med anledning av prop. 2002/03:35 Mål för folkhälsan

Motion 2002/03:So30 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2002/03:35.

Inledning

Regeringen gav 1995 direktiv om utarbetandet av nationella mål för hälsoutvecklingen till Nationella folkhälsokommittén (SOU 2000:91). Först två år senare inrättades kommittén. Slutbetänkandet presenterades i oktober 2000. I de propositionsförteckningar som utges av Statsrådsberedningen har propositionen – Mål för folkhälsan – aviserats vid inte mindre än tre tillfällen sedan hösten 2000. Och efter denna tidspillan tvingas vi nu konstatera att propositionen har allvarliga brister.

Nationella folkhälsokommittén samlade och förmedlade många bestämningsfaktorer för ohälsa (levnadsvanor, livsvillkor, miljöer, produkter etc.). Ohälsoförhållanden belystes förtjänstfullt och omfattande förslag till folkhälsopolitiska åtgärder och mål lämnades. Nationella folkhälsokommittén visade bl.a. att bestämningsfaktorerna för ohälsa i hög utsträckning beror på människors livsvillkor och levnadsvanor. Kommitténs mycket informativa betänkande har redan kunnat användas i det regionala och lokala folkhälsoarbetet i flera landsting och kommuner. Men när nu regeringen gör ett försök att utveckla och befästa det arbete Nationella folkhälsokommittén påbörjade består resultatet mest av truismer med begränsat värde för det samlade folkhälsoarbetet.

Regeringen föreslår ett övergripande mål för arbetet för en god folkhälsa samt en målområdes- och utvärderingsstruktur. Enligt vår mening har framförallt målområdesstrukturen men även förslagen till uppföljning och utvärdering allvarliga brister. Dessutom saknas grundläggande och, enligt vår mening, nödvändiga resonemang om statens, landstingens, kommunernas, övriga aktörers och individens roll i arbetet för en bättre folkhälsa.

Kristdemokraterna föreslår att riksdagen i stället för att godta det nu liggande förslaget avslår propositionen. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett mer genomarbetat och komplett förslag till mål för folkhälsan i enlighet med Nationella folkhälsokommitténs förslag.

Folkhälsopolitik

Socialstyrelsen har räknat på den samhällsekonomiska kostnaden för ohälsan i Sverige. Den sammanlagda kostnaden beräknades till cirka 300 miljarder kronor för 1999. Samhällets intresse för folkhälsa grundar sig naturligtvis i det faktum att det finns stora vinster att göra om vissa ohälsoproblem kan nedbringas. Det är även naturligt för samhället att inte acceptera att människor drabbas av sjukdom, ohälsa och lidande som kan åtgärdas.

Begreppet folkhälsa är dock – och har alltid varit – politiskt kontroversiellt. Skälet är att folkhälsopolitik berör relationen mellan stat och individ. Grundläggande etiska och politiska synsätt påverkar avvägningen mellan individens ansvar och samhällets ansvar. En viktig fråga är i vilken utsträckning staten ska lägga sig i sina medborgares liv. Det finns genomgående i propositionen en övertro på välfärdsstatens förmåga att lösa alla folkhälsoproblem. Vi menar att ett sådant perspektiv inte alltid gagnar hälsoutvecklingen. För lite hänsyn tas till den enskildes intressen, ansvar och möjligheter att främja en god hälsa.

Enskilda individers hälsa/livskvalité handlar inte bara om frånvaron av sjukdom och andra besvär. Propositionen saknar resonemang om hur samhället kan stödja individen vid allvarlig sjukdom eller livshotande hälsotillstånd. En instrumentell syn på människan kommer till uttryck och det saknas en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga och andliga behov.

Vi kristdemokrater menar att både samhället och individen utifrån olika synsätt har ett intresse av att främja en god hälsoutveckling. Samhälleligt stöd ska kombineras med bättre möjligheter till och incitament för den enskilde att bibehålla eller förbättra sin hälsa. Frånvaron av en tydlig diskussion i propositionen kring individens möjligheter att ta hand om sin egen hälsa är svår att förstå. Även om begreppet folkhälsa syftar på befolkningens hälsa, en summa av individernas hälsa, så är individens roll i hälsoutvecklingen mycket viktig. Stora förbättringar av folkhälsan kan åstadkommas genom att den enskilde tar hand om sin fysiska och mentala hälsa. Nationella folkhälsokommittén föreslog ett eget mål för saklig hälsoinformation som regeringen tyvärr uteslutit från målstrukturen. Folkhälsan är ett ansvar för samhället, politiska församlingar och deras myndigheter. Men en hälsofrämjande politik handlar bl.a. om att stärka resurser och möjligheter hos individer och grupper. Därför behövs ett eget målområde som kan vara vägledande för stödet till människors intresse för egenvård, hälsa och välbefinnande.

