med anledning av prop. 2003/04:100 2004 års ekonomiska vårproposition

Motion 2003/04:Fi23 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

1 Rädda statsfinanserna!

1.1 Sverige behöver begränsa statsutgifterna

Sunda statsfinanser är en viktig del av välfärdsstatens fundament. Att fördela lånade pengar håller aldrig i längden – det visar med all önskvärd tydlighet Sveriges moderna historia.

Läget i de svenska statsfinanserna är inte bra. Trots höga skatter är underskottet stort. Utgiftstaket bryts i praktiken igenom gång på gång och budgeteringsmarginalen är otillräcklig. Regeringen har tappat kontrollen över utgiftsutvecklingen. Priset betalar vi i praktiken redan nu, genom att angelägna satsningar trängs ut, men kommer i ännu högre grad att få betalas av generationen efter vår, som tvingas ta över skulderna. Att läget är ännu värre i några andra EU-länder är en klen tröst.

Mot detta brukar invändas att viktigare än läget just i statens ekonomi är situationen i den totala samhällsekonomin, att det kan vara rätt att ta statsfinansiella risker för att uppnå samhällsekonomiska vinster. Anhängare av en traditionell konjunkturpolitik av keynesiansk modell argumenterar ofta så. Folkpartiet liberalerna delar uppfattningen att det finns anledning att låta statsfinanserna ha en stabiliserande, konjunkturdämpande effekt genom att de så kallade automatiskt verkande stabilisatorerna får verka vid konjunktursvängningar. Vi har inte kritiserat att offentliga sektorns överskott sjunkit under lågkonjunkturen. Men det är viktigt att komma ihåg att underbalanserade statsfinanser på längre sikt kan ha negativa effekter på samhällsekonomin. Statsfinanser i dåligt skick – där det alltså inte längre handlar om en kontrollerad underbalansering utan en okontrollerad utgiftsutveckling – kan skada en i övrigt sund samhällsekonomi genom att driva upp ränteläget eller skapa osäkerhet om valutans trovärdighet.

Sveriges samhällsekonomiska läge företer en splittrad bild. Å ena sidan är bytesbalansen stark och inflationen låg. Å andra sidan försvagas den produktiva basen oavbrutet genom att företag flyttar från landet; minst femton företagare per dag ger upp, nyföretagandet är lågt och andelen bidragsberoende ökar.

Sverige har heller inte längre sunda statsfinanser. De underskott som nu tornar upp sig går långt utöver vad som kan förklaras med konjunkturnedgången. Det vi nu ser är inte automatiskt verkande stabilisatorer utan socialdemokratiskt verkande destabilisatorer. Det är endast genom att blanda ihop statens ekonomi med överskottet i de privat ägda premiepensionsfonderna som regeringen kan hyfsa sina siffror. Sakligt sett är den sammanblandningen vansklig. Den underliggande tanken – att staten för att sanera sin egen ekonomi i ett krisläge skulle kunna konfiskera hela eller delar av premiepensionssparandet – är inte acceptabel.

En liberal ekonomisk politik vill främja flera mål, men den fortgående försämringen av statsfinanserna gör det nödvändigt att nu ge hög prioritet åt att stärka statsfinanserna. Vi vill erinra om att vi redan före valet 2002 signalerade stor oro för den statsfinansiella utvecklingen och från våra egna väljare fick mandat att vara återhållsamma med nya åtaganden.

Folkpartiet liberalerna föreslår i denna motion en omfattande sanering av statsfinanserna. I grunden handlar det om att begränsa det offentliga åtagandet till rätts- och välfärdsstatens kärna, till vilken i globaliseringens tid också hör ett internationellt ansvarstagande. Vi anser att det är det offentligas uppgift att svara för rättsstatens återupprättande, vår yttre säkerhet och möjlighet att med militär personal och biståndsinsatser främja en fredlig utveckling i världen samt en solidarisk finansiering av en god sjukvård, en kvalitetsskola, grundforskning och omsorg om barn och gamla.

Däremot anser vi det inte vara statens ansvar

att garantera att alla som vill kan få just en kommunalägd hyreslägenhet,

att garantera att alla statliga bolag överlever, oavsett hur illa de sköts,

att garantera att alla får möjlighet att titta på fler TV-kanaler än idag,

att garantera att den som vill får sjukpenning även om arbetsförmåga
föreligger,

att garantera att den som är arbetslös får a-kassa även om arbete finns att få,

att garantera att alla glada entreprenörer som vill ge sig in i exempelvis call center-branschen får statligt riskkapital, bara för att verksamheten ska förläggas till glesbygden.

Genom att säga nej till en socialistisk näringspolitik, nej till en socialistisk bostadspolitik och nej till en socialistisk mediepolitik kan mycket stora belopp sparas in. Genom att begränsa åtagandena inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna till personer som verkligen är sjuka respektive arbetslösa kan ännu större belopp sparas.

Detta är också i sammanfattning vårt bidrag till debatten om välfärdens långsiktiga finansiering. Om kvoten mellan arbetande och försörjda förskjuts, samt offentliga åtaganden som ligger en god bit från rätts- och välfärdsstatens kärna skalas bort, är förutsättningarna för att klara välfärdens finansiering goda under överskådlig tid. Det finns en ljusare framtid än den som statsminister Göran Persson målat upp i en intervju, där han förutspår att kommunalskatten måste höjas med åtta kronor per intjänad hundralapp för att välfärden ska räddas.

Vi föreslår i denna motion en besparingspolitik med följande inslag:

Ohälsokostnaderna måste pressas ner snabbare

Det totala ohälsotalet har fortsatt att försämras fram till nu och de tecken som anges som hoppingivande är för svaga för att utvecklingen ska anses vara under kontroll. Vi är redo att ta till betydligt mer drastiska grepp än regeringen för att pressa tillbaka dessa kostnader.

• Alla sjukintyg för förlängning av sjukskrivningar som pågått åtta veckor skall granskas av en läkare knuten till Försäkringskassan. Tillgången till läkare i Sverige är så god att detta administrativt är fullt genomförbart och Folkpartiet har redan tidigare föreslagit en utökning av antalet läkare knutna till Försäkringskassan. Genom att systemet bygger på en rollfördelning mellan läkarna minskar risken att den andra läkaren alltid godtar den förstas bedömning. Syftet är givetvis att vid sjukfall med oklar diagnos, som tenderar att dra ut på tiden, få fram omedelbara rehabiliteringsinsatser. Ett argument emot detta system har tidigare ansetts vara motståndet inom läkarkåren, men vi har noterat ett växande intresse för en reform i denna riktning också från det hållet. Bland annat har Distriktsläkarföreningen föreslagit en modell med en förstärkt prövning av arbetsoförmåga hos Försäkringskassan.

• I princip obegränsade möjligheter för Försäkringskassan att samverka finansiellt med vårdinrättningar i syfte att säkerställa att vård- och rehabiliteringsinsatser alltid finns tillgängliga som alternativ till utdragna sjukskrivningar (Finsammodellen). Vi har föreslagit en växling i form av höjt statsbidrag till sjukvården med 20 procent samtidigt som landstingen övertar 20 procent av sjukpenningkostnaderna. Den ekonomiska vinst detta sannolikt leder till i form av lägre sjukpenningkostnader kan sedan stanna i landstingen.

• Forcerat införande av ett gemensamt IT-stöd för Sveriges läkare som med ett inbyggt starkt integritetsskydd dels hindrar utskrivningar av vissa mediciner till patienter som nyligen fått liknande mediciner utskrivna av andra läkare, dels signalerar hos läkaren om patienten nyligen nekats sjukskrivning av en annan läkare.

• Skärpning av regeln som innebär att en patient som nekar delta i vård och rehabilitering kan få sin sjukpenning reducerad – huvudregeln bör vara att rätten till sjukpenning bortfaller i sådana fall.

• Ett nytt system för att uppmuntra förtidspensionerade att återvända till arbetslivet. Detta nya fp-förslag innebär att den som vill börja arbeta igen får göra det på de villkor i a-kassa och sjukförsäkring som gällde för individen omedelbart före beslutet om förtidspension. Detta torde öka människors benägenhet att ta risken att försöka återgå till arbetslivet.

Kostnaderna för arbetslösheten måste pressas ner

• Arbetslinjen hävdas. Kravet att ta arbeten som erbjuds skärps och tillämpas. A-kassor som inte tillämpar arbetslinjen kan få sänkt statsbidrag.

• Huvuddelen av AMS läggs ner och ersätts av en effektivare organisation med privata bemanningsföretag, olika typer av arbetsförmedlingar och enskilda aktörer som driver arbetsmarknadsutbildning/arbetsträning.

• Jobbgaranti och instegsjobb. Dessa åtgärder medför kortsiktigt ungefär samma kostnader som traditionell arbetsmarknadspolitik men har, genom att de är effektivare, förutsättningar att långsiktigt sänka kostnaderna.

Digital-TV-beslutet rivs upp

• Det huvudlösa beslutet att ersätta alla gamla TV-apparater med nya måste rivas upp. Det har redan inneburit en miljardrullning av skattepengar och sänkt kvalitet i TV-utbudet (t ex reklamavbrott i programmen i TV 4 och nedskärningar i public service-bolagen).

• Till år 2007 kommer det att innebära att hushållen tvingas lägga ut flera tiotals miljarder kronor i nya apparatinköp.

Bostadssubventionerna måste slopas

• Trots att alla aktörer som kan bygg- och bostadsbranscherna vet att det grundläggande felet är subventionerna, fortsätter regeringen att uppfinna nya. Vi yrkar avslag. Sverige behöver färre, inte fler, statliga regleringar och subventioner i bygg- och bostadspolitiken.

Miljardrullning till vissa statliga bolag måste stoppas

• De statsägda transportföretagen SJ och SAS har inte klarat den konkurrensutsatta miljön. Regeringen försöker nu på vägar som inte stämmer med budgetlagens principer pumpa in nya resurser i bland annat SJ. När andra nordiska regeringar vill dra sig ur SAS vill den svenska regeringen pumpa in nya skattemiljoner i förlustaffärerna. Den socialdemokratiska extrakongressen signalerade ökad politisk styrning av den statliga företagssektorn och en expansion av de kommunala bolagen. Allt detta kostar skattebetalarna stora summor på statens budget. Folkpartiet anser inte att de syften det här handlar om att tillgodose bör ligga inom det offentliga åtagandet. I detta sammanhang finns också anledning att omnämna den huvudlösa miljardrullningen till företaget Sydkrafts tyska aktieägare för att ett visst energislag – kärnkraft – av regeringens stödpartier klassats som politiskt olämpligt. Stängningen av det första aggregatet i Barsebäck kostade åtta miljarder kronor och det finns skäl att tro att kostnaden för det andra, vars stängning snart ska annonseras, ligger i samma storleksordning.

Subventioner till privata företag bör också avvecklas

• En liberal näringspolitik för ett gott företagsklimat arbetar med generella metoder. I den socialdemokratiska politiken finns ett betydande inslag av subventioner direkt till enskilda företag, t ex inom regionalpolitiken. Erfarenheten säger att staten sällan är väl lämpad att peka ut vilka företagsidéer eller lokaliseringar som är de mest framgångsrika. Många har känt sig kallade att sätta upp call centers med subventioner i avfolkningskommuner, men när skattepengarna börjar sina står de nybyggda lokalerna ofta tomma. Folkpartiet avstyrker statliga anslag till sådana ändamål och använder de resurserna till generella förbättringar.

Vissa angelägna reformer måste skjutas upp i avvaktan på bättre finanser

• Folkpartiet delar uppfattningen att ersättningsnivån i sjuk- och föräldraförsäkringen bör ligga på 80 procent Vi kan dock inte finna att det är statsfinansiellt försvarbart att gå upp från nivån 78 procent innan kostnaderna inom sjukförsäkringen är under kontroll och har börjat sjunka.

