med anledning av prop. 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling

Motion 2003/04:U1 av Inger Lundberg m.fl. (s, m, fp, kd, v, c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett stärkt stöd till de nationella parlamenten.

Motivering

Demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning anges i propositionen som grundläggande förutsättningar för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. Ett väl fungerande parlament är i sin tur det viktigaste instrumentet för att säkerställa detta på nationell nivå.

Parlamentet har en grundläggande roll som hörnsten i det demokratiska systemet och är ett viktigt instrument för fredlig konflikthantering på nationell nivå. På regional nivå kan parlamentariska församlingar bli instrument för att minska risken för våldsamheter i den aktuella regionen. I parlamentet talar (jämför med det franska ordet parler) företrädare för olika grupperingar med varandra i stället för att bruka våld. Därför är det glädjande att se att det i många delar av världen skett en snabb utveckling mot fungerande parlamentarisk demokrati.

Formellt har de nationella parlamenten stora och betydelsefulla uppgifter. Det är här folkets företrädare stiftar lag, fattar beslut om beskattning och fördelar statens resurser på olika utgiftsområden. En av parlamentets viktigaste uppgifter är att övervaka den verkställande makten. Starka och väl fungerande parlament blir kraftfulla instrument i arbetet mot korruption, maktmissbruk och vanstyre och för en god samhällsstyrning. Parlamenten har också en potentiellt viktig roll i att ge nödvändiga utvecklingsansträngningar en folklig förankring. Exempel på detta är för Afrikas del kampen mot hiv/aids och andra allvarliga sjukdomar, fattigdomsbekämpning och regionala utvecklingsstrategier som NEPAD.

Mot bakgrund av parlamentens grundläggande roll för demokratin är det allvarligt att många folkvalda församlingar har långt kvar innan de fullt ut kan spela den avgörande roll, som de skall ha i en demokrati. Ofta är parlamentarikernas insyns- och arbetsmöjligheter starkt begränsade. Utredningsresurser saknas och parlamentstjänstemännen är alltför ofta både för få, för dåligt avlönade och för otrygga i sina yrkesroller för att fullt ut kunna vara ett stöd till parlamentarikerna.

Parlament och parlamentariker måste ha tillräckliga utrednings- och granskningsresurser. De måste känna trygghet i sina roller och vara väl införstådda med parlamentets befogenheter och ansvar. Alla parlamentariker måste ges goda arbetsmöjligheter. Det gäller inte minst kvinnor, som ofta är kraftigt underrepresenterade i sina parlament. Det krävs också en konstruktiv relation mellan regeringssida och opposition, präglad av ömsesidig respekt för varandras roller. Respekten för minoriteter är viktig, inte minst när det finns etniskt och/eller religiöst motiverade skiljelinjer.

En rad förutsättningar måste vara uppfyllda om parlamenten skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt:

• Valsystemet måste utformas och valen genomföras så att parlamentet verkligen representerar folkviljan på ett rimligt sätt och så att olika intressen får en rättvis representation.

• Kvinnor och män måste representeras och ges inflytande på lika villkor.

• Parlamentet och parlamentarikerna måste ha tillräckliga utrednings- och granskningsresurser.

• Parlamentarikerna måste ges stöd av en ämbetsmannakår av politiskt oberoende tjänstemän.

• Parlamentet måste ha full insyn i de verkställande organens verksamhet.

• Parlamentarikerna måste ges möjlighet till och förutsättas ha goda kontakter med väljarna i sina valkretsar.

• Oppositionen måste mötas av respekt och ges goda arbetsmöjligheter.

• Parlamentarikerna måste ges tillgång till utbildning.

Det är också nödvändigt att det finns smidiga former för växling vid makten och att dessa utformas så att den gör växling vid makten mindre dramatisk för de berörda.

Insatser för att stärka den parlamentariska demokratin är alltså en mycket viktig del av demokratibiståndet, även om detta inte berörs särskilt mycket i propositionen. Ett skäl kan vara svårigheten att utforma ett bistånd, som direkt berör demokratins och det nationella oberoendets hjärta. Det är inte heller alltför vanligt att respektive regering prioriterar stöd till parlamentet i sina prioriteringar av biståndsinsatser i ett land. Det gör dock inte behovet av insatser för att stärka parlamenten mindre. Däremot bör stödet utvecklas i former som visar respekt för den nationella suveräniteten. Det innebär att det t ex kan vara svårt att enskilda ambassader som företrädare för sina regeringar arbetar direkt med stödet till parlament eller enskilda politiska partier.

En väg att stärka stödet till parlamenten är att arbeta genom parlamenten direkt eller genom parlamentariska organisationer som AWEPA (European Parliamentarians for Africa), GLOBE (Global Legislators Organization for a Balanced Environment), IPU (Interparlamentariska unionen) och PGA (Parliamentarians for Global Action). Ett sådant utvecklingssamarbete får mer karaktären av erfarenhetsutbyte och stöd kollegor emellan och kan med fördel vidgas till att också omfatta parlamentens ämbetsmannaorganisationer.

När organisationerna dessutom är internationella och tvärpolitiska minskar risken än mer att denna form av stöd uppfattas som otillbörlig inblandning eller styrning av nationella parlament. Enligt vår uppfattning är demokratiutvecklingen så avgörande för framgång i utvecklingsarbetet att det är viktigt att Sverige fortsätter och utvidgar denna form av stöd. Sida har just genomfört en utvärdering av sitt stöd till parlamenten. Med denna som utgångspunkt borde det vara möjligt att utveckla stödet till parlamenten och ge detta ökad prioritet.

Stockholm den 5 juni 2003
Inger Lundberg (s)
Kent Olsson (m)	Cecilia Wikström (fp)
Rosita Runegrund (kd)	Britt-Marie Danestig (v)
Agne Hansson (c)	Agneta Ringman (s)