med anledning av prop. 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade

Motion 2003/04:Fi10 av Olle Sandahl m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Kristdemokraterna anser att LSS-reformen som beslutades av riksdagen 1993 är av stor betydelse för funktionshindrade, som garanteras rätt till deltagande och individuellt anpassad service. Vår utgångspunkt är att alla kommuninvånare ska få det stöd och den hjälp de behöver. Den nu av regeringen föreslagna mellankommunala utjämningsmodellen för LSS-kostnaderna är inte ett steg i rätt riktning för att garantera reformens långsiktiga fortlevnad. Riksdagen bör därför avslå förslaget i propositionen och ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med ett förslag till ett statligt finansiellt övertagande av kostnaderna för LSS.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår förslaget i proposition 2002/03:151 om ett utjämningssystem för kommunernas LSS-kostnader.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett förslag om ett statligt finansiellt övertagande av kostnaderna för LSS i enlighet med vad som anförs i motionen.

3 Utredningsförslaget om LSS-kostnaderna

Kommittén för utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103) har haft ett mycket begränsat mandat för sin utredning. Då direktiven tydligt markerade att det endast var system för mellankommunal utjämning (dvs. statsfinansiellt neutralt) som fick utredas gavs aldrig utredningen någon möjlighet att kunna utreda förutsättningarna för en statlig finansiering av LSS. Det har fått som följd att remissvaren blivit begränsade, även om många remissvar, däribland Svenska Kommunförbundets, tydligt markerat önskemål om att utredningen också fått utreda en statlig finansiering. Kommittén presenterade två alternativ för kostnadsutjämning. Majoriteten förespråkade den s.k. genomsnittsutjämningsmetoden. Mot detta reserverade sig företrädarna för kd, m och fp. En överväldigande del av remissinstanserna (bl.a. 96 % av kommunerna) anser, i likhet med reservanterna, att den s.k. bruttoutjämningsmetoden istället bör väljas om staten inte övertar det finansiella ansvaret. Flertalet remissinstanser framhåller dock, i likhet kommittéledamöterna från Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centern i ett särskilt yttrande, att en statlig finansiering är att föredra.

4 Propositionen

I propositionen föreslår regeringen, trots motstånd från en överväldigande majoritet av remissinstanserna, att den s.k. genomsnittsutjämningsmetoden ska införas för att utjämna kommunernas kostnader för LSS. Genomsnittsutjämningsmetoden är kostnadsneutral för staten och är därmed en strikt mellankommunal utjämning. Den s.k. bruttoutjämningsmetoden hade också varit kostnadsneutral för staten men i stället inneburit att varje kommun får ett bidrag för sina LSS-kostnader och att det generella statsbidraget minskar med motsvarande belopp varje år.

5 Kristdemokraternas syn på LSS

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS – är en viktig reform för att funktionshindrade personer ska få tillgång till ett gott liv. Lagen har inneburit väsentligt förbättrade levnadsvillkor för människor med funktionshinder. Att ge människor med omfattande behov rätt till insatser är ett viktigt inslag i den kristdemokratiska socialpolitiken.

Enligt den kommunala självstyrelseprincipen ska kommunerna bära ansvar för de uppgifter som är förenade med lokala politiska avvägningar och beslut. Om det utrymmet saknas bör verksamheten finansieras av staten. Riksdagen har fattat beslut om LSS och därmed är den också att betrakta som en nationell angelägenhet. LSS är en rättighetslag där det är staten som genom anvisningar och direktiv styr tillämpningen, medan kommunerna har utförandeansvaret, men saknar möjlighet att påverka tillämpningen. Eftersom lagen omfattar preciserade rättigheter för den enskilde och ytterst begränsar utrymmet för kommunerna att agera är också finansieringsfrågan ett statligt ansvar.

5.1 Långsiktighet krävs

Utvecklingen visar att allt fler får insatser enligt LSS. Men många kommuner har svårt att utföra de insatser människor har rätt till enligt LSS. Det är därför mycket angeläget att reformen säkerställs också på lång sikt. Kostnadsökningen för LSS-verksamheten har efter övertagandet varit betydligt större än för övrig kommunal verksamhet. Ett skäl till det är att LSS utgörs av en styrande och preciserad rättighetslagstiftning för den enskilde, där kommunernas möjligheter att påverka verksamhetens omfattning och innehåll är starkt begränsad. Kostnaderna för LSS varierar starkt mellan olika kommuner, mellan 400 och 6 000 kronor per invånare. Det finns en samstämmighet i bedömningen att kostnaderna kommer att stiga i framtiden.

5.2 LSS ska vara ett statligt ansvar

Kristdemokraterna vill att LSS finansieras av staten fullt ut. Eftersom LSS ställer detaljerade krav på kommunerna och definierar vad den funktionshindrade har rätt till, har kommunerna ingen möjlighet att påverka insatsernas omfattning. De faller ut som en opåverkbar funktion av lagen. LSS ger inget kommunalt handlingsutrymme utifrån lokala behov och förutsättningar. LSS är en rättighetslag som ska få likvärdig tillämpning i hela landet. Den som kan påverka verksamheten och därmed kostnaderna är lagstiftaren, som då blir den naturliga finansiären. Att utjämna kostnader genom en mellankommunal modell ökar inte kommunernas möjlighet att genomföra LSS på ett fullvärdigt sätt utan fördelar bara den ekonomiska bördan mellan kommunerna. En mellankommunal modell reducerar kommunerna till att bli underleverantörer åt staten. Skatteväxling vid ett givet tillfälle skulle leda till att kommunerna, visserligen i solidarisk fördelning, skulle nödgas bära ökande kostnader. Om staten ansvarar för kostnaderna och framtida volymökningar kan dessa prövas mot andra utgiftsområden i statens budget. Är det däremot kommunerna som ska stå för finansieringen tränger LSS-insatserna oreflekterat ut övriga kommunala verksamheter såsom skola, barn- och äldreomsorg. Vi menar att det vore olyckligt eftersom det tvingar fram en prioritering utifrån de olika lagarnas utformning. Det är människors behov av vård och omsorg som ska utgöra grund för prioritering.

En statlig finansiering skulle förbättra kommunernas förutsättningar att leva upp till lagens krav genom att de funktionshindrades behov av stöd och service inte skulle ställas mot andra individers/gruppers behov av kommunala insatser.

Om staten genom lagen specificerar rättigheter är det rimligt att staten tar sitt finansieringsansvar. Det är då också rimligt att staten står för de bedömningar som ligger till grund för individuella insatser. En lämplig organisation för denna uppgift skulle kunna vara försäkringskassan, som i annan proposition föreslås bli en riksövergripande organisation. Det skulle kunna borga för en enhetlig tillämpning över riket, något som ligger i linje med en rättighetslagstiftning.

Den nu av regeringen föreslagna mellankommunala utjämningsmodellen är inte ett steg i rätt riktning för att garantera reformens långsiktiga fortlevnad. Riksdagen bör därför avslå förslaget i propositionen och ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med ett förslag till ett statligt finansiellt övertagande av kostnaderna för LSS. Vid ett statligt övertagande av kostnaderna för LSS ska den s.k. finansieringsprincipen tillämpas.

Stockholm den 1 oktober 2003
Olle Sandahl (kd)
Mats Odell (kd)	Stefan Attefall (kd)
Annelie Enochson (kd)	Per Landgren (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Maria Larsson (kd)
Lars Lindén (kd)