Detta saneringsprogram, som det utvecklas i denna motion, stärker statens finanser redan på relativt kort sikt med i storleksordningen 30 miljarder kronor. På längre sikt kan summan växa ytterligare. Den utgör en grundbult i Folkpartiets ekonomiska politik där andra viktiga delar är att

• stärka den produktiva basen genom att främja arbete, sparande, investeringar, utbildning, företagande och integration av svenskar med utländsk bakgrund,

• öka den enskildes valfrihet och växtmöjligheter genom ett antal egenmaktsreformer,

• öka Sveriges internationella insatser för att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter,

• öka tryggheten genom en satsning på rättsstatens grundfunktioner och en bättre vård,

• bygga för framtiden genom en skola präglad av kvalitet, arbetsro och kunskap samt större satsningar på grundforskning.

Inför euroomröstningen fördes en viktig debatt om finanspolitikens möjligheter att hantera svåra ekonomiska påfrestningar. Även om nej-sidan inte ville säga det riktigt i klartext var den underliggande tanken från det hållet att ett Sverige med en egen valuta även i framtiden kunde fortsätta på devalveringsvägen för att klara vår konkurrenskraft. Eftersom vi, både före och efter nej-segern, avvisar tanken att manipulationer med valutakursen ska vara ett sätt att lösa ekonomiska problem, är det viktigt för oss att statens finanser har sådana marginaler att också kraftiga ekonomiska svängningar kan pareras.

Vi vidhåller därför den ambitiösare politik i fråga om den offentliga sektorns överskott som då diskuterades. Vi noterar att vår ståndpunkt fått ökat stöd i samhällsdebatten, bland annat från SNS-ekonomerna i deras senaste konjunkturrapport. Vår linje är att statens och kommunernas finanser bör gå ihop över en konjunkturcykel och att statsskulden amorteras ner genom försäljning av statliga tillgångar.

Det förslag som här redovisas innebär att staten, inklusive försäljningar av aktier i statliga bolag, går med ett visst överskott redan 2005.

Folkpartiet har redan nu utfärdat två vallöften

• Fler ska arbeta

• Statsskulden ska minska

Det betyder att våra viktigaste krav på den ekonomiska politiken är fokuserade kring reformer som göra att fler har ett jobb, fler är på jobbet och fler företag startar och växer i Sverige. Statsbudgeten måste uppnå långsiktig balans, inte som nu ha underskott år ut och år in.

För att hålla statens finanser under kontroll, och inte låta utgifter rinna mellan fingrarna, behövs effektiva ramverk att hålla sig till. Viktiga sådana är utgiftstaket, som ska begränsa utgifterna till en i förväg bestämd totalnivå, och budgetmarginalen som under detta tak ska ta hand om oförutsedda och opåverkbara utgifter som uppstår, exempelvis på grund av en oväntat svag konjunktur. Regeringen har konsekvent missbrukat båda.

Utgiftstaket bryts i praktiken genom manipulationer, senareläggning av betalningar och att utgifter kallas minskade inkomster.

Principen med utgiftstak måste återställas till vad som ursprungligen avsågs. Det innebär att taken ligger fast och inte kringgås genom manövrer av olika slag.

Budgetmarginalen fylls redan långt i förväg av olika planerade utgifter. För statsbudgeten 2005 har regeringen nu bara en marginal på 1½ miljard, vilket motsvarar 1,8 promille av utgifterna. Detta är helt otillräckligt som marginal, särskilt om den väntade konjunkturuppgången skulle visa sig dröja längre och vara svagare än väntat. Den politiska förhandlingsprocessen mellan den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier går ut över statsbudgeten. Utgiftstakets långsiktiga trovärdighet som finanspolitiskt hjälpmedel måste återställas.

Konsekvensen av regeringens missbruk av utgiftstaket är att statsfinanserna nu har ett långsiktigt underskott. Det fastställda målet, att de offentliga finanserna (stat, kommun och pensionssystem tillsammans) ska ha ett överskott om 2 procent av BNP under en konjunkturcykel uppnås inte längre.

Detta betyder att man idag förbrukar på planerade utgifter vad någon annan måste betala i morgon. Detta är omoraliskt. Och det kommer sannerligen inte att bli lättare att ha statsfinanser med ett överskott, för att betala gamla synder senare, då fler är äldre och färre i arbetsför ålder.

Folkpartiet föreslår därför att ett nytt mål – statens finanser ska vara i balans över en konjunkturcykel – inrättas. På så sätt kan inte regeringen låna till driften genom att gömma sig bakom premiepensionssparandet.

Folkpartiets riktlinjer för budgetpolitiken innehåller en betydligt större budgetmarginal för de närmaste åren, med 20–25 miljarder. Vi vill hålla fast vid utgiftstaket utan manipulationer och fusk.

Folkpartiets riktlinjer för budgetpolitiken innebär att statens finansiella sparande blir –1,1 respektive –0,7 procent av BNP jämfört med regeringens
–1,5 och –1 för 2005 och 2006. Med Folkpartiets budgetpolitik kan vi stegvis återgå till statsfinanser i långsiktig balans, inte underskott. För 2007 bör det finansiella sparandet ha som mål att ha ett överskott om ungefär 1 procent av BNP.

1.2 Tio riktlinjer för den ekonomiska politiken

1. Sverige – en del av världen. Vår ekonomiska politik måste ha en vidare horisont än nationell politik. Vi måste verka i internationella forum för att öka frihandeln, främja fredliga lösningar av konflikter och stå på demokratins och de mänskliga rättigheternas sida. Vi ska ha ett högt och effektivt bistånd samt förmågan att medverka med militär personal i internationella operationer i exempelvis FN:s regi.

2. Sverige – en del av Europa. Ett av de viktigaste inslagen i en ekonomisk politik för tillväxt är att få EU:s inre marknad att fungera bättre. En aktuell fråga är EU:s tjänstehandelsdirektiv, som enligt Folkpartiets mening behövs för att öka konkurrensen på tjänstemarknaderna.

3. Sverige ska vara öppet och attraktivt. Vi behöver ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem, vi behöver forskning och utveckling i världsklass på de områden vi vill kunna konkurrera inom, vi behöver en social service, vård och skola som gör Sverige till ett attraktivt ställe att bedriva internationellt konkurrensutsatt verksamhet, både för företag och individer.

4. Fler människor måste arbeta! För att kortsiktigt klara statsfinanser, men i ännu högre grad för att förverkliga tron på ett samhälle där alla människor behövs, bör en rad reformer genomföras för att riva murarna runt arbetsmarknaden för de stora grupper av människor som idag mer permanent står utanför. Mer än en miljon människor är mer eller mindre konstant antingen arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade eller socialbidragsberoende. Reformer för bättre integration samt bättre fungerande arbetsmarknad och socialförsäkringar är nödvändiga. Unga människor måste komma ut tidigare i arbetslivet, äldre förmås stanna kvar längre.

5. Fler ska vara företagare! Vi måste skapa goda villkor för företagare och entreprenörskap i Sverige. Villkoren för personligt ägande förbättras. Krångel, hinder och misstänksamhet mot människor som driver företag måste motarbetas.

6. Jordmån för växtkraft. Var uppstår nyföretagande, vilka branscher ska växa, vilka regioner ska stärkas? Det är bara enskilda människor som vet svaren och skapar tillväxt. Politiken kan skapa förutsättningar. Satsningar på infrastruktur, en väl fungerande bostadsmarknad liksom god utbildning och forskning är uppenbara politiska uppgifter. Konkurrensen måste stärkas.

7. En skattereform för en ny tid! Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker. En samlad skattereform behöver genomföras, marginalskatter sänkas för låga och högre inkomster, skattebaserna breddas och skattesatser sänkas. Villkoren för företagande och personligt risktagande förbättras.

8. Statens inkomster och utgifter ska gå ihop. Vi ska inte idag göra av med pengar som nästa generation ska betala tillbaka. Statens finansiella sparande bör därför vara i balans över en konjunkturcykel.

9. Statsbudgeten behöver större marginaler för det oförutsedda. Sverige har kanske västvärldens mest konjunkturkänsliga statsfinanser. I kombination med regeringens oförmåga att hålla sig med marginaler har detta inneburit att utgiftstaken i praktiken spricker. En riktig budgetmarginal och utgiftstak som verkligen håller.

10. Budgetprocessen och budgetramarna behöver reformeras. Det ska inte vara möjligt att spräcka utgiftstak utan att det märks, eller utan ordentlig insyn bygga upp stora framtida åtaganden.

