med anledning av prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringrörelse

Motion 2003/04:Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten för spar- och låneföreningar att bedriva sin verksamhet.

Bakgrund

Proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse ålägger en del seriösa aktörer alltför snäva handlingsramar för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet. De åläggs att inskränka medlemskapet till tusen medlemmar, och bara fysiska personerna. De åläggs också att ha dubbla medlemskriterier i två steg. Dessa två inskränkningar hotar en del nuvarande seriösa spar- och låneföreningar, och bildandet av nya, vilket inte gynnar mångfalden på bank- och finansieringsrörelsemarknaden.

Några av förslagen i propositionen är således i behov av förändring. Det gäller främst de avsnitt som gäller undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse i förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse, 2 kap. 3 § p 7 a och b (sidan 17) samt i förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) beträffande övergångsbestämmelserna, punkt 5 (sidan 102).

Motivering

Så som lagförslaget formulerats riskerar seriösa spar- och låneföreningar att tvingas utesluta medlemmar som är juridiska personer, (föreningar och småföretag) och förmodligen även en del andra medlemmar. Detta eftersom det inte går att formulera eller definiera medlemskretsen på sådant sätt som anges i punkt 7 b. Medlemmarna bor i hela landet och har ingen gemensam referens förutom att de accepterar att finansieringsverksamheten inom föreningen skall ske räntefritt.

Skälet till de föreslagna ändringarna är att man dels önskat få bort gamla övergångsbestämmelser, dels att man önskat komma åt det missbruk som beskrivs på sidan 237 i propositionen. Man anser dock att seriösa spar- och låneföreningar skall få fortsätta sin verksamhet. Men konsekvenser av lagförslaget som det nu lyder kommer att drabba också seriösa spar- och låneföreningar fast detta inte varit avsikten.

Eftersom något missbruk av lagstiftningen knappast lär förekomma bland de fåtaliga föreningar som redan bedrev verksamhet vid tiden för lagens ikraftträdande den 1 januari 1994 så skulle det för dessa föreningar räcka med en omformulering av punkt 5 i förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet enligt följande:

Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1994, drev finansieringsverksamhet utan krav på tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag, och inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten, får fortsätta verksamheten till och med den 30 juni 2004 eller, om ansökan om tillstånd getts in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt.

Detta skulle lösa problemen för gamla sparlåneföreningar men inte för nya föreningar. Därför bör även ändringar ske i undantagens formulering i punkt 7. Kravet på en maximering av antalet medlemmar till 1000 fysiska personer innebär i sig en stor svårighet att få verksamheten att rent ekonomiskt gå ihop. Om man bara har höginkomsttagare som har stora låne- och sparbelopp så fungerar det naturligtvis med färre antal medlemmar, men det bör ju inte vara så att lagen utesluter människor med små eller normala inkomster från att delta i eller bedriva detta slags verksamhet.

Eftersom man uttryckligen valt att förhindra organiserad samverkan mellan sparlåneföreningarna, för att förhindra ett kringgående av antalsbestämmelsen, så blir det också i praktiken omöjligt att vidareutveckla verksamheten till en medlemsbank. En medlemsbank kräver minst 1 miljon euro i insatskapital (riskkapital) vilket blir ett genomsnitt på c:a 9000 kr per medlem för att ta detta steg. Detta lär inte åstadkommas av en sparlåneförening där medlemmarna inte har ganska välbeställd ekonomi.

Att dessutom kräva något slags homogenitet (bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets som också anges i föreningens stadgar) medför dessutom att såväl effektivitet som stabilitet blir sämre än om medlemskretsen utgör ett något så när representativt urval av samhället. Det är givetvis en större risk för problem om alla medlemmar har en liknande situation och/eller bor inom ett snävt geografiskt område om/när ekonomiska störningar drabbar samhället. I all finansieringsverksamhet i övrigt är man angelägen om att sprida riskerna. Här tvingar man fram en situation som minskar möjligheterna till riskspridning, både genom antalsbegränsning och genom begränsning av medlemmarnas sammansättning, dessutom genom uteslutande av företag och andra juridiska personer.

Homogenitetskravet betyder att medlemmarna kommer att ha en mer likartad ekonomisk situation än vad som annars vore fallet. Till exempel så skulle en sammanslutning av lantbrukare ha god likviditet vissa tider på året och dålig likviditet andra tider på året. Då blir den praktiskt möjliga utlåningen låg i förhållande till genomsnittsinlåningen, och hela sparlåneverksamheten kan i princip bli ointressant att driva eftersom nyttan blir så liten i förhållande till den sparinsats varje medlem själv måste göra.

Följden av dessa begränsningar kan bli att man i lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är alldeles för snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på finansieringssidan så är detta inte bra. Finansieringsområdet är ett område där konsumenterna efterlyser ökad konkurrens. Lagförslaget försvårar och begränsar utvecklingsmöjligheterna för alternativ med nya idéer inom området, särskilt sådana som främst är inriktade på att sänka kostnaderna.

Stockholm den 30 september 2003

Yvonne Ruwaida (mp)