med anledning av prop. 2001/02:91 Nationell narkotikahandlingsplan

Motion 2001/02:So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Regeringens förslag är vällovliga men räcker inte för att stoppa och vända utvecklingen mot alltfler narkotikamissbrukare. Folkpartiet vill ha en avsevärt större satsning än regeringen. Vi föreslår drygt en halv miljard mer än regeringen fram till och med 2004 i anslag till kampen mot narkotikan. Satsningen ska användas till i huvudsak fyra ändamål:

• En utvecklad strategi för tidig upptäckt av narkotikabruk.

• En förstärkning och vidareutveckling av narkomanvården.

• Ett stöd till de nya specialenheter inom polisen.

• Satsningar på tullen för att förhindra smuggling.

Vi vill bland annat också att det i vissa fall ska bli möjligt att drogtesta barn under 15 år med målsmans tillstånd och att sprututbytesverksamheten ska få startas över hela landet.

Genom satsningen och de övriga förslag som vi presenterar i föreliggande motion blir det möjligt att återupprätta den svenska narkotikapolitikens framgångar och verkligen närma oss målsättningen om ett narkotikafritt samhälle.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 25

2 Innehållsförteckning 26

3 Förslag till riksdagsbeslut 27

4 Inledning 27

5 Etappmål för den svenska narkotikapolitiken 28

6 Anhörigombudsman 29

7 Drogpolicy i skolan 29

8 Statligt ekonomiskt huvudansvar för LVM-vården 29

9 Särskilda polisenheter 30

10 Kräkmedel 30

11 Narkotikafria fängelser 30

12 Sprututbytesverksamheten 30

13 Svensk narkotikapolitik i ett europeiskt perspektiv 31

14 Nolltolerans i trafiken 32

15 Barn och ungdomars drogvanor 33

16 Missbruksvården 35

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att missbruket av narkotika inom fem år skall minska till en tredjedel av vad det är i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en anhörigombudsman för anhöriga till narkotikamissbrukare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla skolor skall åläggas att införa en drogpolicy.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten tar det ekonomiska huvudansvaret för LVM-vården av narkotikamissbrukare.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilda polisenheter inrättas över hela landet för att bekämpa narkotikamissbruk.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunna använda kräkmedel för att komma åt svalda narkotikakapslar hos misstänkta narkotikalangare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av reglerna för permission och besök vid fängelserna i syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sprututbytesverksamheten.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk narkotikapolitik i ett europeiskt perspektiv.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att föreslå riksdagen åtgärder för att minska antalet narkotikapåverkade bilförare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn och ungdomars drogvanor.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att drogtesta barn under 15 år.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om missbruksvården.

4 Inledning

I Sverige har riksdagen redan 1978 fastlagt att målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Efter en lovande utveckling under 80-talet förvärras nu utvecklingen alltmer för att i flera avseenden vara tillbaka på de högsta nivåerna på 70-talet. I början av 90-talet uppgav endast 3–4 % av eleverna i årskurs 9 att de prövat narkotika. Sedan dess har andelen ökat för att 1999 uppgå till 10 % av pojkarna och 7 % av flickorna (källa: Drogutvecklingen i Sverige – Rapport 2000, CAN). På samma sätt har andelen värnpliktiga som i samband med mönstringen uppger att de prövat narkotika från 1992 till 1999 ökat från 6 till 17 %.

Tillgången till narkotika har blivit mer omfattande. I flera europeiska länder har myndigheterna kapitulerat och valt att satsa på s.k. harm reduction, som ofta bara syftar till att det omgivande samhället och dess medborgare skall slippa undan konsekvenserna av drogmissbruk och därmed förknippad kriminalitet. Däremot har man givit upp ansträngningarna att minska missbruket och förhindra att nya människor dras in i ett ofta livslångt drogberoende. I takt med att alltfler ungdomar prövar narkotika kan också en mer tillåtande attityd noteras hos alltfler ungdomar. Till det kommer förekomsten av s.k. partydroger som t.ex. ecstasy som förknippas med musik och partylivs-
stil.