2 Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

1 Rädda statsfinanserna! 1

1.1 Sverige behöver begränsa statsutgifterna 1

1.2 Tio riktlinjer för den ekonomiska politiken 6

2 Innehållsförteckning 8

3 Förslag till riksdagsbeslut 11

4 Öppenhet och internationalism 12

4.1 Världshandeln vid ett vägskäl 12

4.1.1 Varför är då en eliminerad jordbruksprotektionism så viktig?  13

4.2 Nej till speciella avtal som undergräver WTO-systemet 13

4.3 Lissabonprocessen 15

4.4 Tjänstehandelsdirektivet 17

5 Den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren 20

5.1 Den internationella utvecklingen 20

5.2 Utvecklingen i Sverige 21

6 Tillväxt, välfärd och befolkningsutvecklingen 23

6.1 Den demografiska utmaningen 23

6.2 Mer arbete räddar välfärden 28

6.2.1 För få arbetar idag 28

6.2.2 Varför arbetar för få? 28

6.2.3 Arbetslivet inleds för sent 28

6.2.4 Ohälsan är för stor 29

6.2.5 Integrationen är för dålig 29

6.2.6 Vi slutar arbeta för tidigt 30

6.3 Behovet av tillväxt 31

6.4 Varför har vi inte bättre tillväxt? 33

7 Villkor för jobb och företagande 36

7.1 Företagandet är grunden för välfärden 36

7.2 Småföretagen är framtiden 36

7.3 En politik för fler nya företag 38

7.3.1 Gör reglerna enklare 38

7.3.2 F-skattsedel till alla 38

7.3.3 Sänk fåmansbolagens skatter 39

7.3.4 Avskaffa förmögenhetsskatten 39

7.3.5 Sänk arbetsgivaravgifterna 39

7.3.6 Social trygghet för företagare 40

7.3.7 Friare konkurrens ger fler en chans 40

7.3.8 Konsumentmakt 41

7.4 Kvinnors företagande 41

7.5 Ägandet 43

7.5.1 Institutionellt ägande ökar 43

7.5.2 Effekterna av ökat institutionellt ägande 45

7.6 Institution kontra innovation 46

7.7 Regional tillväxtpolitik är viktig… 46

7.8 Infrastruktur för tillväxt 48

7.8.1 Flaskhalsarna i tillväxtregionerna måste bort – investeringarna måste tidigareläggas 48

7.8.2 Avreglering och ökad konkurrens 49

7.8.3 Kulturen som tillväxtfaktor 49

7.9 Forskning och utbildning 50

7.9.1 En fri forskning 50

7.9.2 Skolan 51

7.10 Sverige behöver en ny energipolitik 51

7.11 Den försummade miljön 52

7.12 En bostadspolitik för tillväxt 53

7.12.1 Det ljusnar inte 53

7.12.2 Så kan bostadsmarknaden liberaliseras 54

8 Mer arbete räddar välfärden 54

8.1 För få arbetar idag 54

8.2 En ny och bättre arbetsmarknadspolitik 55

8.2.1 Politik underifrån 55

8.2.2 Inga socialbidrag till arbetsföra 55

8.2.3 Inför en jobb- och utvecklingsgaranti 56

8.2.4 Ungdomar särskilt viktiga 56

8.2.5 En reformerad arbetslöshetsförsäkring 56

8.2.6 Gör arbetstiden mer flexibel 56

8.2.7 Modernisera arbetsrätten 57

8.2.8 Arbete ger mer välfärd 57

9 Sjukförsäkringens kris är inte över 58

10 Ökad jämställdhet – vägen till tillväxt 62

10.1 Är kvinnor mindre kompetenta och produktiva än män? 63

10.2 Familjeliv 63

10.2.1 Halva ansvaret för hem och familj – dubbel jämställdhet i arbetslivet 63

10.2.2 Hur får vi fler pappor att vilja vara hemma med sina barn? 64

10.2.3 Barnomsorg – en förutsättning för jämställdheten 64

10.3 Arbetsliv 64

10.3.1 Ökad makt över den egna tiden 64

10.3.2 Hushållsnära tjänster – ett sätt att få mer fri tid 65

11 Riktlinjer för skattepolitiken 65

11.1 ”Det måste löna sig att arbeta…” 65

11.2 Inkomstskatterna 66

11.3 Skatterna på företagandet 67

11.4 Sänkt skatt på hushållstjänster istället för ROT 68

12 Riktlinjer för finanspolitiken 69

12.1 Vikten av att hålla tillräckliga budgetmarginaler 69

12.2 Mål för det offentliga sparandet 70

12.3 Medvetenhet om gjorda åtaganden 75

12.4 Den långsiktiga inriktningen 76

12.5 Våra prioriteringar 79

12.5.1 Biståndet 79

12.5.2 Rättsväsendet 80

12.5.3 Vård och sociala frågor 80

13 Kommuner 81

14 Tilläggsbudget 83

14.1 Bilstöd till handikappade 83

14.2 Rekryteringsbidrag 83

14.3 Myndigheten för skolutveckling 84

14.4 Högskoleverket 84

14.5 Centrala studiestödsnämnden m.m. 84

14.6 Stöd till klimatinvesteringar (bemyndigande) 84

14.7 Väghållning och statsbidrag (låneram) 84

14.8 Banhållning och sektorsuppgifter (låneram) 85

14.9 Kreditering på skattekonto och skattereduktion 85

14.10 En förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag 85

14.11 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting 86

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen godkänner riktlinjerna för budgetpolitiken enligt vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen godkänner målet att statens finanser skall vara i balans över en konjunkturcykel.

4. Riksdagen godkänner riktlinjerna för skattepolitiken enligt vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om reformering av budgetprocessen och budgetlagen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bilstöd till handikappade.

7. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring av lagen (2000:1335) om kreditering på skattekonto av stöd till kommuner för anläggande av telenät.

8. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring av lagen (2000:1380) om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation.

9. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring av lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting.

10. Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande att under 2004 för det under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård uppförda ramanslaget 34:13 Stöd till klimatinvesteringar ingå ekonomiska förpliktelser i samband med beslut om stöd till klimatinvesteringar som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 713 miljoner kronor under 2005–2009.

11. Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande att under 2004 besluta om låneram i Riksgäldskontoret om högst 8 500 miljoner kronor för vissa vägprojekt.

12. Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande att under 2004 besluta om en låneram i Riksgäldskontoret om högst 17 000 miljoner kronor för vissa järnvägsinvesteringar.

13. Riksdagen avslår vad regeringen förordar om en förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag.

4 Öppenhet och internationalism

Sverige har länge varit ett öppet land med ett stort beroende av utrikeshandel och internationellt utbyte. Utrikeshandeln motsvarade 1950 22 procent av BNP, 50 år senare, år 2000, 46 procent. Vår standard bygger i hög grad på internationellt utbyte och internationell samverkan.

Många av de problem och utmaningar som de svenska och europeiska samhällena möter är till sin natur internationella. Lösningarna på de gränsöverskridande utmaningarna finns i tätare samarbete över nationsgränserna. Med vårt medlemskap i EU är det naturligt att det är i den kretsen vi i första hand kommer att utöva vårt internationella samarbete. Det är viktigt att slå fast att Sverige och svenskarna har allt att vinna på ett starkt EU som fungerar. Därför ser vi behovet av att förstärka men också förändra EU:s politik på ett antal områden.

Ett av de största och viktigaste samarbetsprojekten inom EU är den inre marknaden. Den har betytt oerhört mycket för tillväxt, handel och integration. Den inre marknaden måste vårdas och värnas mot protektionistiska tendenser. Den bör vidgas till nya områden.

Den internationella kriminaliteten känner inga gränser. För att kunna bekämpa den gränsöverskridande kriminaliteten i form av människohandel, narkotikasmuggling, penningtvätt och terrorism måste EU bli starkare. För detta syfte vill Folkpartiet skapa ett europeiskt FBI som tar krafttag mot de organiserade ligorna. Vi vill också avsätta kraftigt ökade EU-resurser för en effektivare europeisk brottsbekämpning.

Vad gäller gränsöverskridande miljöproblem har EU-samarbetet inneburit unika möjligheter att bekämpa och minska dessa, men EU måste driva en ännu tuffare miljöpolitik. För detta syfte krävs gemensamma, bindande regler. Vi vill att EU skall kunna fastställa sådana regler med majoritetsbeslut.

Jordbrukspolitiken i EU måste avregleras och ta större hänsyn till produktionens konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Gränshinder mot omvärlden skall bort, liksom inhemska stöd och subventioner. Regionalpolitiken skall koncentrera sig på att stötta de allra fattigaste regionerna i de nya medlemsländerna. Det innebär en omprioritering från de regioner som idag får stöd. Huvuddelen av regionalstödet skall skötas av länderna själva.

EU skall arbeta för fred och frihet, för en värld som präglas av demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling mot välstånd. Frihandel är ett viktigt medel för att nå dit. EU kan spela en avgörande roll för arbetet med ökad global solidaritet. Men för att EU skall kunna tala med en röst måste utrikespolitiken bli mer samordnad.

4.1 Världshandeln vid ett vägskäl

Förhandlingarna om en ”utvecklingsrunda” för att sänka handelshinder inriktade på u-ländernas behov havererade i Cancùn i september 2003. Detta är på kort och medelfristig sikt ett allvarligt bakslag som innebär att fler människor kommer att leva i fattigdom under längre tid. Samtidigt innebar Cancùn ett uppvaknande för EU och USA om att u-ländernas tålamod är slut och deras styrka har vuxit. Det tillhör nu uppenbarligen en förgången tid när globala handelsförhandlingar kunde prioritera i-länders önskemål om liberaliseringar och inte ta sig an deras egen jordbruksprotektionism.

4.1.1 Varför är då en eliminerad jordbruksprotektionism så viktig?

Huvuddelen av världens fattiga, ca 70 procent, bor på landsbygden och får sin inkomst från jordbruk. Att få bort handelshindren på jordbruksprodukter är den enskilt viktigaste åtgärden för att minska fattigdomen i världen. Eftersom jordbruket undantogs från alla internationella multinationella handelsförhandlingar (GATT-rundor) ända fram till Uruguayrundan har handelshindren på detta produktområde inte förrän under det senaste decenniet kommit att sänkas nämnvärt. Till gränshinder för jordbruksprodukter kommer de för u-länderna ofta lika skadliga interna subventionerna i i-länderna. Att ta bort protektionismen på jordbruksområdet innebär att 2/3 av alla vinster från global handelsliberalisering tas hem. De handelshinder på jordbruksprodukter som u-länder möter i i-länder, som EU, är fyra till sju gånger högre än handelshindren på industrivaror. Tullar på jordbruksprodukter når sina toppnoteringar just på produkter som kommer från fattiga producentländer.

Av i-ländernas, inklusive EU:s, jordbrukssubventioner går 70 procent till stora jordbruk. Dessa bönder har ofta inkomster som är högre, ofta väsentligt högre, än genomsnittsinkomsten i Europa. Den förda politiken innebär alltså att EU subventionerar redan relativt rika personer i rika länder på bekostnad av prispress på de produkter som produceras av de relativt fattiga i fattiga länder.

En fri handel är i allmänhet en mycket stark drivkraft för minskad fattigdom, särskilt sett över längre perioder när de kumulativa effekterna av ökat välstånd för de fattiga kan mogna ut. Samtidigt behövs komplementära åtgärder för att bistå de fattiga i u-länder, bl.a. ett omfattande utvecklingsbistånd.

4.2 Nej till speciella avtal som undergräver WTO-systemet

Det finns en tendens till mer av bilaterala specialavtal i världshandeln. Både USA och EU använder detta. Det är en farlig väg att beträda. Det gäller även avtal som ger vissa u-länder undantag. Dessa undantag har inte sällan visat sig opålitliga och gällt varor som saknar större exportmöjligheter för de aktuella u-länderna. Initiativet ”anything but arms”, för att främja fattiga länders export till bl.a. EU, innebär en viss omskyffling av exportmöjligheter mellan olika u-länder (t ex från Pakistan till Bangladesh), men inte någon ökad total exportvolym från u-länderna som grupp. Ett fattigdomskriterium för vilka länder som skall få del av specialavtal är ofta vilseledande eftersom huvuddelen av världens fattiga inte alls bor i världens fattigaste länder. Om man specialdestinerar handelspreferenser för de ”minst utvecklade länderna” undantas sålunda ca 2/3 av världens fattiga befolkning (definierat som de som lever på mindre än 1 USD/dag). Om specialförmåner alls skall utdelas bör kriteriet snarare än fattigdom (BNP/capita) vara länders vilja och demonstrerade förmåga att genom utbudsstärkande åtgärder kunna exploatera ökade exportmöjligheter.

Generellt bör Sverige hävda att globala, ömsesidigt likabehandlande minskningar i handelshinder är det som bäst gynnar världens fattiga.

Under senaste tiden har vi kunnat bevittna en särskilt perverterad användning av handelspreferenser. Ett förslag från EU-kommissionen syftar till att minska det externa reformtrycket på, och kritiken mot, EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) genom att söka splittra omvärldens opposition mot politiken. Förslaget är att EU-länderna skall erbjuda medlemmar av Mercosur, det latinamerikanska frihandelsområdet, särskilda handelsförmåner. Genom att på så sätt gynna vissa av kritikerna skulle EU ”muta” främst potentiella jordbruksexportörer som Brasilien, Argentina och Uruguay att ge upp mycket av sitt motstånd mot CAP. Idag finns en enad front mot CAP som utgörs av den s.k. Cairnsgruppen, dvs. 18 jordbruksexporterande länder under ledning av Brasilien. På detta machiavelliska sätt skulle EU undgå att i WTO:s kommande Doharunda behöva möta övermäktiga krav på att liberalisera sin oacceptabla jordbrukspolitik.

Detta förslag drabbar dubbelt länder som Indien, Thailand, Chile, Nya Zeeland och Australien: dels genom EU:s fortsatta protektionism på jordbruksområdet, som dessutom skulle öka för dessa länder, dels genom att Mercosurländerna kan etablera signifikanta marknadsandelar på EU-marknaden. Det drabbar även förhandlingsmässigt svaga och fattiga länder, t ex i Afrika och annorstädes. Skadeverkningarna skulle leva vidare år efter år så länge som inte CAP liberaliseras och handelshinder avskaffas gentemot alla länder – inte bara Mercosur.

En mycket allvarlig konsekvens av EU-kommissionens söndra och härska-teknik är sålunda att förslaget kommer att allvarligt skada det globala handelssystemet: WTO:s (World Trade Organization) grundläggande uppgift att skapa och bevara ett verkligt multilateralt och icke-diskriminerande handelssystem undermineras ytterligare. WTO grundades 1995 på principen att varje företräde, förmån, privilegium eller undantag som ges till varor från ett land skall gälla omedelbart och villkorslöst också för samma varor från varje annat land. En överenskommelse mellan EU och Mercosur skulle bryta mot dessa principer och sänka ytterligare en bilateral överenskommelse ned i det träsk av överlappande och utestängande bilaterala handelsavtal som idag tynger det internationella handelssystemet.

EU-kommissionen söker genom undantag plocka bort de effektivaste kritikerna, skapa en ny intressegrupp (i detta fall Mercosur) mot en allmän handelsliberalisering lika för alla, och gör världshandelns villkor svårförutsebara. Detta slår mot såväl exportörer, importörer som investerare. Resultat blir lägre tillväxt, fler och fattigare u-länder, några få länder som blir rikare, och en ökad osäkerhet hos företag och konsumenter om framtida ekonomiska villkor.

