med anledning av prop. 2001/02:95 Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting

Motion 2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Regeringen vill med propositionen om tillfälligt sysselsättningsstöd för kommuner och landsting för valåret 2002 öka kommunsektorns resurser med 3 miljarder kronor. Pengarna är öronmärkta som sysselsättningsstöd.

Kristdemokraterna anser att ett resurstillskott till kommunsektorn behövs, men anser att regeringens tillvägagångssätt är förkastligt. Med detta förslag görs kortsiktigheten till norm, och därtill visar regeringen en anmärkningsvärd nonchalans mot riksdagens arbete med statens budget samt mot den kommunala självstyrelsen. Stödet ökar dessutom byråkratin genom ansökningsförfarandet hos Riksskatteverket. Satsningen har drag av såväl desperation som naivitet. Desperationen kommer till uttryck genom ambitionen att till varje pris sänka arbetslösheten inför höstens val och naiviteten genom tron att fler skulle anställas inom kommunsektorn trots att sysselsättningsstödet bara gäller för ett år, och därtill inte träder i kraft förrän den 1 juni.

Vid sidan av en rad strukturella åtgärder för kommunsektorn, arbetsmarknaden och den svenska ekonomin i stort, föreslog vi i höstas även i det korta perspektivet en ökning av det generella statsbidraget till kommunsektorn med 4,25 miljarder kronor fram till år 2004, varav 3 miljarder kronor år 2002. Riksdagsmajoriteten avslog denna satsning med motiveringen att kommunerna redan tillförts nog med resurser. Regeringen hade dock uppenbarligen ändrat uppfattning redan när partikollegorna i riksdagen avslog vårt förslag.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 18

2 Innehållsförteckning 19

3 Förslag till riksdagsbeslut 20

4 Regeringens förslag 20

5 En undermålig proposition 20

5.1 En dåligt beredd nödlösning 20

5.2 Det kommunala självstyret körs över 21

5.3 Byråkratin ökar 21

5.4 Stödet diskriminerar privata företag 21

5.5 Stödet är ofinansierat 22

5.6 Utgiftstaket kringgås 22

5.7 Budgetprocessen kringgås 22

6 En undermålig kommunpolitik 23

6.1 Staten ger och staten tar 23

6.2 Socialdemokraterna i riksdagen gör annan analys än regeringen 25

6.3 Sysselsättningen kräver en långsiktig politik 26

7 Kristdemokraternas kommunpolitik 26

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 öka anslaget 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting med 3 miljarder kronor och därmed avslå regeringens förslag till beslut.

4 Regeringens förslag

I propositionen säger sig regeringen genom två nya stöd för år 2002 vilja upprätthålla sysselsättningen och tidigarelägga nyanställningar inom kommunsektorn. Utrymmet under utgiftstaket är sedan länge fulltecknat och därför föreslår regeringen att stödet utformas som en skattesänkning enbart för kommunsektorn. Stödet består av ett generellt sysselsättningsstöd och ett nyanställningsstöd. Syftet med det generella sysselsättningsstödet är att öka möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen. Detta stöd uppgår till 1 % av lönekostnadsunderlaget för 2001. Syftet med nyanställningsstödet är att kommunerna ska tidigarelägga nyanställningar. Detta stöd uppgår till 32,82 % av den beräknade ökningen i den totala lönesumman från 2001 till 2002. Det innebär i praktiken att faktiska nyanställningar helt befrias från arbetsgivaravgift.

Såväl det generella sysselsättningsstödet som nyanställningsstödet ska enligt propositionen beslutas av Riksskatteverket efter ansökan från kommun eller landsting och därefter krediteras det egna skattekontot. Underlaget för stödet utgörs av lönekostnader för verksamheter som bedrivs i såväl egen som privat regi. Därigenom har regeringen försökt hörsamma bl a vår kritik mot det ursprungliga förslag som presenterades vid den socialdemokratiska partikongressen och innebar att det privata näringslivet skulle ha diskriminerats kraftigt vid kommunal upphandling av tjänster.

