med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

Motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter för en förbättrad deltagardemokrati.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars ökade möjligheter till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall vara möjligt att rösta fr.o.m. det år som man fyller 18 år.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett införande av beslutande folkomröstningar på kommunnivå.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunala folkomröstningar bör komma till stånd om 10 % av kommunens invånare begär det.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av spärrarna i personval till riksdag, kommun samt till region eller landsting.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT och dess betydelse för demokratin.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att bedriva kommunalt samarbete över riksgränserna även i form av kommunalförbund.

9. Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett förstärkt kommunalt självstyre i enlighet med vad som i motionen anförs.

10. Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett regelverk för permanenta, direktvalda, regionala styrelseorgan i enlighet med vad som i motionen anförs.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkomröstning i samband med länsdelning och länssammanslagning.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av landshövdingeämbetet och länsstyrelserna.

13. Riksdagen begär hos regeringen en utredning med direktiv att se över hur en grundlag som utgår från att makten kommer underifrån kan utformas.

2 Inledning

Centerpartiets ambition är att stärka människors självbestämmande. Med detta menar vi människors möjlighet att råda över sig själva, enskilt och tillsammans. Förutsättningen för detta är att beslut fattas så nära, och tillsammans med, de människor som berörs av det. Därför var vi förväntansfulla på regeringens proposition Demokrati för det nya seklet, och vi var nog inte ensamma. Speciellt eftersom det tagit sådan tid för regeringen med demokratiministern Britta Lejon i spetsen. Tyvärr var vår väntan förgäves. Aldrig förr har en proposition tagit så lång tid med ett så svagt resultat. Detta trots att regeringen följt Centerpartiets krav på bland annat medborgerlig förslagsrätt i fullmäktige och rätten att behålla politiska uppdrag trots avflyttning.

Vi kan inte längre låta den allvarliga utveckling som pågår i Sverige fortsätta. Valdeltagandet har börjat sjunka, alltfler förtroendevalda i kommunerna väljer att hoppa av. Mer än var tionde politiker har hoppat av. Vi kan inte blunda för det ansvar vi har. Det är tyvärr ingen slump att avhoppen accelererar under en socialdemokratisk regering.

En förnyad och levande demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. En konsekvent decentraliseringspolitik tar fasta på att makten ska flyttas dit den hör hemma, till människor, enskilt och i gemenskap. Det måste vara slut på regeringens tomma ord och löften angående deras omsorg om demokratin.

Centerpartiets synsätt innebär att vi ställer oss bakom ett deltagardemokratiskt ideal, där människor inte bara tillåts utan förväntas delta i det gemensamma beslutsfattandet. Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är att människors deltagande också får leda till faktisk påverkan, genom ett decentraliserat beslutsfattande och genom tydliga direktdemokratiska inslag. Det är ett starkt decentralistiskt synsätt, som betonar den frivilliga samverkan mellan människor som grunden för beslutsfattande. Det civila samhället, familjen, kvarteret, vänkretsen och föreningarna stärks också som demokratiska arenor.

Utgångspunkten för ett förnyat folkstyre är därför en radikal och konsekvent decentralisering av politiska beslut till lägre beslutsnivåer. Framför allt bör det kommunala självstyret tydligare grundlagsfästas. Det lokala demokratiska självbestämmandet ska också stärkas i förhållande till högre beslutsnivåer. Med detta stärks i realiteten folkets rätt att delegera makt underifrån. Tyvärr väljer regeringen gång på gång mer centralistiska lösningar.

Centerpartiet fortsätter dock att föra talan om en stärkt deltagardemokrati. För några år sedan var vi det enda parti i riksdagen som skrev motioner om en förbättrad demokrati. Glädjande nog börjar alltfler riksdagspartier inse vikten av detta, dock inte regeringen. Kommunal självstyrelse samt regionalisering ligger i vår blickpunkt. Makten bör delegeras till medborgarna, delegation underifrån, som såväl enskilt som i samverkan och lokala beslutande församlingar ges större utrymme. Kommunen bör bli mer självständig i förhållande till staten och ansvara för uppgifter som inte nödvändigtvis måste hanteras på statlig nivå. Statens uppgifter bör följaktligen bli färre, men dess kärnuppgifter får inte försvagas.