Det är dags att sätta stopp för denna utveckling med allt fler bilaterala handelsuppgörelser. Läget är redan illa nog: sedan januari 1995 har inte mindre än 157 bilaterala preferensavtal rapporterats till WTO. Om starka länder inte följer WTO-principerna kommer en löpeld av handelsdiskrimineringar och en värld i vilken de starka dominerar och dompterar de svaga.

4.3 Lissabonprocessen

EU:s Lissabonstrategi antogs av stats- och regeringscheferna vid toppmötet i Lissabon år 2000. Man slog fast ett antal mål på de ekonomiska, sociala och miljömässiga områdena. Tanken är att EU:s medlemsländer genom ”exemplets makt” skall lära av varandra och att EU skall hinna ikapp världens dynamiska regioner, särskilt USA. Ett stort antal åtgärder angavs för att uppnå målen, med tidsplaner samt konkreta förslag vad medlemsländerna skulle göra.

Trots Lissabonprocessen släpar idag EU efter på flera områden som är direkt avgörande för länders tillväxt. Inkomsten per person inom EU är idag cirka 70 procent av inkomstnivån i USA. Det gapet har ökat för varje år sedan Lissabonprocessen initierades.

Att Sverige ligger relativt väl till i mätningarna är naturligtvis glädjande, men lyckan grumlas väsentligt av att Sverige lyckats med detta i en grupp av lågpresterande länder. Det faktum att EU som helhet har haft en svag utveckling pekar därmed på ett allvarligt metodfel i Lissabonprocessen: Att ha andra EU-länder som jämförelsenorm har visat sig leda till mer förnöjsamhet än företagande, mer politiska deklarationer än ekonomisk dynamik. EU borde byta jämförelsenorm och jämföra sig med USA och de snabbväxande länderna i Asien. Regeringen har sålunda gått i en närsynthetens fälla (”bandy-VM”) när regeringen skriver att ”Lissabonstrategin är det kanske viktigaste instrumentet inom EU för ökad tillväxt och sysselsättning” (finansplanen s. 18). Ja, det hade kanske varit så om EU hade varit en bra jämförelsenorm. Nu är inte EU det.

Om vi jämför med USA kan man konstatera t ex att i USA är ca 11 procent av befolkningen involverad i entreprenörsaktiviteter, EU 5 procent och Sverige 4 procent. Det är viktigt att fler anser det lönsamt att komma ut på arbetsmarknaden. Sålunda är det tänkvärt att skatten på låginkomsttagare i USA bara är ca 28 procent, i EU-15 ca 38 och i Sverige ca 46 procent. På en skala från 1 till 10 i fråga om arbetsmarknadsflexibilitet har USA index 7, Tyskland ca 1,3, Frankrike 2,2, Danmark 6,8 och Sverige index 3,5. Så låga tal för viktiga EU-länder och Sverige gynnar naturligtvis arbetsmarknadens ”insiders” (i Sverige LO:s medlemmar inte minst), men det missgynnar tillväxten. Efter Sverige kommer i EU bara Belgien, Portugal, Frankrike och Tyskland i fråga om flexibilitet på arbetsmarknaden. Det intressanta och för Sverige tänkvärda med dessa fyra länder som ligger efter Sverige i EU är att de karaktäriseras av betydande långsiktiga och svårbemästrade strukturella underskott i de offentliga finanserna.

Vidare: vi vet från decenniers forskning att utbildning är en grundläggande tillväxtfrämjande investering. Ju fler som utbildar sig, genomgår bra skolsystem och satsar på högre utbildningar, desto högre långsiktig tillväxt. Det är också klart att avkastningen på t ex universitetsutbildning i USA är väsentligt bättre än i EU och i Sverige. Det leder därmed till att fler ungdomar vill och vågar satsa på utbildning och ta risken att avstå från att arbeta under flera år för att istället investera i mer utbildning och framtida högre inkomst. Sålunda har en universitetsutbildad i USA ca 180 procent av en gymnasieutbildads inkomst. I EU är motsvarande tal ca 145 och i Sverige ca 130. Med sådana strukturella fördelar är det inte alls konstigt att USA växer snabbare än EU och Sverige.

Sveriges strukturella problem just på sysselsättningsområdet diskuteras i ett nyligen publicerat meddelande från EU-kommissionen, benämnt Fokus på genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin. Sålunda skriver kommissionen bland annat följande uppmaningar till Sveriges regering:

• Öka arbetstagarnas och företagens anpassningsförmåga.

• Gynna tillväxten av små och medelstora företag, i synnerhet genom att lätta på de administrativa bördorna.

• Förmå fler människor att ta sig in på arbetsmarknaden och se till att arbete lönar sig för alla.

• Motverka det ökande antalet långtidssjukskrivna genom att främja arbetsinriktade lösningar och förbättra arbetsvillkoren.

• Undanröj återstående arbetslöshetsfällor och motsvarande som gör att man hellre stannar utanför arbetskraften.

• Följ noga upp resultaten av insatserna för att integrera invandrare i arbetskraften. Få till stånd fler och bättre riktade investeringar i humankapital och livslångt lärande.

• Minska antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och förbättra möjligheterna till utbildning för lågutbildade och personer utanför arbetskraften.

• Se över utbildningspolitiken för att åtgärda problemen med begynnande flaskhalsar och bristande överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan när det gäller arbetskraftens kompetens inom sektorerna för låg- och medelutbildade.

Till syvende og sidst är det dock varken andra EU-länder, USA eller Asien som bör definiera våra mål och höjden på den ribba som vi i Sverige skall klara. Målet definieras av våra egna ambitioner för Sverige. Hur vill vi att Sveriges levnadsstandard skall vara, säg, år 2020? Kommer Sverige att kunna klara den privata och offentliga standard som vi anser önskvärd? Det är det avgörande spörsmålet. Med den politik som den nuvarande regeringen för är det svaret inte ett givet ja.

Lissabonprocessen har visat alltför lite framsteg. Den har förlorat i fokus och har vattnats ur, bland annat genom att alltför många mål har satts under senare år. Alltför ofta har den reducerats till en föga meningsfull statistisk övning. Lissabonprocessen måste koncentreras till ett färre antal mål och dess resultat tydligare utvärderas och följas upp.

Europeiska unionens viktigaste uppgift inom den ekonomiska politiken är emellertid att genomföra reformer som fullt ut förverkligar den inre marknaden. Det handlar om att bryta upp monopol, att liberalisera marknaderna för bland annat elektricitet, posttjänster och transporter. EU:s nya tjänstehandelsdirektiv spelar en viktig roll i sammanhanget. En friare handel inte bara när det gäller varor utan också vad beträffar tjänster skapar ökad dynamik på den europeiska marknaden. En effektiv och väl fungerande europeisk marknad kommer att skapa nya möjligheter för ekonomisk tillväxt, jobb och social välfärd.

4.4 Tjänstehandelsdirektivet

I de rika industriländernas ekonomier står, trots namnet, varuproduktion i allmänhet och industriproduktion i synnerhet bara för en mindre del av BNP och sysselsättning. I EU utgör tjänsteproduktion ungefär 70 procent av BNP. Från konsumenternas och skattebetalarnas synpunkt ger följaktligen lägre priser, högre kvalitet och ett större urval av tjänster stora realinkomstökningar och sannolikt lite högre tillväxttal varje år. Det handlar inte bara om engångseffekter utan sannolikt också om en högre BNP-tillväxt varje år framdeles. Sett över flera år rör det sig alltså om mycket stora, ackumulerade värden för ett utrikeshandelsberoende och internationellt ekonomiskt integrerat land som Sverige.

Att liberalisera handeln med tjänster är inom EU inget nytt. Det innebär att EU-länderna fullföljer och fyller med innehåll ”de fyra friheterna” beträffande handeln med tjänster (de övriga är fri rörlighet för arbetskraft, kapital och varor).

Hur skall dessa fördelar kunna hämtas hem? Det traditionella svaret är genom dels en ökad internationell handel med tjänster, dels inhemska avregleringar. På det internationella fältet finns sedan länge arbete inom WTO, med sina ansträngningar för avtal om en friare världshandel med tjänster (GATS). Inom Europa är strävan att skapa EU:s ”inre marknad”, som skall vidareutvecklas för att underlätta en friare handel med tjänster. Det är mot denna bakgrund av ökade möjligheter och ekonomiska fördelar man skall se EU-kommissionens förslag till nytt direktiv om en friare tjänstehandel inom EU (KOM(2004)2 slutlig, Bryssel 13.1 2004).

Att ta ställning till direktivet är därmed i grunden en fråga om man är för eller emot frihandel. Är man för eller emot konsumentintresset av lägre priser, tillgång till fler tjänster och av flera olika kvaliteter?

I allt väsentligt är direktivet för en liberal marknadsanhängare bra och slutsatsen är klar: Direktivets tankar bör förverkligas, ju förr dess bättre.

Tjänster som redan i förslaget nämns som exempel är ett stort antal olika verksamheter, t.ex. konsulttjänster inom ledarskap och förvaltning, certifiering och testning, underhåll, skötsel och säkerhet när det gäller kontor, reklam, rekrytering, även företag som sysslar med interimsarbete, handelsagenter, juridisk och skattemässig rådgivning, tjänster som berör fastigheter, t.ex. fastighetsmäkleri, byggverksamhet, arkitektverksamhet, distribution, organisation av mässor, biluthyrning, säkerhetstjänster, tjänster inom turistområdet, även resebyråers och turistguiders arbete, audiovisuella tjänster, sportanläggningar och nöjesparker, tjänster på fritidsområdet, vårdtjänster, tjänster i hemmet, t.ex. hjälp till äldre.

Den kritik som i Sverige blossat upp mot friare handel med tjänster från LO:s sida – och därmed även från den socialdemokratiska regeringen – kan ses som de berörda LO-förbundens ryggmärgsreaktion att bevaka sitt snäva kortsiktiga producentintresse, sina ekonomiska positioner och insiderintressen. Vad det delvis handlar om är att den internationella konkurrens som LO-förbund som Metall, Pappers och Industrifacket levt med i årtionden nu utsträcks något till andra förbund. Det många inom LO förefaller glömma bort är att det är de konkurrensutsatta branscherna och förbunden som, jämfört med sina konkurrensskyddade kollegor, haft en långsiktigt bättre inkomst- och produktivitetsutveckling.

Det som de nya tjänstehandelskritikerna också förefaller glömma är inte bara konsumentintresset utan även alla de nuvarande och potentiella tjänsteföretag i Sverige som genom en öppnare handel och ett friare marknadstillträde i andra EU-länder under rättstrygga förutsättningar kan starta och expandera utomlands genom exportledd efterfrågan. Denna utvecklingsstrategi har sedan 1870-talet vad gäller varor skapat både högre inkomster och fler produktiva jobb i Sverige och är själva grunden för dagens svenska välstånd. Vi vet dessutom att tjänsteproduktion i stor utsträckning drivs i form av små och medelstora företag. Det skulle alltså bli främst dessa företag som drabbas av tjänstehandelsprotektionism. Att gå emot frihandelns betydelse för Sverige vore som att förneka moderskapets betydelse för befolkningen.

Förslaget om friare tjänstehandel är ett förslag till ett nytt s.k. ramdirektiv. Syftet är alltså inte att fastställa detaljerade bestämmelser eller att harmonisera alla medlemsstaters bestämmelser om tjänsteverksamhet. Det sker på nationell nivå.

En fråga som diskuterats i Sverige är utstationerade arbetstagares villkor och kollektivavtalen. Skall personer från t ex de nya medlemsländerna arbeta i Sverige (och svenskar i t ex Polen) till hemlandets löne- och anställningsvillkor? Här rör det sig i allt väsentligt om överdrivna farhågor.