I takt med att utvecklingen går i en allt mer allvarlig riktning vad gäller omfattningen av narkotikamissbruk har 90-talet präglats av en minskad uppmärksamhet från samhällets sida och alltmer begränsade resurser i kampen mot narkotika och narkotikamissbruk. Det gäller såväl inom socialtjänst, skola, förebyggande vård som hos tull och polis. Som ett exempel har antalet platser inom LVM-vården (tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare från 1982) skurits ned från ca 1 300 år 1993 till 343 år 2001. Samtidigt har antalet tunga narkotikamissbrukare ökat från 19 000 år 1992 till 26 000 år 1998.

År 1998 tillsatte regeringen en narkotikakommission som avlämnade sitt slutbetänkande (SOU 2000:126) i slutet 2000. Kommissionen gör samma dystra beskrivning av den rådande situationen: Svensk narkotikapolitik står inför ett avgörande vägval. Den ena vägen kräver betydande tillskott av resurser i form av engagemang, ledning, kompetens och ekonomi. Den andra vägen innebär sänkta ambitioner och betydande acceptans av narkotikamissbruk.

Kritiken är också hård från bl.a. de frivilligorganisationer som arbetar mot narkotikamissbruk och till stöd för missbrukarnas anhöriga. Samhällets engagemang brister och företrädare för regeringen är lika osynliga i den svenska debatten om narkotikaproblemen som i den europeiska, där den restriktiva svenska synen skulle kunna spela en viktig roll, när alltfler EU-länder kapitulerar i kampen mot narkotikan.

Regeringens föreliggande proposition innehåller många vällovliga ord men få konkreta förslag och verkliga satsningar. Folkpartiet ställer sig bakom regeringens proposition men utvecklar nedan de ytterligare förslag som vi anser är nödvändiga för att komma närmare målet om ett narkotikafritt samhälle.

5 Etappmål för den svenska narkotikapolitiken

Inom ramen för det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle, som kan verka utopiskt och därför göra det svårt att utvärdera, bör ett etappmål uppställas. Detta etappmål bör vara att narkotikamissbruket under förslagsvis fem år ska minska till en tredjedel av vad det är idag.

6 Anhörigombudsman

Få människor är så direkt utsatta för konsekvenserna av narkotikamissbruket som de missbrukandes anhöriga. När alla andra drar sig undan står de många gånger helt ensamma utan att kunna dra sig ur. De anhöriga behöver omfattande stöd i sina kontakter med myndigheter och vårdapparat. Dessutom bör framhållas att anhöriga är en viktig men alltför lite utnyttjad kraft i narkotikakampen.

7 Drogpolicy i skolan

Alla skolor bör åläggas att införa en drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda narkotikamissbruk. Det ska ske i samarbete med föräldrar, socialtjänst och polis.

Regeringen ställer sig avvisande till idén om att det ska bli tillåtet att drogtesta barn under 15 år. Mot bakgrund av att narkotikamissbruket ökar och går allt lägre ned i åldrarna finner vi det befogat att det, när stark misstanke förekommer om drogbruk bland barn under 15 år, ska vara tillåtet att med målsmans tillstånd genomföra ett drogtest på det barnet. Varje elev har rätt att gå i en drogfri skola.

8 Statligt ekonomiskt huvudansvar för LVM-vården

Det är inte fel att använda sig av en professionell och genomtänkt öppenvård inom narkotikavården. Däremot kan drogberoendet inte sällan vara så svårt att tvångsvård måste vidtagas för att överhuvudtaget få drogmissbrukare in på en rehabilitering som de själva är införstådda med. Det är därför inte uttryck för en genomtänkt vårdfilosofi att kommuner och landsting under 90-talet skurit ned anslagen till missbruksvården och särskilt LVM-vården.

Det ekonomiska ansvaret för missbruksvården bör alltjämt ligga hos kommunerna. Då staten ansvarar för narkotikapolitiken med dess inslag av tvång, bör staten emellertid ta ett visst ekonomiskt ansvar och då när det gäller tvångsvården. Kommunernas och statens ansvar för missbruksvården bör regleras så att kommunerna tvingas redovisa de åtgärder som vidtagits för var och en av de missbrukare som kan bli aktuella för tvångsvård. Efter en sådan avstämning av att kommunen följt alla socialtjänstlagens bestämmelser, bör staten garantera de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvården.

