med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

Motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om subsidiaritetsprincipen i syfte att göra den till en vägledande norm för den demokratiska uppbyggnaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning kring representativitetsmässiga problem i valkretsindelade kommuner.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om folkinitiativ för lokala folkomröstningar med innebörden att sådant krav som omfattas av minst 10 % av de röstberättigade i kommun/landstingskommun skall leda till att folkomröstning genomförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av användningen av medborgarförslag.

5. Riksdagen beslutar avslå regeringens ändringsförslag angående fullmäktiges ställningstagande till vissa beslut i kommunala företag i 3 kap. 17 § kommunallagen.

6. Riksdagen beslutar avslå det i propositionen föreslagna tillägget sådan information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i denna i 15 kap. 11 § skollagen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om en oberoende kommunrevision.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statlig utredning som utifrån Demokratiutredningens synsätt utvecklar ett offentligt etos och en demokratisk professionalism för den offentliga förvaltningen.

Propositionen

Propositionen innehåller några praktiska förslag av administrativ karaktär samt ett mer skarpt förslag om medborgares rätt att väcka medborgarförslag som skall behandlas i kommunfullmäktige inom ett år. I övrigt påminner propositionen mer om en skrivelse till riksdagen där regeringen redovisar sin hållning.

Kristdemokraternas syn på demokratin

Människan existerar i spänningsfältet mellan gott och ont. Hennes inneboende förmåga att skilja på rätt och fel ger henne samtidigt en stor potential och stora möjligheter att skapa ett gott samhälle. Hon har möjlighet och förutsättningar att utveckla sina personliga resurser och sin personlighet. I detta ligger tydliga drivkrafter att förändra människors villkor i en positiv riktning bort från fattigdom, okunnighet och kränkande behandling.

Människans ofullkomlighet innebär att för mycket makt inte får läggas i en enskild människas, grupps eller partis händer. Det krävs alltid någon form av balansskapande maktdelning. Ofullkomlighetstanken ger också en realistisk grund för synen på demokratin som arbetsform. Ingen person, inget parti eller grupp vet allt om hur ett samhälle ska skötas, men genom samarbete kan det gemensamma bästa främjas.

Kristdemokratin bygger på idén om alla människors lika värde och att deras värdighet inte får kränkas. Den moderna demokratin är den bästa styrelseformen eftersom den utgår från denna värdegrund. Denna värdegrund bör även prägla beteendet medborgare emellan. Den innebär att medborgarna måste visa tolerans gentemot varandra och respekt för de människor man inte är överens med. Värderingen ger skäl för empati och solidaritet, för ett engagemang och ansvar som sträcker sig utöver egenintresse, familjeband, kön, etnicitet, religion och så vidare. På denna värdegrund byggs den mellanmänskliga tillit, som i sin tur är en förutsättning för att konflikter ska kunna lösas på fredlig väg. Om inte denna värdegrund ständigt poängteras, prövas och vårdas riskerar den att undergrävas och förtvina. Frånvaron av denna värdegrund bereder plats för maktmissbruk, elitism och i förlängningen någon form av diktatur.

Demokrati som beslutsmetod garanterar i sig inte att människovärdet och mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Med demokrati som statsform och politisk metod följer yttrandefrihet och alla medborgares lika inflytande, men med majoritetsbeslut kan också en minoritet förtryckas och fri- och rättigheter förtrampas. Därför behöver alla samhällen en gemensam värdegrund. Vi anser att de värden, rättigheter och skyldigheter, som inspirerats och förts vidare av den kristna traditionen, är oundgängliga som grund.

Den moraliska grunden för demokratin formas i de sociala sammanhang som utgör ett samhälle. Givetvis är hemmet och familjen, skolan, kyrkor, föreningar, organisationer och folkrörelser av största betydelse. En demokratisk stat är beroende av att det finns ett värdevitalt samhälle med levande och medvetandegjorda moraluppfattningar hos enskilda och grupper, samt att de moraluppfattningar som där finns ger grund och stöd för demokratin.

