med anledning av prop. 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling

Motion 2003/04:U9 av Maud Olofsson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Centerpartiet välkomnar propositionen om Sveriges politik för global utveckling. Att ett helt nytt grepp tas på utvecklingspolitiken är spännande och bra. Vi har sett att den ”gamla” modellen av utvecklingsarbete inte fungerat tillfredsställande eftersom delar av världen fortfarande lider av hungersnöd, brist på mänskliga rättigheter, demokrati och möjligheter att ta sig ur den fattigdom man befinner sig i.

För att uppnå de av regerings- och statscheferna fastställda millenniemålen krävs stora insatser av oss som biståndsgivare. Utvecklingen på detta område går för långsamt. Samarbete mellan olika aktörer är av största vikt, liksom klara och tydliga regler, mekanismer och verktyg för uppföljning och utvärdering.

Det är viktigt att den svenska utvecklingspolitiken har den enskilda människan och hennes livsvillkor i fokus. Människor i utvecklingsländerna måste ges långsiktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproblemet. De måste själva forma sin framtid. I vårt utvecklingsarbete måste det finnas metoder och principer för hur samarbetet med lokalbefolkningen ska ske.

Viktiga delar i arbetet för förbättrade livsvillkor för människorna i utvecklingsländerna är att stöd ges till främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati, god samhällsstyrning, hållbar utveckling och goda möjligheter till ekonomisk tillväxt.

Utvecklingspolitiken måste genomsyras både av ett rättighetsperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv.

Vi har i vår partimotion valt att lyfta fram några områden som vi anser vara särskilt viktiga i utvecklingsarbetet. Det är jordbrukets och livsmedelssäkerhetens betydelse för biståndsutvecklingen, handelspolitikens utformning samt hälsofrågor. Centerpartiet förordar en utvecklingspolitik som spänner över samtliga politiska sakområden. I ett globalt perspektiv geografiskt framstår utvecklingsfrågorna i Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika/ Botswana som mest angelägna att prioritera.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 5

5 Förändrad inriktning 5

6 Förvaltning 6

7 FN:s millenniedeklaration 6

8 Huvuddrag i politiken 7

8.1 Mänskliga rättigheter 7

8.2 Demokrati, god samhällsstyrning samt det civila samhället 8

8.3 Jämställdhet 10

8.4 Hållbar utveckling 11

8.5 Vatten 11

8.6 Jordbruk, landsbygd och livsmedelssäkerhet 12

8.7 Handelspolitik 13

8.8 Mediciner och hiv 14

8.9 Närvaro och koncentration 16

9 En global prioritering – Afrika 17

10 EU:s biståndspolitik 17

11 Avbindning av biståndet 18

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om redskap, regler och mekanismer för hur målkonflikter skall hanteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en koordineringsfunktion i Regeringskansliet för politiken för global utveckling.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en analys över och förslag till metoder och redskap som skall användas för att Sveriges bidrag till FN:s millenniemål skall nås.
Riksdagen begär att regeringen årligen återkommer till riksdagen med en skrivelse om hur arbetet med millenniemålen fortskrider.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete för en utveckling som stärker de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur funktionshindrade i utvecklingsländer skall få en bättre livssituation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om metoder och principer för att lyssna till de fattiga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om partiers och parlamentarikers betydelse för demokratiutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt stödja framväxten av en mångfald av fria och oberoende medier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stödja kooperativ samverkan som utvecklingsmodell.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja lokala projekt för kreditförsörjning till kvinnor.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om strategier och metoder för hur arbetet för förhindrandet av diskriminering av kvinnor i utvecklingspolitiken skall ske.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur lokalinvånarna skall involveras i arbetet för en hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställdhetsperspektivet och kvinnoperspektivet bör beaktas i högre grad vid utformningen av miljöpolitiken inom utvecklingspolitiken än vad som nu anges.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer om fattigdomsmålet skall kunna uppnås.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningar för jordbruksutveckling och livsmedelsförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sida bör prioritera arbetet för att underlätta villkoren för jordbrukarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors roll för ett livskraftigt jordbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de handelspolitiska strategierna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja utvecklingsländerna med WTO-förhandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svenskt stöd åt WTO:s arbete med teknisk assistans åt utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriterier för skuldavskrivningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i arbetet med det civila samhället och frivilligorganisationerna i mottagarländerna lyfta fram frågan om sexuell och reproduktiv hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens roll i informations- och kunskapsspridning kring hiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i det internationella arbetet i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa bör vara pådrivande för att utvecklingsländer skall få stöd till de nätverk och den personal de behöver för att få hivsituationen under kontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att delar av Sidas verksamhet borde förläggas till några utvecklingscentrum i bl.a. Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det civila samhällets roll i länder där Sverige som nation inte kan medverka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en begränsning av antalet mottagarländer och kriterierna för dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att UD och Sida bör skapa förutsättningar för att få till stånd en mellan Sverige och biståndsmottagarlandet gemensam analys av jordbrukspolitiken i det afrikanska landet och att denna analys läggs till grund för det fortsatta utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för att förändra, förbättra och effektivisera EU:s biståndspolitik.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur samarbetet mellan Sveriges och Europeiska unionens politik skall drivas från svensk sida.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avbindning av svenskt bistånd bör ske i samma takt som internationellt avbindning.