9 Särskilda polisenheter

Också inom polisen har sparkniven gått fram radikalt under 90-talet, kanske också i den falska tron att narkotikaproblemet i början av 90-talet visat sig gå åt rätt håll. Det kan inte uteslutas att avvecklingen av narkotikaenheter och annan specialkompetens hos polisen runt om i landet har medverkat till att utvecklingen under 90-talet vänt åt fel håll. Det är hög tid att se till att polisens resurser prioriteras så att den mer effektivt kan bidra till kampen mot narkotikan. Särskilda polisenheter bör bildas över hela landet i detta syfte för att tillförsäkra resurser och kompetens.

10 Kräkmedel

Narkotikalangare har visat sig ofta förvara narkotikakapslar i munnen, så att de vid risk för upptäckt lätt kan svälja dessa. Det gäller särskilt för heroinlangningen. Vi tycker det är rimligt att efter åklagarbeslut kunna använda sig av kräkmedel för att få misstänkta langare att kräkas upp svalda narkotikakapslar. Narkotikakommissionen är också inne på denna linje och föreslår att en sådan åtgärd endast ska få utföras av läkare.

11 Narkotikafria fängelser

Många av de intagna på landets fängelser är drogmissbrukare. Det är viktigt att fängelsetiden kan användas i kampen för att minska missbruk och uppnå drogfrihet. Det är också ett rimligt krav att den intagne kan tillförsäkras vistelse på en narkotikafri anstalt. Narkotikasmugglingen in i fängelserna är ett utbrett problem. En översyn bör därför göras av reglerna för permission och besök. Vi föreslår att såväl besökande som personal ska kunna kroppsvisiteras vid inpassering på en anstalt.

En framgångsrik kamp mot narkotikan och narkotikamissbruk är ett centralt inslag i kampen mot en betydande del av vardagskriminaliteten i form av stöld, inbrott, misshandel och trafikdöd liksom mot att människor mot sin vilja drivs in i prostitution. Ett annat förslag för att öka kontrollerna på anstalterna kan till exempel vara genom narkotikahundar på varje anstalt.

12 Sprututbytesverksamheten

Vid universitetssjukhusen i Malmö och Lund pågår en försöksverksamhet med utbyte av sprutor för narkotikamissbrukare. Denna verksamhet har av och till hotats av nedläggning, eftersom kritikerna menar att den bryter mot en restriktiv narkotikapolitik. Nu har dock Socialstyrelsen och dess utredare Ulf Malmström gjort en positiv utvärdering och diskuterar möjligheten av en permanentning av sprututbytesprojektet och en utvidgning till Göteborg och Stockholm.

Regeringen tar emellertid inte ställning för projektet utan hänvisar till att den ska återkomma med förslag till lagstiftning. Det är beklagligt. Att tillåta sprututbyte under kontrollerade former innebär inte att man kapitulerar inför narkotikan. Folkpartiet anser att det är en självklarhet att bruket av både s.k. lätt och tung narkotika ska vara kriminaliserad i Sverige. Att börja tveka i den frågan vore att leda in många nya, unga missbrukare på vägen mot olyckan. Sprututbytesverksamheten handlar om något helt annat – att göra det bästa möjliga för människor som sitter fast i ett tungt missbruk.

Vem som helst kan inte gå in på sprututbytesmottagningen och skaffa sprutor. Narkomanen som vill byta sina använda sprutor mot rena, ska vara över tjugo år, kunna visa stickmärken, ha behandlats för sitt missbruk men misslyckats med att sluta knarka och ha haft kontakter med socialtjänsten. Man byter smutsiga sprutor mot rena, inget annat. Det är ingen allmän utdelning som sker. Varje spruta och varje nål räknas. Lämnar man tio nålar får man tio. Lämnar man noll får man noll. Fördelarna med att tillåta narkomaner att byta smutsiga sprutor mot rena är många.

Ett av skälen till försöksverksamheten var att hindra smittspridningen av hiv. Även om det är omöjligt att dra säkra slutsatser, kan man konstatera att nyrekryteringen av hivpositiva är i det närmaste obefintlig i Malmö–Lund-området, att jämföra med ett högt antal hivpositiva i till exempel Stockholm och Köpenhamn. Dessutom är sprututbyte inte bara ett sätt att försöka minska smittorisken av hiv utan också andra sjukdomar såsom hepatit (gulsot).

