med anledning av prop. 2002/03:44 Arbetsmarknadspolitiken förstärks

Motion 2002/03:A4 av Erik Ullenhag m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omställningspeng.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om särskilda arbetsförmedlingsinsatser för invandrare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobb- och utvecklingsgaranti.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för invandrare på arbetsmarknaden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete och egenförsörjning för nyanlända asylsökande och invandrare samt om åtgärder för att förbättra introduktionen av asylsökande.

7. Riksdagen avslår regeringens förslag om arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare.

8. Riksdagen avslår regeringens förslag om förändring av anställningsstödet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om aktivitetsgarantin.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuella kompetenskonton.

11. Riksdagen avslår regeringens förslag om bristyrkesutbildning för anställda.

Bakgrund

Betydande skillnader

Även där det finns en samsyn om mål – ökad sysselsättning och framför allt minskad långtidsarbetslöshet – existerar en betydande skillnad mellan den socialdemokratiska regeringen och Folkpartiet i synen på såväl arbetsmarknadens utveckling som arbetsmarknadspolitikens medel och inriktning. Regeringen verkar sakna all insikt om det bekymmersamma arbetsmarknadsläget Sverige är på väg mot. Annars är det svårt att förstå den närmast totala bristen på åtgärder som den framlagda propositionen präglas av. Sedan mitten på 2001 minskar sysselsättningsintensiteten och arbetslösheten växer återigen.

Detta är i sig allvarligt, men det blir ännu mer bekymmersamt när vi konstaterar att nedgången börjar från en mycket lägre sysselsättningsnivå än den som uppnåddes 1990, alltså vid den tidigare högkonjunkturens topp. Men det är inte bara det att regeringens förslag är helt otillräckliga, de förslag regeringen lägger fram är felaktiga.

Folkpartiet förordar en mer tillväxt- och näringslivsinriktad syn på arbetsmarknaden än regeringen. Den avgörande förutsättningen för att de flesta individer ska kunna få ett arbete är att det finns arbeten i den privata sektorn. Det kräver en ökad företagsamhet och gynnsamma villkor.

Den absolut viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är att skapa ett företagsklimat och skattesystem som gör att nya arbeten kan skapas.

Arbetsmarknadspolitikens mål skall vara att förstärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden så att de kan få ett nytt jobb så snart som möjligt efter det att arbetslösheten inletts. Därför måste det finnas en effektiv arbetsmarknadspolitik i hela landet. Arbetsmarknadspolitiken kan dock aldrig och ska ej heller ensamt skapa nya arbetstillfällen utom för att erbjuda övergångslösningar som den jobb- och utvecklingsgaranti Folkpartiet föreslår.

Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som i största möjliga mån ska ha makten över sin vardag. Arbetsmarknadspolitiken måste därför ta sin utgångspunkt utifrån ett underifrånperspektiv, där den enskilde individen står i centrum. Beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik som bygger på en tilltro till individen ska istället skapas.

Vi anser att arbetsförmedlingen måste få konkurrens från andra aktörer när det gäller förmedlingsverksamheten. Privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk och nya bemanningsföretag bör vara komplement till den statliga förmedlingsverksamheten.

Omställningspeng för att öka valfriheten i arbetsmarknadspolitiken

Ett system med omställningspeng kan vara ett sätt att öka individens valfrihet. Den arbetslöse vänder sig till en arbetsförmedling för att få hjälp. Den enskilde ansöker då om en omställningspeng. Hur stor pengen ska vara avgörs utifrån vilka åtgärder som krävs.

Jobb- och utvecklingsgaranti

Inga människor ska behöva leva på bidrag en längre tid. Långtidsarbetslösa eller invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden ska därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti. Införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti är en viktig del i Folkpartiets förslag till en förändrad arbetsmarknadspolitik som bl.a. innebär att AMS i dess nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar av AMS på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Delar av servicefunktionen i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, ska till stor del genomföras av andra aktörer.