4 Inledning

Centerpartiet välkomnar propositionen om global utveckling. Med beaktande av hur länge propositionen har dröjt, hade man kunnat vänta sig att den skulle ha varit mer genomarbetad och innehållit fler konkreta förslag än den gör. Propositionen har många goda ansatser men räcker inte ända fram. På alltför många ställen i propositionen skriver regeringen att den ämnar återkomma i frågan. En utredning, Globkom, tillsattes för att göra det stora arbete som behövs för att utveckla politiken. Trots det resultat Globkom presenterade, väljer regeringen att i många politikområden ignorera Globkoms förslag. På de delar som kommit med i propositionen saknas konkreta förslag, konsekvensanalyser liksom vilka redskap som bör användas.

Den underliggande tonen i propositionen är att svensk utvecklingspolitik redan är så bra att ingenting behöver förändras. Det stämmer inte. Mycket arbete återstår för att minska fattigdomen i världen och för att höja levnadsstandarden för de fattiga.

De senaste trettio åren har utvecklingsländerna upplevt dramatiska förbättringar. Den förväntade livslängden har ökat med åtta år. Analfabetismen halverades till 25 procent. Trots detta fortskrider framstegen långsamt. 54 länder är fattigare nu jämfört med 1990. I 21 av dem har andelen hungrande människor ökat. I 14 av dem dör fler barn före fem års ålder. Mer än 1,2 miljarder människor, var femte människa på jorden, lever på mindre än 1 dollar per dag. Varje år dör mer än 10 miljoner barn av sjukdomar som kan förhindras – 30 000 om dagen. 42 miljoner människor i världen lever med hiv/aids, 39 miljoner av dem i utvecklingsländerna. Tuberkulos är fortfarande den dödligaste infektionssjukdomen bland vuxna och orsakar upp till 2 miljoner dödsfall per år. Mer än 1 miljard människor i utvecklingsländerna – en av fem – saknar tillgång till rent vatten.

5 Förändrad inriktning

Svensk biståndspolitik har tidigare haft ett huvudmål och sex olika delmål. Dessa minskas nu till ett mål: en rättvis och hållbar global utveckling. Propositionen talar om att jämställdhet är en central del i det rättighetsperspektiv som nu införs, liksom att politiken ska utgå från barnets rättigheter. De konkreta förslagen om hur detta ska synas i praktiken saknas dock i propositionen. Detta betyder att risken ökar för att jämställdheten och barnens rättigheter blir underordnade i utförandet av politiken.

De av regeringen föreslagna två perspektiven – rättighetsperspektivet samt de fattigas perspektiv på utveckling – är bra. Vad vi saknar är mekanismer och regler för hur denna politik ska följas upp. Regeringen skriver att man ämnar återkomma i ett senare skede. Vi ser fram emot dessa förslag.

6 Förvaltning

Att svensk utvecklingspolitik ska spänna över alla politikområden är välkommet. Det är det enda sättet att försäkra sig om en politik som inte blir motsägelsefull. Hur målkonflikter ska hanteras berörs inte nämnvärt i propositionen. En oberoende uppföljningsmekanism bör inrättas. Denna ska bidra till att underlätta en transparent och öppen diskussion om de konkreta följderna och konsekvenserna av eventuella konflikter mellan olika politikområden. Regeringen bör snarast återkomma med konkreta förslag till redskap, regler och mekanismer om hur målkonflikter ska hanteras. Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med förslag till redskap, regler och mekanismer om hur målkonflikter ska hanteras.

Regeringens beslut att avvika från Globkoms förslag om att en koordineringsfunktion för politiken för global utveckling bör inrättas i Regeringskansliet är ett ytterligare bevis på att regeringen inte tar frågan på allvar. Politiken inom ett departements område kan stå i kontrast till beslut som hanteras i ett annat departement. Det är beklagligt att regeringen inte är beredd att skapa en koordineringsfunktion för genomförandet av politiken för global utveckling, eftersom regeringen varit beredd att inrätta ett särskilt samordningskansli för hållbar utveckling i statsrådsberedningen.

Riksdagen bör följa Globkoms förslag om inrättande av en koordineringsfunktion för global utveckling i Regeringskansliet. Denna funktion ska ha de ansvarsområden som Globkom enhälligt kommit överens om, dvs. ansvara för att politiken inom olika departements ansvarsområden blir samstämmig, koherent, och sammanställa departementens rapportering vad gäller deras bidrag till måluppfyllelse av politiken, återrapportera till riksdagen och ta fram bakgrundsanalyser. Vad som ovan anförts om inrättandet av koordineringsfunktion i Regeringskansliet för global utveckling ges regeringen till känna.

7 FN:s millenniedeklaration

Propositionen tar upp FN:s millenniedeklaration och säger att den svenska politiken bör bidra till uppfyllandet av målen. Vilka metoder och vilka redskap som ska användas för att nå målen nämns inte. Regeringen bör återkomma med en analys över och förslag till vilka metoder och vilka redskap som ska användas för att Sverige ska bidra till att FN:s millenniemål nås. Detta bör ges regeringen till känna.

I millenniedeklarationen har stats- och regeringscheferna slagit fast att andelen extremt fattiga ska ha halverats till år 2015. Enligt Världsbankens beräkningar från år 2001 är det nödvändigt att snarast fördubbla det offentliga utvecklingsbiståndet om målet ska förverkligas. Med dagens tempo kommer det att ta 130 år att uppnå målet. För att veta om Sverige är på rätt väg med arbetet för millenniemålen bör riksdagen ge i uppdrag åt regeringen att årligen återkomma med en skrivelse som beskriver vad som görs för att de ska uppfyllas. Detta bör ges regeringen till känna.