Sprututbytesmottagningen gör också en stor social insats genom sin nära kontakt med de narkomaner som besöker den. Inte på något annat ställe i Sverige verkar kontakten mellan myndigheter och narkomaner vara så god som i Lund och Malmö, vid de två sprutenheterna. Minskad smittospridning, social kontakt och hjälp med praktiska ting, såsom besök hos barnmorska, läkarkontakt vid behov, möjlighet att bereda väg för avgiftning, kondomutdelning etc., är positiva inslag i arbetet. Utredaren noterar också i sin rapport att detta är tunga argument för att permanenta och utöka verksamheten. Allt tyder på att verksamheten med sprututbyte skapar en samhällelig kontaktyta och ökar motivationen att söka vård.

Fakta talar för att sprututbytet ska fortsätta och att försöksverksamheten ska övergå i permanent verksamhet. Dessutom bör verksamheten utökas till att omfatta flera platser i Sverige.

13 Svensk narkotikapolitik i ett europeiskt perspektiv

Användning av tobak, alkohol och narkotika blir idag allt vanligare bland främst ungdomar. Detta utgör ett stort hot, inte minst mot folkhälsan.

Narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi skulle göra det. Det krävs dock att politiker, medier, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens skull är det också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken bevaras. Regeringens profil på narkotikaområdet har hittills varit oroväckande låg. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den holländska modellen kommer att prövas istället. Sverige måste därför visa upp sig inom EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig.

Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk drogpolitik är effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan bland annat Nederländerna och Sverige.

14 Nolltolerans i trafiken

År 1999 kompletterades en äldre lag om nolltolerans för droger i trafiken med att även omfatta nolltolerans för narkotika. Det har dock visat sig vara svårt att leva upp till denna lagstiftning.

Polisen upptäckte förra året, år 2001, 4 600 drogpåverkade personer i trafiken. Året före, år 2000, var antalet 3 800. År 1999 var antalet endast 1 700 personer. Av dem har antalet rattfyllerister legat ungefärligt stilla under dessa år medan antalet narkotikapåverkade stadigt har ökat. Trots en skärpt lag, ökar alltså antalet narkotikapåverkade bilförare.

Ett problem är att lagstiftningen ställer olika krav på bevisningen om alkoholpåverkan respektive narkotikapåverkan. Bevisföringen vid narkotikapåverkan bygger till stora delar på den subjektiva bedömningen som polisen gör vid ingripandet. Vid alkoholpåverkan är lagen däremot avsevärt tydligare. Det räcker med ett enkelt blodprov för att kunna dömas för grovt rattfylleri. Däremot räcker det inte med ett blodprov för att en narkotikapåverkad förare ska dömas till grovt rattfylleri. Straffet för grovt rattfylleri är skarpare än för grovt drograttfylleri, fängelse i högst två respektive fängelse i sex månader. Det leder till att ungefär endast hälften av de narkotikapåverkade som upptäcks döms till fängelse. Straffet stannar oftast vid böter.

Någonting måste göras för att stoppa ökningen av antalet narkotikapåverkade i trafiken. En metod kan vara att förändra beviskraven. Regeringen bör utreda möjligheten till förändrad lagstiftning och förändrade beviskrav i syfte att minska antalet narkotikapåverkade i trafiken och harmonisera beviskraven för alkohol- och narkotikapåverkade bilförare.

15 Barn och ungdomars drogvanor

Det tunga narkotikamissbruket tilltar. Det gör även narkotikabruket bland ungdomar. I dag är det betydligt lättare för unga att få tag i narkotika än vad fallet var för fem till tio år sedan. Narkotikabekämpningen måste bli effektivare. Att bekämpa narkotikan är att bry sig om alla de tiotusentals ungdomar och äldre som hotas av att bli beroende av narkotika i olika former. Det behövs en rad av åtgärder för att bryta de yngres beroende av narkotika.

Tullen måste få resurser för att motverka smuggling. Folkpartiet föreslår 75 miljoner mer än regeringen under en treårsperiod i syfte att förstärka tullens resurser för att stoppa smugglingen av droger.

Alla unga med allvarliga drogproblem skall kunna få en plats på ett behandlingshem.

Droginformation kan fungera förebyggande. Det är dessutom billigt. Därför är det oroväckande när alltfler barn inte längre får någon information. CAN:s drogvaneundersökning bland elever i årskurs 6 visar att fyra av tio inte fått någon undervisning alls och att en fjärdedel fått väldigt lite information.