Vi hävdar att detta är ett i grunden annorlunda förhållningssätt än det som präglar dagens svenska demokrati, där de politiska institutionerna alltmer har reducerats till att leverera tjänster och service till medborgarna. Resultatet blir en demokrati präglad av snabbhet och effektivitet istället för av medborgerligt deltagande och noggranna överväganden av beslut. Detta synsätt har tydligast gått igen i synen på kommunerna, som har ålagts alltfler offentliga uppgifter utan att finansiella resurser tillförts i tillräcklig grad. Detta medför att utrymmet för lokala prioriteringar av ofta knappa resurser minskar. Staten måste dock ha ett fortsatt ansvar att upprätthålla de centrala politiska funktionerna som krävs för att garantera likvärdighet mellan samtliga medborgare i landet.

3 Deltagande medborgare

Den långsiktiga trenden för politiskt intresse tycks vara uppåtgående. Men uppfattningen om det politiska systemet är negativ och medborgarna upplever att de inte har möjlighet att påverka dagens politiska beslut. Misstron mot politiker och partier har ökat markant i Sverige under de senaste trettio åren. Detta torde ha ett samband med det minskande engagemanget inom partipolitiken.

Det är inte rimligt att den alltmer politiskt intresserade medborgaren blir allt mindre politiskt aktiv. Det finns heller ingen rimlighet i att medborgaren i en demokrati betraktar sin vilja och sina ambitioner som obetydliga gentemot de beslut som politikerna i slutänden fattar. Att dagens demokratiska, politiska system har stora brister blir alltmer tydligt. Därför måste uppdraget för riksdag och regering vara att skapa de nya former som människor på 2000-talet efterfrågar, för att de också ska engageras i partipolitiken och samhällsbygget.

Centerpartiets hållning är att det nu är dags att grundligt se över syftet med demokratins institutioner, deras funktioner och överensstämmelse med svensk grundlag. Tyngdpunkten måste ligga på ett mer deltagardemokratiskt förhållningssätt för att därmed ge den enskilde medborgaren större utrymme att föra fram sina åsikter.

Ett avgörande inslag är möjligheten för var och en att kunna påverka också den politiska agendan, inte bara att välja mellan alternativ som någon annan har formulerat. Det förutsätter en ständigt levande offentlig dialog, där den representativa demokratins organ tar medborgarna på allvar.

För att ge medborgarna större ansvar och utrymme att påverka och själva fatta beslut bör bland annat statens inflytande över kommunerna bli mindre, fler självförvaltningsorgan bör införas och uppmuntras och föreningar och andra frivilliga sammanslutningar ges större plats. Med dessa åtgärder kan demokrati bli det som det är tänkt att vara: ett folkstyre istället för en institution som levererar service till medborgarna.

Människors delaktighet i gemensamma beslut, företrädelsevis på lokal nivå, är med vårt synsätt demokratins verkliga bas. Demokratin blir då inte endast en metod att avgöra beslut i politiskt valda församlingar, utan ett förhållningssätt som även präglar människors vardagliga umgänge och som gör det möjligt att fatta beslut också på den verkligt nära nivån.

En möjlig beskrivning av detta är att vi eftersträvar en vardagsdemokrati som kommer till uttryck genom engagemang i lokalt föreningsliv och i den vardagliga samverkan med varandra, som exempelvis föräldrar och grannar. Demokratiskt arbete på denna nivå kommer att vara ett utpräglat deltagardemokratiskt arbete. Strävan att stärka vardagsdemokratin och att utnyttja den som en levande demokratisk arena måste vara vägledande också för arbetet i politiskt valda församlingar.

De beslut som finns på kommunal nivå kan delegeras vidare till dem som berörs direkt, t.ex. till brukarstyrelser vid skolor och daghem eller till brukarråd i primärvården. Erfarenheterna av sådana former av brukarinflytande är generellt sett mycket goda och bör ligga till grund för införandet av fler sådana organ. Enligt Centerpartiets uppfattning bör det bli möjligt att, på de berördas initiativ, bilda självförvaltningsorgan.