Jobb- och utvecklingsgarantin ska upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar bemanningspooler. Även frivilligorganisationer ska kunna delta i detta förfarande. Jobb- och utvecklingsgarantin består av två delar, som kombineras i varierande grad beroende på individens behov. En del består av samhällsnyttigt arbete, som bemanningspoolerna förmedlar. Den andra delen, som också organiseras av bemanningspoolerna, är en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling och yrkesorienterade kurser. Detta moment är viktigt för att förbättra den arbetslöses möjligheter att gå vidare till ett vanligt arbete, som är det egentliga syftet med jobb- och utvecklingsgarantin. Jobb- och utvecklingsgarantin är med andra ord en form av övergångssysselsättning, som så snart som möjligt ska slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Ersättningen till den enskilde ska ligga högre än socialbidraget. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle.

Genom jobb- och utvecklingsgarantin får den arbetssökande större valfrihet genom att han eller hon kan vända sig till olika aktörer som alla har samma möjligheter som dagens statliga arbetsförmedlingar. En viktig del i detta förslag är att den enskildes ställning, i den utsatta situation som råder när han eller hon blir arbetslös, ska stärkas. Dagens AMS-kultur präglas av för mycket byråkrati och långa väntetider. Med vårt förslag kan en radikal förändring ske. Byråkrati och omhändertagandementalitet ska ersättas av effektivitet, handling och krav – krav på alla de inblandade och på oss alla, krav på att inte låta den massiva utslagningen från arbetsmarknaden som har pågått under så lång tid fortsätta. Vad som ovan anförs om införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa och invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden bör riksdagen ge regeringen till känna.

Situationen för invandrare på arbetsmarknaden

Som framgår även av regeringens proposition föreligger en strukturell skillnad i sysselsättningsvillkoren för utrikes födda i jämförelse med svenskar på arbetsmarknaden. Sedan mitten av 1970-talet har sysselsättningsgraden för utlandsfödda sjunkit trendmässigt i förhållande till den övriga befolkningen. Den återhämtning som skett sedan 1997 har varken kompenserat den enorma jobbförlusten som kan observeras under 1990-talets krisår eller lett till att skillnaden mellan invandrare och infödda har utraderats.

Vid konjunkturtoppen 2001 var arbetsmarknadssituationen för invandrade svenskar sämre än någonsin tidigare vid en liknande period. Detta gäller ännu mer våra mest utsatta och segregerade bostadsområden där sysselsättningen i många fall faller mellan 1990 och 2000 med mellan en fjärdedel och en tredjedel. Därför låter regeringens beskrivning så ihålig, inte minst när man talar om ett trendbrott för de utlandsföddas arbetsmarknadsläge.

Det som också talar mot detta är bland annat den snabbt minskande sysselsättningen bland utländska medborgare – främst de med utomeuropeiskt ursprung – så fort konjunkturen vände under 2001. Trenden vänder tidigare och snabbare än för infödda. (Se diagram 1.) Vi vet ännu inte hur det nya arbetsmarknadsläget slår mot de segregerade områdena, men all erfarenhet säger att vi har en ny sysselsättningskatastrof att vänta.

En sådan negativ utveckling, som pågått under nästan tre decennier, säger med all tydlighet att det handlar om allvarliga systemfel och strukturella hinder på den svenska arbetsmarknaden som tränger ut utrikesfödda från att ha samma möjligheter som svenskfödda.

Diagram 1. Sysselsättningsgrad totalt och hos utomnordiska medborgare 1977–2002

Andel av befolkningen 16–64 år, procent

Regeringen anger att en bidragande orsak till detta mönster är strukturomvandlingen från industrisamhälle och massproduktion till ett mer kunskapsintensivt och kundorienterat samhälle. Vi menar att det numera finns skäl att avvisa denna förklaring. Så gör också Integrationsverket som i Rapport integration 2002 skriver: Det finns några få studier som empiriskt försökt bevisa denna teori. Ingen av dem har dock kunnat påvisa att personer från avlägsna länder enbart pga. sin födelseort har lägre produktivitet på svensk arbetsmarknad. Dessutom pekar erfarenheterna från andra avancerade länder som USA och Kanada på att det inte finns något som helst teknologiskt motiverat hinder mot ett dynamiskt införlivande av miljontals nykomlingar i respektive arbetsmarknad. Det är klart att de hinder som många invandrare möter i Sverige har skapats av oss själva genom de institutioner och regler som formar vår arbetsmarknad.

