med anledning av prop. 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade

Motion 2003/04:Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar om kostnadsutjämning enligt bruttometoden av kommunala kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen avslår propositionens förslag till lag om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

2 Att trygga handikappreformens framtid

Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) och de vidgade möjligheterna till personlig assistans var helt centrala delar av den stora handikappreform som riksdagen fattade beslut om 1993. De förändringar som sedan gjordes i reformen var ett steg tillbaka, och det gick ut över människor med svåra funktionshinder.

Följden blev också ökade problem med kostnads- och ansvarsfördelningen mellan försäkringskassa och kommun.

Det är mycket angeläget att långsiktigt trygga LSS-reformen. Vi lägger där stor vikt vid den utredning som kommer att göras efter ett riksdagsbeslut förra hösten, vilket hade motioner från bl.a. vårt parti som grund. Det är vår förhoppning att denna utredning kommer att leda fram till att handikappreformen säkras långsiktigt enligt de riktlinjer vi länge förordat.

Det har vidare, enligt vår mening, blivit allt mer tydligt att reformens hållfasthet bäst tryggas genom övergång till statlig finansiering av LSS-kostnaderna. Detta kommer dessutom att avlägsna ett irritationsmoment mellan staten och kommunerna. I andra sammanhang har från Folkpartiet liberalernas sida yrkanden lagts fram om en ny fördelning av ansvaret mellan stat och kommun.

3 Ändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun

Vi kommer också att återkomma till det ämnet i andra motioner. Med ett väl fungerande kommunalt självstyre bär kommunerna ansvar för uppgifter som är förenade med lokala politiska avvägningar och beslut. Men inom de sakområden där det utrymmet saknas talar starka skäl för att verksamhet finansieras av staten.

Det är riksdagen som, på mycket goda grunder, fattat beslut om LSS. Denna viktiga lag är en nationell angelägenhet. Den är också uppbyggd som en s.k. rättighetslag, där staten genom anvisningar och direktiv styr tillämpningen. Kombinationen av preciserade rättigheter för den enskilde och ytterst begränsat beslutsutrymme för kommunerna gör också att finansieringsfrågan lämpligen är ett statligt ansvar. Det var denna problematik som blev tillspetsad genom de ändringar i handikappreformen som bland annat innebar att kommunerna fick betala de första tjugo timmarna per vecka av personlig assistans medan det statliga kostnadsansvaret enligt lagen om assistansersättning (LASS) begränsades.

4 Förra riksmötets beslut om bred utredning

Mot bland annat den här bakgrunden fattade riksdagen beslut om ett tillkännagivande till regeringen om en bred översyn av den statliga assistansersättningen (2002/03:SoU19). Som framgår av budgetpropositionen kommer den av riksdagen begärda utredningen inom kort att börja sitt arbete.

Detta var, som vi framhållit ovan, ett mycket positivt riksdagsbeslut och bör kunna leda fram till viktiga förbättringar av politiken för funktionshindrade. Men besluten som fattas efter utredningens genomförande kan väntas bli genomförda tidigast 2006. Det är därför lämpligt att i avvaktan på detta ha någon form av kostnadsutjämning mellan kommunerna när det gäller LSS-verksamheten. Regeringen föreslår också i propositionen en ordning för detta. En sådan utjämning kommer att ha provisorisk karaktär, men ändå vara i kraft några år, så det är ingen oväsentlig fråga om den valda tekniken är ändamålsenlig, tydlig och lätt att förklara.

5 Valet av utjämningsmetod

Av de två metoder som utretts och redovisats i SOU 2002:103 har regeringen dock enligt vår mening valt den sämre – den s.k. genomsnittsutjämningen. Skillnaderna mellan metoderna medför visserligen inte att det ekonomiska utfallet för den enskilda kommunen blir annorlunda i slutändan. Valet av metod ändrar inte heller den samlade kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner. Men regeringens förslag har andra nackdelar, och en av dessa kan dessvärre beröra funktionshindrades möjligheter att byta bostadsort.