Ett mål som vi alla bör arbeta för och sträva mot är en förstärkning av millenniemålen. Vi bör inte nöja oss med att halvera andelen extremt fattiga, halvera andelen som lider av hunger, minska barnadödligheten med två tredjedelar eller att hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska ha hejdats och en minskning ska ha påbörjats. Målet bör vara att det inte ska finnas några fattiga i världen, att barnadödlighet inte ska förkomma samt att sjukdomar som malaria ska utrotas.

8 Huvuddrag i politiken

Rent allmänt kan sägas att propositionen skulle ha vunnit på konkreta och genomarbetade förslag. De skarpa och konkreta förslagen saknas på ett flertal ställen.

Centerpartiet har, i denna motion, valt att ge sin syn på vilken inriktning svensk utvecklingspolitik bör ha. Det gör vi genom att lyfta fram några utvalda politikområden där vi finner det särskilt beklagligt att förslag saknas.

8.1 Mänskliga rättigheter

Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som enhälligt antogs 1948 och som har översatts till över 300 nationella och lokala språk, är det mest kända och mest citerade dokumentet för mänskliga rättigheter i världen.

Det är glädjande att se att regeringen lyfter fram sexuell läggning i kapitlet om respekt för mänskliga rättigheter. Vi ställer oss starkt kritiska till varför de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, vilka är likställda med de mänskliga rättigheterna, är helt frånvarande i kapitlet.

Sveriges agerande i Kommissionen för mänskliga rättigheter bör ändras. Under våren 2003 motarbetade Sverige konsekvent ett förslag till tilläggsprotokoll till ESK-konventionen. Ett tilläggsprotokoll som skulle ge grupper och enskilda möjlighet att vända sig till FN:s granskningskommitté för konventionens efterlevnad för att få upprättelse när rättigheterna kränks. Sverige bör i fortsättningen arbeta för en utveckling som stärker de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Detta bör ges regeringen till känna.

Globkom förde ett resonemang om människor med funktionshinder och deras rättigheter. Människor med funktionshinder tillhör ofta de fattigaste bland de fattiga. Funktionshindrade människor i fattiga länder lever ofta ett isolerat liv, antingen på en institution eller undangömda i hemmen. Deras möjligheter till omvårdnad och rehabilitering är ofta begränsade. Kvinnor med funktionshinder i utvecklingsländer möter ofta en trefaldig diskriminering. De diskrimineras på grund av sin ekonomiska status, sitt kön och sitt funktionshinder. Detta problem väljer regeringen att inte ta ställning till. Regeringen bör återkomma med konkreta förslag om hur funktionshindrade i utvecklingsländer ska få en bättre livssituation. Detta bör ges regeringen till känna.

8.2 Demokrati, god samhällsstyrning samt det civila samhället

I arbetet för att avskaffa fattigdomen bör alla kunna delta, höras och respekteras. Så skriver regeringen i propositionen. Hela propositionen har som mål att lyfta fram den fattiga människan och hennes behov. Regeringen redovisar inte vilka metoder, planer eller principer som ska upprättas för hur de fattiga ska kunna komma till tals. Det är bra att regeringen säger att den ska lyssna till de fattiga, men är inte formerna för hur det ska gå till fastslagna riskerar resultatet att endast bli goda ansatser och vackra ord. Det är viktigt att slå fast att endast i länder med demokrati kan människor garanteras rätten att göra sin stämma hörd och att vara med och påverka samhällsutvecklingen. Regeringen skriver ingenting om behovet av närvaro i biståndsmiljön eller om hur de svenska ambassaderna och beskickningarna ska involveras i diskussionen med de fattiga och deras organisationer. Det är inte enbart för det svenska biståndets utformning viktigt att höra de fattigas åsikter. Det är även viktigt för svensk politik gentemot Världsbanken, IMF och WTO. Vad som ovan anförts om metoder och principer för att lyssna till de fattiga ges regeringen till känna.

Även om Sverige i dag arbetar för en demokratisk utveckling i olika delar av världen tvingas vi konstatera att Sverige inte varit någon föregångare i dessa frågor. Under mycket lång tid har Sverige stött korrupta regimer såsom exempelvis Zimbabwe helt nyligen och Tanzania under 1980-talet. Vi får inte glömma bort att hela tiden hålla demokratisk utveckling och kravet på respekt för demokratiska rättigheter i förgrunden för vårt utvecklingsarbete.

En väl fungerande parlamentarisk demokrati är en grundförutsättning för en väl fungerande rättsstat med respekt för mänskliga rättigheter, en folkligt förankrad politik och utan korruption och maktmissbruk. Stöd till de demokratiska processerna och parlamentariskt arbete på såväl nationell, regional som lokal nivå är viktiga inslag i en politik för global utveckling. Därför är det nödvändigt att använda sig av samarbete mellan parlament, kommunförbund, partier etc. liksom att kanalisera stödet genom parlamentarikerorganisationer som Interparlamentariska unionen (IPU), Parliamentarians for Global Action (PGA) och Association Western European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Utan ett starkt och väl fungerande partiväsende riskerar den representativa demokratin att gå miste om en av sina viktigaste målsättningar, nämligen att skapa kanaler mellan medborgare och de politiska institutionerna, vilka låter de förras åsikter och intressen vara vägledande för politikens utformning. Partiväsendet är därför en central faktor för demokratins fortbestånd och utveckling i nyligen demokratiserade stater. Av den anledningen bör en ökad andel av svenskt demokratibistånd riktas mot partier och utbildning kring demokratiska processer och parlamentariskt arbete. Vad som ovan anförts om partiers och parlamentarikers betydelse för demokratiutveckling ges regeringen till känna.