Avgränsning

Folkhälsopolitikens tvärsektoriella karaktär innebär att kristdemokratiska förslag inom flera politikområden kan sägas ha med folkhälsan att göra. Kristdemokratisk folkhälsopolitik finns, i denna mening, i tidigare lagda motioner kring t.ex. hälso- och sjukvårdspolitik, äldrepolitik, familjepolitik, jämställdhetspolitik, ekonomisk trygghet för äldre och handikappade och arbetsmarknadspolitik.

Ett överordnat samhällsekonomiskt mål för Kristdemokraterna är att skapa en till alla delar god livsmiljö för människorna. Men ekonomisk utveckling får inte mätas genom ett snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten räknas miljö och naturresurser in, de mänskliga resurserna, produktionskapitalet samt en nations finansiella tillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en materiell välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människans hälsa och förmåga.

Denna motion tar inte upp samtliga av våra förslag som rör folkhälsopolitiken. I det följande redogörs för vår kritik mot föreliggande proposition.

Visioner – inte mål för folkhälsan

Propositionen är till innehåll och disposition förvillande lik en skrivelse av mer redogörande karaktär och utan konkreta förslag till riksdagsbeslut. Regeringens mål för folkhälsan är snarare att betrakta som visioner för folkhälsan. Propositionen bygger dessutom till betydande del på redan formulerade mål för befintliga politikområden.

Kristdemokraterna anser, i likhet med regeringen, att folkhälsoarbetet måste bedrivas tvärsektoriellt. Sociala, ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har betydelse för hälsoutvecklingen. Folkhälsoarbetet får därför inte inskränkas till hälso- och sjukvården utan kräver ett gemensamt ansvarstagande och samverkan mellan olika verksamhetsområden. Men vi menar att det i propositionen fattas en analys av och ett sammanhållet perspektiv på eventuella målkonflikter mellan folkhälsopolitik och andra politikområden. Regeringen föreslår visserligen att en nationell ledningsgrupp för folkhälsofrågor inrättas med uppgift att verka för samordning på nationell, regional och lokal nivå. Kristdemokraterna har ingen principiell invändning mot att en sådan ledningsgrupp inrättas, men dess arbete måste självklart utvärderas och följas upp fortlöpande av riksdagen.

Regeringen undviker att föra ett grundläggande resonemang kring hur folkhälsopolitiken ska avgränsas mot och integreras med övriga politikområden. På frågan vad som är folkhälsopolitik – blir svaret förmodligen all politik. Förslagen till folkhälsopolitiska målområden blir därför mycket allmänt hållna och okontroversiella.

Regeringen har inte övervägt någon prioriteringsordning mellan de olika målområdena, trots att politiker och beslutsfattare med begränsande resurser kommer att behöva välja mellan olika insatser. I kommittédirektiven (1995:58) sägs uttryckligen att syftet med målarbetet är därför främst att ange vilka problem som är mest angelägna att lösa och vilka strategier som förutses vara mest effektiva.

Kristdemokraterna menar att de föreslagna målområdena, i sin nuvarande utformning, knappast kan fylla någon vägledande funktion för den samlade folkhälsopolitiken. Ur ett utvärderingsperspektiv är målområdena problematiska. Det svepande språkbruket kommer att omöjliggöra en mätning av måluppfyllelsen. Vad innebär exempelvis målområde 1: Delaktighet och inflytande i samhället? Hur mäter man inflytande? Svar på dessa frågor ges inte i propositionen.

Regeringen har i propositionen reducerat Nationella folkhälsokommitténs 18 mål till 11 så kallade målområden. Regeringens motivering är att de 11 målområdena bättre passar modellen för regeringens styrning av statsförvaltningen. Dessutom kan regeringen behålla många av de nuvarande målen för olika politikområden. Man frångår därmed Nationella folkhälsokommitténs genomarbetade förslag till nationella mål för folkhälsan. Regeringen föreslår följande 11 målområden:

• Målområde 1: Delaktighet och inflytande i samhället

• Målområde 2: Ekonomisk och social trygghet

• Målområde 3: Trygga och goda uppväxtvillkor

• Målområde 4: Ökad hälsa i arbetslivet

• Målområde 5: Sunda och säkra miljöer och produkter

• Målområde 6: En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård

• Målområde 7: Gott skydd mot smittspridning

• Målområde 8: Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa

• Målområde 9: Ökad fysisk aktivitet

• Målområde 10: Goda matvanor och säkra livsmedel

• Målområde 11: Minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och doping samt minskade skadeverkningar av överdrivet spelande

18 folkhälsomål istället för 11 målområden

Kristdemokraterna anser att målstrukturen måste vara mer detaljerad och anser därför att den bör utgå från Nationella folkhälsokommitténs väl underbyggda förslag om 18 mål. Kommitténs föreslagna mål tillsammans med konkreta etappmål för uppföljning av måluppfyllelsen möjliggör en verklig satsning på en förbättrad folkhälsa. De 18 målen är:

