med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

Motion 2001/02:K63 av Cristina Husmark Pehrsson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om människors makt över den egna vardagen.

Motivering

Så har den då kommit, propositionen Demokrati för ett nytt sekel. En framtidsbild som minst av allt tecknar en bild av människors egen vilja och förmåga. Snarare är det ett krampaktigt försök att vrida klockan bakåt och mer än i dag befästa politikermakt, förmyndarskap och ett ovanifrånperspektiv.

Mer politikermakt och fler politiker skall rädda demokratin. Medborgarna har visserligen ett högt förtroende för demokratin, sägs det i propositionen men regeringen erkänner samtidigt att medborgarna övervägande är negativt inställda till det politiska systemet i sig. Kan det då inte vara så att den politiska tilltron saknas därför att det politiska systemet inte åstadkommer något som mottagaren efterfrågar eller upplever som positivt? Hur skall då fler politiker i samma system åstadkomma något bättre?

Andra vägar som man föreslår är ungdomsråd, eller olika medborgarsammanslutningar. Regeringen skriver att den avser att genomföra s.k. folkrörelseforum för en dialog mellan folkrörelser, föreningar, och andra medborgarsammanslutningar. Ungdomsråden kan bidra till att öka ungdomars delaktighet och inflytande samt att det finns ett ungdomsperspektiv i den kommunala verksamheten. Märk väl att det inte finns ett ord skrivet om äldre människors inflytande eller andra gruppers delaktighet i samhället!

Det allvarliga misstaget som regeringen gör i och med denna proposition är att man sätter likhetstecken mellan ordet demokrati och den representativa demokratin och därför, menar man, kommer också ett större antal politiker per automatik att öka demokratin totalt sett.

Förslaget börjar i alldeles fel ända. Naturligtvis måste det finnas en representativ demokrati, dvs. politiker, men måste det se ut som det gjorde för 100 år sedan? Naturligtvis inte. Tiderna har förändrats och utvecklingen med den. Därför borde regeringen i stället börja med att se vilket ansvar medborgarna själva kan ta när det gäller vars och ens vardag.

Regeringen vill öka demokratiseringen genom en långsiktig strategi eller, som man uttrycker det, nu skall svenska folkstyret fördjupas. Det skall ske genom att öka andelen medborgare som tar på sig någon form av politiskt förtroendeuppdrag – ett första delmål är 10 000 – nya politiker i kommun och landsting.

Blir propositionen verklig kommer allt fler medborgare att få allt mindre att säga till om vad gäller det egna vardagslivet. Grannen, den nyrekryterade politikern, tar över allt mer.

Stockholm den 7 februari 2002

Cristina Husmark Pehrsson (m)