Det finns redan idag bestämmelser i EU om personer från ett land som är utstationerade i ett annat, nämligen bestämmelserna i EU:s utstationerings- eller entreprenörsdirektiv (96/71/EG). Tjänstehandelsdirektivet ersätter inte denna gällande lag, utan är ett komplement. Enligt utstationeringsdirektivet gäller värdlandets minimiarbetsvillkor, bl.a. minimilön, längsta arbetstid, semester, hälsa, säkerhet och hygien på arbetsplatsen, skyddsåtgärder, likabehandling av kvinnor och män etc. Dock, som undantag, får under en (1) månad hemlandets lön gälla.

Men kan krav på kollektivavtal kringgås genom att arbetstagare från ett annat EU-land ger sig ut för att vara delägare i tjänsteföretag fast hon/han egentligen är anställd löntagare? Nej, enligt utstationeringsdirektivet har värdlandet (Sverige) ensamrätt att definiera vad som menas med löntagare. Detta betyder att om Sverige anser att den som utger sig för att vara tjänsteutövare i själva verket istället bör ses som arbetstagare gäller den svenska tolkningen.

En liknande obefogad farhåga gäller arbetsrätten. Det är viktigt att poängtera vad som står i förslaget, nämligen att ”Syftet med detta direktiv [dvs. tjänstehandelsdirektivet] inte är att behandla rent arbetsrättsliga frågor” (s. 43).

Även några andra direktiv, som redan finns, medför att det redan från början gjorts vissa undantag i tjänstehandelsdirektivet. Det gäller, förutom direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG), som redan nämnts, förordning 1408/1 (socialförsäkringar), och förordning (EEC) 259/93 (avfallstransporter) (s. 26).

Även ifråga om konsumenternas säkerhet är tjänstehandelsdirektivet ett komplement till exempelvis kommissionens arbete med konsumentsäkerhet (s. 15). Förslaget till direktiv kompletterar den gemenskapslagstiftning som redan finns beträffande konsumentskydd, och ”kraven läggs till varandra”. Dessutom skall ”förslaget säkerställa att varje medlemsstat på begäran effektivt skyddar alla konsumenter i EU mot ohederliga företag som bedriver verksamhet på dess territorium” (s. 17). Särskilt undantag kan göras av konsumentskäl ”i enskilda fall” när det gäller ”utövandet av vårdyrke, eller skyddet av minderåriga och endast om de nationella bestämmelserna på dessa områden inte är harmoniserade” (s. 39, artikel 19), liksom för tjänster som är totalförbjudna i landet (s. 39).

Förslaget omfattar alla tjänster som kan klassificeras som förvärvsverksamhet. Dock inte ”tjänster av allmänt intresse”, typ post, el-, gas- och vattenförsörjning eller radio och TV. Inte heller omfattas av förslaget ”verksamhet som inte är av ekonomisk art, eller där betalning inte förekommer, när det gäller den verksamhet som staten bedriver utan ekonomisk ersättning inom ramen för sitt uppdrag på de sociala och kulturella områdena samt inom utbildnings- och rättsväsende” (vår kursivering). Kravet på ”förvärvsverksamhet” innebär bl a att ”Bestämmelserna i detta [tjänstehandelsdirektiv] rörande etableringsfriheten skall endast tillämpas om den berörda verksamheten är öppen för konkurrens, och det därför inte är nödvändigt för medlemsstaterna att avskaffa existerande monopol, särskilt på lotteriområdet, eller att privatisera vissa sektorer” (s. 38). Detta stadgande torde alltså skydda t ex Systembolaget. Detta bör dock klargöras.

Inte heller berörs handel med finansiella tjänster, elektronisk kommunikation, ”informationssamhällets tjänster” (s. 33), eller skatter eller harmonisering av skatter (s. 32, artikel 2.3). Inte heller transporttjänster ingår eftersom de hanteras på annat håll i EU:s regelverk.

Vi vill, till dess att reglerna är likvärdiga inom hela EU, införa en ”konsumentgaranti” motsvarande EU-fördragets ”miljögaranti”, dvs. att en harmonisering av reglerna aldrig får hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare konsumentskyddsåtgärder, förutsatt att dessa är förenliga med fördraget.

Slutsatsen är att utan att underskatta tjänsteområdets komplexitet jämfört med mycket av varuhandeln, är det viktigt att Sverige med full kraft liberaliserar även på detta område, hävdar konsumentintresset och det långsiktiga samhällsintresset. I detta ligger en högre produktivitet, högre realinkomst, lägre offentliga utgifter för samma service och en större ”meny” och valfrihet i utbudet av tjänster för användare i privat och offentlig sektor.

5 Den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren

5.1 Den internationella utvecklingen

Återhämtningen i den internationella ekonomin är nu tydligt på väg. Förtroendet inom både hushåll och företag har stärkts. Det leder till att det är mera sannolikt att de ska våga konsumera eller investera i ny kapacitet och nya verksamheter.

Som framgår av tabell 1 är uppgången brett förankrad och omfattar de flesta större regioner.

Tabell 1. BNP-tillväxt i större regioner 2003–2005

Procentuell volymförändring

	2003	2004	2005
Utvecklade ekonomier	2,1	3,5	3,1
därav USA	3,1	4,6	3,9
EU	0,8	2,0	2,4
Japan	2,7	3,4	1,9
Utvecklingsländer	6,1	6,0	5,9
därav Afrika	4,1	4,2	5,4
Asien	7,8	7,4	7,0
Latinamerika	1,7	3,9	3,7
Världshandeln	4,5	6,8	6,6

Källa: IMF

De förbättrade vinsterna i företagen leder till ökade investeringar. Med den omfattning som ett lågt resursutnyttjande fortfarande har kommer det att dröja ännu en tid innan inflationsriskerna blir överhängande. Den lätta penningpolitiken kommer därför troligen att fortsätta åtminstone något halvår till. Skärpningar av finanspolitiken tycks inte heller vara nära förestående. Även i de länder som brottas med underskottsproblem kommer knappast någon snabb finanspolitisk åtstramning. Företagens investeringsvilja kommer därför inte att brytas av en hastig ekonomisk-politisk åtstramning.

Hushållen har stimulerats av den förda penning- och finanspolitiken och har ökat sin konsumtion. I industriländerna har det särskilt märkts på husmarknaderna. Många har varnat för en fastighetsbubbla och den brittiska centralbanken har höjt räntan bl.a. av detta skäl. Det kan finnas risk för att en oväntat snabb höjning av styrräntorna skulle kunna bryta utvecklingen på fastighetsmarknaderna så hastigt att effekterna på konjunkturen skulle kunna bli mycket negativa.

Expansionen är stark i USA. Det är både en expansiv penningpolitik med en styrränta på 1 procent och en starkt expansiv finanspolitik som bidrar till detta. Någon skärpning är inte trolig förrän mot slutet av året eller under 2005. Samtidigt har dollarfallet lättat konkurrenstrycket för den konkurrensutsatta industrin, vilket gör att nettoexporten vänder till positiva siffror.

Även i Japan syns nu en tydlig återhämtning efter 10 år med mer eller mindre stagnation. Med sin starka exportinriktning har det japanska näringslivet kunnat dra nytta av tillväxten i övriga Asien. Fortfarande dras dock Japan med strukturproblem som gör att den inhemska efterfrågan inte får ordentlig fart. Tillväxten kan därmed komma att mattas av nästa år.

Utvecklingen i Asien har tillsammans med USA lett återhämtningen. I Kina har tillväxten legat på 8–9 procent och i Indien någon procentenhet lägre. Den kinesiska exporten har gynnats av dollarns nedgång eftersom den kinesiska valutan är knuten till dollarn. Tillväxten i Asien väntas bli fortsatt god.

En viss återhämtning pågår i Latinamerika efter recessionen under 2002. Under förutsättning att inte skuldproblemen utlöser nya kriser kan en fortsatt återhämtning väntas. Även för de afrikanska staterna väntas en medelgod tillväxt.

I EU-området har ekonomin varit svag. Hushållen har varit återhållsamma med utgifter bl.a. beroende på den höga arbetslösheten och företagens investeringsvilja har varit svag. Dollarns nedgång har försämrat konkurrenskraften för exporten. Under fjolåret vände dock konjunkturen och både export och investeringar ökade. De svaga offentliga finanserna i länder som Tyskland, Frankrike och Italien hämmar tillväxten under de närmaste åren. Arbetslösheten kommer att förbli hög. Behovet av strukturreformer inom EU kommer att vara fortsatt stort.

De nya medlemsländerna växer snabbare än de gamla. Man bör kunna räkna med att integrationsvinster kommer att gynna både gamla och nya medlemsländer även om detta kan ta viss tid.

Som synes av tabell 1 kommer världshandeln att återta en starkare tillväxt. Marknadstillväxten för svenska produkter kommer att vara av ungefär samma storlek.

5.2 Utvecklingen i Sverige

Förbättringen av den internationella konjunkturen har positiva effekter även på den svenska ekonomin. Exportefterfrågan ökar. Mer än halva efterfrågeökningen i år kommer från nettoexporten. Härtill kan läggas att det större antalet arbetsdagar bidrar med 0,6 procentenheter. Detta innebär att den underliggande inhemska tillväxten är betydligt svagare.

För nästa år räknar dock både regeringen och Konjunkturinstitutet med att hushållens konsumtionsefterfrågan ska öka och att företagen ska investera mer. En investeringsökning kan vara motiverad av den förbättrade internationella konjunkturen och av företagens förbättrade vinstläge.

Den låga räntenivån bidrar till att förstärka benägenheten att investera. Eftersom kapacitetsutnyttjandet stiger relativt långsamt är det troligt att låga räntor en tid framöver kan fortsätta att stimulera investeringarna. En låg ränta har troligen större stimulanseffekt på bostadsinvesteringarna än regeringens tillfälliga ROT-stimulanser som bara förflyttar verksamhet mellan olika år.

Hushållens konsumtionsbenägenhet hålls tillbaka av den svaga arbetsmarknaden. Det krävs både en god inkomstutveckling och optimism om arbetsmarknaden för att hushållen ska våga konsumera. Förmögenhetsförbättringen genom ökande huspriser har medverkat till att hålla igång den privata konsumtionen.

Regeringens prognos att BNP-tillväxten under de närmaste 2 åren kommer att ligga på ca 2,5 procent per år bygger på att hushållens konsumtion stiger med drygt 2 procent per år. Detta är i och för sig möjligt men bygger i sin tur på att hushållen känner en tillräcklig optimism. I annat fall är sannolikheten hög för att regeringen för år 2006, som valåret 2002, kommer att lägga ut omfattande stimulanser som sedan tas tillbaka genom skattehöjningar året efter.

Som följd av stimulanser till kommunsektorn räknar regeringen med att kommunernas och landstingens verksamhet kommer att växa med drygt en halv procent per år de närmaste två åren. Eftersom statens verksamhet krymper kommer den totala offentliga verksamheten att öka långsamt.

Det är hushållens efterfrågan och investeringarna som regeringen räknar med ska hålla BNP-tillväxten på ca 2,5 procent per år.

Efterfrågan på arbetskraft kommer att vara svag och regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20–64 år ska vara sysselsatt kommer inte att uppfyllas, se diagrammet.

Diagram 1. Reguljär sysselsättningsgrad

Sysselsatta i procent av befolkningen 20–64 år

X = Regeringens sysselsättningsmål

Källa: Konjunkturinstitutet

Resursutnyttjandet kommer därmed att vara svagt under en stor del av perioden varför det är rimligt att räkna med att räntan kommer att hållas fortsatt låg även om en höjning kommer att ske, sannolikt med början nästa år. Penningpolitiken kommer därmed att vara stimulerande under huvuddelen av tiden. Detta pekar på att en lätt penningpolitik kan understödja en uppgång men är inte den huvudfaktor som kan ge en bättre sysselsättning. För det krävs omläggningar av politiken på arbetsmarknaden och förändringar i lönebildningen.

Den allmänna konjunkturbilden kommer således att vara relativt ljus under dessa två år. Det ger utomordentliga möjligheter att lägga om politiken så att svensk ekonomi står bättre rustad att möta både konjunkturförsämringar och de långsiktiga utmaningarna.