Det är oroväckande lite med tanke på att den här åldersgruppen är mottaglig för hälsoupplysning samtidigt som den är på väg in i en känslig ålder då den dels är svårare att nå, dels utsätts för många drogrelaterade risker.

Den här utvecklingen måste vändas. Folkpartiet anser att samtliga elever i mellanstadiet måste få droginformation. Droginformation måste framföras i delvis nya former för att öka mottagligheten hos eleverna för informationen. CAN:s undersökningar visar att andelen elever som får information om droger i skolan sjunkit kraftigt sedan början av 80-talet. Men också andra ålderskategorier bör komma i fråga för informationsinsatser.

Under lång tid har ganska stora resurser satsats på två olika delar i preventionskedjan, primärprevention och tertiär prevention, medan sekundär prevention fått betydligt mindre resurser.

Med primärprevention menas förebyggande arbete, som t.ex. informationsverksamhet i skolorna eller affischkampanjer från Folkhälsoinstitutet m.fl. Mycket av det förebyggande arbete som skett har saknat en grundläggande metodik och har i vissa fall varit bristfälligt vad gäller inriktning och kunskaper. På längre sikt krävs det förstås också en mer samordnad och metodisk förebyggande verksamhet. I Stockholms stad har man tagit initiativ till ett sådant arbete då man etablerade Precens, vilket synes lovande för den förebyggande verksamheten i staden.

Med tertiärprevention menas att man gör insatser mot ett liten, tungt belastad grupp i narkotikakedjan. Socialtjänsten har t.ex. länge satsat mycket stora resurser på att vårda och behandla tunga narkomaner, medan polisen har ägnat mycket möda åt att gripa storlangare och smugglare.

Självklart bör resurser satsas på dessa områden. Men den andra länken i kedjan, sekundär prevention, har tyvärr ofta hamnat i skymundan för de två andra sorternas insatser. Med sekundär prevention menas att man ingriper mot de personer som precis har inlett sin missbrukarbana. Enkelt uttryckt; det är viktigt att ingripa tidigt. Främst rör det sig om ungdomar som experimenterar med narkotika, men ännu inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende till droger. Detta ger positiva resultat på många områden:

Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte hinner utveckla ett destruktivt narkotikaberoende, vilket besparar individen och hans/hennes anhöriga mycket lidande. Prognosen för att bli drogfri när man väl har etablerat ett drogberoende är tyvärr inte så god. Det är därför av allra största vikt att man ingriper så fort som möjligt.

Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte kan sprida sitt missbruk vidare. En missbrukare sprider sitt missbruk vidare till andra personer; man vill dela med sig av sina positiva erfarenheter och introducerar därför andra till narkotikan. Spridningen sker främst under den s.k. smekmånadsfasen, den inledande perioden av missbruket.

Att ingripa tidigt ger mer verksamma påföljder. En sedan länge etablerad narkoman är i många fall närmast straffimmun. Vilken straffpåföljd som än ges fortsätter missbrukaren att begå brott eftersom han eller hon inte fruktar effekten av eventuella straff då förankringen i samhället inte är så stark. Människor som fortfarande har en social förankring har mer att förlora på ett straff, varför eventuella påföljder blir mer verkningsfulla.

Att ingripa tidigt får spridningseffekter. Unga människor är fortfarande relativt etablerade i samhället och vill inte riskera att åka fast för polisen eller socialtjänsten. Ett ingripande får därför preventiva spridningseffekter då kamratkretsen ser att det får tydliga konsekvenser om man bryter mot lagen.

Att ingripa tidigt är ekonomiskt. Det är extremt dyrt att försöka få en avancerad narkoman att bli drogfri. Behandlingskostnaderna kan uppgå till åtskilliga miljoner. Insatser riktade mot unga missbrukare är däremot billiga i jämförelse, eftersom man oftast inte hunnit utveckla ett beroende och det är lättare att få en människa att sluta med drogerna i det stadiet. Det är också ekonomiskt eftersom avancerade missbrukare orsakar samhället stora kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott för att finansiera missbruket.

Att ingripa tidigt minskar missbruket. Forskning visar att ingripanden från myndigheterna inte bara verkar på de individer som grips, utan också ger en effekt på hela samhällets missbrukarutveckling. Erfarenheterna från bl.a. polisoffensiven i Sverige 1969, och polisens insatser mot narkotikamissbruket under början av 1980-talet, visar att om myndigheterna bedriver en offensiv narkotikapolitik så minskar missbruket också.

