med anledning av prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringrörelse

Motion 2003/04:Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att undanröja oavsiktliga effekter för gamla sparlåneföreningar som bedrev verksamhet vid tiden för ikraftträdandet av lagen om finansieringsverksamhet (1992:1610).

Motivering

Några av förslagen i propositionen har av allt att döma oavsiktligt utformats så att föreningar som bedrivit sparlåneverksamhet sedan 1993 kommer att tvingas utesluta medlemmar som är juridiska personer.

Problemen har uppstått i avsnitten Undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse i propositionens 2 kap 3 § p 7 a och b, sidan 17 samt Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) beträffande övergångsbestämmelserna, punkt 5, sidan 102.

Departementet uppger att reglerna i ovanstående beskrivna stycken oavsiktligt kommer att drabba t ex Nordiska Sparlån, ekonomisk förening. Skälet till de föreslagna ändringarna är att man dels önskat få bort gamla övergångsbestämmelser, dels önskat komma åt det missbruk som beskrivs på sidan 237 i propositionen, men att man ändå anser att seriösa spar- och låneföreningar skall få fortsätta sin verksamhet.

Eftersom något missbruk av lagstiftningen knappast lär förekomma bland de fåtaliga föreningar som redan vid tiden för lagens ikraftträdande den 1 januari 1994 bedrev verksamhet, skulle det för dessa föreningar räcka med en omformulering av punkt 5 i förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet enligt följande:

Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1994, drev finansieringsverksamhet utan krav på tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag och inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten, får fortsätta verksamheten enligt då gällande lag (1998:606).

En sådan åtgärd skulle lösa problemen för gamla sparlåneföreningar men inte för nya föreningar. Därför bör även ändringar ske i undantagens formulering i punkt 7. Det gäller kravet på en maximering av antalet medlemmar till 1000 fysiska personer. Detta innebär i sig en stor svårighet att få verksamheten att rent ekonomiskt gå ihop; det anses krävas ca 3000 personer för att få tillräckliga inkomster för att verksamheten skall fungera på annat sätt än genom frivilligt arbete.

För detta talar att det var vid ca 3000 medlemmar, som dåvarande JAK Riksförening hade, som det blev möjligt att på deltid anställa några personer för driften av den verksamhet varav en del så småningom blev JAK Medlemsbank.

Eftersom förslaget uttryckligen tar sikte på att förhindra organiserad samverkan mellan sparlåneföreningarna, för att förhindra ett kringgående av bestämmelsen om antalet medlemmar, blir det också i praktiken omöjligt att vidareutveckla verksamheten till en medlemsbank. En sådan kräver minst 1 miljon euro i insatskapital (riskkapital), vilket knappast är realistiskt i en sparlåneförening där medlemmarna inte är speciellt välbeställda.

Att dessutom, som propositionen nu gör, kräva homogenitet, där bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets, som också anges i föreningens stadgar, medför dessutom att såväl effektivitet som stabilitet blir sämre än om medlemskretsen utgör ett mer representativt urval av befolkningen.

I all annan finansieringsverksamhet är man angelägen om att, tvärt om, sprida riskerna. Här tvingar man fram en sammansättning som minskar möjligheterna till riskspridning, både genom antalsbegränsning och genom begränsning av medlemmarnas sammansättning. Situationen förvärras dessutom ytterligare genom uteslutande av företag och andra juridiska personer.

Effektiviteten hämmas också av det s k homogenitetskravet. En sammanslutning av t ex enbart lantbrukare skulle ha god likviditet vissa tider och dålig likviditet andra tider på året. Då blir den praktiskt möjliga utlåningen låg i förhållande till genomsnittsinlåningen, och hela sparlåneverksamheten kan i princip bli ointressant att driva eftersom nyttan blir så liten i förhållande till den sparinsats varje medlem själv måste göra.

Följden av dessa begränsningar som föreslås i propositionen kan bli att man i lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är för snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på finansieringssidan är detta snarast kontraproduktivt. Finansieringsområdet är ett område där konsumenterna efterlyser ökad konkurrens. Lagförslaget försvårar och begränsar utvecklingsmöjligheterna för alternativ med nya idéer inom området, särskilt sådana som är inriktade på att sänka kostnaderna inom området.

Stockholm den 1 oktober 2003
Mats Odell (kd)	Olle Sandahl (kd)