Stärkta möjligheter till självförvaltning bör förenas med större möjligheter att också påverka det politiska beslutsfattandet. Ett av de viktigaste stegen är att stärka den kommunala politikens ställning och synliggöra de kommunala frågorna genom skilda valdagar. Genom Centerpartiets arbete i riksdagen ska frågan nu utredas på nytt.

Deltagardemokratin är inte, enligt vårt synsätt, ett alternativ till den representativa demokratin, utan ett viktigt komplement. En avgörande förutsättning för att detta ska fungera är att förtroendevalda förmår överbrygga avstånden mellan den offentliga sektorn och det civila samhället eller marknaden. En deltagardemokrati mår därför bra av att ha förtroendevalda som både kan utöva ett tydligt inflytande och ledarskap och som är välkända i det egna samhället. Vad som ovan anförts angående deltagardemokrati bör ges regeringen till känna.

3.1 Ökat inflytande för unga

Ungdomars politiska engagemang är i dag stort och många är aktiva medlemmar i olika idéorganisationer. Samhället måste se som sin uppgift att stimulera denna medvetenhet och stärka ungdomar till engagemang och uppmuntra till kritiskt tänkande. Därför är det viktigt att fånga upp detta intresse och ge ungdomarna mer utrymme till påverkan i sin närmaste miljö. Ungdomar bör därför få ett reellt inflytande i skolan och i kommunen. Skolan ska också uppmuntra till demokratiskt engagemang och främja politisk verksamhet. Genom lokala styrelser, som behandlar t.ex. miljö och ungdomsfrågor, kan man ta tillvara den enorma kompetens som många aktiva besitter. Dessutom bör ungdomars civila samhälle stärkas genom tillräckligt med resurser och tillgång till mötesplatser, såväl fysiska som virtuella. Vad som ovan anförts om att öka ungdomars möjlighet till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen bör ges regeringen till känna. Vi menar också att det ska vara möjligt att rösta från och med det år man fyller 18 år. Detta bör ges regeringen till känna.

3.2 Folkomröstningar

Folkomröstning är ett verktyg för påverkan, som inte minst har betydelse då den skapar en diskussion kring den händelse eller det dilemma som är upphovet till den. Den enskilde medborgaren måste även naturligt känna en större delaktighet genom att lägga sin röst i valurnan i jämförelse med att vid sidan om betrakta kommunpolitikernas beslutsfattande. Det handlar självfallet inte om att alla alltid är nöjda med utfallet, men att alla kan känna sig delaktiga genom att bli tillfrågade i beslutsprocessen. Ett förstärkt folkomröstningsinstitut är också ett tydligt minoritetsskydd mot omvälvande förändringar med tveksamt medborgerligt stöd.

En väl fungerande demokrati präglas av effektivitet och jämlikhet. Detta skulle innebära ett samhälle där medborgarna är aktiva och ansvarstagande, med lika möjligheter att påverka sin egen situation såväl som samhällsutvecklingen i stort. Folkomröstning är ett bra verktyg att även öka den lokala självstyrelsen.

Därför är det anmärkningsvärt att regeringen genom upprättande av manipulativa kriterier försöker bromsa ett demokratiskt tillvägagångssätt och i förlängningen ett medborgerligt ansvarstagande. Oberoende av kommunala politiska sammansättningar måste folkomröstningar betraktas som ett värdefullt instrument för inhämtande av lokala opinioner.

Medborgarna måste utifrån demokratiska ideal betraktas som rationella människor som förmår fatta väl avvägda beslut. Dessa beslut, och de val som görs, måste respekteras och få större politisk betydelse. För att öka inslaget av direktdemokrati på kommunnivå bör därmed beslutande folkomröstningar införas. Detta bör ges regeringen till känna. Beslutande folkomröstningar bör införas även på nationell nivå. På Centerpartiets initiativ har regeringen beslutat att tillsätta en utredande kommitté i frågan.

De direktdemokratiska inslagen i kommunerna bör också uttryckas i medborgarnas rätt att ta initiativ till folkomröstning, något som för övrigt förekommer i ett flertal politiska system i Europa. En folkomröstning bör således komma till stånd om 10 % av kommunens invånare begär det. Detta bör ges regeringen till känna.

