med anledning av prop. 2001/02:81 Vissa arbetskadefrågor m.m.

Motion 2001/02:Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att analysera alternativa modeller för arbetsskadeförsäkring med incitamentsskapande inslag och återkomma med förslag till förändringar.

2. Riksdagen avslår förslaget angående arbetstvister i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen avslår förslaget om kompensation för karensdag i enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om länsvis koncentration av handläggningen av arbetsskadeärenden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidareutbildning för försäkringsläkarna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildning i försäkringsmedicin ges en starkare ställning i läkarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att utredningen om ny ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen i arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över det försäkringsmedicinska systemet i enlighet med vad i motionen anförs.

Inledning

I propositionen föreslås lagändringar som innebär förändring av bevisreglerna vid prövning av arbetsskada med innebörden att beviskravet sänks. Vidare föreslås att det i lagen inte längre skall göras ett uttryckligt undantag från arbetsskadebegreppet när det gäller arbetstvister i rättslig mening. Det föreslås även att den som får sin skada godkänd som arbetsskada skall ges rätt till kompensation för det inkomstbortfall som systemet med karensdag medför. Förslag lämnas också om nya kriterier för livränta och indexering av egenlivränta samt om skriftlig ansökan. Vidare föreslås lagändringar om samordning mellan livränta och sjukersättning/aktivitetsersättning samt sjukpenning. I propositionen föreslås också ändrad beslutsinstans för vissa författningsreglerade personskadeärenden och begränsning av ersättningsrätten för personer som är underkastade vissa verkställighetsformer.

Kristdemokraterna ställer sig försiktigt positiva till huvudförslaget i propositionen. Däremot vill vi på sikt se en reformerad arbetsskadeförsäkring som på ett tydligt sätt innehåller incitamentsskapande åtgärder.

Kristdemokraternas syn på arbetsskadeförsäkringen

Det stora och avgörande problemet när det gäller socialförsäkringssystemet i allmänhet och arbetsskadeförsäkringen i synnerhet är bristen på incitament som premierar förebyggande åtgärder. För såväl arbetstagare, arbetsgivare som försäkringskassa är incitamenten mycket svaga eller obefintliga. Detta måste på sikt lösas. Alldeles oavsett hur bevisreglerna formuleras behövs incitamentsskapande åtgärder. Exempel på detta finns bland annat i det norska systemet för arbetsskadeförsäkring samt i det förslag från Arbetsskadeutredningen som beskrivs nedan. Vi skulle kunna ge fler exempel på modeller för arbetsskadeförsäkring som innehåller incitamentsskapande åtgärder.

Kristdemokraterna har tidigare i en motion till riksdagen begärt en reformering av arbetsskadeförsäkringen som går ut på att lyfta ut den från den offentliga socialförsäkringen och låta arbetsmarknadens parter ta över ansvaret för organisation och finansiering i form av en obligatorisk tilläggsförsäkring. Ett sådant förslag har utretts av Arbetsskadeutredningen (SOU 1998:37). Regeringen har tyvärr inte gått vidare på denna linje. De vill hellre fortsätta att lappa och laga på den gamla heloffentliga modellen, något som vi kristdemokrater beklagar.

De klara fördelarna som en ny modell med privata inslag för med sig är framför allt att den skapar just de incitament som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen saknar. Premierna kommer att vara differentierade. Det främsta och avgörande skälet för en differentiering av premierna är att det ger arbetsgivaren ett incitament att komma till rätta med arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet skulle bli än mer meningsfullt från både arbetstagar- och arbetsgivarsynpunkt om premien på så sätt kan sänkas genom att arbetsgivare minskar riskerna på arbetsplatsen. Även satsningen på rehabilitering skulle öka.

Från försäkringsmässig synpunkt är det också rimligt att arbetsgivaren betalar för de skador han eller hon faktiskt orsakar. Även RFV antyder i rapporten Arbetsskadeförsäkringen – ändamål och funktion (RFV anser 2001:3) att fördelarna med differentierade avgifter överväger nackdelarna.

Följ de nordiska grannarna

I Norge har man gått ytterligare ett steg i privatiseringen av arbetsskadeförsäkringen. Från och med den 1 januari 1990 infördes i Norge lagen om yrkesskadeförsäkring, vilket kan sägas motsvara den svenska arbetsskadeförsäkringen. Genom yrkesskadeförsäkringslagen har Norge infört ett system med en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som tecknas av arbetsgivarna i privata försäkringsbolag som ett komplement till det allmänna grundskyddet.