Det ideal som Kristdemokraterna framhäver är en demokrati där varje medborgare ges möjligheter till deltagande, inflytande och delaktighet, inte bara vid valtillfället utan kontinuerligt. För det krävs att arbetsformerna inom det representativa politiska systemet, den offentliga förvaltningen och partierna utvecklas så att det aktiva deltagandet uppmuntras och att verkligt inflytande kan uppnås. En fungerande demokrati förutsätter jämställdhet mellan kvinnor och män.

Det är också av största vikt att uppmuntra och förstärka medborgarnas eget demokratiska ansvarstagande. Denna känsla för det gemensamma samhället bör bygga på vissa medborgerliga karaktärsegenskaper. De dygder som vi vill lyfta fram som betydelsefulla för medborgarandan går tillbaka till den klassiska och den kristna kulturen i västerlandet. Det handlar om de klassiska fyra kardinaldygderna rättvisa, måttfullhet, mod och praktisk klokskap. Rättvisa rör relationer människor emellan. Var och en försvarar sina men respekterar också andras rättigheter. Måttfullhet innebär att förnuftet bör råda över alltför vidlyftiga önskningar. Mod betyder en moralisk styrka att våga möta faror och stå upp mot oförrätter. Det handlar om civilkurage och integritet, vilket innebär att uppriktigt både söka och stå för sanning och rätt, inte minst när det är inopportunt. Den kristna traditionen har förstärkt och kompletterat innehållet i de klassiska dygderna med dygden kärlek som berikar samhällsgemenskapen, inte minst med oegennyttig solidaritet och barmhärtighet.

Ett vitalt civilt samhälle är av största vikt för en levande demokrati och ett mänskligt samhälle. Därför måste stat och kommun främja det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar: i föreningar och folkrörelser, i kyrkor och samfund, i lokala utvecklingsgrupper och i nya rörelser. Den tilltagande pluralismen i det svenska samhället bör medföra att stat och kommun ger olika grupper möjlighet till autonomi, genom självförvaltning, av verksamheter som är centrala för dem. Det offentliga måste bejaka den pluralism av fria och från staten oberoende medborgarsammanslutningar som finns i samhället.

Det är också viktigt att politiken inser sina begränsningar och koncentrerar sitt arbete på områden där dess värden och styrsystem är överlägsna marknadens, civilsamhällets och familjens. Det innebär bl.a. att säkerställa de långsiktiga spelreglerna för andra aktörer.

Skolan har ett stort ansvar för att förbereda de uppväxande medborgarna för ett deltagande i demokratin. För det krävs att elevernas kunskaper om demokratin utvecklas. Skolan måste vara en demokratisk miljö som tillåter olika åsikter och visar hur oenighet kan hanteras på ett konstruktivt sätt.

Ett starkt skydd för yttrande- och meddelarfriheten samt anonymitetsskyddet, liksom för mötes- och föreningsfriheten, är av stor vikt för en levande demokrati. Grundlagsskyddet av yttrandefriheten och den därmed sammanhängande tryckfriheten innebär att det allmänna inte får ingripa mot yttrandefriheten, annat än i de fall och den ordning som föreskrivs i grundlagen.

Offentlighetsprincipen, det vill säga tillgången till allmänna handlingar, är central för en öppen och vital demokrati. Sekretessmöjligheten ska nyttjas restriktivt.

Maktdelningen innebär krav bl.a. på en effektiv lagprövningsrätt och effektiva rättsinstanser inom området, t.ex. författningsdomstol.

Viktiga utgångspunkter för demokratins funktionssätt

Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju är en av efterkrigstidens mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin på följande sätt:

Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parlamentarisk nivå.

Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan utöva över sina representanter, vilket bl.a. är beroende av valperiodernas längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden av verklig styrelse.

Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha en inneboende tendens att söka konservera den egna strukturen. Även i Sverige har sådana tendenser utvecklats. En levande demokrati förutsätter en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket ta sig nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram har inneburit en vitaliserad demokrati. I arbetet att fördjupa det demokratiska arbetet är Alf Ross definition en viktig utgångspunkt.

Subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt

Alla de olika gemenskaperna i ett samhälle har sina specifika mål och uppgifter, ett gemensamt gott ändamål för medlemmarnas samverkan. Det är uppenbart att det krävs någon form av auktoritativ koordination så att inte kollisioner uppstår mellan dessa gemenskapers strävanden och så att de kan erhålla stöd i lämplig form när så behövs. Där de olika gemenskaperna strävar efter sitt specifika goda är det viktigt att inte allas gemensamma goda glöms bort. Det är när en gemenskap inte beaktar detta som den degenererar till ett så kallat särintresse.

Alltså: alla det civila samhällets gemenskaper måste beakta och respektera det gemensamma bästa när de fullföljer sina respektive ändamål, medan det för den politiska gemenskapen, staten, är det gemensamma bästa som utgör det specifika ändamålet. Staten och den politiska maktutövningen har inget legitimt ändamål vid sidan av detta. Det är statens unika och specifika ansvar för hela samhällsgemenskapens gemensamma bästa som är grunden för dess specifika prerogativ, såsom till exempel ett visst bruk av tvångsmakt.

Den politiska gemenskapen och auktoriteten är till för det civila samhällets medlemmar och gemenskaper – inte tvärtom. Dess roll visavi det civila samhället är rättskipande, reglerande, koordinerande och stödjande. För att dessa verksamheter skall kunna ske på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som respekterar människornas naturliga rättigheter och det civila samhällets legitima självbestämmande, måste staten låta sig vägledas av subsidiaritetsprincipen.

Genom sitt medlemskap i Europeiska unionen har Sverige införlivat subsidiaritetsprincipen på den övernationella nivån. Det kan förefalla något märkligt och inkonsekvent att inte också applicera den på den nationella nivån.

Det latinska ordet subsidium betyder stöd. När man därför säger att subsidiaritetsprincipen betyder att samhällsuppgifter skall lösas på lägsta effektiva nivå så är detta inte hela sanningen. Snarare är det så att den socialfilosofiska tradition i vilken principen formulerats förutsätter och understryker de enskilda människornas och det civila samhällets gemenskapers naturliga rättigheter, aktörskap, och legitima självbestämmande. Principen kan sägas vara en kompletteringsprincip.

Vad principen innebär är dels att staten har en skyldighet att stödja där så behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna kompetensområden. Hjälp måste vara en hjälp till självhjälp, annars är det ingen verklig hjälp.

Alla gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi sina medlemmar. Sina medlemmar skall givetvis inte tolkas i någon inåtvänd mening, som att gemenskaper skall ses såsom stängda visavi omvärlden och indifferenta inför denna.

Större gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi mindre gemenskaper – en naturlig konsekvens av uppfattningen av samhällsgemenskapen såsom uppbyggd underifrån och uppåt. Ibland måste en ny högre gemenskapsnivå bildas för att de lägre gemenskapernas gemensamma bästa skall kunna säkras. Självklart innebär subsidiaritetsprincipen att en ny gemenskapsnivå skall begränsa sin verksamhet till just de uppgifter för vilka de tidigare nivåerna inte var tillräckliga. Det tänkande för vilket subsidiaritetsprincipen är en exponent bejakar alltså tillskapandet av nya, högre, gemenskapsnivåer men ställer sig samtidigt avvisande till alla centralistiska tendenser, det vill säga försök att till en högre central nivå överföra uppgifter som ändamålsenligt kan lösas av de lägre, mindre gemenskaperna.