3.3 Personval

Genomförandet av personval i Sverige innebär ökade möjligheter för väljaren att utse ledamöter i riksdag och andra valda församlingar utifrån personlig tilltro. Ett starkt personvalssystem är ett sätt att stärka de förtroendevalda, som med en annan auktoritet än tidigare kan hävda att de är valda av folket snarare än tillsatta av partierna. Det stärker de förtroendevalda i förhållande till deras partier och bidrar med stor säkerhet till en ökad dialog med väljarna.

Personvalsreformen har i valkampanjer bidragit till ett ökat deltagande av människor som annars inte är politiskt aktiva. Centerpartiet anser att personvalsreformen bör fortsätta att utvecklas, bl.a. genom mer likvärdiga villkor för kandidaterna och genom likställd avdragsrätt för kampanjkostnader. Inom en snar framtid menar Centerpartiet att utvecklingen bör leda till att spärrarna helt tas bort. Här är det av stor vikt att olika former av personval diskuteras och avhandlas. Det är rimligt att avskaffa spärrarna i personvalet till riksdag, kommun samt till region eller landsting. Detta bör ges regeringen till känna.

3.4 IT – en ny demokratisk mötesplats

Internet och tillämpningar på nätet kan både stärka och motverka ett fördjupat demokratiskt samtal. Vilken väg utvecklingen tar är beroende av de beslut som fattas i dag. En fortsatt fokusering på service och välfärdsproduktion inom ramen för servicedemokratin kommer att innebära att IT förstärker service- och kundperspektivet på bekostnad av medborgarperspektivet. Omvänt innebär beslut som stärker deltagandet och engagemanget i gemensamma angelägenheter att IT kommer att förstärka deltagandet och samtalet.

Centerpartiet eftersträvar en utveckling i riktning mot en fördjupad deltagardemokrati, där engagemang och delaktighet står i fokus. Detta synsätt bör också få följder i hur den offentliga IT-politiken utformas. En avgörande utmaning är att finna former för att stärka medborgarnas egna arenor och samarbetsforum och samtidigt avstå från att kolonisera dem.

För den offentliga förvaltningen ligger en första utmaning i att göra information lättillgänglig, såväl fysiskt som logiskt. En andra utmaning ligger i att se över det egna arbetssättet och de egna rutinerna så att systemet blir mer mottagligt för impulser utifrån och fungerar som en aktiv deltagare i en bred offentlig dialog.

Det senare innebär inte att passivt studera de åsikter som dyker upp på nätet, utan mer att aktivt efterfråga synpunkter kring aktuella frågor. Myndigheter, liksom kommuner och landsting, bör eftersträva att ha elektroniska anslagstavlor för en öppen dialog. Avgörande för att dessa ska bli framgångsrika är att deltagandet i dessa forum spelar roll, att de ansvariga för verksamheten chefer eller ansvariga politiker deltar, att det är en ordnad diskussion och att det finns någon som ser till att hålla borta personangrepp och sidospår från diskussionen.

Varje offentligt organ bör erbjuda olika former för att ta del av information och att avge synpunkter. Som ett komplement till elektroniska anslagstavlor bör åtminstone e-postlistor finnas vid varje myndighet, där man kan få information eller diskutera kring verksamheten.

En avgörande förutsättning för ett bättre fungerande offentligt samtal är ingångar eller portaler till hela samhällets resurser i olika frågor. Det behövs med andra ord arenor där näringsliv, politik, offentlig sektor, enskilda och frivilligorganisationer kan mötas. Dessa arenor får inte byggas på det offentligas villkor, utan måste, i någon mening, ägas av medborgarna. I Sverige, med en svagare tradition än t.ex. USA i fråga om civila aktivistorganisationer, kan den offentliga sektorn dock spela en roll för att få till stånd dessa arenor. Det bör vara en uppgift för den statliga förvaltningen, landstingen och kommunerna att stimulera framväxten av sådana arenor genom att bjuda in det civila samhällets organisationer att utnyttja främst tekniska resurser, men också kunskap i den offentliga sektorn om IT för att skapa dessa arenor.