Diskriminering och fördomar mot invandrare är ett stort hinder, men kan ej sägas utgöra huvudförklaringen till de stora skillnader som finns i sysselsättningsgrad mellan utlandsfödda och svenskfödda. Detta blir alldeles tydligt när man jämför läget i Sverige med många andra utvecklade länder. De mycket höga nivåer av utslagning av invandrare från arbetsmarknaden som Sverige utvisar kan knappast påstås vara ett utslag av någon sorts extrem rasism eller diskrimineringsbenägenhet bland svenskarna. Därför är Folkpartiets ståndpunkt att kraftiga åtgärder mot diskrimineringen måste kompletteras med avlägsnandet av att en rad konkreta strukturella hinder som idag försvårar många invandrade svenskars inträde på arbetsmarknaden.

Dessa åtgärder bör, tillsamman med en ny och bättre antidiskrimineringslagstiftning, vara prioriterade. Det handlar om skatter som hindrar arbete och företagande, om rigida arbetsmarknadslagar och krångliga regler för nyföretagande, om bidragssystem som hindrar egenförsörjning samt om en utbredd omhändertagandementalitet i samhällssystemet.

Ta hand om-mentaliteten bygger i mångt och mycket på grova generaliseringar och en medveten eller omedveten ringaktning av dem som söker sig till oss. Människor från jordens alla hörn klumpas ihop under samlingsnamnet invandrare och klassas kollektivt som svaga. En analfabet från ett land har inte särskilt mycket gemensamt med en jurist från ett annat land. Men om dessa två flytt till Sverige är deras identitet invandrare och de är därmed svaga och i behov av omhändertagande. De ses som personer med gemensamma problem och likadana behov. Visst innebär det vissa gemensamma referensramar att ha invandrarbakgrund. Men olikheterna mellan individerna i den grupp som går under samlingsnamnet invandrare är enorma och deras kraft är inte att tveka om.

Möjlighet att arbeta tidigare

Vi har i tidigare motioner föreslagit att kravet på godkänt SFI bör rensas ut ur begreppet anställningsbar. Härmed kan den enskilde snabbt få ett arbete, samtidigt som möjligheterna att lära sig svenska kan förbättras avsevärt. Det säger sig självt att ett sådant krav verkar utgallrande på vilka som kan komma ifråga för arbetsförmedlingens insatser. Istället bör inriktningen vara, som Folkpartiet tidigare föreslagit, att så snart som möjligt anvisa en arbetspraktik i kombination med individanpassad språkutbildning. Det är detta den av oss föreslagna jobb- och utvecklingsgarantin syftar till.

I dagsläget medger regelverket undantag från kravet på arbetstillstånd för dem Migrationsverket bedömer inte kan få beslut om uppehållstillstånd inom fyra månader. Reglerna bör ändras så att arbete och egenförsörjning underlättas för alla och kombineras med en tidig arbets- och utvecklingsgaranti som Folkpartiet föreslagit.

Att redan från första början kunna få möjlighet till en meningsfull sysselsättning är avgörande för chanserna att lyckas i sitt nya land. Utgångspunkten är främst att den enskilde skaffar sig ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. För att göra detta möjligt bör provisoriska arbetstillstånd ges till alla vuxna som väntar på beslut om sina asylärenden.

Idealet är att den som kommer ny till Sverige bör vara i arbete inom några veckor. Naturligtvis måste arbetsuppgifterna anpassas till personernas svenskkunskaper och det blir ekonomiskt möjligt genom att arbetsgivare som anställer personer i den situationen kan få särskilda bidrag. Detta är också syftet med jobb- och utvecklingsgarantin för dem som inte hittar vägar till den öppna arbetsmarknaden. För samhället blir det ändå billigare än idag, då långtidsarbetslösa får bidrag utan att arbeta. Det finns också en möjlighet att dessa åtgärder omvandlar vad som idag är svarta arbeten till vita.

Regeringens förslag om tidigare och effektivare arbetsförmedlingsinsatser för nyanlända invandrare är positivt i den meningen att det är ett steg närmare Folkpartiets uppfattning. Det är dock fullständigt otillräckligt. Åtgärder för att komma in på arbetsmarknaden måste börja avsevärt tidigare än regeringen föreslår, till exempel genom införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti i princip från första dagen.

