man perspektivet på de lokalt förtroendevalda som företrädare för samhället gentemot individerna och därmed som verkställare av någon sorts allmän gemensam vilja uttryckt i riksdagsval, men genomförd i kommunerna.

Denna syn är till sin natur giltig när det gäller till exempel brott och straff, gemensamt försvar, generell skattepolitik och samlad utrikespolitik. Den är dock inte giltig när det gäller hur man skall tillgodose människors behov av service och tjänster, till exempel barnomsorg, skola och äldrevård. Det är inte bara sannolikt, utan vid det här laget dessutom bevisat, att ökad valfrihet på dessa områden leder till ett ökat engagemang hos dem som är direkt berörda av de aktuella verksamheterna.

Förtydligande av återremissen

Bland de olika smärre justeringar i befintlig lagstiftning som regeringen föreslår vill jag beröra den som handlar om minoritetens möjlighet att återremittera eller bordlägga ett ärende i fullmäktige.

Den sakliga skillnaden mellan en återremiss och en bordläggning är ju att det i det förstnämnda fallet måste till någon form av komplettering av beslutsunderlaget. En bordläggning handlar ju i princip endast om förlängd betänketid på befintligt underlag. För att den nu föreslagna möjligheten för en minoritet att återremittera ett ärende skall vara meningsfull, krävs att underlaget när det återkommer för beslut verkligen har tillmötesgått eller bemött/kommenterat det som var återremissens motiv. Vid återremissen skall nämligen enligt föreslagen lagtext motiv anges. Jag förutsätter att det är den minoritet som yrkar återremiss som också formulerar motivet för återremissen. Hur man i beredningen sedan förhåller sig till omfattningen av den ytterligare beredningsåtgärden ankommer ju på majoriteten att avgöra.

Jag anser alltså för det första att de motiv som enligt lagtexten skall anges vid en återremiss ankommer på den som yrkat återremiss att skriftligen ange. Jag anser för det andra att ärendet vid återkomsten för beslut måste innehålla ett tillmötesgående eller bemötande/kommentarer av de vid återremissen angivna motiven. Detta bör framgå av författningskommentaren till 5 kap. 36 § kommunallagen (1991:900). Det torde ankomma på utskottet att i kommande betänkande komplettera regeringens i propositionen redovisade författningskommentarer till berörd paragraf i detta syfte.

Stockholm den 5 februari 2002

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)