Efter några år av inkörningsproblem av det nya systemet har många av problemen nu lösts. Enligt Norges Socialdepartement och Norges Försäkringsförbund har det nya systemet nu etablerats. Yrkesskadeförsäkringen har kommit för att stanna.

Bland de nordiska länderna är det endast Sverige som har en helt offentligt finansierad arbetsskadeförsäkring. Vid sidan av Norge har också Finland och Danmark lösningar med privata inslag. Kristdemokraterna anser att det bör finnas gott om goda idéer och förebilder i dessa länder. Reforminstitutets idéer om friskpeng är ett annat intressant förslag att titta vidare på. Regeringens förslag innehåller inte några som helst incitament vare sig för arbetsgivare, arbetstagare eller försäkringskassa att hålla arbetsskadekostnaderna nere. Detta är anmärkningsvärt. I Norge har man lyckats komma till rätta med en del av dessa problem genom den privatisering man genomfört.

Förslaget om en privat arbetsskadeförsäkring i Arbetsskadeutredningen är väl genomarbetat. Det skulle i princip kunna sättas i verket relativt omgående. Kristdemokraterna beklagar att så inte har gjorts. Regeringen bör analysera Arbetsskadeutredningens förslag om arbetsskadeförsäkring organiserad av arbetsmarknadens parter samt det norska systemet, liksom andra förslag, för att sedan återkomma med förslag till reformering av arbetsskadeförsäkringen.

Regeringens förslag

Förändring av beviskraven

Arbetsskadeförsäkringens utveckling under slutet av 1980-talet är väl känd. När arbetsskadebegreppet utvidgades 1977 ökade antalet skadeanmälningar. Tillsammans med den förändring av rättspraxis som utvecklades under 1980-talets första hälft började skadeanmälningarna att öka dramatiskt. Antalet ärenden som kom in till försäkringskassorna för prövning steg från 42 000 år 1980 till 65 000 år 1985 och till som mest 118 600 år 1989. Andelen bifall steg från 66 procent år 1980 till 75,1 procent år 1985 och till som högst 88,1 procent år 1988. Detta ledde till ett kraftigt ökat antal livräntetagare. Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen steg brant och till synes okontrollerat.

Med de skenande arbetsskadekostnaderna, kombinerat med det svåra statsfinansiella läget, fann den dåvarande borgerliga regeringen det nödvändigt att förändra reglerna i arbetsskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringsutredningens beräkningar i betänkandet Begreppet arbetsskada (SOU 1992:39) visade att antalet sjukdomar som skulle godkännas som arbetsskada till följd av utredningens förslag skulle minska med 45 procent. I efterhand kan vi konstatera att minskningen blev betydligt kraftigare. Från att 1989 ha beviljat 78 000 fall sjönk siffran till 11 000 fall tio år senare. Det är en minskning med cirka 85 procent.

Vad vi kristdemokrater anser vara särskilt problematiskt är att minskningen i hög grad drabbat kvinnor. Riksförsäkringsverket har i sin analys av arbetsskadeförsäkringen, Arbetsskadeförsäkringen – ändamål och funktion (RFV anser 2001:3) redovisat statistik fördelad på kön. Statistiken över antalet godkända arbetsskador visar på skillnader i beviljandefrekvens mellan kvinnor och män. Män får i fler fall än kvinnor sitt yrkande om ersättning bifallet. Mönstret har visat sig relativt konstant över de senaste årens mätningar. En analys av de exakta talen strax före lagändringen och strax efter visar att kvinnors godkännandefrekvens har minskat mer än mäns. Första halvåret 1998 avslogs 38 procent av kvinnornas ansökningar jämfört med 52 procent andra halvåret 2000. Motsvarande siffror för män var 32 respektive 39 procent.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen utgick i sina beräkningar från att förslagen till de bevisregler som infördes 1993 skulle få särskild effekt på just muskuloskeletala sjukdomar. Det är just den typen av sjukdomar som drabbar personer i kvinnodominerade yrken, såsom vård och omsorg.

Nu har det gått cirka nio år efter det att de nya reglerna infördes, och med facit i hand kan man med fog hävda att den regelskärpning som gjordes i början av 1990-talet var väl restriktiv.

Regeringens förslag om förändrade beviskrav

Regeringen har nu föreslagit att de beviskrav som infördes 1993 ska slopas och ersättas med en förenklad bevisregel. Kristdemokraterna ställer sig positiva till en förändring men ser en del problem och risker med förslaget.

Med de skenande kostnaderna under 1990-talets första hälft i färskt minne bör inte förslaget genomföras utan ett omfattande batteri av kontroll- och uppföljningsåtgärder.