Att ingripa tidigt ger bonuseffekter. Att ingripa mot de små narkotikabrotten ger ofta bonuseffekter genom att man lyckas nysta upp större narkotikabrott, t.ex. då polisen på så sätt kan komma större langare och/eller smugglare på spåren. Erfarenheterna från den s.k. Ravekommissionen i Stockholm visar att man lyckas göra stora beslag genom t.ex. tips som kommer fram på det här viset.

Det finns alltså ett flertal skäl till att ingripa tidigt mot narkotikamissbruk. Det är främst unga människor (under 25 år) som testar narkotika; det är extremt ovanligt att en person som har passerat den åldern testar narkotika, om man aldrig har gjort det tidigare. Att ingripa tidigt innebär därför att inrikta sitt arbete mot ungdomars missbruk, på de platser och vid de tillfällen då missbruket sker (t.ex. fester, diskon m.m.).

Här har polisen en viktig uppgift. Den är att upptäcka brott och ingripa mot dem. När det gäller narkotikamissbruk finns det två sidor av detta – dels att ingripa mot utbudet av narkotika, i form av narkotikasmuggling, narkotikalangning etc., dels att ingripa mot efterfrågan i form av innehav för personligt bruk och narkotikakonsumtion.

Regeringen föreslår förbättringar i skolans information om droger och för socialtjänstens personal. Det är bra. Men det vore i det sammanhanget lämpligt att även betona tobakens skadeverkningar i skolans information. Det är också önskvärt att informationen om droger får ett större och permanent utrymme på lärarutbildningarna. Lärarnas kompetens i frågor som rör droger och drogmissbruk behöver förbättras, i synnerhet med tanke på vilken viktig roll de har i det förebyggande arbetet mot droger. Med en bättre kunskap och pedagogisk kompetens i dessa frågor blir möjligheterna bättre för dem att agera mer självsäkert i undervisningen om droger.

16 Missbruksvården

Missbrukarvården blir allt mindre. Tvångsvården för narkomaner har i dag endast en tredjedel av de platser den hade för tio år sedan. Samtidigt har andelen ungdomar som testat narkotika ökat under samma period. I dag är situationen så allvarlig att det ofta helt enkelt inte finns vårdplatser även till den narkoman som är mest välmotiverad att sluta med sitt narkotikabruk.

Detsamma gäller frivilligvården. Den vården är 75 procent av vad den var för tio år sedan.

Samtidigt har antalet tunga narkomaner (sprutnarkomaner och de som brukar t.ex. hasch eller kokain dagligen) ökat från omkring 19 000 för tio år sedan till 26 000 i dag. Nedrustningen av narkomanvården är ett socialpolitiskt misslyckande som måste vändas till satsningar på narkomanvården.

Narkomanvården var kanske det område som upplevde de kraftigaste besparingarna under 1990-talet, vilket lett till en katastrofal situation. Det är i dag svårt för narkomaner att få tillgång till vård även om de är motiverade att sluta med drogerna. Från att ha nått en topp i slutet av 1980- och början av 1990-talet (då omkring 25 000 personer varje år erhöll någon form av frivillig institutionsvård och drygt 2 000 personer erhöll tvångsvård), har siffrorna sjunkit avsevärt under 1990-talet. År 1999 erhöll omkring 10 000 personer någon form av frivillig vård, medan enbart omkring 600 personer blev tvångsplacerade enligt LVM. Under 1999 erhöll i Stockholms län drygt 2 000 personer någon form av institutionsvård. Enbart 144 personer i länet placerades på ett vårdhem efter ett beslut om LVM-vård.

Granskar man hur många som är intagna på någon institution vid ett givet datum varje år framgår det ungefär hur många vårdplatser man har sparat in på under senare tid. Från att ha nått en topp 1991 (då det samtidigt fanns ca 750 personer i tvångsvård) har antalet LVM-platser i dag sjunkit till omkring 250. Vad gäller frivillig institutionsvård nådde den en topp 1989 (med omkring 4 300 vårdplatser), för att i dag ha sjunkit till omkring 3 200. Det betyder att resurserna för tvångsvård har skurits ned till omkring en tredjedel av vad de en gång var, medan den frivilliga vården sjunkit till omkring 75 % av tidigare nivåer. Detta har skett under en tid då missbruket långt ifrån minskat. Tvärtom, samtidigt som missbruket har ökat, har man skurit ned på vårdinsatserna.