Centerpartiet vill varna för en övertro på IT som direktdemokratiskt redskap. En ensidig fokusering på rösthandlingen i demokrati riskerar att föra utvecklingen i riktning mot en mentometerdemokrati, som snarare mäter fördomar än reflekterade åsikter. Rådgivande omröstningar och ökade inslag av direktdemokrati på den nära politiska nivån, som brukarstyrelser eller kommundelsnämnder, kan dock vara av stor vikt i förening med andra åtgärder för att stärka deltagandet. Detta förutsätter dock att det finns tillförlitliga system för att kontrollera identitet och bevara rösthemligheten. Regeringen måste börja att ta ett större ansvar för att stimulera försök kring ökade inslag av direktdemokrati med IT-stöd som ett led i en större e-demokratisatsning. Även arbetet för att främja jämställdhet gällande IT-frågor måste intensifieras. Vad som ovan anförts om IT och demokrati bör ges regeringen till känna.

4 Ett starkt kommunalt självstyre

En förnyad demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Centerpartiet vill låta människor ta tillbaka den makt som i ett alltmer komplicerat samhälle centraliserats och övertagits av professionella politiker, myndigheter och deras tjänstemän, koncerner och koncernledningar. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande.

Regeringens nu förda politik kan inte ses som något annat än en nedmontering av det kommunala självstyret. Därmed stoppar regeringens politik innevånarnas möjligheter att bestämma och ta ansvar. Exemplen på lagda regeringsförslag är många:

• kommunerna ska på nytt tvingas införa kommunala bostadsförmedlingar

• skolan får öronmärkta pengar som ska administreras av Skolverket

• bibliotekslagen

• privatiseringar av vårdinrättningar ska förhindras

• sänkta statsbidrag om man säljer bostadsbolag

• sänkta stadsbidrag om man sänker skatter

• förslaget om maxtaxa i barnomsorgen

• kommunalt skattestopp

• skolmaten

• miljöområdet

Det finns en grundläggande skiljelinje mellan regeringens förda politik och Centerpartiets utifrån tilltron på individen. Människan, enskilt eller i gemenskap, måste få vara med och besluta och påverka. Centerpartiet står för ett helt annat synsätt i syfte att stärka innevånarnas möjligheter att vara delaktiga och ansvariga för sitt närområde. Det kommunala självbestämmandet måste ges ett reellt innehåll.

I den representativa demokratin är kommunen den viktigaste nivån för medborgaren, eftersom det är där beslut avseende skola, daghem, äldreomsorg och boendeplanering fattas, allt med stor betydelse för många människors vardag. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att stärka formerna för deltagande och inflytande i kommunen. I dag har kommunen snarare en servicefunktion: den levererar tjänster. Istället måste kommunerna enligt Centerpartiets mening vara en plats för medborgarna att resonera om vilken politik man vill bedriva i sin närmiljö. För att inte underminera detta bör finansieringsprincipen alltid gälla strikt vid statliga beslut som berör den kommunala ekonomin.

En väsentlig orsak till det bristande intresset för lokal politik och de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet, inte minst bland ungdomar, får tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid blivit alltmer osjälvständiga. Det är givetvis svårt att finna mening i att driva politik som bestäms någon annanstans. Att stärka demokratin är därför i stor utsträckning en fråga om att återupprätta det kommunala självstyret.

Det kommunala självstyret fastslås i regeringsformen 1 kap. 1 §. Det kan tyckas att detta borde innebära ett mycket starkt stöd för människors rätt att lokalt besluta över sina egna angelägenheter, men erfarenheten visar att självstyret under de senaste åren har försvagats. Detalj- och centralstyrning från regeringsnivå är ett beklagligt faktum. Centerpartiet har konsekvent agerat mot detta och lagt förslag i syfte att nå ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre för att hindra riksdag och regering från att ingripa i den kommunala självstyrelsen och den kommunala nivåns möjligheter att själv utforma den lokala välfärden utifrån lokala förutsättningar, som t.ex. barn- och äldreomsorg och bostadspolitik.

Liksom tidigare vill vi framföra kraven att det kommunala självstyret inte bör kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke eller med hänvisning till RF:s fri- och rättigheter.

