med anledning av prop. 2001/02:95 Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting

Motion 2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Sammanfattning

Förslaget i propositionen bygger på att regeringen grovt underskattar allvaret i arbetslösheten och dess grundläggande orsaker. Sverige har aldrig under en högkonjunktur haft en så hög arbetslöshet som under de senaste åren. Den sysselsättningsuppgång som vi sett under högkonjunkturen motsvaras till en huvuddel av den snabbt växande sjukfrånvaron. Det grundläggande problemet på den svenska arbetsmarknaden är att vi har för liten tillväxt av jobb inom företag och näringsliv, för få nya skattebetalare som kan finansiera den offentliga sektorn och alldeles för många som av olika skäl inte arbetar.

I landet med världens högsta skattetryck är det inte bristen på pengar inom den offentliga sektorn som är problemet utan utrymmet för nytt företagande och nya jobb. Att regeringen nu inser att arbetsmarknadsläget är oroande är bra. Att man däremot föreslår en subventionering av ökad kommunal sysselsättning visar att man inte vill förstå de grundläggande orsakerna till att Sverige har lämnat en högkonjunktur bakom sig med rekordmånga arbetslösa.

Den svenska arbetsmarknaden uppvisar långsiktiga strukturella svagheter, och när arbetslösheten ökar sker det från en redan hög nivå. Arbetslösheten är betydligt högre än vad den officiella statistiken visar, sysselsättningen har utvecklats svagt trots de senare årens tillväxt och en kraftig ökning av sjukskrivningarna gör att den verkliga sysselsättningen är betydlig lägre än vad officiella siffror indikerar. Det finns således stora behov av åtgärder i syfte att stärka arbetsmarknaden och sysselsättningen, men vad som krävs är permanenta strukturella förändringar som leder till ökad tillväxtkraft, inte ökade statliga bidrag till den kommunala sektorn.

Regeringens förslag syftar enbart till att gynna den kommunala sektorn på bekostnad av den privata. Stödet kommer att utgå baserat på antalet personer som är sysselsatta inom både kommuner och privata entreprenörer men kommer bara att komma den kommunala verksamheten till del. Därmed konserveras ytterligare det höga svenska skattetrycket till nackdel för nya jobb och nytt företagande. För att möta arbetslösheten måste åtgärder sättas in i syfte att stärka företagsklimatet så att privata företag kan växa och nyanställa.

Slutligen kommer det finansiella stödet att betalas ut på ett sådant sätt – krediteringar av kommunernas och landstingens skattekonton – att det är ett rent budgettrixande i det medvetna och uttalade syftet att kringgå utgiftstaket. Därutöver inbjuder konstruktionen till att kommuner kan ge verksamhet i egen regi en konkurrensfördel när upphandling sker i och med att det blir kommunen som får en kreditering på sitt skattekonto.

Vi anser att propositionen bör avslås och att regeringen i stället skall återkomma med genomgripande och långsiktiga åtgärder för att stärka företagandet och sysselsättningen inom den privata sektorn.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 och begär att regeringen skall återkomma med förslag till åtgärder för att på sikt stärka förutsättningarna för företagandet och sysselsättningen.

Bakgrund

Tvärtemot vad regeringen gör gällande är läget på den svenska arbetsmarknaden mycket svagt. Den öppna arbetslösheten uppgår till över 4 procent, men den verkliga siffran är betydligt högre än så. Om även personer i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, undersysselsatta samt vissa av de arbetslösa inom Kunskapslyftet inkluderas så var det i januari i år omkring 735.000 personer, eller drygt 16 procent av arbetskraften, som saknade ett riktigt arbete eller som arbetade mindre än vad de skulle kunna. Om även långtidssjukskrivna och förtidspensionerade inkluderas så är det varje dag 1,4 miljoner människor i arbetsför ålder som inte arbetar, vilket motsvarar var fjärde vuxen.

När arbetslösheten var som lägst under den senaste konjunkturtoppen uppgick det totala antalet arbetslösa till nära 700.000 eller 15 procent av arbetskraften. Vi hade då den högsta arbetslösheten någonsin i en högkonjunktur.