5 En undermålig proposition

5.1 En dåligt beredd nödlösning

Regeringens proposition är på många sätt undermålig och är något av en anomali i sig. Genom statsbudgeten för år 2002 har redan den statliga budgeten för kommunsektorn beslutats av Sveriges riksdag. Det beslutet togs den 14 december förra året. Med föreliggande proposition går regeringen vid sidan av den ordinarie budgetprocessen där alla inkomster och utgifter kan ställas och vägas mot varandra, och dessutom kringgås det statliga utgiftstaket. Det sistnämnda sker genom att stödet krediteras kommunernas och landstingens skattekonto. Regeringen visar således en anmärkningsvärd nonchalans mot den nya budgetordningen och utgiftstaken.

Propositionen har drag av såväl desperation som naivitet. Desperationen kommer till uttryck genom ambitionen att till varje pris frisera arbetslöshetssiffrorna inför höstens val och naiviteten genom tron att fler skulle anställas inom kommunsektorn trots att sysselsättningstödet bara gäller för ett år, och därtill inte träder i kraft förrän den 1 juni.

Propositionen bekräftar vår kritik mot regeringens ryckiga kommunpolitik och visar att det behövs en stabil och långsiktig ekonomisk politik för tillväxt och strukturförändringar som ger kommunsektorn bättre förutsättningar att bära sina egna kostnader. Strukturella problem är betydligt svårare att åtgärda i en vikande konjunktur än i en högkonjunktur. Resultatet av regeringens oförmåga visar sig nu i de föreslagna nödlösningarna på problemen.

5.2 Det kommunala självstyret körs över

Vidare finns det stor anledning att vara kritisk mot att regeringen återigen går emot den kommunala självstyrelsen och villkorar medel till kommunsektorn. Regeringen sätter agendan och prioriterar. Kommun- och landstingspolitiker har att rätta in sig i ledet och verkställa. Det nu aktuella förslaget följer på en rad andra förslag under senare år med samma syfte att styra kommunerna: stopp för försäljning av akutsjukhus, stopp för uförsäljning av allmännyttiga bostadsföretag, öronmärkning av skolpengar, öronmärkning av köpengar och, inte minst, införandet av maxtaxeregleringen inom barnomsorgen. Intrycket av att regeringen och den socialistiska majoriteten i riksdagen betraktar kommunsektorn som en förvaltningsorganisation förstärks nu ytterligare.

5.3 Byråkratin ökar

Dessutom bygger regeringen upp en relativt omfattande byråkratisk apparat vid Riksskatteverket och hos kommunerna och landstingen kring detta ettåriga sysselsättningsstöd. Kommunerna ska genom ansökningsförfarande vända sig till Riksskatteverket för såväl det generella sysselsättningsstödet som nyanställningsstödet. Vad Riksskatteverket har för synpunkter på denna procedur framkommer inte av propositionen.

5.4 Stödet diskriminerar privata företag

Regeringen säger sig, efter kraftig och berättigad kritik, ha funnit en metod som ska upprätthålla konkurrensneutraliteten i valet mellan att bedriva verksamheten i egen regi och att köpa den. Metoden går ut på att en andel av kommunens kostnader för köpt verksamhet ska ingå i underlaget för beräkningen av stödet. Denna andel bör beräknas så att den i möjligaste mån kan antas motsvara lönekostnaderna i köpt verksamhet. Regeringen säger också att lönekostnadernas andel i köpt verksamhet kan beräknas till hälften.

Men denna metod innebär ju enbart att kommunens val mellan egen regi och köpt verksamhet i bästa fall blir ekonomiskt sett neutralt. De privata företag som redan bedriver verksamhet får emellertid ingen del av stödet, men det får alla kommunala enheter!

Dessutom är det mycket tveksamt om enbart 50 procent av de totala kostnaderna i köpt verksamhet ska antas utgöra lönekostnader. I många upphandlade vård- och omsorgstjänster utgör personalkostnaderna uppåt 80 procent och lönesumman därmed uppåt 60 procent. Då säger det sig självt att inte ens kommunens val mellan egen regi och upphandlad verksamhet blir neutralt om endast 50 procent av totalkostnaden för upphandlad verksamhet berättigar till sänkt arbetsgivaravgift. Med regeringens förslag sätts alltså förutsättningarna för rättvisa upphandlingar ur spel.