Större gemenskaper/högre nivåer har en subsidiär roll visavi enskilda och mindre gemenskaper i dessas relation till mellanliggande nivåer, i händelse av begångna orätter. Detta är en aspekt av subsidiaritetsprincipens logik som ibland glöms bort.

Mycket talar mot ovanstående bakgrund för att subsidiaritetsprincipen alltså bör vara ett styrande arbetsverktyg även för den nationella nivån i Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadkommas genom att subsidiaritetsprincipen ges en normerande roll. En sådan fastställd norm bör dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen. Regeringen bör alltså tillkalla en utredning som får till uppgift att genomföra nödvändigt analysarbete i syfte att göra den till vägledande norm för den demokratiska uppbyggnaden.

Kritik mot propositionen

Med tanke på att denna demokratiproposition, med det pretentiösa namnet Demokrati för det nya seklet, bygger på Demokratiutredningens och Kommundemokratikommitténs omfattande arbete är propositionens magra innehåll synnerligen anmärkningsvärt. Demokratiutredningen, som lade sitt betänkande för två år sedan under bred politisk enighet, och den omfattande remissomgången som följde har skapat stora förväntningar på den proposition som nu lagts. Besvikelsen är därför stor hos många över att det perspektiv som genomsyrade utredningen – nämligen att stärka den enskilde medborgarens möjligheter till deltagande, delaktighet och inflytande – nästan inte alls leder till några konkreta beslut.

Nedan anges vår syn på en rad områden, vilka har betydelse för det fortsatta demokratiska arbetet:

Kommunal självstyrelse

Kommunal demokrati förutsätter kommunal självstyrelse. Den kommunala självstyrelsen ska vara stark och tydligt reglerad genom någon form av grundlagsbeslut. Genom engagemang och deltagande i det lokala arbetet har medborgarna möjlighet att både få kunskap om och tillföra erfarenheter i större sammanhang. De regionala och kommunala nivåerna ska ha egen beskattningsrätt.

Med subsidiaritetsprincipen applicerad på synen på kommunal självstyrelse kan man konstatera att det i så fall behövs en utökad respekt från statsmaktens sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde. De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att utöva den. Då krävs dessutom också en reell lagprövningsrätt som kommunerna kan använda för att hävda sin suveränitet.

Man kan tänka sig att fastställa den kommunala kompetensen i grundlagen. Det kan möjligen vara svårt att i en sådan lagstiftning få en tillräcklig spännvidd. Regeringsformen är ju inte en detaljlagstiftning. Men frågeställningen skulle kunna lösas genom att man skapar en särskild lagstiftning för den kommunala kompetensen lik den som riksdagsordningen anger. I regeringsformen 8:16 anges att beslut om riksdagsordningen kan fastställas på samma sätt som grundlag eller genom ett majoritetskrav på tre fjärdedelar vid ett och samma beslutstillfälle. Detta gäller huvudbestämmelse i riksdagsordningen, medan tilläggsbestämmelser beslutas med enkel majoritet.

I en kommunalordning skulle man i huvudbestämmelserna kunna klart fastslå den kommunala beslutskompetensen. Denna skulle bara, genom skrivningar i regeringsformen, kunna ändras som grundlag eller vid ett beslutstillfälle i riksdagen med tre fjärdedelars majoritet. I tilläggsbestämmelserna skulle man kunna med enkel majoritet besluta om vissa praktiska följdbestämmelser.

En kommunalordning av samma dignitet som riksdagsordningen bör utredas. Den typen av lösning skulle dessutom utöver sina kompetensavgränsande effekter kunna bidra till att stärka intresset för det lokala demokratiska arbetet. Kristdemokraterna har väckt yrkande om detta i annan motion.

Lokal demokrati

Önskemål om delningar av kommuner för att få ökat medborgarinflytande bör tillmötesgås om inte starka skäl talar emot. Andra former av medborgarinflytande kan utvecklas genom exempelvis brukarråd och byalag där de berörda kan ges inflytande i verksamheten. För att ge rimliga förutsättningar för en majoritet att bedriva en långsiktig politik ska mandatperioderna vid allmänna val vara fyraåriga. Valdagen för kommun, region/landsting och riksdag bör vara gemensam.