Även i ett längre perspektiv ser vi att den svenska arbetsmarknaden uppvisar stora brister. Mellan 1995 och 2000, då konjunkturen dessutom beskrevs som stark, ökade sysselsättningen i Sverige med bara 4,2 procent. Det placerade Sverige på en föga meriterande 12:e plats bland EU:s 15 medlemsländer. Till detta skall läggas att mellan 1997 och 2000 ökade dessutom den faktiska sysselsättningen med bara en fjärdedel av den uppmätta till följd av den ökade sjukfrånvaron.

Att regeringen nu ser en risk för ökad arbetslöshet som ett nyss uppkommet konjunkturproblem grundar sig således på en felanalys. Den svenska arbetsmarknaden och sysselsättningsutvecklingen lider av ett kontinuerligt och långsiktigt strukturellt problem.

Den svaga utvecklingen på arbetsmarknaden sker parallellt med en lika svag utveckling vad gäller företagandet i Sverige. Under förra året föll nyföretagandet dramatiskt, och nedgången var betydligt brantare än under den förra lågkonjunkturen i början av 1990-talet. En internationell jämförelse (Global Entrepreneurship Monitor) visar att Sverige kommer på 24:e plats av 29 jämförda länder vad gäller andel av befolkningen som är engagerad i företagande. Krångliga regler och höga skatter gör att få nya företag startas och att de som finns inte expanderar och nyanställer.

Regeringens förslag missriktat

De åtgärder som måste sättas in för att stärka sysselsättningen och företagandet måste vara av långsiktig och strukturell natur. Att, som regeringen föreslår i propositionen, under ett enskilt år sätta in ett finansiellt riktat stöd till kommuner och landsting är helt verkningslöst och motverkar sina syften.

Regeringen prioriterar sysselsättning inom kommuner och landsting när det är sysselsättningen inom privat verksamhet som måste stärkas.

För att nå en permanent lösning på sysselsättningsproblemet i Sverige är det bland de privata företagen som sysselsättningen måste öka. Det är också bara genom ökad privat sysselsättning som vi i framtiden överhuvudtaget kan finansiera de verksamheter som den offentliga sektorn ansvarar för.

Att även inkludera kommunernas köp av verksamhet från utomstående privata leverantörer som grund för det generella stödet ändrar inte på det faktum att stödet är till förmån för kommunal verksamhet och verksamheter inom landstingen.

Konstruktionen leder även till risk för att en kommun i en upphandlingssituation i praktiken kan komma att reducera egenregin med vad som kommer att krediteras kommunens skattekonto samtidigt som de externa enheterna även framdeles tvingas redovisa sina kostnader med fulla lönekostnader. För de konkurrensövervakande myndigheterna blir det alltså ytterligare ett moment att vara uppmärksam på för att konkurrens på lika villkor skall kunna råda.

Vad som i stället behövs är strukturella reformer som varaktigt stärker företagsklimatet i Sverige; lägre inkomst- och ägandeskatter, mer företagsvänliga och mindre krångliga regler, en reformerad arbetsmarknad samt fortsatta avregleringar och uppbrytande av offentliga monopol. Därmed stärks också kommunernas långsiktiga ekonomiska förmåga att ge god service och uppträda som goda arbetsgivare.

Regeringens uttalade syfte med förslaget är att ge kommunerna ett ytterligare statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Så presenterades också det ursprungliga förslaget inför den socialdemokratiska partikongressen, när finansministern tvingades medge att läget på arbetsmarknaden nu såg allt mörkare ut. På grund av att regeringen nu saknar kontroll över den statliga utgiftsutvecklingen finns inget utrymme för ett sådant stöd under utgiftstaken. Propositionen är därför utformad som ytterligare ett led i regeringens budgettrixande. På motsvarande sätt som med skattereduktionen för pensionärer, arealbidraget till lantbrukare och den påbörjade infrastruktursatsningen väljer regeringen nu att gå runt budgetlagens krav på en tydlig redovisning. Summan av regeringens budgettrixande belöper sig för 2002 till mer än 10 miljarder kronor.

Att kreditera kommunernas och landstingens skattekonton i stället för att bokföra stödet som en utgift är ett uppenbart sätt för regeringen att kringgå utgiftstaket. Förslaget bidrar således till att luckra upp och försvaga budgetprocessen på ett för oss oacceptabelt sätt.

Stockholm den 1 mars 2002
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)	Anna Åkerhielm (m)
Gunnar Axén (m)	Carl-Axel Johansson (m)
Catharina Hagen (m)	Per Bill (m)
Carl Erik Hedlund (m)	Margit Gennser (m)