Kommunens legitimitet är avgörande för att en deltagardemokrati överhuvudtaget ska komma till stånd. För att öka närheten och legitimiteten i kommunbildningar är det avgörande att makten över detta ligger hos medborgarna. Vi bejakar därför kommundelningar, grundade på de närmast berörda människornas vilja. Praktiskt innebär detta att en kommundelning ska beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas en majoritet för en delning i det område som kommer att utgöra den nya kommunen. I dag krävs det däremot vanligen en positiv inställning från den odelade kommunen till en förändring av indelningen. Det är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel att lokala initiativ därigenom får svårt att vinna bifall. Grundregeln bör således vara att en kommundelning ska beviljas om en majoritet av invånarna i den kommundel som vill dela kommunen röstar ja till en delning.

Det finns även skäl att begränsa regeringens möjligheter att, i strid med riksdagens vilja, vägra godkänna indelningsförändringar. Ett par aktuella exempel är bildandet av Torslanda kommun och Heby kommuns länstillhörighet. Frågan om landets indelning i kommuner och län borde därför framgent avgöras i lag, beslutad av riksdagen, och inte i förordning, beslutad av regeringen.

För att föra det kommunala beslutsfattandet närmare medborgarna kan kommuner sedan ett antal år inrätta så kallade kommundelsnämnder, dit ansvaret för stora delar av verksamheten delegeras. Så har framför allt skett i stora kommuner som ett alternativ till kommundelningar. Erfarenheterna av försöken är dock blandade, inte minst visar det sig att kunskapen om både uppdrag och personer i kommundelsnämnderna är begränsad. Ett viktigt skäl till detta är att kommundelsnämnderna tillsätts genom val i kommunfullmäktige. Därmed tryggar man naturligtvis representationen sett över hela kommunen, men det bidrar till ökat avstånd mellan väljare och valda och riskerar att leda till att kommundelarna befolkas av anonyma politiker som agerar på uppdrag av den centrala fullmäktigegruppen. Vi menar därför att medborgarnas vilja bör få ett större lokalt genomslag genom att de kommuner som så önskar ska kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder. Det tydliggör dessutom både personerna och det lokala ansvaret för verksamheten.

I många kommuner bedrivs en intensiv samverkan över kommun- och riksgränserna. Kommunalförbund är ett praktiskt sätt att bedriva ett sådant arbete. Möjligheterna till detta måste även gälla över riksgränserna. Därför måste det skapas möjlighet att bedriva kommunalt samarbete över riksgränserna även i form av kommunalförbund. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi måste vända den negativa utvecklingen och föra bestämmanderätten närmare människorna. Tyvärr är detta en omöjlighet om inte viljan och initiativförmågan finns. De direktdemokratiska inslagen i kommunerna måste förstärkas. Olikhet är bra, bejaka experimentlusta hos kommunerna och deras innevånare. Låt kommunerna själva få bestämma hur de skall uppnå målen.

Liksom tidigare vill vi framföra följande krav:

• Vi måste synliggöra de kommunala frågorna genom skilda valdagar.

• Det måste bli lättare att få folkomröstningar att komma till stånd.

• Staten skall leva upp till finansieringsprincipen gentemot kommunerna.

• Ökade möjligheter till delning av kommuner.

• Direktval till kommundelsnämnder.

Grunden för en stark lokal demokrati är starka och självständiga kommuner. Därför behövs även följande:

• Ett starkare skydd för kommunerna i regeringsformen är nödvändig.

• Skyddet mot tillfälliga majoriteter i kommunfullmäktigen bör ligga i ökade inslag av direktdemokrati och inte i centralstyrning och statligt översitteri. Istället för att kräva två tredjedels majoritet i kommunerna så borde det vara två tredjedels majoritet i riksdagen för att gå förbi det kommunala självstyret, eftersom man först då kan börja tala om nationellt intresse, till skillnad från partiintressen.

• Det måste bli möjligt för kommuner att pröva statlig styrning i domstol.

Riksdagen bör begära förslag från regeringen i enlighet med vad som ovan anförts.

5 Starka regioner

Rätten till självbestämmande utgör grunden för Centerpartiets demokratipolitik, där människans rätt att råda sig själv är själva fundamentet för alla demokratiska institutioner. Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas på regional nivå.