I arbetet för demokrati är det också viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet av det civila samhället liksom av förekomsten av oberoende medier. Utan ett starkt civilt samhälle kan aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling uppstå. För att få ett starkt civilt samhälle måste man börja med den lokala demokratin. Demokrati kan inte påtvingas utifrån eller uppifrån. Däremot behöver demokratibygget stöd och uppmuntran. För att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem och ett fungerande civilt samhälle som kan kanalisera människors engagemang, uttrycka deras behov och försvara deras rättigheter och som anger spelreglerna i samhället. Folkrörelserna och de enskilda organisationerna, däribland även trossamfunden, spelar enligt vår uppfattning en viktig roll i sammanhanget. Vad som sagts om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället bör ges regeringen till känna.

Yttrandefrihet och mötesfrihet är även ytterst viktiga komponenter i strävandena efter demokratisk utveckling. Människorna har rätt att uttala sina åsikter utan att vara rädda för repressalier från de styrande i landet. För en demokratisk utveckling behövs fria och oberoende medier. Medierna, i all synnerhet radio och television, är i många samhällen den informationskanal man förlitar sig på. Speciellt i länder med bristande läskunnighet spelar dessa medier roll. I många länder är tyvärr medierna inte oberoende utan knutna till regimen och kritiserar därmed inte makthavarnas ageranden. Sverige bör aktivt stödja framväxten av en mångfald av fria och oberoende medier. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är anmärkningsvärt att kooperativ samverkan behandlas så flyktigt i propositionen. Kooperation är ett viktigt sätt för resurssvaga människor att under demokratiska former, genom att gå samman, få en starkare ställning på marknaden – som producenter eller konsumenter. Det finns tyvärr flera exempel på hur kooperationen som begrepp missbrukats av politiska makteliter. Detta kan förstås inte vara något skäl för att undvika det kooperativa arbetssättet. I Sverige har vi en gedigen erfarenhet av kooperationen som utvecklingskraft, som bör ställas till våra samarbetsländers förfogande i än högre grad än vad som redan sker.

Vad som anförts om vikten av att stödja kooperativ samverkan som utvecklingsmodell bör ges regeringen till känna.

8.3 Jämställdhet

I de flesta samhällen arbetar kvinnor mer än män, tjänar mindre, får mindre utbildning och stöter på fler hinder att få tillgång till välstånd, lån, information och kunskap. Brist på jämställdhet är alltså ett grundläggande hinder för mänsklig utveckling. Kön (gender) påverkar ekonomiskt handlande, vad man får ut av handeln, inkomst, arbete, välstånd och makt.

Förhållandet mellan kön och fattigdom verkar åt båda hållen. Bristen på jämställdhet påverkar förhållandet mellan makroekonomi, handelspolicy och dess resultat. Kön (gender) påverkar också tillväxt och alltså fattigdom.

Arbete är fattiga människors största tillgång. Men kvinnor har mindre kontroll än män över sitt arbete och sin inkomst. Dessutom förblir arbete delvis osynligt så länge obetalt hushållsarbete, som mestadels utförs av kvinnor, inte räknas som del av ekonomin. I några fall förbjuder män sina fruar att arbeta utanför hemmet, i andra fall tvingar män kvinnor att arbeta genom våld eller hot om våld.

I många länder är kvinnor de huvudsakliga livsmedelsproducenterna. Däremot är det endast en begränsad del av jordens tillgångar som ägs eller kontrolleras av kvinnor. Ekonomiska reformprogram bortser ofta från kvinnor och deras roll i arbetet mot fattigdom och för utveckling. Det finns goda exempel på lokala system med kreditgivning åt kvinnor. Kvinnor har fått låna lite pengar för att skapa sig en bättre tillvaro. Kvinnorna har generellt sett använt pengarna på ett sätt som har gett större effekt åt familj och samhälle än männen gjort. Sverige bör stödja lokala projekt för kreditförsörjning till kvinnor. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är lättare för män att mobilisera kvinnor till arbete under kristider än det är för kvinnor att mobilisera män. Det är svårare för kvinnor att få inkomst och välstånd genom sina kunskaper och sitt arbete.

Om kvinnor får kontrollera familjens inkomster är det mer troligt att de används för hälsa, näring och utbildning. För att nå framgång i arbetet för de mänskliga rättigheterna är det alltså mest framgångsrikt att satsa på kvinnorna.

Human Development Report 2003 visar att många länder inte låter kvinnor få sin rättmätiga del av ökade sociala satsningar. Statistik avslöjar ett mönster i diskriminering i tillgången till utbildning, hälsovård, rent vatten och sanitet för dessa grupper. Propositionen saknar förslag på hur denna diskriminering ska motarbetas i svensk utvecklingspolitik.

För att trygga kvinnors och barns rättigheter är det oerhört viktigt att säkerställa att de mänskliga rättigheterna överordnas ett lands lagar, kultur och religion. Konsekvenserna kan annars bli att man accepterar könsstympning, att kvinnor inte har rätt till preventivmedel, att de inte kan äga och ärva land osv. Kvinnors rättigheter kränks dagligen på de mest brutala sätt.

Enligt Unifem (United Nations Development Fund for Women) är det politisk vilja, inte ett lands rikedom och utveckling, som avgör hur pass mycket jämställdheten i världen ökar. Om välstånd inte garanterar jämställdhet på politisk nivå, så är det säkert att fattigdom är det största hindret för hur jämställdhet fungerar för vanliga människor. I fattiga länder i Afrika och Sydasien får unga flickor aldrig tillträde till skolan, därför att de får ta arbete i jordbruket eller fabriker istället.