Vad som ovan anförts om arbete och egenförsörjning för nyanlända asylsökande och invandrare samt åtgärder för att förbättra introduktionen av asylsökande bör riksdagen ge regeringen till känna.

Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare

Att regeringen trots allt är ohjälpligt fast i myndighetsperspektivet visas tydligt av förslaget om arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare. Regeringen utgår här ifrån att särskilt avdelade arbetsförmedlare, med hjälp av en särskild arbetsmetodik som ännu inte är utarbetad, är verktyget att öka möjligheterna för grupper som haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Blotta systemet att särbehandla invandrare, och sedan en gång till skilja ut särskilt utsatta grupper inom kollektivet invandrare, är en del av det segregerade och stelbenta system som är en bidragande orsak till utsattheten på arbetsmarknaden.

Folkpartiet förordar en ökad individualisering av arbetsmarknadspolitiken, med fler aktörer och ökad makt för den enskilde att påverka utformningen av åtgärder och insatser. Det är visserligen rätt tänkt att ge ökade resurser åt utsatta grupper, men trots det vill regeringen låsa in dem inom ett stelbent och ineffektivt statligt system. Förslaget bör därför avvisas av riksdagen.

Särskilt anställningsstöd

Folkpartiet har tidigare kritiserat vissa aspekter av det särskilda anställningsstödet. Den förändring som regeringen nu föreslår innebär ingen grundläggande förändring och ökar ytterligare byråkratin inom arbetsmarknadspolitiken. Förslaget bör därför avvisas.

En effektivare aktivitetsgaranti

Folkpartiet har i olika sammanhang kritiserat aktivitetsgarantin och dess utformning. Så länge den finns kvar ska den dock fungera så effektivt som möjligt. De förändringar som regeringen föreslår är relativt små och förändrar dagens arbetsmarknadspolitik endast i mindre utsträckning.

Regeringens förslag att den som ingår i aktivitetsgarantin inte ska kunna behålla en påbörjad period i arbetslöshetsförsäkringen kan provisoriskt accepteras i väntan på en omläggning av hela vårt arbetslöshetsförsäkringssystem i riktning mot en omställningsförsäkring av den typ som Folkpartiet tidigare föreslagit. Den som lämnar aktivitetsgarantin har i princip upparbetat ett nytt arbetsvillkor och kvalificerar sig då för en ny ersättningsperiod.

Regeringen föreslår vidare att ramtiden begränsas för dem som deltar i aktivitetsgarantin. För att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning ska man under en ramtid av 12 månader omedelbart före arbetslösheten ha förvärvsarbetat i minst 6 månader med minst 70 timmar per kalendermånad. Man kan också ha arbetat i minst 450 timmar under en sammanhängande tid av minst 6 kalendermånader, minst 45 timmar per månad. För närvarande är det så att arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte kvalificerar för att vara sådan ramtid. Därigenom har möjligheterna till s.k. rundgång mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder och öppen arbetslöshet i princip stoppats.

Samma regler gäller för aktivitetsgarantin. Regeringen vill nu införa en begränsning så att tid före deltagande i aktivitetsgarantin ej ska räknas in i ramtiden då arbetsvillkoret ska vara uppfyllt. Däremot ska jobbsökaraktivitet inom aktivitetsgarantin ingå i den ramtid där arbetsvillkoret ska vara uppfyllt. Detta kan accepteras.

Regeringen föreslår att dagpenningen för en som lämnat aktivitetsgarantin ska kunna sättas till samma nivå som aktivitetsstödet under aktivitetsgarantin. Det innebär att människor ska kunna våga ta ett lägre betalt arbete därför att de vet att om de snabbt blir arbetslösa igen får de behålla den tidigare arbetslöshetsersättningen. Efter ett år ska dock arbetslöshetsersättningen beräknas utifrån den nya lägre lönen. Eftersom detta kan utgöra en stimulans att våga ta ett lägre betalt arbete kan förändringen accepteras.