Regionerna har kommit för att stanna. Regeringens bristande insikt om en verklighet som tränger sig på kan möjligen fördröja men aldrig bromsa den utvecklingen. Centerpartiets alternativ till en politik som går ut på att kontrollera landets kommuner och regioner är en politik som decentraliserar makten och som utgår från att folkvalda på alla nivåer förmår ta ansvar för den förda politiken. Ett underifrånperspektiv i politiken innebär också att de som tvingas efterleva besluten kanske inte alltid delar uppfattningen men ändå accepterar legitimiteten hos den beslutsfattande nivån.

Som en övergångslösning p.g.a. fördröjningen som uppstår genom regeringens avvisande inställning till regionaliseringen kommer det att vara nödvändigt att ytterligare några år tillämpa försöksverksamheten. I försöksverksamheten bör också nya regioner få bildas. Detta bör kompletteras med ett riksdagsbeslut som tydligt pekar ut färdriktningen och som ger nya och etablerade regioner möjlighet att planera verksamheten längre än en mandatperiod.

Centerpartiets mål är följaktligen att åstadkomma en utveckling som fullföljer ombildningen till regioner i hela landet på frivillig basis. Alla län som vill bilda regioner och ta över statligt ansvar regionalt bör få göra så. Målsättningen är att hela Sverige på sikt ska bestå av regioner och att de statliga funktioner som i dag tas över av regionerna kan avvecklas på statlig nivå.

Från 2007 ska alla regionbildningar permanentas. De bör då ersätta landstingen i de regioner där man enats om en regionbildning. Politiskt ansvar ska gå att utkräva genom direktvalda fullmäktige i alla regioner.

Följande bör alltså vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i Sverige:

• Ett permanent regelverk bör finnas så att de regioner som så vill kan välja regionfullmäktige i valet 2006 och börja verka från 1/1 2007.

• Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med beskattningsrätt.

• Regionerna bör ta över även landstingens uppgifter det ska endast finnas ett politiskt tillsatt organ på regional nivå.

• Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner, tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, d.v.s. besluten bör inte villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter.

• De i regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens kompetens genom att avstå egen kompetens.

• Regeringsformen, liksom kommunallagen, vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna som en självständig politisk nivå.

Riksdagen bör begära förslag från regeringen till en permanent lösning i enlighet med vad ovan anförts.

Eventuella beslut om sammanslagning eller delning av län i regionaliseringen måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför föregås av en folkomröstning. Detta bör ges regeringen till känna.

Detta bör i sig leda till att länsstyrelser och landshövdingars roll ses över. I ett regionaliserat Sverige ser vi inget behov av den typ av samlad statlig regional närvaro som länsstyrelserna utgör. De statliga verksamheter som har regional närvaro bör däremot naturligtvis samordna sig och samarbeta. Därför skall såväl landshövdingeämbetet som länsstyrelserna i sin nuvarande roll avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

Vår tanke om att varje beslutsnivå ska utföra sitt arbete på uppdrag av underliggande beslutsnivåer, och ytterst av människor själva, innebär att det måste finnas en öppenhet för att regioner kan se olika ut. Varje region måste ha möjlighet att överföra beslut till de berörda kommunerna, liksom kommunerna i en region bör kunna lämna befogenheter utöver de lagreglerade till en region.

6 Maktdelning

Sverige av i dag kan bäst beskrivas som en förhållandevis hårt centraliserad enhetsstat, vilket innebär att landet huvudsakligen styrs utifrån riksdagens och regeringens centralt fattade beslut. Ett konkret exempel på detta är att regionala arbetsmarknads- och utvecklingsmedel hanteras av länsstyrelser, som ju är statens förlängda arm i länen, istället för av lokalt folkvalda organ. Sveriges kommuner har alltså inte så stort utrymme att påverka beslutsfattandet trots att kommunpolitikerna bäst borde veta sina invånares behov och önskemål. Motpolen till detta system är den federala staten, där det är noga reglerat vad centralmakten får göra. Regleringen ger ett starkt skydd mot centralisering.