Möjlighet till extraval bör finnas även på den kommunala nivån. Valsystemet ska vara proportionellt och därmed utformat så att varje röst i princip tillmäts lika värde. Valhemligheten ska skyddas. Ett inslag av personval bör finnas. Rösträtt ska tillkomma myndig svensk medborgare samt i kommunala val alla folkbokförda som uppnått svensk myndighetsålder och har haft stadigvarande vistelse i landet.

Folkomröstningar ska kunna användas både på nationell och lokal nivå. Rådgivande och beslutande nationella folkomröstningar ska kunna anordnas på tidpunkt som riksdagen fastställer. Möjlighet ska finnas för en stark opinion att få gehör för önskemål om folkomröstning på kommunal, regional och nationell nivå.

Valkretsindelning i kommunerna

Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder gärna till manipulation med valkretsindelningar och/eller antalet mandat i kommunfullmäktige. Ett alternativ till den nuvarande situationen är att införa utjämningsmandat i valkretsindelade kommuner. Ett annat sätt är en förändring av kommunernas möjligheter att indela i valkretsar. Begränsningar i det nuvarande systemet kan övervägas. En utredning bör granska olägenheterna med detta system och föreslå åtgärder som neutraliserar dem. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Ökad medborgarmakt genom kommunala folkomröstningar

Kommunala folkomröstningar ska inte ersätta det representativa beslutsfattandet i kommuner och landsting. Men folkomröstningar måste vara en möjlighet för en folklig opinion att komma till tals där de politiska partierna inte visat lyhördhet. Det är en form av säkerhetsventil i den kommunala demokratin.

Nuvarande lagstiftning när det gäller kommunala folkomröstningar är ett steg i rätt riktning. Men erfarenheten visar att när man lägger det slutliga avgörandet hos en majoritet i kommunfullmäktige har denna majoritet, i de försök som hittills gjorts, avvisat folkinitiativet om folkomröstning.

I lagstiftningen kan man tydligt ange vilken nivå som krävs för att en folkopinion ska tvinga fram en kommunal folkomröstning. Enligt vår mening kan det vara rimligt att sätta gränsen vid 10 procent av de röstberättigade. Har man via namninsamling uppnått detta antal medborgare som uttalar sin önskan om en folkomröstning ska den genomföras, utan att fullmäktige överhuvud taget prövar frågan. Däremot bör fullmäktige medverka för att fatta beslut i själva frågeställningen. Den måste utformas så att den hamnar inom den kommunala kompetensen, utformas på ett juridiskt korrekt sätt men med klar relevans för de krav som framförts i folkinitiativet. Regeringen bör återkomma med förslag om detta i enlighet med Kommundemokratikommitténs förslag. Riksdagen bör alltså begära ett sådant lagförslag.

Medborgarförslag

Förslaget att möjliggöra för kommuninvånarna att väcka medborgarförslag är en intressant idé. Det kan bidra till att vitalisera det demokratiska intresset. Men ett sådant system kan ju också missbrukas av vissa personer och grupper, t.ex. kampanjmässigt och i avseenden då man ansett sig felaktigt behandlad. Det finns andra kanaler att använda för att få gehör för relevanta synpunkter. Det kan dock vara rimligt att införa ett sådant system för att se om det leder till en vitalisering av den lokala demokratin. Genomförande av ett sådant institut kräver dock att – när erfarenhet vunnits efter några år – en grundlig utvärdering genomförs av det. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Fullmäktiges ställningstagande till vissa beslut i kommunala företag

Regeringen föreslår att om en kommun eller ett landsting lämnar över vården av en kommunal angelägenhet till ett helägt aktiebolag eller en kommunal stiftelse skall fullmäktige se till att fullmäktige får ta ställning innan sådana beslut i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt fattas. Förslaget tas in i 3 kap. 17 § kommunallagen.