• Mål 1 Stark solidaritet och samhällsgemenskap

• Mål 2 Stödjande sociala miljöer för individen

• Mål 3 Trygga och jämlika uppväxtvillkor

• Mål 4 Hög sysselsättning

• Mål 5 God arbetsmiljö

• Mål 6 Tillgängliga grönområden för rekreation

• Mål 7 Sunda inne- och utemiljöer

• Mål 8 Skadesäkra miljöer och produkter

• Mål 9 Ökad fysisk rörelse

• Mål 10 Goda matvanor

• Mål 11 Trygg och säker sexualitet

• Mål 12 Minskat tobaksbruk

• Mål 13 Minskat skadligt alkoholbruk

• Mål 14 Ett narkotikafritt samhälle

• Mål 15 En mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård

• Mål 16 Ett samordnat folkhälsoarbete

• Mål 17 Långsiktig satsning på forskning, metodutveckling och utbildning

• Mål 18 Saklig hälsoinformation

Målstrukturen behöver tydliga etappmål

Vi anser att varje mål måste kompletteras med konkreta etappmål innan riksdagen fastställer de nationella målen för folkhälsopolitiken. Regeringen inser denna problematik men hänvisar i propositionen till att delmål och etappmål senare kan beslutas av regeringen. Enligt vår uppfattning ska riksdagen fatta beslut även om etapp- och delmål. På så sätt får folkhälsoarbetet en demokratisk förankring och blir föremål för debatt, istället för att endast bli en angelägenhet för regeringen och berörda myndigheter. Regeringen förhindras därigenom att utforma de folkhälsopolitiska målen på eget bevåg.

Metoder och verktyg

Ett ledmotiv i vår kritik av propositionen är bristen på uppföljningsbara etappmål. Utan tydliga etapp- och delmål kommer de nationella folkhälsomålen inte att kunna ligga till grund för en bättre hälsoutveckling. Men uppföljning och utvärdering av folkhälsomålen kräver också att bättre indikatorer och statistik måste utvecklas. En stor del av arbetet med att ta fram nationella folkhälsomål är därför ännu ogjort.

Målstrukturen i propositionen utgår ifrån så kallade bestämmningsfaktorer, istället för sjukdomar eller hälsoproblem. Målen blir därigenom lättare åtkomliga för politiska beslut eller andra insatser i samhället. Men användandet av bestämmningsfaktorer ställer samtidigt mycket höga krav på att folkhälsoarbetet är kunskapsbaserat. Nationella folkhälsokommittén formulerade ett mål för forskning, metodutveckling och utbildning som regeringen uteslutit. Mot bakgrund av behovet av ökad kunskap kring hur olika faktorer påverkar hälsoutvecklingen samt hur dessa faktorer samverkar med varandra är ett sådant mål nödvändigt.

Regeringen framhåller behoven av forskning och metodutveckling men avstår ändå från att formulera ett särskilt målområde för detta ändamål. Hälsoekonomi och utvärdering av metoder har med krympande ekonomiska resurser fått allt större betydelse. Relationen mellan den förväntade nyttan (beräknad i pengar) av en åtgärd och kostnaden för denna beskrivs i olika analyser. Inom hälsoekonomin är det dock viktigt att även väga in andra effekter, som inte alltid kan mätas i ekonomiska termer. Det är särskilt betydelsefullt att ta fram kunskap om metoder för att nå individer som har den sämsta hälsoutvecklingen.

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen anför att förslagen i propositionen inte medför några konsekvenser för statsbudgetens anslag. Det saknas dock en redovisning av kostnader och nytta med de olika folkhälsopolitiska målen. De ökade ambitionerna inom vissa målområden torde i vissa fall leda till ökande kostnader. Men den högre ambitionsnivån inom folkhälsoarbetet riskerar att försvinna i de prioriteringar som kommuner och landsting alltid tvingas till.

Kommunsektorns resurser räcker inte till vare sig nuvarande eller framtida beräknade åtaganden. Kristdemokraterna avsätter 3,5 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste två åren. Det är nödvändigt att landsting och kommuner får ytterligare resurser under de närmaste åren, bl.a. för att kunna bedriva ett bra folkhälsoarbete. En långsiktig politik för kommunsektorn handlar dock om att öka dess skatteunderlag och självfinansiering, vilket bara kan göras genom en långt mer tillväxtvänlig näringslivspolitik och förnyad arbetsmarknadspolitik.

Stockholm den 24 januari 2003
Ulrik Lindgren (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Inger Davidson (kd)
Sven Brus (kd)	Helena Höij (kd)
Kenneth Lantz (kd)	Torsten Lindström (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Olle Sandahl (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Dan Kihlström (kd)