”Om vi verkligen vill halvera antalet människor som lever på en halv dollar om dagen eller mindre”, säger Noeleen Heyzer, chef för Unifem, ”så måste vi verkligen ta fattigdomens feminisering på allvar.” Detta gör inte regeringen i propositionen.

Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med förslag till strategier och metoder för hur arbetet för att förhindrandet av diskriminering av kvinnor i utvecklingspolitiken ska ske.

8.4 Hållbar utveckling

Millenniemålens sjunde mål är att säkra en miljövänlig och hållbar utveckling. Uppnåendet av detta mål har mycket stor betydelse för uppnåendet av de övriga målen.

Målsättningarna i regeringens bedömning om miljöpolitiken är bra. Däremot saknas i bedömningen en beskrivning av lokalbefolkningens del i arbetet för en hållbar utveckling. Regeringen bör återkomma med förslag till hur lokalinvånarna ska involveras i arbetet för en hållbar utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.

Kapitlet om miljöpolitik är ett av de områden där jämställdhetsperspektivet har fallit bort, trots att propositionen sagt att jämställdhet ska genomsyra allt. Vi kan aldrig nå en hållbar utveckling om inte alla människor ges lika villkor till en dräglig tillvaro.

Jämställdhetsperspektivet och kvinnoperspektivet bör beaktas i större grad vid utformningen av miljöpolitiken i utvecklingspolitiken än vad som nu anges. Detta bör ges regeringen till känna.

8.5 Vatten

Enligt FN dödas ett barn var åttonde sekund av vattenrelaterade sjukdomar. En av sex människor saknar regelbunden tillgång till säkert dricksvatten. Och fler än dubbelt så många, alltså 2,4 miljarder, saknar tillfredsställande avlopp. För att försöka lindra den vattenkris som hotar en tredjedel av mänskligheten, begärde FN på världsmiljödagen den 5 juni att stater världen över fördubblar sin hjälp till fattiga länder. FN:s mål är att antalet människor med vattenproblem halveras till år 2015, vilket är en del av den mer omfattande målsättningen att halvera världsfattigdomen till det året. Men stora resurser saknas alltså enligt FN för att genomdriva de högt satta målen.

I millenniemålets sjunde mål ingår ett delmål om att andelen människor utan tillgång till rent dricksvatten ska halveras fram till år 2015. Detta är ett väldigt viktigt mål. Det borde vara en självklarhet att alla ska ha tillgång till dricksvatten.

8.6 Jordbruk, landsbygd och livsmedelssäkerhet

Centerpartiet har under flera års tid motionerat om betydelsen av jordbruks- och landsbygdsutveckling.

Sju av tio av världens fattiga bor fortfarande på landsbygden. Jordbrukssektorns tillväxt spelar en nyckelroll för att öka fattiga människors inkomster, genom arbetstillfällen inom jordbruket och genom att bidra till arbetstillfällen inom andra sektorer. I den mån de fattigaste människorna i utvecklingsländerna har möjlighet att skaffa sig en inkomst, är det främst genom arbete i jordbrukssektorn. Utveckling av jordbruket och livsmedelsproduktionen är avgörande för all utveckling. Det är framförallt familjejordbruket som behöver utvecklas – inte multinationell plantageverksamhet och livsmedelsproduktion avsedd huvudsakligen för främmande marknader. Det finns inget land som haft en bred och snabb utveckling utan att först ha utvecklat den egna jordbrukssektorn. Landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer om fattigdomsmålet ska kunna uppnås. Detta bör ges regeringen till känna.

I propositionen framhålls vikten av att avskaffa subventionerad export av livsmedel från rika länder, vilket hämmar jordbrukets utveckling i de fattiga länderna, liksom av att öppna de rika marknaderna för jordbruksexport från fattiga länder. Centerpartiet beklagar att WTO-förhandlingarna i Cancún misslyckades.

Samtidigt är det viktigt att beakta att många fattiga länder under överblickbar tid kommer att vara beroende av billig livsmedelsimport för att klara sin försörjning. En omfattande övergång från livsmedelsproduktion för hemmamarknaden till produktion av exportgrödor för de rika marknaderna leder också till problem för livsmedelsförsörjningen. En liberalisering måste därför kombineras med kraftfulla program vid katastrofer som torka och konflikter som hotar livsmedelsförsörjning, för att vid behov stödja vissa länders livsmedelsförsörjning, samtidigt som åtgärder vidtas för att skydda den inhemska livsmedelsproduktionen.

Viktigast för utvecklingsländernas möjligheter att trygga sin livsmedelsförsörjning är dock arbetet på att utveckla det inhemska jordbruket och de lokala och nationella marknaderna. I många länder har jordbruket en alltför låg prioritering i utvecklingsansträngningarna. Vad som ovan anförts om förutsättningar för jordbruksutveckling och livsmedelsförsörjning bör ges regeringen till känna.

För att jordbrukarna i utvecklingsländerna ska ha en chans att klara sig bör deras situation förbättras inom en rad områden. De behöver få tillgång till utbildning om uthålliga produktionsmetoder, grödor och om maskiner. Det statliga monopolet på förädling som finns i flera av utvecklingsländerna måste bort, jordbrukarna bör få rätten att själva förädla sina produkter. I många länder är det heller ej legalt för jordbrukarna själva att idka handel i någon större utsträckning. Även detta måste förändras.