Regeringen ersätter orden yttra sig med uttrycket ta ställning. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet instämmer i intentionerna bakom kommitténs förslag. Det är, enligt dem, angeläget att fullmäktige har det yttersta ansvaret för bolagens verksamhet och att principiellt viktiga beslut har en tydlig förankring i fullmäktige. Förbunden anser dock att det enda sättet att stärka fullmäktiges ställning i förhållande till de kommunala bolagen är att fullmäktige beslutar om en politisk ägaridé eller ett ägardirektiv som regelbundet behandlas i fullmäktige. För en sådan styrning av bolagen behövs ingen ny lagstiftning, hävdar man. Förbunden konstaterar vidare att de kommunala bolagen liksom andra bolag regleras genom aktiebolagslagen. Om bolagens beslut måste godkännas av fullmäktige skulle bolagsstyrelsens legitimitet undergrävas.

Lagrådet har påpekat att den nya lydelsen inte tillför något i sak. Lydelsen i regeringens förslag kan komma att missuppfattas som om fullmäktige har en formell vetorätt.

Kristdemokraterna delar denna kritiska inställning till den föreslagna formuleringen. Används uttrycket ta ställning kan det lätt uppfattas som om fullmäktige fattar beslut å bolagets vägnar, vilket vore i strid med aktiebolagslagen. Lagförslaget i denna del bör alltså avslås.

Allmänhetens insyn i kommunal verksamhet som bedrivs på entreprenad

I propositionen föreslår regeringen en komplettering i 3 kap. 19 a § kommunallagen. Vid avtal med annan som skall utföra kommunal angelägenhet skall kommunen/landstinget beakta intresset av att genom avtal tillförsäkras information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i hur angelägenheten sker, enligt regeringens förslag. Förslaget är inte utan brister. Kammarrätten i Stockholm anför att det är utformat som en allmän handlingsregel av målsättningskaraktär, vars praktiska betydelse i det enskilda fallet kan ifrågasättas. Lagrådet har också påpekat att vissa remissinstanser gett uttryck för tveksamhet när det gäller regleringens överensstämmelse med EG-rättens regler för offentlig upphandling och är självt osäkert om denna tolkning. Regeringen bemöter bl.a. detta med att hävda att den upphandlande enheten måste se till att avtalsvillkoren inte utformas så att de står i strid med lagen om offentlig upphandling eller de EG-direktiv som gäller inom området. Sekretess råder också inom området enligt 8 kap. 10 § sekretesslagen.

Mot bakgrund av att det i någon mening är fråga om ett målsättningsstadgande och att fullmäktige har möjlighet att utfärda närmare riktlinjer för den nämnda informationen, vill vi inte nu motsätta oss lagförändringen.

Insyn i fristående skolor

I propositionen föreslås ett tillägg i 15 kap 11 § skollagen om uppföljning och utvärdering av fristående skolor avseende sådan information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i denna verksamhet. Innebörden av detta är att friskolorna skulle tillhandahålla ytterligare information – i sig ospecificerad – inte bara till tillsynsmyndigheten Skolverket utan också till berörd kommun.

I proposition 2001/02:35 Fristående skolor har regeringen dessutom föreslagit några andra förändringar i just samma paragraf. Samordningen på denna punkt är med andra ord bristfällig. Regeringen rör till det för sig.

Vi delar den uppfattning som Kommunförbundet och Landstingförbundet har anfört i sitt remissvar och avvisar förslaget att kommunerna ska inkludera fristående skolor i sin uppföljning och utvärdering samt att dela tillsynsansvaret med staten, dvs. Skolverket. De förändringar som föreslås i proposition 2001/02:35 är tillräckliga. Genom den tillsyn som Skolverket utövar tillgodoses det behov av offentlighet och öppenhet som är rimlig. Riksdagen bör alltså avslå förslaget i proposition 2001/02:80 till förändring i 15 kap. 11 § skollagen.