6 Bruttometoden

Om riksdagen föredrar den s.k. bruttometoden vinner man fördelen med ett pedagogiskt långt enklare system där bidraget motsvarar den beräknade kostnaden. Därmed blir det lättare för medborgare, politiker och tjänstemän att förstå och förklara hur verksamheten finansieras.

Bruttometoden innebär ett bidrag som täcker kommunens beräknade strukturkostnader för LSS – samt en minskning av det generella statsbidraget till kommunerna så att åtgärderna sammantaget blir neutrala för förhållandet mellan stat och kommun. För en närmare beskrivning hänvisar vi till

SOU 2002:103 och reservationen (m, fp, kd) till det betänkandet.

Med den teknik regeringen valt ser man på lokal nivå endast skillnaden mellan kommunens beräknade kostnad och genomsnittskostnaden. Följden kan bli att endast ett fåtal särskilt insatta personer kan väntas ha en klar bild av hur kostnadsutjämningssystemet i praktiken fungerar.

En annan fördel med bruttoutjämningen beskrevs så här av utredningen:

Genomsnittsmetodens olika stora avgifter kan komma att kritiseras mer än bruttometodens avdrag, som är lika stort per capita för alla kommuner. Bruttoutjämningen skulle således inte öka de spänningar som uppkommit mellan olika landsändar, föranledda av att några kommuner betalar till andra kommuner. Ekonomiskt finns dock inga skillnader, utan skillnaden är av pedagogisk art.

7 Möjligheterna för funktionshindrade att byta bostadsort

Utredningen visade också på en annan fördel med bruttometoden, som ibland kan få stor betydelse för enskilda människor:

Ett sådant system blir mer genomskinligt, dvs. transparent. Bristen på transparens kan exemplifieras med utjämningssystemet för äldreomsorgen. Trots att det finns ett utjämningssystem för äldreomsorgen, nekas äldre allt oftare särskilt boende när de vill bosätta sig i annan kommun.

I ett transparent system uppfattas inte en person med funktionshinder som en ekonomisk belastning, eftersom dennes kostnad ersätts på ett synligt sätt via utjämningssystemet. Denna insikt underlättar också möjligheterna för personer med funktionshinder att flytta mellan kommunerna, eftersom det inte innebär någon betydande ekonomisk för- eller nackdel att acceptera dem som nya kommuninvånare.

Detta är en väsentlig sak, och den borde fälla avgörandet. Det betyder då att riksdagen av de båda tekniska metoderna bör föredra den som regeringen inte föreslagit.

8 Riksdagsbeslutets utformning

Ett riksdagsbeslut om bruttometoden kommer i höstens budgetbehandling att medföra att finansutskottet gör en teknisk korrigering mellan två av anslagen inom utgiftsområde 25. Eftersom bruttometoden inte kräver den föreslagna nya lagen om en utjämningsavgift bör kostnadsutjämningen kunna ske genom beslut om statsbudgeten, där det nya bidraget till kommunerna införs samtidigt som det allmänna bidraget till kommunerna i motsvarande mån minskas.

Det förutsätts att utskottet utarbetar erforderliga ändringar av den i propositionen förslagna nya lagen om utjämningsbidrag för kostnader enligt LSS, ifall en sådan lag, vid finansutskottets prövning av frågan, anses behövlig för att utjämningen enligt bruttometoden skall ges erforderligt lagstöd. Skulle ett annat tillvägagångssätt anses lämpligare finns också tid för regeringen att återkomma med lagförslag om utjämning enligt bruttometoden.

Den föreslagna ändringen i LSS om lämnande av uppgifter till offentlig statistik behövs oavsett vilken utjämningsmetod som används. Detta lagförslag är väl underbyggt och bör bifallas utan ändring.

Stockholm den 26 september 2003
Karin Pilsäter (fp)
Marita Aronson (fp)	Linnéa Darell (fp)
Gunnar Nordmark (fp)