I många av länderna är jordägarförhållandena oklara. Mark har bytts mellan personer utan att det har registrerats någonstans. Detta har i många fall lett till stor oro och våldsamheter. Förutom att jordbrukarna har dessa svårigheter, lider de även av de brister i infrastruktur som finns i många länder. Vägar och järnvägar är inte körbara eller fungerar väldigt dåligt. Det finns få möjligheter till kylning av livsmedel så att de skulle klara transporter. Kreditförsörjningen är ytterligare ett allvarligt hinder för utveckling. Sida bör i sitt utvecklingsarbete prioritera arbetet med att förbättra lantbrukets och jordbrukarnas villkor på de ovannämnda områdena. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är ytterst beklagligt och aningen förvånande att livsmedelssäkerhet endast nämns på ett fåtal ställen i propositionen. Livsmedel nämns endast en gång i den del av propositionen som handlar om jordbruks- och fiskeripolitiken och då som en följd av en ekonomiskt och socialt hållbar utveckling på landsbygden. Livsmedelssäkerhet är mycket viktigare och borde spela en mycket större roll än så. Speciellt förvånande är det med tanke på att utredningen SOU 2002:75 ”Utrota svälten; Livsmedelssäkerhet, ett nationellt och globalt ansvar” presenterades under augusti 2002. Den tar upp kvinnors viktiga roll och betydelsen av ett livskraftigt jordbruk. Denna SOU innehåller även flera rekommendationer för att förbättra livsmedelssäkerhet och kvinnors situation på landsbygden, bland annat prioritering av satsningar på kvinnor för att bekämpa fattigdom och hunger och främja hållbar utveckling och könsuppdelad statistik och analys om fattigdom och hunger, eftersom kunskap om kvinnors ägande, arbete och resurstillgång krävs för att insatser ska bli effektivare och nå de fattigaste. Dessa tankar lyser med sin frånvaro i propositionen. Vad som ovan anförts om kvinnors roll för ett livskraftigt jordbruk ges regeringen till känna.

8.7 Handelspolitik

Det är med stor oro vi läser delarna om WTO i kapitlet om handelspolitik. Här hänvisar regeringen till en skrivelse från 1998/99, som ska utgöra Sveriges övergripande handelspolitiska strategi. Enligt denna ska Sverige fortsätta att genom EU verka för öppnare handel med robusta, rättvisa och legitima spelregler som inte minst gynnar fattiga människor och ett hållbart miljöutnyttjande. Det tycks ha gått regeringen obemärkt förbi att det har skett stora förändringar främst inom WTO sedan 1998/99. Diskussionerna kring framför allt TRIPS- och GATS-avtalen är stora i övriga delar av världen. I Sverige väljer regeringen att blunda.

I framtida handelspolitiska överenskommelser måste Sverige driva att utvecklingsländernas behov sätts i fokus.

Regeringen bör snarast se över strategierna för handelspolitik. I detta arbete bör alla riksdagens partier involveras. Vad som ovan sagts om översyn av de handelspolitiska strategierna ges regeringen till känna.

Det är viktigt att stödja utvecklingsländerna med kunskap och kompetens vid WTO-förhandlingarna och att skapa förståelse för utvecklingsländernas berättigade krav samt att strategiskt arbeta för en förändrad attityd inom EU. Vad som ovan anförts om att stödja utvecklingsländerna med WTO-förhandlingarna bör ges regeringen till känna.

WTO har startat gemensamma program för teknisk assistans tillsammans med både UNCTAD (United Nations Conference on Trade and Development) och International Institute for Trade and Development. Syftet med dessa program är att hjälpa utvecklingsländer att öka sitt deltagande i multilaterala handelsförhandlingar. Förutom dessa två samarbetsprogram har även WTO självt bildat en Doha Development Agenda Global Trust Fund. Syftet med denna fond är att bidra med teknisk assistans åt utvecklingsländer så att de aktivt kan delta i förhandlingarna inom WTO. Sverige bör ge sitt stöd åt WTO:s arbete med teknisk assistans åt utvecklingsländerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Världsbanken uppskattar att handelshinder kostar de fattiga nationerna mer än 100 billioner US-dollar årligen, vilket är cirka dubbelt så mycket som rika länder ger i bistånd. För att ge utvecklingsländerna en möjlighet att utvecklas bör handelshinder avskaffas. Utvecklingsländerna bör däremot kunna ha tullar eller andra skydd mot omvärlden under en övergångsperiod.

Ett av de svåraste hindren för utveckling av de fattigaste länderna är de enorma skuldbördor som i många fall härrör sig ända från 70- och 80-talen. Lån som tagits och givits på ett lättvindigt sätt och som i de flesta fall inte kommit landets invånare till del utan försvunnit i en diktatorisk och korrumperad statsledning och till storskaliga projekt som ofta misslyckats. Det kan inte vara rimligt att de fattigaste människorna idag återigen ska betala för deras ledares dåliga ledning och världssamfundets lättsinniga långivning. Det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) för skuldavskrivning måste fullföljas och påskyndas. Huvuddelen av lånen borde skrivas av direkt eftersom den stora majoriteten av HIPC-länderna inte klarar att fullfölja sina åtaganden.

Skuldavskrivningarna är ett första viktigt steg i arbetet för att nå det gemensamma målet om att halvera fattigdomen till 2015. Skuldavskrivningar ska kombineras med demokratiska och ekonomiska reformer och åtaganden för kamp mot korruptionen. Endast då kan skuldavskrivningen medverka till verklig utveckling. Vad som ovan anförts om kriterier för skuldavskrivning bör ges regeringen till känna.