Den kommunala revisionen

För en levande demokrati krävs kontrollsystem och genomskinlighet i det offentliga beslutsfattandet. En fungerande, trovärdig och effektiv revision är därför av största vikt. På den kommunala nivån, där en stor del av den offentliga verksamheten utförs, har revisionen en central betydelse. Revisorerna är kommunfullmäktiges kontrollinstrument beträffande den kommunala verksamheten. Till sin hjälp kan de förtroendevalda revisorerna anlita yrkesrevisorer. Revisorerna har till uppgift att granska att verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, att räkenskaperna är rättvisande och att befintlig kontroll inom nämnderna är tillräcklig.

För granskning av den verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden ska det enligt kommunallagen finnas revisorer. Revisorn rekryteras bland kommuninnevånarna, nomineras av ett politiskt parti och väljs av fullmäktige, precis som andra politiskt förtroendevalda nämnder och styrelser. Revisorernas uppdrag regleras i kommunallagen, och de ska pröva all den verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden för att bedöma om kommuninnevånarnas intressen av effektivitet och säkerhet är tillgodosedda, d.v.s. om nämnderna lever upp till sitt ansvar. Revisorernas oberoende är viktigt. Varje revisor ska vara oberoende i förhållande till granskande nämnder och fullgöra sitt uppdrag självständigt. Det innebär t.ex. att revisorerna inte ska ha några andra politiska uppdrag i kommunen. Revisorerna är direkt underställda fullmäktige och tar alltså inte order av någon nämnd eller dess anställda. Eftersom revisorerna har kommunfullmäktiges uppdrag, ansvarar de inför fullmäktige för att uppdraget utförs på ett sakligt och tillfredsställande sätt.

Exempel på granskningar som kommunrevisionen genomför är;

• granskning av kommunstyrelsens övergripande styrning

• granskning av styrning och uppföljning inom olika nämnder

• granskning av kvalitetssäkring

• granskning av rutiner för offentlighet, sekretess och arkiv

• granskning av kommunens bokslut.

Från årsskiftet 2000 har kommunallagens bestämmelser om revision till viss del förändrats. Syftet är att stärka revisorernas ställning. Revisorernas uppgift att årligen granska all verksamhet som bedrivs inom nämnder och styrelser har förtydligats. Ytterligare en viktig förändring är införandet av samordnad revision mellan kommunen och dess företag.

Det är dock fortfarande ett problem att revisionen utses av kommunfullmäktige, samma organ som utser företrädare i de nämnder och styrelser som granskas. Ofta sitter kommunfullmäktigeledamöter i nämnder som sedan skall granskas av den revision som man själv är med och tillsätter. Dessutom består ofta kommunrevisionen av bekanta och partikollegor till fullmäktigeledamöterna. Sköter sig inte de utvalda revisorerna i enlighet med vad fullmäktigeledamöterna anser kan de avsättas vid nästa val. Dagens system med kommunrevision kan alltså inte anses helt oberoende från dem som ska granskas. Inte minst för politikens och revisionens trovärdighet i allmänhetens ögon är det viktigt att revisionen i alla aspekter är så fristående att dess oberoende, trovärdighet och genomslagskraft inte kan ifrågasättas.

Det har dessutom funnits en tradition i många kommuner att inte betrakta revisorsuppdraget som det tunga och viktiga uppdrag det är. Partierna lägger den mesta energin på nomineringar till de politiskt tunga organen som exempelvis kommunstyrelsen, socialnämnden m.m. medan revisorsuppdraget inte hanteras med den omsorg som det borde.