Den decentraliserade eller regionaliserade staten, som kan beskrivas som ett mellanting mellan den centraliserade och federala staten, ger förhållandevis stort utrymme för lokala organ att utforma formerna för välfärdstjänster m.m. Staten har här fortfarande en förhållandevis starkt styrande lagstiftning om målen med verksamheten, som är gemensamma för hela landet. Sverige har tidvis bedrivit den typen av målstyrd politik, men vi tycker oss nu kunna se en återgång till en central detaljstyrning av den kommunala verksamheten.

Den viktigaste uppgiften är att nu se över hur den vertikala maktdelningen i Sverige fungerar – mellan stat och kommun, mellan kommun och enskilda samt mellan stater och överstatliga organisationer. Utgångspunkten för detta måste vara idén om det kommunala självstyret – att makten i huvudsak ska utövas lokalt, nära medborgarna – samt hur det lokala inflytandet ska skyddas.

Utvecklingen borde enligt våra utgångspunkter gå mot att Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis självständiga regioner. Sverige kan successivt bli till en mer regionaliserad stat genom att makt flyttas medvetet och konsekvent från riksdagen till regionala nivåer, såväl ifråga om beslutskompetens som i makten över resurserna. I ett land med så skiftande förutsättningar för olika regioner blir också skatteutjämningen en grundbult för att det överhuvudtaget ska gå att tala om självstyre i stora delar av landet.

Utgångspunkten bör vara att öka människors självbestämmande. En naturlig uppgift blir därför att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning, där högre administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och göra ingrepp i det lokala självstyret. Eftersom makten enligt vår mening inte ska byggas centralt och delegeras nedåt, vill vi formulera en princip om delegation av makt underifrån. Regioner och staten ska endast fatta sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal nivå. Ett sådant synsätt innebär också att de lokala och regionala beslutsnivåerna bör ha större möjligheter att stärka självstyret. Ytterst bör man tänka sig att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt till, i tur och ordning, kommuner, regioner och riksdag. En fördjupning av den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket. Följaktligen krävs en omfattande decentraliseringspolitik och förstärkning av den vertikala maktdelningen i Sverige. Det behövs därför en bred diskussion om hur en grundlag, som utgår från att all makt ska komma underifrån, skulle utformas. Med syftet att stärka det regionala och lokala självbestämmandet måste det utredas var, på vilken nivå i samhällsstrukturen, beslutsfattandet, makten och ansvaret ska ligga. Detta bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet har i denna motion visat vårt synsätt på demokrati och att vi med demokrati eftersträvar självbestämmande, enskilt och tillsammans. Det är en strävan som på intet sätt är okänd i andra sammanhang. Demokrati handlar både om gemensamt agerande och om att värna såväl minoriteters som enskildas rättigheter. Det förutsätter en stark rättsstat som kan hävda dessa rättigheter gentemot tillfälliga majoriteter i riksdag, regioner och kommuner.

För kommuner och regioner innebär en förstärkt rättsstat ökade möjligheter att värna den vertikala maktdelningen. Som framgått är vi skeptiska till en vertikal maktdelning som enbart bygger på centralmaktens goda vilja och respekt för det lokala självstyret. Rimligen måste därför den vertikala maktdelningen förenas med en horisontell maktdelning, där domstolsväsendet kan värna att de föresatser som skrivits ned i grundlag också hävdas i praktiken. Detta är frågor som Centerpartiet påtalat under en längre tid och det hade varit klädsamt om demokratiministern hade nämnt i Demokratiutredningen att det nu finns ett tillkännagivande angående detta i riksdagen.

En förnyad demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ha ett gemensamt ansvar. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande och så långt är det lätt för alla att hålla med i teorin. Men när man går till handling till den radikala decentraliseringen av samhället som detta innebär, då tar det lätt stopp. När det är detta som måste vara grunden för ökad delaktighet och vardagsmakt och därmed också öka intresset för att ta på sig politiska uppdrag. Rättvisa och solidaritet måste fortfarande vara gångbart.

Stockholm den 6 februari 2002
Åsa Torstensson (c)
Gunnel Wallin (c)	Viviann Gerdin (c)
Rigmor Stenmark (c)	Agne Hansson (c)
Margareta Andersson (c)	Marianne Andersson (c)
Sven Bergström (c)