6 Tillväxt, välfärd och befolkningsutvecklingen

6.1 Den demografiska utmaningen

Befolkningsutvecklingen och förskjutningar i befolkningens sammansättning har kommit i centrum för det politiska intresset i hög grad under senare tid.

Den allmänna bilden är väl känd. Barnafödandet är lågt medan befolkningen över pensionsåldern ökar både i absoluta antal och som andel av den totala befolkningen.

Andelen i ”arbetsför” ålder, 20–64 år, minskar.

Tabell 2. Befolkningsutvecklingen 1970–2020

Tusental respektive andel av totalbefolkningen i %

	1970		2000		2020		Förändr. 2000–2020
0–19 år	2 233	27,6 %	2 139	24,1 %	2 231	23,0 %	92
20–64 år	4 734	58,6 %	5 213	58,7 %	5 446	56,0 %	233
65–	1 113	13,8 %	1 531	17,2 %	2 042	21,0 %	511
Totalt	8 081	100 %	8 883	100 %	9 719	100 %	836

Källa: SCB

Försörjningskvoten, d.v.s. relationen mellan totalbefolkningen och befolkningen i åldern 20–64 år utvecklas på följande sätt:

1970 2000 2020

1,71 1,70 1,78

Detta är dock inget bra mått på försörjningsbördan bl.a. därför att det inte tar hänsyn till graden av sysselsättning. Att andelen yngre sjunker lättar temporärt försörjningsbördan för den arbetande befolkningen men är naturligtvis ohållbart på längre sikt eftersom det behövs ett kontinuerligt tillskott av unga människor.

Försörjningstalet mäter antalet personer över pensionsåldern i relation till antalet i åldrarna 20–64 år. Detta utvecklas på följande sätt:

1970 2000 2020

0,235 0,294 0,375

Istället för att det år 1970 gick lite drygt 4 personer i de arbetande åldrarna per person i pensionsåldern försämras relationen till drygt 3 år 2000 och drygt 2½ år 2020. Från att idag vara drygt 3 personer som försörjer en pensionär ändras detta till drygt 2½ per pensionär. Till detta kommer att antalet mycket gamla som är särskilt vårdkrävande kommer att öka.

Men befokningsutvecklingen säger inte allt om utvecklingen. Även om man kan förutse att ålderssammansättningen kan medföra problem i framtiden är det avgörande hur graden av arbete utvecklas.

Det framtida arbetsutbudet bestäms av befolkningssammansättningen, hur hög graden av sysselsättning är, hur stor andel av de sysselsatta som faktiskt arbetar och hur många timmar per dag de arbetar. Enligt långtidsutredningens bedömningar skulle arbetsutbudet i timmar räknat vara i stort sett oförändrat fram till 2020.

Arbetsutbudet påverkas av vilken politik som förs. Medan befolkningsutvecklingen svårligen låter sig påverkas kan dock graden av arbete påverkas av den ekonomiska politiken. Vi redovisar längre fram i denna motion inom vilka områden vi främst anser det möjligt att förbättra arbetsutbudet.

Av avgörande betydelse är att få in så många som möjligt av den dryga miljon som idag står utanför den reguljära arbetsmarknaden, se tabellen.

Tabell 3. Personer försörjda med sociala ersättningar

Omräknat i helårspersoner, tusental

	2000	2004
Sjukpenning	219	225
Sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension)	370	449
Öppen arbetslöshet	216	229
Arbetsmarknadsåtgärder	109	96
Socialbidrag	101	97
Summa	1 015	1 096

Källa: Konjunkturinstitutet

Denna dryga miljon har i stort sett varit konstant sedan början av 90-talet trots den högkonjunktur som rådde under senare delen av 90-talet. Det som hänt är att det skett en förskjutning från arbetsmarknadsersättningar till sjukpenning och förtidspension.

Diagram 2. Personer försörjda med sociala ersättningar

Omräknat i helårspersoner, tusental

Källa: Konjunkturinstitutet

Stora ansträngningar måste göras på ett antal områden för att minska det stora antal, en dryg miljon, som på detta sätt står utanför arbetsmarknaden.

Med det arbetsutbud som långtidsutredningen räknar med och med den långsiktiga produktivitet som utredningen anser möjlig skulle tillväxten fram till 2020 ligga strax under 2 procent per år (1,8). Detta visar att den tillväxt under senare delen av 90-talet som regeringen berömmer sig av bara handlade om ett engångslyft. Som vi visar längre fram kan också en fortsatt ogynnsam utveckling av priserna på våra produkter försämra vår köpkraft så att vår bruttonationalinkomst kommer att utvecklas svagare än den angivna BNP-tillväxten. Den antagna tillväxten är också något lägre än för perioden 1970–2002, vilket beror på att antalet personer i yrkesverksam ålder upphör att öka, vilket utredningen räknar med leder till minskat antal arbetade timmar.

I långtidsutredningen räknar man med i stort sett oförändrade ambitioner vad gäller offentlig verksamhet per åldersgrupp, d.v.s. att dagens reala förbrukning per ålderskategori bibehålls. Ett undantag är äldreomsorgen där allt friskare äldre antas medföra att behovet förskjuts högre upp i åldrarna. Dessa antaganden innebär att dagens skattesatser kan bibehållas oförändrade. Någon hänsyn tas därmed inte till en ökad internationell konkurrens om skatteunderlagen.

En BNP-tillväxt på knappt 2 procent per år med ett oförändrat skattetryck ger utrymme för en i stort sett oförändrad offentlig konsumtion medan den privata konsumtionen kan öka med 2 procent per år. Detta kan dock leda till spänningar eftersom inom det område som räknas som offentlig konsumtion finns många av de tjänster som man kan räkna med kommer att efterfrågas i större utsträckning när inkomsterna stiger. Idag finns dock egentligen inga mekanismer för att kanalisera denna efterfrågan annat än genom höjda skatter.

En ökad skattefinansiering av välfärdstjänster avvisas dock av långtidsutredningen: Sammantaget innebär förekomsten av marginalkostnader för skatteintäkter att kontinuerliga höjningar av skatteuttaget inte kan bedömas vara en långsiktig väg för att finansiera en utveckling av välfärdssystemen (SOU 2004:19, s. 73). Samtidigt varnar utredningen för att just detta kan komma att ske: Trots att kontinuerliga skattehöjningar inte bedöms vara en långsiktig väg att möta en ökad efterfrågan på välfärdstjänster, finns en uppenbar risk att just detta kommer att ske under de närmaste åren (s. 73).

Utredningen gör också bedömningen att en finansiering med en ökad andel avgifter av det slag som förekommer inom vissa områden är svår att tillämpa i större skala.

Frågan är vidare vad en ökad tillväxt skulle kunna bidra med för att förbättra möjligheterna att finansiera välfärdstjänster. Utredningen konstaterar att en ökad tillväxt genom ökad produktivitet ger ökade reallönehöjningar men att löner och kostnader i den offentliga verksamheten är kopplad till löneutvecklingen i privat sektor varför det är svårt att åstadkomma någon större lättnad den vägen.

Genom den s k Baumols sjukdom ger ökad produktivitet i privat sektor inte nämnvärd hjälp för finansieringsproblemet. Eftersom även de som arbetar med offentligfinansierad verksamhet tar del av löneökningar räcker produktivitetsvinsterna i stort till att finansiera dessa löneökningar. Om vi i längden ska kunna attrahera personal till vården och skolan krävs dessutom relativlöneförskjutningar till förmån för de kvinnodominerade yrkena, särskilt med längre utbildning.

Man bör kunna räkna med en ökad produktivitet i de offentliga tjänsterna. Denna är givetvis med största sannolikhet olika stor i olika delar av tjänstesektorerna. En ökad produktivitet i den offentliga verksamheten medför att invånarna får ut mera av de offentliga tjänsterna och därmed får bättre valuta för en given skattenivå.

En ökad tillväxt genom stigande sysselsättning i privat sektor ger förbättrade offentliga finanser vid oförändrat skattetryck. Vi visar i det följande hur det kan vara möjligt att höja arbetskraftsutbud och sysselsättning och därvid också få en förbättrad offentlig finansiering.

Samtidigt måste det finnas en öppenhet för nya lösningar, nya verksamhetsformer och reformerad finansiering. En fullständig låsning vid dagens system kommer med den ökade efterfrågan på välfärdstjänster som det verkar rimligt att räkna med bara kommer att leda till att köpstarka personer och grupper i ökande utsträckning kommer att söka sig lösningar helt utanför de offentligfinansierade systemen. Viljan att betala skatt kommer att minska. En sådan ogenomtänkt ”privatisering” riskerar att leda till att det som är syftet med flera av de offentliga systemen, att garantera ett skydd för flertalet, undermineras. Det är därför viktigt att det politiska systemet kan reformera både socialförsäkringarna och tjänsterna så att dessa är effektiva, men i nya former.

Tre krav kan ställas på de reformer som behöver göras:

• systemen ska i princip vara allomfattande, generella

• finansieringen av socialförsäkringarna ska ha så litet skatteinnehåll som möjligt

• produktionen av välfärdstjänster ska vara så liberaliserad som möjligt, offentliga monopol bör bort.

Det nya pensionssystemet kan tjäna som ett intressant exempel inom vissa områden. Kopplingen mellan individens inkomster och förmånen kommer att bli tydligare än i det gamla ATP-systemet. Det minskar skatteinslaget i finansieringen.

Pensionssystemet är beroende av den ekonomiska utvecklingen i samhället. Vid avvikelser från en huvudfåra sker automatiska anpassningar av pensionsnivån. Detta sker utan att det politiska systemet går in med direkta beslut. Liknande mekanismer skulle kunna utvecklas även inom andra områden. De tak för de olika utgiftsområdena som budgetreformen ursprungligen innehöll har inte fungerat som återhållande faktorer. Sjukförsäkringens utgiftsexplosion är det tydligaste exemplet.

Pensionssystemet utnyttjar de utvecklade finansiella marknaderna. Under de senaste decennierna har utvecklingen varit snabb vad gäller förmågan att via finansiella instrument hantera risker.

I pensionssystemet finns också ett utnyttjande av andra producenter än det offentliga. Detta ökar den enskildes valfrihet och står väl i samklang med en liberal inriktning. Folkpartiet är en stark förespråkare för konkurrens inom produktionen av välfärdstjänster.

Pensionsreformen har den fördelen att den präglas av politisk stabilitet, den har ett brett stöd i riksdagen över blockgränsen. Det är att föredra att andra större reformer också kan ske som breda lösningar. Skulle detta inte vara möjligt är reformbehovet så stort att de breda lösningarna inte kan inväntas. Det behövs ett omfattande analys- och reformarbete som prövar vilka förändringar som är nödvändiga och möjliga med en generell välfärd som riktmärke. Långtidsutredningen pekar på att just nu under de allra närmaste åren är den demografiska utvecklingen gynnsammare än vad den kommer att vara senare. Vi har således ett ”möjligheternas fönster” att reformera de svenska systemen. Det är viktigt att gripa det tillfället. Det avskräckande exemplet är regeringens uppträdande under konjunkturuppgången i slutet av 90-talet då denna möjlighet inte utnyttjades till reformer utan till att göra nya åtaganden som ytterligare kommer att försämra försörjningsbördan.

6.2 Mer arbete räddar välfärden

6.2.1 För få arbetar idag

Vi arbetar för lite i Sverige. Av alla i arbetsför ålder står för många utanför arbetskraften. Av dem som har ett arbete är det för många som inte går till arbetet. En vanlig vardagmorgon i Sverige försörjs mer än en miljon människor i arbetsför ålder av sjukpenning, förtidspension, arbetslöshetsersättning eller socialbidrag. Antalet människor i arbetsför ålder som inte försörjer sig på arbete är lika stort i dag som under lågkonjunkturen 1994. Antalet arbetslösa har minskat men antalet sjukskrivna och förtidspensionärerna har i stället ökat.