Ytterligare ett exempel på att den nuvarande ordningen inte fungerar tillfredsställande är att de flesta av de omskrivna skandalerna kring representation och slarvigt hanterande av skattemedel under senare år uppmärksammats av media. Lokaltidningarnas undersökande journalistik har i många fall varit en betydligt effektivare revision än den som kommun- eller landstingsfullmäktige utsett.

Behovet av en mer oberoende kommunrevision diskuterades i Demokratiutredningens slutbetänkande, där vikten av en så fri revision som möjligt påtalades. För att lösa de problem som ovan beskrivs kan man som modell för en ny kommunrevision ha den modell som riksdagen nyligen beslutat om för den statliga revisionen. Den nya revisionsmyndigheten underställs riksdagen och ska ledas av riksrevisorer under en längre mandatperiod.

En sådan från partierna fristående kommunrevisor skulle själv utse medarbetare, välja vad som ska revideras, hur och på vilket sätt. Kommunrevisorn drar själv slutsatser av sin granskning och överlämnar sedan sina förslag till exempelvis en särskild nämnd av förtroendevalda politiker som drar de politiska slutsatserna av revisorns rapport. På detta sätt skulle man uppnå en högre grad av oberoende och minska risken för misstankar av olika slag beträffande revisionen, till exempel som ett redskap för kommunens majoritet eller opposition.

En utredning bör tillsättas som ser över dagens system med kommunrevision utifrån ovanstående aspekter. Utredningen bör föreslå nödvändiga förändringar i lagstiftningen gällande kommunrevisionen.

Utveckla den demokratiska professionalismen

I Demokratiutredningens slutbetänkande återfinns ett centralt resonemang om tjänstemännen i den offentliga förvaltningen. De befinner sig i skärningspunkten mellan att å ena sidan förverkliga demokratiska värden såsom politisk demokrati, rättssäkerhet och offentlig etik och att å andra sidan ta hänsyn till ekonomiska värden som rationalitet, produktivitet och effektivitet. Varje offentligt system måste vårda denna helhet. Utredningen slår fast vikten av myndigheternas självständighet, vikten av att tjänstemännen inte hänger sig åt egen lobbyverksamhet och på andra sätt propagerar för den egna verksamhetens expansion och att det utvecklas ett offentligt etos. De offentliga tjänstemännens centrala roll för att värna demokratin, bidra till tydlighet i rollfördelningen gentemot förtroendevalda och stärka den enskildes rättssäkerhet poängteras i utredningen.

Det är således nödvändigt att det ständigt förs en diskussion om den offentliga förvaltningens roll i en levande demokrati. Därför måste staten och kommunerna som arbetsgivare fortlöpande värna om att skapa sådana arbetsförhållanden att tjänstemännens integritet och självständighet tas till vara och uppmuntras. Under senare år har flera saker uppdagats som går i motsatt riktning. Det gäller växande tystnad på arbetsplatser i rädsla för repressalier, höga tjänstemäns omfattande bisysslor och ett omfattande utnämningsförfarande på politiska grunder.

Samtidigt som alla privata företag med självaktning talar om behovet av etik i företagen och en gemensam företagskultur saknas en motsvarande myndighetskultur i den offentliga förvaltningen. Staten t.ex. verkar ha en allt otydligare idé om vilka beteenden och mål som ska prägla statsförvaltningen. Ämbetsmannakulturen som tidigare präglade stora delar av statsförvaltningen luckras upp alltmer och ingenting verkar ersätta den förutom ekonomiska mått som ska uppfyllas.

En statlig utredning bör därför tillsättas som utifrån Demokratiutredningen utvecklar ett offentligt etos och en demokratisk professionalism, för att använda dess formuleringar.

Det bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 7 februari 2002
Ingvar Svensson (kd)
Björn von der Esch (kd)	Ragnwi Marcelind (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)	Magda Ayoub (kd)
Maria Larsson (kd)	Inger Strömbom (kd)
Dan Kihlström (kd)	Amanda Agestav (kd)