5.5 Stödet är ofinansierat

Regeringen har själv vid tidigare tillfälle uttalat att förslag på tilläggsbudget bör finansieras. Detta har också understötts av finansutskottet (bet. 1998/99:FiU27). Regeringen lämnar dock inget förslag till finansiering i propositionen, inte heller förutskickas att regeringen avser att återkomma till finansieringsfrågan i vårpropositionen.

5.6 Utgiftstaket kringgås

Utrymmet under det statliga utgiftstaket för 2002 är sedan länge fulltecknat av regeringen. Därför väljer regeringen att i stället utforma stödet som en skattesänkning som krediteras kommunernas skattekonton. Därmed kringgås den striktare budgetbehandling av utgiftsanslagen som den nya budgetprocessen innebär. Anslag måste fastställas i hela paket, medan inkomster enbart behöver beräknas.

I samband med ett tidigare hastigt påkommet förslag i en regeringsreträtt kring fastighetsskatten sattes dock utgiftstaket ned med samma belopp som skattesänkningen innebar. Detta för att upprätthålla den budgetmässiga stramheten och tilltron till budgetpolitiken. Nu kommer emellertid inte något sådant förslag från regeringen.

5.7 Budgetprocessen kringgås

Det gäller enligt 3 kap. 2 § riksdagsordningen (RO) att endast om regeringen finner synnerliga ekonomisk-politiska skäl föreligga får proposition angående statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret avlämnas efter budgetpropositionen. Denna bestämmelse har regeringen själv förtydligat i Ds 1997:1, bilaga 2, med en omvänd och striktare betoning: Budgetpropositionen ska vara heltäckande; några ytterligare propositioner med budgetkonsekvenser får inte lämnas efter budgetpropositionen om inte regeringen anser att det finns synnerliga ekonomisk-politiska skäl för det. Detta gäller från det att budgetpropositionen har lämnats i september och fram till jul. Motivet för denna bestämmelse är förstås att det skulle störa motionsarbetet mycket om nya förslag kastades in mitt i processen under allmänna motionstiden, eller när motionerna redan lagts.

Regeringen skriver dock i propositionen att regeringen aviserade hösten 2001, bl.a. mot bakgrund av den vikande internationella konjunkturen, ett kommunalt sysselsättningsstöd. Detta visar med all önskvärd tydlighet att det nu föreliggande förslaget inte är något ordinärt tilläggsbudgetförslag för innevarande år. Regeringen ville uppenbarligen i efterhand komplettera sin redan lagda budget för år 2002. Bestämmelserna i 3:2 RO hindrar detta, men genom att vänta till efter årsskiftet kan regeringen däremot i stället hänvisa till 9 kap. 5 § regeringsformen som stadgar att för löpande budgetår kan riksdagen på tilläggsbudget göra ny beräkning av statsinkomster samt ändra anslag och anvisa nya anslag. Att förslagen i propositionen skulle vara fråga om förslag på tilläggsbudget framgår dock inte.

6 En undermålig kommunpolitik

Bristerna i regeringens kommunpolitik är uppenbara. De märks inom vården, omsorgen och skolan men framför allt i regeringens oförmåga att skapa långsiktigt stabila förutsättningar för kommun- och landstingssektorn. Inom svensk ekonomi finns många strukturella problem som regeringen inte åtgärdat, trots att förutsättningarna fanns under den internationella högkonjunkturen i slutet av 1990-talet. Nu börjar det åter gå utför för svensk ekonomi och regeringen föreslår därför att för ett enda år, valåret 2002, öka kommunsektorns resurser med sammanlagt tre miljarder kronor.