8.8 Mediciner och hiv

Finansiering av sjukvården i fattiga länder är långt ifrån tillräcklig för att uppnå millenniemålen. Fattiga människor är de första som förlorar på små och otillräckliga hälsobudgetar. I de flesta länder får de fattigaste 20 procenten av hushållen mycket mindre än 20 procent av sjukvårdsservicen. Skillnaderna mellan landsbygdsområden och städer är också stora. Det hälsofrämjande arbetet inom utvecklingsarbetet är avgörande för fattigdomsbekämpning. Resursbristen har en förödande effekt på vårdsystemen eftersom brister i ett område får effekter på ett annat. Ökad vikt måste sättas på det hälsofrämjande arbetet.

Hiv/aids har vridit tillbaka decennier av social och ekonomisk utveckling i många utvecklingsländer, konstaterar FN:s utvecklingsorgan UNDP. Att stoppa spridningen av hiv är ett av FN:s åtta millenniemål som ska uppnås före 2015. Om inte spridningen av hiv och aids stoppas är utsikterna att uppnå de övriga millenniemålen mycket små. Det gäller också det övergripande målet att halvera fattigdomen till 2015.

Regeringen säger sig sätta de fattiga människornas rättigheter först. Detta rimmar dåligt med den bedömning som görs i fråga om politik för social omsorg och folkhälsa, där det skrivs att Sverige ska verka för ökad tillgång till läkemedel till rimlig kostnad för utvecklingsländernas befolkning. Sverige bör kunna driva denna fråga på ett mer konstruktivt sätt än genom att söka frivilliga lösningar med företagen.

I det svenska utvecklingsarbetet måste arbetet mot hiv/aids bli än mer prioriterat. Hiv/aids slår hårt mot hela samhället på alla nivåer. Människor får mindre tid till det gemensamma; informella institutioner, seder och bruk påverkas; traditionella nätverk urholkas och omvårdnaden av barn och äldre åsidosätts. I arbetet med det civila samhället och frivilligorganisationerna i mottagarländerna bör frågan om sexuell och reproduktiv hälsa lyftas fram. Detta bör ges regeringen till känna.

När det gäller efterlevnaden av WTO:s deklaration kring TRIPS och tillgång till livräddande läkemedel finns det mycket att önska. EU har gått på en linje som är ganska snäv och långsam. Det handlar om långsamma processer kring frivilliga överenskommelser med olika bolag inom det existerande avtalet. Det krävs ett mer grundläggande ifrågasättande av TRIPS-avtalets omfattning och mandat med tanke på de enorma behov som existerar i världen med hivspridningen. Menar regeringen allvar med att sätta de fattiga människorna i fokus bör man kunna komma med tydligare skrivningar än de som finns i dag.

Ett steg på vägen är det beslut som EU:s handelsministrar fattade i början av juni vilket innebär att läkemedel mot hiv, tuberkulos och malaria ska kunna säljas till kraftigt reducerade priser i 76 av världens fattiga länder.

WTO godkände i slutet av augusti 2003 en uppgörelse om att ge fattiga länder rätt att importera billiga läkemedelskopior mot aids och andra svåra sjukdomar. Att det blir möjligt för fattiga länder, som inte själva kan framställa läkemedel, att importera livsviktiga mediciner är avgörande för kampen mot dödliga sjukdomar som aids och malaria. Allra bäst vore om länderna själva kunde/fick tillverka läkemedlen så att de inte behövde importera dem.

I arbetet med att sprida information och kunskap om sjukdomar såsom hiv, spelar kulturen en stor roll. Genom olika kulturella evenemang – teater, dans, musik m m – kan man på ett stimulerande och samtidigt effektivt sätt nå stora folkgrupper. I det svenska arbetet mot spridning av hiv bör det kulturella inslaget spela en stor roll. Vad som ovan anförts om kulturens roll i informations- och kunskapsspridningen kring hiv bör ges regeringen till känna.

Skolor och utbildningscentra bör ges ett specifikt uppdrag i att lära människor, gamla som unga, hur sjukdomen hiv sprider sig och hur man skyddar sig mot den.

Många av länderna som är hårt drabbade av hiv/aids saknar i dag nätverk och/eller personal för att kunna vara säkra på att behandlingarna utförs, administreras och följs upp på ett tillräckligt effektivt sätt. I det internationella arbetet i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa bör Sverige vara pådrivande för att utvecklingsländer ska få stöd till de nätverk och den personal de behöver för att få hivsituationen under kontroll. Detta bör ges regeringen till känna.

8.9 Närvaro och koncentration

Det svenska biståndsorganet Sida har den dominerande delen av sin personal på myndigheten i Stockholm. Få personella resurser finns i mottagarmiljön, på fältet och i de länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Dessutom saknar Sida egen expertis för mänskliga rättigheter. Det är beklagligt att inte en översyn av Sidas struktur och organisation har genomförts samtidigt som den svenska biståndspolitiken ändrar inriktning. Ett kunskaps- och utvecklingscentrum som en del av Sidas verksamhet bör förläggas till Nairobi i Kenya eller till någon annan plats i Afrika. Eventuellt bör ytterligare delar av Sidas verksamhet placeras i utvecklingsmiljön för att stärka närvaron och underlätta erfarenhetsutbytet. Vad som ovan anförts om att delar av Sidas verksamhet borde förläggas till några utvecklingscentra i bland annat Afrika bör ges regeringen till känna.

Det civila samhället har en viktig roll att spela i samarbetet med vissa länder. Sverige som nation kan inte delta i utvecklingsarbete i länder som styrs av korrumperade regimer eller länder vars regimer öppet arbetar mot en demokratisering. Här måste det civila samhället ges en chans att utveckla samarbetsprogram. Vad som ovan anförts om det civila samhällets roll i länder som Sverige som nation inte kan medverka i bör ges regeringen till känna.