De många sjukskrivna, den bristande integrationen, det faktum att vi blir allt fler äldre och allt färre i arbetsför ålder, bortslösandet av äldre arbetskraft och de långa studietiderna skapar sammantaget en ekvation som inte går ihop. För lite arbete blir utfört i Sverige. Under den senaste högkonjunkturen 1999–2001 arbetade vi 2 timmar mindre per person och vecka än vi gjorde under den föregående högkonjunkturen 1988–1990.

Arbete ger välstånd och välfärd och en av dagens stora utmaningar är att se till att allt fler kommer i arbete. Annars kommer Sverige att fortsätta att bli allt fattigare jämfört med andra och vi kommer att få allt mindre resurser till verksamheter som vård och skola.

Snart börjar de stora kullarna fyrtiotalister gå i pension. När de dessutom behöver äldrevård och sjukvård om 15–20 år kommer de offentliga utgifterna att öka. I debatten hävdas nu att det därför inte går att undvika kraftiga skattehöjningar de närmaste 20 åren. Höjningar av kommunal- och landstingsskatten på 7–8 kr har nämnts.

Men dessa dystra profetior utgår från att vi även framöver kommer att arbeta lika lite som vi gör idag. Detta är inte alls nödvändigt eller ens acceptabelt. Ska vi klara framtidens välfärd utan skattehöjningar måste fler människor komma i arbete.

6.2.2 Varför arbetar för få?

En rad faktorer bidrar till att för få arbetar i dag i Sverige.

6.2.3 Arbetslivet inleds för sent

En av de mest dramatiska förändringarna på arbetsmarknaden under 1990-talet var nedgången i de ungas arbetskraftsdeltagande. När gymnasieskolan i praktiken blivit obligatorisk sätts numera den undre gränsen för arbetsför ålder vid 20 år. I praktiken har dock åldersgränsen för inträdet i arbetslivet flyttats ytterligare uppåt.

I slutet av 1980-talet ingick närmare 85 procent av alla mellan 20 och 24 år i arbetskraften. År 2002 hade andelen fallit till 65 procent. Personer mellan 20 och 24 år har nu ett lägre arbetskraftsdeltagande än de över 55 år. Så har det inte varit tidigare.

Utbildning är bra men tid i utbildning är en kostnad och onödiga utbildningsvägar av ondo.

Mindre än 20 procent av dem som går ut gymnasiet börjar studera vid högskolan inom ett år. Nästan lika många 19-åringar går till den kommunala vuxenskolan för att komplettera eller förbättra sina gymnasiebetyg som går vidare till högskolan. Medianåldern för att börja högskolestudier var 1999 22,6 år, vilket är högt internationellt.

Studietiderna på högskolor och universitet har också blivit onödigt långa. Medianåldern för avslutade högskolestudier är i dag 26 år. En normal högskoleexamen motsvarar 3–4 års heltidsstudier med normal studietakt. Mediantiden för att klara detta idag ligger på 8 år efter avklarade gymnasiestudier. De studerande blir således i allmänhet färdiga fyra år senare än nödvändigt.

Men det går att ändra detta. Ändringar i gymnasieskolan minskar utslagningen. Antagningssystemet till högskolan bör göras om så att det blir lättare att gå direkt från gymnasium till högskola. Ett system med tre terminer skulle förkorta studietiden. De stimulanser som finns i studiemedelssystemet genom högre studiemedel för personer över 25 år bör tas bort.

6.2.4 Ohälsan är för stor

Sedan slutet av 1990-talet har antalet sjukskrivna fördubblats. Om man räknar om sjukfrånvaron 2003 till heltidsanställda så motsvarade den ett bortfall på 310 000 personer. Förtidspensionärerna motsvarade 427 000 årsarbeten. Under 2003 var 14 procent av alla mellan 20 och 64 år antingen sjukskrivna eller förtidspensionerade på heltid. Det var 150 000 fler än 1999. Antalet sjukskrivna har minskat något under det senaste året, men detta har, fram till helt nyligen, mer än väl uppvägts av att antalet förtidspensionärer fortsatt att öka.

Rehabilitering måste sättas in tidigare. Det bör finnas en rehabiliteringsgaranti som börjar fungera efter en månad. Samspelet mellan sjukförsäkring och sjukvård måste återupprättas, och andra läkare bör kopplas in för dem som är sjuka längre tid. Reglerna för vem som får skriva sjukintyg bör stramas upp. Sjukvården måste ges ekonomiska drivkrafter att medverka till att undvika onödiga kostnader i sjukförsäkringen, och därför skall landstingen få ansvar för 20 procent av sjukförsäkringskostnaden, samtidigt som statsbidragen till sjukvården höjs i motsvarande mån. En nationell vårdgaranti är också ett verksamt medel.

6.2.5 Integrationen är för dålig

15 procent av befolkningen i arbetsför ålder är född utomlands. Hittills har vi lyckats dåligt med att integrera dem på arbetsmarknaden. Skillnaden i deltagandet i arbetslivet mellan infödda och utlandsfödda är slående. År 2000 förvärvsarbetade närmare 80 procent av alla infödda svenskar, men bara 55 procent av de utlandsfödda.

Det låga deltagandet i arbetslivet bland de utlandsfödda riskerar att bli ett större problem i framtiden när deras andel av den arbetsföra befolkningen växer. År 2020 kommer var femte person i arbetsför ålder att vara född utomlands. Skillnaden mellan infödda och utlandsföddas sysselsättning måste minska under de närmaste 15 åren. Annars kommer sysselsättningen att fortsätta att falla när de utlandsfödda blir fler.

60 procent av de utlandsfödda i Sverige kommer från ett land utanför det nya EU. Deras andel kommer att växa till drygt 70 procent år 2020. Den största vinsten ligger därför i att höja deras förvärvsfrekvens. En ny jämförelse mellan integrationen på arbetsmarknaden som Integrationsverket låtit göra placerar Sverige i botten tillsammans med Belgien, Danmark, Frankrike och Nederländerna. Det finns alltså stora möjligheter till förbättringar.

I länder som USA, Kanada, Irland, som framför allt tagit emot arbetskraftsinvandrare, har invandrarna en mer gynnsam situation på arbetsmarknaden. Där är sysselsättningen bland de utrikes födda högre än för de inhemskt födda. Något som faktiskt gällde även i Sverige fram till början av 1970-talet.

Processen in i det svenska samhället måste bli snabbare. Det handlar t.ex. om en snabbare asylprocess, om att invandrare ska kunna söka och ta arbete innan de fullgjort utbildning i svenska, och att nya invandrare inte ska vara hänvisade till socialkontoren utan få stöd från arbetsförmedlingen.

6.2.6 Vi slutar arbeta för tidigt

Pensionsåldern är idag genom pensionsreformen rörlig från 61 år. För garantipension gäller dock lägst 65 år. Arbetsrättsligt finns möjlighet att arbeta till 67 år. Men i praktiken avslutas arbetslivet betydligt tidigare. Drygt 80 procent av alla mellan 55 och 59 år deltar i arbetskraften, men efter 60 år faller deltagandet i arbetskraften mycket snabbt. Hälften av 63-åringarna har t.ex. redan lämnat arbetskraften.

Genom den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron sedan mitten av 1990-talet har den faktiska arbetstiden för den äldre arbetskraften minskat ordentligt. År 2002 var mellan 6 och 7 procent av alla sysselsatta över 55 år frånvarande på heltid från sitt arbete på grund av sjukdom. Därtill kommer de som var frånvarande under delar av arbetsveckan.

Det handlar i hög grad om en attitydfråga. Men också ett antal yttre förutsättningar behöver ändras. Folkpartiet vill att arbetsgivaravgifterna ska avspela de förmåner de är tänkta att finansiera. Därför bör arbetsgivaravgifterna för personer som nått pensionsåldern justeras därefter. Det är inte lämpligt att skattesystemet stimulerar till ett tidigt utträde. Avdragsrätten för pensionsförsäkringar som kan falla ut före 61 års ålder kan ifrågasättas. Vidare bör arbetsmarknadens parter se över de avtal som idag leder till att det lönar sig att gå i pension tidigt och som gör det svårt för personer nära pensionsåldern att byta jobb. Sådana förhållanden motverkar den stimulans för arbetskraftsutbudet som pensionsreformen bl.a. syftade till.

Diagram 3. Andel äldre utanför arbetskraften 2003

Procent

Källa: SCB

6.3 Behovet av tillväxt

”Behöver vi egentligen tillväxt? …. Det är ungefär lika intelligent som att fråga om vi behöver kulturell utveckling. Som om det redan skulle finnas tillräckligt många målningar, musikverk och ord i språken. Som om det ens fanns något sätt att dämma upp den flod vi alla badar i.” (Roland Fagerfjäll)

Människans strävan har alltid varit att förbättra sin situation. Så långt tillbaka vi kan se har denna strävan präglat mänskligheten. I sin skrift The World Economy. A Millenial Perspective (OECD 2001) anger ekonomihistorikern Angus Maddison tillväxten under de första tusen åren av vår tideräkning till 0,01 procent per år, 0,2 procent per år 1000–1820 och 2,2 procent per år 1820–1998. Han pekar på tre faktorer som särskilt gjort den snabbare tillväxten under de två senaste seklerna möjlig:

• utnyttjande av bördig jord och nya biologiska processer

• internationell handel och kapitalrörelser

• teknologiska och institutionella innovationer.

Tillväxtens frukter har kraftigt förbättrat människans levnadsvillkor. Medan den förväntade medellivslängden vid födseln under flera sekler låg på drygt 30 år steg den under 1900-talet till 66 år vid dess slut.

Samtidigt kan vi konstatera att tillväxt egentligen inte är en huvudfråga i den ekonomiska debatten. Visserligen talade regeringen förra hösten om betydelsen av tillväxt, inbjöd till tillväxtsamtal och man utlyste t.o.m. en ”tillväxtkongress”. När det väl var dags hade dock tillväxten kommit i bakgrunden och kongressen förvandlats till en ”mellankongress”. Tillväxtsamtalen är avslutade, utan att flera av de inblandade blivit informerade. Det har pratats en hel del om tillväxt men väldigt lite om vad som i grunden kan förbättra våra utsikter.

Fenomenet med det svaga intresset för tillväxtfrågor illustreras väl av Institutet för tillväxtpolitiska studiers (ITPS) utredare Thomas Andersson i skriften Politik för tillväxt – Internationella trender och den svenska utmaningen:

Det överskuggande intrycket är att tillväxt inte kunnat etableras som en verkligt central och angelägen fråga på den allra högsta medvetandenivån hos politikens företrädare eller hos allmänheten. Ändå finns knappast något som är mer väsentligt i det långa loppet – i vart fall inte när begreppet specificeras som ”uthållig tillväxt” vilket explicit tar miljön och sociala förhållanden i beaktande. Utan tillväxt finns allt mindre att bygga på och fördela inom t.ex. sjukvård, utbildning, socialpolitik osv. Sådana samband har emellertid inte förmedlats med erforderlig framgång. Tillväxt anses inte ”intressant”. Angelägna reformer på t.ex. skatteområdet har ältats så länge att de blivit ”uttjatade”. Diskussionen om entreprenörskap och villkoren för nyföretagande eller hushållsnära tjänster har dominerats av andra hänsyn än de som har att göra med tillväxt.

Vad menar vi då med tillväxt? För de flesta är BNP-siffror abstrakta. Det finns hos många faktiskt en direkt fientlighet mot begreppet BNP. Det uppfattas av en del som ett begrepp som innefattar allt det man tycker illa om: ekonomiskt tryck, press från arbetsgivare och omgivning, krav och prestationstryck, miljöförstöring.

Däremot vill de allra flesta ha det bättre, för sig själv och sina barn och andra närstående. Hur får man det då bättre? Jo, främst genom att utrymmet växer, inte främst genom att andra avstår.

Medan den enskilde oftast har klart för sig att det är de egna ansträngningarna, det egna arbetet, som leder till en förbättrad situation, inte på att man kan förvänta sig att andra ska svara för ens försörjning, handlar den politiska debatten alltför ofta om att föra över tillgångar från en grupp till en annan. Alltför lite kraft i politiken ägnas åt att arbeta med åtgärder som lyfter hela samhället. Det som är normalt för den enskilde är inte självklart för regeringen.