6.1 Staten ger och staten tar

Socialdemokraterna brukar hävda att de ökat resurserna till kommunsektorn under 1990-talet, men det stämmer inte. De tillskott till kommunsektorn som de berömt sig av visar sig, vid en närmare analys, inte ha inneburit någon större förstärkning när man tar hänsyn till andra statliga beslut som också påverkat den kommunala ekonomin. I tabellen nedan visas en sammanställning som Landstingsförbundet gjort över nettoeffekten av de statliga besluten på landstingens ekonomi. Av ett tillskott på 10,7 miljarder kronor jämfört med 1996 års statsbidragsnivå har så mycket som 10,2 miljarder kronor ätits upp av andra statligt beslutade indragningar och inkomstbortfall som inte reglerats enligt finansieringsprincipen. Det statliga nettotillskottet sedan 1996 är alltså enbart 0,5 miljarder kronor.

Diagram 1. Att ge med den ena handen och ta med den andra

Nettoeffekten för landstingen av statligt beslutade tillskott och indragningar 1997–2004 jämfört med 1996 års statsbidragsnivå

Källa: Landstingsförbundet

På liknande sätt ser det ut för kommunerna. Tar man dessutom hänsyn till löneutveckling och inflation visar t.ex. Kommunförbundets beräkningar att regeringens tillskott i själva verket är fråga om en real resursminskning. Urholkningen jämfört med 1996 års nivå uppgår till 18,1 miljarder kronor år 2004, medan tillskottet enbart uppgår till 15,4 miljarder kronor. Det är alltså fråga om en real resursminskning på 2,7 miljarder kronor.

Diagram 2. Urholkningen av det generella statsbidraget åren 1996–2004

Källa: Kommunförbundet

Regeringen har alltså inte ökat resurserna, och därför är det inte så underligt att många människor är missnöjda med bristerna inom exempelvis vården. Vi har påpekat detta under lång tid, och nu verkar regeringen alltså backa. Men det räcker inte med ett tillfälligt tillskott. Regeringen måste även göra något åt de strukturella problemen, inte bara inom kommunsektorn, utan inom hela arbetsmarknadspolitikens område och ekonomin i stort.

6.2 Socialdemokraterna i riksdagen gör annan analys än regeringen

I Kristdemokraternas budgetalternativ (5 oktober 2001) pekade vi bl.a. på de akuta bekymren inom vården. Vid sidan av en rad strukturella åtgärder föreslog vi att på kort sikt öka det generella statsbidraget till kommunsektorn med 4,25 miljarder kronor fram till år 2004, varav 3 miljarder kronor år 2002. En månad senare, den 7 november, meddelade Bosse Ringholm under den pågående s-kongressen att man nu gjorde en ny bedömning och ansåg att kommunerna behövde ett tillskott på totalt ca 3 miljarder kronor år 2002 (2 miljarder genom sänkt arbetsgivaravgift och därtill helt slopad avgift på nyanställningar).

Våra satsningar bedömdes trots detta vare sig som nödvändiga eller önskvärda av riksdagsmajoriteten. När vårt förslag behandlades i riksdagens finansutskott den 29 november (bet. 2001/02:FiU3) skriver majoriteten (s, v och mp) i stället att de vill framhålla att i takt med att ekonomiskt utrymme skapats under 1990-talets andra hälft har förstärkningar av vården, skolan och omsorgen haft högsta prioritet. Åren 1997–2001 tillfördes kommunerna medel som innebar en nivåhöjning av de årliga bidragen med ca 24 miljarder kronor. Majoriteten i finansutskottet avstyrkte därefter Kristdemokraternas föreslagna tillskott på 3 miljarder kronor för år 2002 med följande argument: Tillskotten beräknas som utskottet tidigare redovisat öka ytterligare framöver bl.a. genom satsningar på vården och skolan. Utskottet ställer sig mot denna bakgrund inte bakom motionärernas förslag. Argumentet mot vårt föreslagna tillskott, och därmed även mot Bosse Ringholms förslag, var alltså att den redan beslutade politiken var tillräcklig.