Globkoms förslag om att begränsa antalet mottagarländer var välkommet. Dock bör kriterierna för vilka länder som ska ta emot svenskt bistånd ses över. Att regeringen väljer att avvika från det förslaget är både förvånande och illa underbyggt. Genom att begränsa huvudbiståndet till ett antal utvalda länder nås större fokusering på mottagarländernas behov. Det ger möjlighet till ökad dialog, bättre utvärdering och långsiktig närvaro. Regeringens förslag, där bistånd kan komma att ges i mindre portioner än hit och än dit, leder till att den totala utvecklingseffekten är svår att överblicka och bedöma. Om Sverige med sitt utvecklingsarbete vill ha fokus på de fattiga ländernas bästa ter sig en begränsning av huvudmottagarländerna naturlig. Vad som ovan sagts om begränsning av antalet mottagarländer och kriterierna för dessa bör ges regeringen till känna.

Bidragsgivande länder bör i större utsträckning än i dag koordinera sina insatser i de olika mottagarländerna. De flesta mottagarländer är mottagare av bistånd från ett flertal länder som alla har olika redovisningsmetoder. För att underlätta för mottagarlandet bör dessa samordnas bättre än i dag.

9 En global prioritering – Afrika

Sett ur ett globalt perspektiv framstår utvecklingsfrågorna i Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika/Botswana alldeles tydligt såsom problem nummer ett i världen. Levnadsstandarden både på landsbygden och i städernas slumområden har knappast förbättrats alls de senaste 50 åren. Naturresursutnyttjandet har intensifierats utan att mer hållbara metoder kommit till användning annat än i mycket liten skala och hälsoläget har förvärrats. Vår bedömning är att en framträdande brist i den inhemska politiken varit den gentemot bönderna och landsbygdsbefolkningen, dvs. jordbrukspolitiken och politiken för regional utveckling. UD och Sida bör skapa förutsättningar för att få till stånd en mellan Sverige och biståndsmottagarlandet gemensam analys av hindren för jordbrukets och landsbygdens utveckling i det afrikanska landet och att de slutsatser som analysen ger läggs till grund för det fortsatta utvecklingssamarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.

Vid ett möte i Mali i mars 2003 antog bondeorganisationer från ett femtontal länder i Afrika en deklaration som manar till en ny grön revolution inom jordbruket. Målet är att under det kommande decenniet reducera hungern och uppnå livsmedelssäkerhet på ett uthålligt sätt för den afrikanska kontinenten. De afrikanska bönderna kräver att jordbruk prioriteras i såväl de egna regeringarnas nationella politik som bland samarbetspartners och finansiella institutioner. De har uppmanat till åtgärder inom flera prioriterade områden. Bland dessa finns utvecklingsprogram för landsbygdskvinnorna, utbyggnad av infrastruktur, tillgång till insatsvaror och skydd för och bevarande av miljön. De afrikanska bönderna rekommenderar bland annat korrigering av obalansen i den internationella jordbrukshandeln till förmån för utvecklingsländerna.

10 EU:s biståndspolitik

Centerpartiet välkomnar regeringens ambitioner att arbeta för bättre samstämmighet i EU:s politik i relation till utvecklingsländer och för att utvecklingsaspekter bör beaktas inom alla EU:s politikområden. Dock saknas konkreta förslag och mål om när EU:s handelshinder ska ha minskats avsevärt.

EU:s biståndspolitik har vid ett flertal tillfällen och av flera olika instanser, grupper och utredningar konstaterats lida av brist på koordination och avsaknad av en enhetlig politisk målsättning. Måluppfyllelsen är som en följd av detta utomordentligt svag. Globkom konstaterade i sin utredning att det inom EU finns uppenbara brister i samstämmigheten när det gäller utvecklingspolitik och fattigdomsbekämpning. Den mest uppenbara svagheten är bristen på koherens mellan handels- och jordbrukspolitiken och utvecklingspolitiken. Sverige bör vara drivande i arbetet för att förändra, förbättra och effektivisera EU:s biståndspolitik. Detta bör ges regeringen till känna.

I det förslag till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa som Europeiska konventet presenterat är ett av unionens mål att bidra till fred, säkerhet, hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för mänskliga rättigheter, särskilt barnens rättigheter samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.

Hur detta i praktiken ska genomföras är svårt att förstå. För att kunna uppnå sina högtidliga skrivningar bör unionen ta krafttag för att nå en bättre samordning mellan politikområdena, högre effektivitet och en bättre måluppfyllelse.

I förslaget till konstitution för Europa skriver även Europeiska konventet att unionens och medlemsstaternas politik för utvecklingssamarbete skall kompletteras och förstärka varandra. Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med förslag till hur detta samarbete ska drivas från svensk sida.

11 Avbindning av biståndet

Den parlamentariskt tillsatta kommittén Globkom menade att Sverige bör avbinda allt bilateralt bistånd och samtidigt verka för internationell avbindning. En stor del av remissinstanserna avvisar förslaget. En del av remissinstanserna betonar att de stödjer avbindning i princip men att de motsätter sig en ensidig svensk avbindning. Avbindningen av det svenska biståndet måste göras i samma takt som det görs internationellt. En ensidig svensk avbindning skulle inte gynna utvecklingsländerna. Däremot skulle svenskt näringsliv diskrimineras i internationell konkurrens. Avbindningen av svenskt bistånd bör ske i samma takt som internationell avbindning. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 19 september 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)