Regeringen konstaterar själv att det är mycket svårt att göra kostnadsberäkningar för den nya bevisregeln. Riksrevisionsverket och Statskontoret anser att kostnadseffekterna av det mildare beviskravet på arbetsskador är ytterst svårbedömt och näst intill omöjligt att beräkna. Mot bakgrund av detta är det oerhört viktigt att det finns uppföljningsinstrument som i ett tidigt skede kan uppfatta signaler om kostnadsutvecklingen. Regeringen skriver bland annat ett uppföljningssystem som möjliggör detta på ett effektivt sätt måste därför finnas tillgängligt redan fr.o.m. den 1 juli 2002. Detta får inte stanna med vackra formuleringar i en propositionstext. I skrivande stund är det drygt fem månader kvar till ikraftträdandet. Det uppföljningssystem som regeringen skriver om måste således omgående etableras för att kunna sättas i verket vid halvårsskiftet i år i enlighet med propositionstexten. RFV måste vidare få i uppgift att vidta åtgärder som gör det möjligt att följa förändringen i arbetsskadeförsäkringen, i ersättningsmönster samt att mäta arbetsskadeförsäkringens effekter för kvinnor och män.

De åtgärder inom det befintliga statistik- och uppföljningssystemet, samt den kontrollstation 2004 som nämns i propositionen är också mycket angelägna.

Förutsatt att regeringen fortsatt iakttar stor försiktighet och uppmärksamhet och genomför de uppföljnings- och kontrollåtgärder som nämns i propositionen anser vi att förslaget om förändrade beviskrav är värda att prövas.

Skador av psykisk och psykosomatisk natur

Regeringen föreslår att lagens undantag från arbetsskadebegreppet vad avser psykiska eller psykosomatiska sjukdomar inte längre skall omfatta arbetstvister i form av rättsliga tvister. I likhet med remissinstanserna RFV, Arbetsgivarverket och SACO avstyrker vi förslaget.

Livränteunderlag vid deltidsarbete på grund av vård av barn

Regeringen föreslår att frågan om beräkning av livränteunderlag för den som utan att få föräldrapenning utnyttjar sin lagliga rätt att arbeta deltid på grund av vård av barn bör utredas vidare. RFV har föreslagit att den som utnyttjar sin lagliga rätt att arbeta deltid på grund av barn under åtta år skall få rätt till förhöjning av livränteunderlaget från den tidpunkt då den lagliga rätten att arbeta deltid upphör. När barnet fyller åtta år eller är äldre än så men ännu inte har avslutat det första skolåret skall livränteunderlaget bestämmas utifrån förälderns normala arbetstid före föräldraledigheten. För den som arbetar deltid av andra skäl skall livränteunderlaget däremot även i fortsättningen beräknas efter den inkomst som är aktuell vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges.

Kristdemokraterna ställer sig positiva till RFV:s förslag och skulle gärna se att beslut hade fattats redan nu. Regeringen anser dock att förslaget ytterligare måste analyseras med anledning av en i Regeringsrätten nyligen meddelad dom. Vi förutsätter att regeringen återkommer snarast möjligt.

Karensdag

Karensdagen har en viktig funktion att fylla som självrisk. Precis som regeringen konstaterar hade införandet av karensdag i sjukförsäkringen i början av 1990-talet en dramatisk effekt på sjuktalen. Kristdemokraterna menar att det är rimligt att även arbetsskadeförsäkringen ska vara försedd med någon form av självrisk. I snart sagt alla försäkringssammanhang finns ett inslag av självrisk. Att enbart anföra ILO-konventionens krav som argument för ersättning för karensdagar kan knappast ses som tillräckligt. Dessutom är det känt att Sverige totalt sett har förmåner i sin arbetsskadeförsäkring som vida överstiger de miniminormer som läggs fast i ILO- konventionen. Kristdemokraterna avvisar förändringen med hänvisning till ovanstående.

Samordning mellan förmåner

I propositionen föreslås att om en försäkrad uppbär livränta och vid en senare tidpunkt får rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning med anledning av en icke arbetsrelaterad sjukdom skall samordning ske som om prövningen av sådan ersättning hade skett samtidigt som prövningen av rätten till livränta. Det är en åtgärd som bidrar till att hålla kostnaderna nere. Samma sak gäller samordningen mellan livränta och sjukpenning. Vid beviljande av retroaktiv arbetsskadelivränta skall det vara möjligt att göra avdrag för sjukpenning som redan betalats ut för samma tid. Kristdemokraterna tycker förslaget är rimligt.