Man får lätt uppfattningen att Socialdemokraterna ändrat uppfattning enbart av valtaktiska skäl. Att först avslå de 3 miljarder som Kristdemokraterna ville satsa år 2002 med argumentet att de inte behövs, för att kort tid senare ändra sig och lägga ett eget förslag i samma storleksordning skapar viss förundran.

Denna ryckiga politik leder uppenbarligen till problem för alla parter, och vi anser att ett minimikrav är att regeringen presenterar alla sina förslag i samband med budgetpropositionen och vårpropositionen.

6.3 Sysselsättningen kräver en långsiktig politik

Regeringen gör alldeles för lite för att permanent höja sysselsättningen i landet. Att öka anslagen ett år är inte tillräckligt. Regeringen borde lägga mer resurser på att lösa de mer fundamentala problemen.

För att komma till rätta med sysselsättningen behövs en långt mer kraftfull näringspolitik med inriktning mot avregleringar, konkurrensförbättringar och strategiska skattesänkningar. I stället öronmärker regeringen de nya anslagen mot nyanställningar inom kommunsektorn.

Regeringens arbetsmarknadspolitik har i högre grad varit inriktad på att dölja arbetslöshet än på den så viktiga matchningen på arbetsmarknaden och på att göra arbetssökande bättre förberedda för en föränderlig arbetsmarknad. Trots hög arbetslöshet råder det brist på arbetskraft i vissa branscher och områden, och de regionala skillnaderna är stora. Många invandrare, funktionshindrade och äldre står utanför arbetsmarknaden. Tillväxtfrämjande åtgärder måste med kraft sättas in för att öka sysselsättningen och arbetskraftsutbudet.

Regeringen ägnar sig dock främst åt att med alltmer oblyga metoder pressa ner den öppna arbetslösheten tillfälligt före valet i höst, för att slippa en obekväm debatt om arbetslösheten. AMS har beordrats att lägga den största delen av sina satsningar under det första halvåret i år. De extra miljarderna till kommunerna kommer nu, ett halvår före valet. Det verkar också vara en del i denna strategi.

7 Kristdemokraternas kommunpolitik

Kristdemokraterna presenterade utförligt sin syn på kommunsektorns resurs- och utvecklingsbehov senast i samband med budgetpropositionen för 2002 (motionerna 2001/02:Fi292 och 2001/02:Fi298). En av våra slutsatser var, och är, att kommunsektorn behöver ett resurstillskott i närtid för att bättre kunna klara viktiga välfärdsfunktioner som vården, omsorgen och skolan. Detta beror inte minst på den faktiska utveckling av sektorns resurser som redovisats i avsnitt 6.1 ovan.

När regeringen nu ändrat sig och föreslår ett tillskott i samma storleksordning som Kristdemokraterna redan föreslagit vill vi självfallet följa upp vår politik och ge kommunerna 3 miljarder kronor extra för år 2002. Men inte på det sätt regeringen föreslår eftersom det har så många nackdelar, inte minst i förhållande till de privata företagen. Eftersom regeringen med den nu aktuella propositionen valt att kringgå den ordinarie budgetprocessen hamnar varje oppositionsparti i ett märkligt läge, eftersom man måste hålla sig inom ärendets ram, dvs ta ställning till de förslag som lämnas i propositionen (jfr 3:11 RO ).

Vi kan konstatera att med riksdagens bifall till vår budgetpolitik hade kommunsektorn redan från början fått 3 miljarder kronor extra för år 2002. Dessa pengar var både finansierade och inrymda under vårt föreslagna utgiftstak som därtill var lägre än regeringens. Det enligt vår mening mest rimliga, och i formell mening troligen enda möjliga alternativa beslutet, blir därför att kommunerna bör få de nu föreslagna 3 miljarderna, men att dessa på vanligt vis anslås på anslag 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting under utgiftsområde 25.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 1 mars 2002
Per Landgren (kd)
Mats Odell (kd)	Stefan Attefall (kd)
Harald Bergström (kd)	Sven Brus (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Göran Hägglund (kd)
Magnus Jacobsson (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Maria Larsson (kd)	Mikael Oscarsson (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Inger Strömbom (kd)