Detsamma gäller de förändringar av beräkningen av arbetslöshetsersättningen efter studier som föreslås. För närvarande kan den som avslutat studier efter viss tid få arbetslöshetsersättning. Ett krav är att utbildningen ska ha bedrivits på heltid under minst ett år. Det handlar om studier som berättigar till statligt studiestöd, dock exklusive aktivitetsstöd. Regeringen föreslår nu att för den som från att ha deltagit i aktivitetsgarantin går över till studier ska samma regler gälla, dvs att efter viss tid och efter att ha stått till arbetsmarknadens förfogande ska arbetslöshetsersättning kunna utgå. Eftersom en sådan ändring skulle kunna stimulera individer inom aktivitetsgarantin att lämna denna för studier, studier som den enskilde finansierar själv eller med studiemedel, bör förändringen accepteras.

Förslaget om bristyrkesutbildning för anställda

Regeringen föreslår att arbetsmarknadsutbildning inom bristyrkesområden får beviljas människor som har anställning, på försök fram till slutet av 2005. Folkpartiet anser att det är positivt att regeringen tar ett initiativ till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Folkpartiet har framhållit den bristande rörligheten som ett problem i en rad motioner. Däremot är valet av metod synnerligen tveksamt.

Den svenska arbetsmarknaden har genomgått en strukturomvandling som påverkat utbudet av arbetstillfällen. Kompetenskrav och efterfrågan har förändrats. Det finns idag en högre efterfrågan i många yrken än arbetsmarknaden kan tillgodose. Vi ser också en utveckling bort från livstida anställningar inom en och samma organisation.

Alla dessa faktorer talar för en ökad efterfrågan på kompetensutvecklande utbildningar. Även för många av de utrikes födda som finner en sysselsättning under deras egentliga kompetensnivå kan en tilläggsutbildning, efter utbildning i svenska och introduktion i arbetslivet med hjälp av den jobb- och utvecklingsgaranti som Folkpartiet föreslår, vara en väg till en sysselsättning som bättre motsvarar deras utbildningsnivå.

Däremot finns enligt Folkpartiets uppfattning många skäl som talar emot regeringens förslag.

För det första påverkas inte arbetsmarknadens grundläggande svaghet i att premiera ökad utbildning av förslaget. Dessa brister är beroende av bland annat lönestruktur och skattesystemets utformning. Folkpartiet har under en lång rad år föreslagit förändringar, bland annat sänkta marginalskatter, för att utbildning ska löna sig. På en arbetsmarknad där det finns ett reellt incitament för individen att förkovra sig blir rörligheten större. Endast när detta incitament är för litet råder en sådan stelhet att bristsituationer förefaller olösliga.

För det andra bör inte AMS alls hantera arbetsmarknadsutbildning för människor som har ett arbete. Detta är och bör fortsätta vara en uppgift för utbildningssystemet. Det finns sedan flera år ett förslag om individuell kompetensutveckling genom sparande med uppskjuten skatt på kompetenssparkonton. Det är ett förslag som kan hantera de större krav på vidareutbildning under yrkeslivet som dagens arbetsmarknad ställer.

Under 2001/02 presenterade regeringen efter lång tid ett förslag till riktlinjer för ett sådant system till riksdagen. Mot detta riktade Folkpartiet i en motion tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna en rad invändningar. Det finns skäl att kritisera regeringen för den oförsvarligt långa behandlingstiden denna fråga fått.

Det är genom sådana stimulanser, hellre än fler myndighetsåtgärder som gör AMS roll ännu mer otydlig, som vi anser att kompetensutveckling bör uppmuntras. Den enskildes drivkrafter kan inte ersättas av arbetsmarknadsåtgärder. De fördelar som regeringen anser finnas med förslaget att utvidga rekryteringen till arbetsmarknadsutbildningar kan också anföras för individuellt kompetenssparande.

Slutligen har regeringen i propositionen inte vidare utrett vilka effekter ett sådant utvidgat uppdrag till AMS får för privata utbildningsföretag, högskolor eller andra utbildningsanordnare.

Förslaget bör därför avvisas.

Stockholm den 24 mars 2003
Erik Ullenhag (fp)
Tina Acketoft (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Cecilia Wikström (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)