Till stor del har besparingarna skett genom att man erbjuder narkomaner öppenvård i olika former. Det är inget fel på öppenvård i sig, tvärtom är det många gånger en adekvat och fungerande insats, men alltför ofta har den kommit att sättas in i fall där öppenvård inte är en adekvat insats. Socialtjänsten har dock valt att erbjuda öppenvård eftersom det är en avsevärt mycket billigare vårdform, som gör att man ändå – på papperet – kan följa lagstiftningen.

Meningen med socialtjänstlagen är att se till att alla får den vård de behöver. Avancerade missbrukare kan sällan tillgodogöra sig öppenvård, hur välmenande och professionell den än må vara. Det behövs därför ofta någon form av institutionsvård (frivillig eller under tvång). Det vill säga, det behövs betydligt mycket mer resurser både för att kunna erbjuda adekvat institutionsvård till dem som frivilligt efterfrågar dem, och för att kunna tvångsplacera mycket avancerade missbrukare som inte kan lägga av på egen hand.

En strategi för att rehabilitera missbrukare bör ha som självklar utgångspunkt att ingripa tidigt i missbrukarkarriären. Vårdkedjan måste kunna fungera smidigt, sekretessen får inte lägga onödiga hinder mellan olika samhällsfunktioner som behöver samverka. Antalet vårdplatser är begränsat, men bör prioriteras för yngre. Vården och placeringen av narkomanerna i vården måste också, i så stor utsträckning som möjligt, anpassas till den enskilde missbrukarens behov. Man måste även kräva motivation för behandlingen.

Metadonbehandlingen kan för vissa vara en framgångsrik behandling som visar på att det är möjligt att uppnå goda behandlingsresultat. Vi är positiva till att metadonbehandlingen omfattar fler personer än i dag.

Föräldrar, föreningsliv, polis, socialtjänst – alla kan var för sig göra värdefulla insatser för att mota alkohol- och narkotikamissbruk. Men skall man nå verkliga resultat är det nödvändigt att samarbeta och hålla ihop. Många ungdomar med en missbrukarkarriär bakom sig brukar berätta hur de lyckades dupera sin omgivning genom att berätta en sak för föräldrarna, en annan för lärarna och en tredje för socialsekreteraren. Därför är det så oerhört viktigt att hitta samarbetsformer som gör att de vuxna kan skaffa sig det övertag som unga människor faktiskt har rätt att möta. Det måste finnas tydliga gränser som inte går att manipulera bort.

Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar med missbruksproblem har ökat. Det är viktigt att tillräckligt med platser skapas så att framförallt unga med drogproblem kan få hjälp. Kommunerna måste köpa det antal platser som krävs. Det är en kortsiktig och oklok politik att snåla på kostnaderna om de pengar som används kan hindra att unga fastnar i en livslång drog- och brottskarriär.

Ett problem för kommunerna är dock att resultaten av missbrukarvården är så dåligt utvärderade. Det finns få undersökningar som visar om individen blir fri från missbruk och det är inte alltid så att ett projekts kostnader har ett övertygande samband med den behandlingseffekt som uppnås. Placeringen av missbrukaren sker ofta utan att de ansvariga har kunskap om behandlingsmetoden är lämplig eller inte.

Det krävs med andra ord kommunalt samarbete i syfte att bättre utvärdera och mäta resultaten i missbrukarvården. Kommunerna ska, när de upphandlar tjänsterna, alltid kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds. Precis som i frågan om offentlig upphandling av äldreomsorg måste det finnas en fungerande kvalitetskontroll av den verksamhet som upphandlas för att få kontroll över kostnaderna samtidigt som vårdkvaliteten kan förbättras. Med ökad visshet om vilka resultat som uppnås blir förutsättningarna också större att kommunpolitikerna är villiga att satsa de resurser som krävs för att missbrukare skall få den behandling de behöver. Då kan trenden att kommunerna köper allt färre vårdplatser samtidigt som antalet missbrukare ökar brytas.

Stockholm den 6 februari 2002
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Yvonne Ångström (fp)