Regler om viss anmälningsskyldighet, efterkontroll och omprövning

Kristdemokraterna anser att det är viktigt att det finns tydliga regler gällande anmälningsskyldighet, efterkontroll och omprövning. Regeringen föreslår att den som uppbär egenlivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring skall vara skyldig att anmäla ändrade förhållanden som kan påverka rätten till förmånen. När livränta beviljas tills vidare skall försäkringskassan vid beslutet om livränta ta ställning till frågan om efterkontroll. Ett beslut om livränta skall omprövas om personens inkomst som skadad ökats väsentligt. Kristdemokraterna ställer sig således positiva till regeringens förslag.

Administration

Regeringen föreslår att en särskild utredare bör ges i uppdrag att ge förslag till utformningen av en mer koncentrerad organisation för arbetsskadehandläggningen. Kristdemokraterna menar att en förändring är önskvärd och nödvändig. Men vi ställer oss tveksamma till det förslag som kommit från RFV om att centralisera handläggningen till ett ställe, eller ett fåtal ställen som föreslagits av vissa remissinstanser. Det kan visserligen finnas effektivitetsvinster att göra vid centralisering av arbetsskadehandläggningen, men den stora förlusten vid en centralisering blir det fysiska avståndet mellan handläggare, arbetsplats och skadad. Den personliga servicen minskar när den försäkrade inte ges möjlighet att träffa sin handläggare och muntligen få framföra sina synpunkter i ärendet. Den lokala kännedom som många handläggare har idag om arbetsplatser, deras produktion och olika arbetsmoment går också förlorad.

Inom försäkringskassorna pågår redan idag ett förändringsarbete som i vissa fall har utmynnat i en länskoncentration av vissa ärendeslag, däribland arbetsskadehanteringen. Kristdemokraterna menar att detta är en mer tilltalande utveckling än att centralisera handläggningen till ett ställe. Denna utveckling bör uppmuntras att fortgå. Utredningen bör således även utreda ett alternativ med länsvis koncentration.

Vi delar regeringens uppfattning om behovet av att formerna för en kunskapsbank för den medicinska vetenskapen beträffande skadlighet och orsakssamband måste utredas. De kunskapssammanställningar av kunskapsläget beträffande sambandet mellan arbetsmiljö och sjukdom som nämns i propositionen är angelägna. I detta sammanhang vill vi tillägga att det finns anledning att också söka sig utanför landets gränser i sökandet efter forskning på arbetsskadeområdet. Exempelvis har Belastningsskadecentrum i Umeå ett väl utvecklat samarbete med en rad internationella institutioner med kunskap på området.

Propositionens förslag om en särskild utredning med uppdrag att förebereda en ny ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen ser vi som positivt. I detta sammanhang vill vi peka på de brister som finns i dagens försäkringsmedicinska system. Det har tidvis förts en ganska livlig debatt om försäkringsläkarnas uppgifter, om vad de borde göra och inte göra. Studerar man debatten inser man snart att det finns två sätt att angripa problematiken. Den ena linjen går ut på att bristerna finns hos försäkringsläkarna. Man menar att försäkringsläkarna skriver yttranden som är under all kritik och går emot vetenskap och beprövad erfarenhet. Kritiken har ofta varit hård. Den andra linjen menar att försäkringsläkarna är utlämnade åt att tolka de behandlande läkarnas intyg och utlåtanden. Om intygen är undermåligt skrivna blir försäkringsläkarens bedömning mer osäker. Här menar man att bristen på försäkringsmedicinsk utbildning hos de behandlande läkarna är det stora problemet.

För att höja kvaliteten i beslutsprocessen bör försäkringsläkarna tillförsäkras en kontinuerlig och uppdaterad vidareutbildning. På så sätt garanteras att deras bedömningar baseras på aktuell kunskap.

Vad gäller utbildning av de behandlande läkarna har kristdemokraterna tidigare i en motion till riksdagen krävt att utbildning i försäkringsmedicin måste förstärkas. Bland annat menar vi att den måste bli obligatorisk för läkare på alla nivåer och ges ett mer betydande inslag i läkarnas grundutbildning.

Mot bakgrund av detta har kristdemokraterna redan tidigare krävt att regeringen ska tillsätta en utredning som grundligt och specifikt ser över de problem som finns inom det försäkringsmedicinska området och lämna förslag på en reformering av det försäkringsmedicinska systemet. Den utredning om ny ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen som regeringen aviserar i propositionen bör ges direktiv att även se över det försäkringsmedicinska systemet i enlighet med vad kristdemokraterna krävt i tidigare motion.

Stockholm den 18 januari 2002
Désirée Pethrus Engström (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Fanny Rizell (kd)
Kenneth Lantz (kd)	Magda Ayoub (kd)
Inger Davidson (kd)	Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Lars Gustafsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Sven Brus (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)