med anledning av prop. 2001/02:82 Ändrade regler om annonser i TV-sändningar

Motion 2001/02:K74 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en utredning om ett teknikneutralt regelverk för audiovisuella tjänster.

Bakgrund

Regeringens förslag om ändrade reklamregler ska ses mot bakgrund av problemen med det statliga digital-TV-projketet.

Politiska önskemål att kontrollera TV-marknaden har väglett regeringens ambitioner. Genom att driva fram en utbyggnad av det digitala marknätet skulle hushållen förmås att välja det regeringskontrollerade nätet framför andra, privatägda och mindre reglerade, distributionsformer – kabel och satellit.

Konsumenternas intresse för det digitala marknätet har dock varit begränsat. Det statliga bolaget Teracom som ansvarar för utbyggnaden har till följd av detta hamnat i uppmärksammade ekonomiska problem.

Ett många gånger upprepat önskemål från Teracom är att de svenska reklamreglerna ska bli mindre restriktiva. Med större frihet för kanalerna att själva avgöra placeringen av reklaminslagen skulle marknätet bli mer attraktivt för TV-programkanalerna. Åtgärden skulle på så sätt bidra till att minska det digitala marknätets förluster.

Teracoms ekonomiska kris är inte något bra skäl att snabbt förändra lagstiftningen om annonser i TV-sändningar. Bolagets problem bör i stället åtgärdas genom dels att den ekonomiskt olönsamma utbyggnaden av det digitala marknätet avbryts, dels att nytt kapital tillförs vid en privatisering.

Detaljreglering överspelad

Den reglering av reklam i audiovisuella medier som regeringen föreslår skulle bara gälla det innehåll som distribueras till tittarna via vissa tekniker, men inte andra. Ljud och bild som sänds via Internet berörs inte. TV som förmedlas via satellit eller kabel och som kommer från utlandet berörs inte. Program som sänds via kabel från Sverige berörs inte om innehållet har beställts och särskilt distribuerats till en enskild tittare (video on demand).

Teknikutvecklingen har gjort att detaljregleringar som de i gällande radio- och TV-lag och de föreslagna i regeringens proposition är överspelade. Sammansmältningen, konvergensen, mellan radio, TV, telefoni och Internet har gjort att det inte längre är vare sig möjligt eller lämpligt att upprätthålla åtskilda regelverk.

När TV 3 började sända till Sverige kringgicks den restriktiva svenska lagstiftningen genom att utsändningarna kom från Storbritannien. Idag kan man kringgå restriktiva lagar genom att välja en viss teknik. Interaktiva tjänster på Internet och inom digital-TV regleras inte av radio- och TV-lagen utan av telelagstiftningen. Och telelagstiftningen sätter inga gränser för vad audiovisuella tjänster får innehålla.

Radio- och TV-lagen, som trädde i kraft 1996, föreskriver att tillstånd från regeringen krävs för att få sända rundradio (en sändare till många mottagare samtidigt) med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz. Tillståndsplikten för detta område är ett undantag från huvudregeln om etableringsfrihet som stadgas i yttrandefrihetslagen, YGL. Tillståndsplikten i marknätet gäller oavsett om innehållet förmedlas analogt eller digitalt. Lagen medger att regeringen villkorar sändningstillståndet med olika typer av krav på sändningarna. Sändningstillstånden gäller för tidsbestämda perioder.

För satellitsändningar gäller andra regler. Eftersom satellitsändningarna sker på högre frekvenser än 3 gigahertz krävs inte tillstånd från regeringen för att få sända – YGL:s grundregel om etableringsfrihet gäller. Därmed kan inte heller regeringen meddela några särskilda villkor för sändningarna.

När det gäller audiovisuella framställningar som distribueras efter en beställning (en sändare till en bestämd mottagare) är radio- och TV-lagen inte tillämplig. På området gäller ingen annan reglering än telelagen.

Konvergensutredningens betänkande (SOU 1999:55) anger olika typer av konvergens som påverkar medierna: nätkonvergens, tjänstekonvergens, apparatkonvergens och marknadskonvergens. Konvergensutredningen, som har analyserat 17 olika regelverk med avseende på konvergensens konsekvenser, konstaterar att utvecklingen ger gränsdragnings- och tolkningsproblem som skapar osäkerhet om vilka regler som är tillämpliga för tele- respektive radio- och TV-verksamhet. Enligt utredaren finns därför ett behov av samordning på dessa områden, där målet bör vara att så långt som är möjligt skapa en gemensam reglering av radio- och TV- respektive televerksamhet.

Det har pågått ett beredningsarbete i Regeringskansliet för att ta fram ett direktiv till en utredning med syfte att samordna radio- och TV-lagen samt telelagen. Siktet var inställt på att en ny lag skulle kunna träda i kraft den 1 januari 2002.

Samhällsekonomiskt motiverad avreglering

En avreglering av massmedierna är samhällsekonomiskt motiverad. Den audiovisuella industrin är en tillväxtsektor. Sverige ligger långt framme när det gäller telekom och Internet. När dessa industrier smälter samman med traditionella massmedier finns stora möjligheter för svenska företag och svenska jobb.

Ofta beskrivs avregleringen av den svenska telemarknaden som ett viktigt skäl till att den svenska telekomindustrin skördat betydande framgångar. På motsvarande sätt kan det bli med en ny audiovisuell industri. Avreglering ger svenska företag ett försprång.

Modernare förslag behövs

Folkpartiet vill se en ny modern lagstiftning som bygger på Konvergensutredningens förslag om ett samlat regelverk för audiovisuella tjänster. En utredning bör tillsättas med uppdrag att ta fram ett sådant lagförslag. Utgångspunkten bör vara att telelagens liberala hållning till kommunikation sprids till hela detta konvergerande område. Det går inte att reglera bort reklamen. Regeringens proposition når nästan komiska höjder när den beskriver att reklamen bara får förekomma i programmens naturliga pauser. Byråkraterna på Granskningsnämnden kommer att få mycket att göra när de ska avgöra om man får göra ett avbrott i en viss filmsnutt eller inte. Det enda raka är att bolagen själva får avgöra när de vill sända reklam. Ett TV-bolag som sänder för mycket reklam blir straffat av lägre tittarsiffror, så frågan kommer att regleras av sig själv.

Stockholm den 5 februari 2002
Ana Maria Narti (fp)
Lennart Kollmats (fp)	Kenth Skårvik (fp)