Vad innebär då tillväxt? Tillväxt kan bestå av och beskrivas på många olika sätt. Men huvudsakligen mäts tillväxten ändå som utvecklingen av BNP realt. Eftersom människors arbete och ersättning för detta arbete utgör en stor del av BNP är det förbättringar i den reala lönen som är en naturlig följd av att BNP växer. Det är också för den enskilde det tydligaste måttet på att BNP växer. För en industriarbetare har den reala lönen efter skatt sedan 1970 ökat med 50 procent. Ungefär detsamma gäller för en tjänsteman. Även med den jämfört med omvärlden blygsamma tillväxten i Sverige har reallönen för en arbetare ökat med 50 procent på 30 år.

Det är självfallet det egna konsumtionsutrymmet som lönen ger som är den viktigaste, men kanske mest förbisedda, konsekvensen av tillväxt.

Men en god och stadig tillväxt har också andra fördelar. Jobben blir stabilare vid god tillväxt. I ett expanderande samhälle sjunker inte sysselsättningen, jobben blir säkrare.

Men eftersom det är naturligt och ofrånkomligt att en växande ekonomi också medför förändringar kommer en del jobb att försvinna även vid god tillväxt. Ett samhälle där dagens jobb skulle finnas kvar i samma form är omöjligt att tänka sig. Det skulle vara fullständig stagnation. Men i en växande ekonomi är det lättare att hitta ett nytt jobb om eller när det gamla försvinner. Trygghet är inte stagnation, det är att den enskilde och hela samhället kan klara av förändringar. För den enskilde är god och stabil tillväxt en bättre garant för att det ska gå att hitta ett nytt jobb än de flesta tänkbara trygghetsåtgärder från politikers sida.

God tillväxt ger inte bara en bättre privat standard. Det ger också möjlighet att finansiera det som brukas kallas välfärd. Med det begreppet avses oftast de tjänster som i Sverige är skattefinansierade och i hög grad drivs i offentlig verksamhet, det må gälla sjukvård, skola m.m. eller försäkring vid arbetslöshet, ålderdom etc.

En växande ekonomi ger möjlighet att förbättra dessa områden. Kvaliteten på tjänsterna kan bli bättre, socialförsäkringarna kan bli säkrare och ge ett bättre skydd. Det är under de perioder i svensk ekonomisk historia då tillväxten varit god som det gått att förbättra välfärdstjänsterna. Det är i tider med låg eller negativ tillväxt som åtstramningar och besparingar blir nödvändiga.

Det finns en falsk motsatsställning mellan miljö och tillväxt. Det är tillväxten som gjort det möjligt att på olika sätt förbättra miljösituationen. Om vi anlägger ett långsiktigt perspektiv kan vi se att det är tydligt att miljön successivt förbättrats i de länder som utvecklats. Det krävs naturligtvis en medvetenhet och en politisk vilja att ta hänsyn till miljöaspekter i olika ekonomiska beslut, inte minst vid investeringar.

6.4 Varför har vi inte bättre tillväxt?

Regeringen framhäver ofta att Sverige haft en tillväxt som legat högre än genomsnittet för EU och OECD under de senaste 10 åren. Enligt senast tillgängliga siffror gäller följande:

Tabell 4. BNP-tillväxt i Sverige, EU och OECD 1994–2004

Årlig procentuell volymförändring

	Genomsnittlig årlig volymförändring
Sverige	2,7
EU	2,1
OECD totalt	2,7

Källa: Konjunkturinstitutet mars 2004

Sverige har således haft snabbare ekonomisk tillväxt än EU men ligger på samma nivå som genomsnittet för OECD-området. Sett i ett längre perspektiv har dock Sverige haft lägre tillväxt än både EU och OECD som genomsnitt. Uppgången under de senaste åren har bara återtagit en mindre del av Sveriges långsiktiga eftersläpning sedan 1970.

Men tillväxten under de senaste 10 åren är i sig inte så märklig. Genom deprecieringen 1992 förbättrades konkurrenskraften för det svenska näringslivet, vilket gav ett gott utgångsläge inför den internationella konjunkturuppgång under senare delen av 1990-talet som stod för dörren när den socialdemokratiska regeringen tog över hösten 1994. Mot bakgrund av de lediga resurser som då fanns, och som understöddes av att den offentliga expansionen hölls tillbaka, var möjligheterna till tillväxt under åren därefter goda.

Men hur kommer det sig då att Sveriges relativa position inte förbättrats? Sverige låg 1994 på trettonde plats i jämförelse med övriga OECD-länder när man jämför BNP per person, köpkraftskorrigerat. Sveriges position har sedan dess inte förändrats utan försämrats – vi ligger för närvarande på femtonde plats i ”köpkraftsligan”.

Även om Sverige haft en förhållandevis god tillväxt har vår köpkraft snarast försvagats. Sveriges export har tappat i pris jämfört med det vi köper in från utlandet, importen, medan denna prisrelation, den s.k. terms-of-trade, snarat förbättrats för EU-länderna sammantaget, diagram 4.

Diagram 4. Sveriges och EU:s exportpris i relation till importpriset

Index 1995 = 1

Källa: OECD

Medan EU som genomsnitt vunnit något i terms-of-trade har Sverige förlorat ca 10 procent. Vi har trots en hyfsad volymtillväxt förlorat i köpkraft, som nämnts ovan från en trettonde plats till en femtonde.

Detta kan också belysas av att Sverige 1994 låg 6 procent över EU-genomsnittet vad gäller köpkraft per person men ligger nu bara 3 procent över. Det är tydligt att Sverige tappat i köpkraft i förhållande till omvärlden. Med en sådan utveckling kan vi inte behålla högre löner än i omvärlden och vi kan inte heller ha en offentligfinansierad välfärd som står sig väl i jämförelse med andra länder. Allt flera indikatorer visar också att det är på det sättet, Sveriges välfärd är inte unik.

Samtidigt kan det relativa stilleståndet, eller tillbakagången, förefalla paradoxal. Man kan peka på sådant som borde vara styrkefaktorer: höga utgifter för forskning och utveckling, god tillgång till forskare, hög andel patent, hög IT-mognad m.m.

Men detta får inte genomslag i vår produktion. Som framgår av följande diagram har Sverige den högsta andelen forsknings- och utvecklingsutgifter som andel av BNP inom EU men en låg andel högteknologiska produkter i exporten.

Diagram 5. FOU-utgifter och exportresultat

FOU-utgifter som andel av BNP och andelen högteknologiska produkter i exporten

Källa: Eurostat

Trots i många avseenden goda förutsättningar kommer inte svenskt arbete och företagande till sin rätt. Inte heller ger arbetet inom den offentliga sektorn det utbyte man skulle kunna förvänta sig av ett land där mer resurser än i något jämförbart land satsas på offentlig verksamhet.

Svagheterna ligger i den för svaga företagspolitiken på alla områden. Detta uttrycks på följande sätt i den nämnda ITPS-analysen:

Vi känner väl till vilka flera av svagheterna är – några av dem har diskuterats i denna rapport. Offentlig inblandning och undantag från konkurrenslagstiftningen har lett till hämmad konkurrens och ineffektivitet i delar av ekonomin. Sverige har en god allmän kompetensnivå, men incitamenten för kompetensutveckling är i internationell jäm-förelse undermåliga och utbudet av arbetskraft med högre utbildning riskerar att för-sämras i motsats till den allmänna trenden inom OECD. Drivkrafterna för utbildningens relevans och kvalitet behöver förbättras. Sverige uppvisar vidare högt beroende av ett fåtal storföretag, t.ex. inom forskningen, samtidigt som framväxten och tillväxten av småföretag är svag. Riskkapitalet når i begränsad utsträckning de svåra tidiga företagsskedena där det har sin naturliga nisch. Den specifika kombinationen av dubbelbeskattningen på utdelningar, fåmansbolagsreglerna och förmögenhetsskatten – vilka ger endast smärre bidrag till statskassan – sänker kraftigt avkastningen efter skatt på entreprenörsinsatser.

Även beskattningen på arbetskraft och konsumtion brett i ekonomin hämmar tillväxten, särskilt på tjänstesidan där stora arbetsinsatser görs utanför den öppna ekonomin. Samtidigt präglas arbetsmarknaden av bristande öppenhet vilket gör att många människors potentiella förmåga inte kommer till full nytta, i synnerhet bland invandrare. Med snedvridande incitament som bidragit till orimligt omfattande för-tidspensionering och sjukfrånvaro har den öppna arbetslösheten kommit att säga allt mindre om arbetsmarknadens verkliga tillstånd. De regionala institutionerna har länge uppmuntrats att sträva efter förmånliga fördelningseffekter snarare än att bejaka lokal dynamik, och den pågående omläggningen på det här området måste fortsätta.

Det kanske mest grundläggande är en större uppslutning i samhället kring, och beslutsamhet att genomdriva, sunda incitament och belöningsmodeller.

Det krävs politiska förändringar över ett brett fält för att få en bättre tillväxt i Sverige. Det krävs lägre och bättre utformade skatter, reformerade utgiftssystem, stabila statsfinanser, reformer som underlättar företagande och enskilda initiativ, förändringar av det sätt som arbetsmarknad och lönebindning fungerar på och en omfattande avreglering. Det är riktlinjerna för en sådan politik som här anges.

7 Villkor för jobb och företagande

7.1 Företagandet är grunden för välfärden

Att starta ett företag borde vara det mest naturliga som finns. Man löser ett problem åt andra och får betalt för det. Sverige var länge ett land som utmärkte sig för ett gott entreprenörskap. Det privata välstånd och den offentliga välfärd vi byggde upp under decennierna efter andra världskriget vilade till stor del på inkomsterna från våra stora industrikoncerner – resultatet av ett dynamiskt entreprenörskap vid slutet av 1800-talet.

7.2 Småföretagen är framtiden

De senaste två åren har vi dock sett många tydliga och trista exempel på hur stora svenska industriföretag lägger ned verksamhet i Sverige och flyttar arbetstillfällen till andra länder där villkoren för produktionen är bättre än här.

Den tid då våra stora koncerner skapade nya arbetstillfällen är förbi. Sedan början av 1990-talet har antalet anställda i storföretagen minskat varje år, med undantag för högkonjunkturåret 2000. Under de senaste 3 åren har 100 000 arbetstillfällen försvunnit från industrin. En utflyttning är en naturlig del av omvandlingsprocessen om den motvägs av ett inflöde att nyetableringar i Sverige av utländska företag eller av nystartande. Men så är det inte.

Framtiden vilar allt mer i händerna på den privata tjänstesektorn och på de små före-tagen. Av Sveriges 676 000 privata företag har drygt 99 procent färre än 50 anställda. Fler arbetar i dag i våra små och medelstora företag än för 10 år sedan. Småföretagen står idag för drygt hälften av sysselsättningen inom den privata sektorn, men mer än två tredjedelar av nettoökningen av sysselsättningen.

I en regional tillväxtstudie från Företagarna framgår att de sex län som hade den starkaste ekonomiska tillväxten under åren 1998 till 2000 särskilt utmärkte sig genom att de hade en växande kunskapsintensiv tjänsteekonomi med många småföretag.

Tyvärr utvecklas inte företagandet bra i Sverige just nu. De senaste tre åren har antalet företag i och för sig blivit drygt 4 000 högre per år. Beräkningar från statens företagsmyndighet, Nutek, visar dock att det skulle behöva startas ytterligare 10 000 nya företag varje år framöver för att kompensera för de arbetstillfällen som storföretagen väntas rationalisera bort. Diagram 6 visar att antalet företagare minskat trendmässigt sedan år 2000. Netto har ca 22 000 företagare försvunnit sedan 2000. Det försvinner f.n. minst 15 företagare per dag.

Diagram 6. Antal företagare 1994–2004

Löpande 12-månaderstal, 100-tal

Källa: SCB, arbetskraftsundersökningarna (AKU)

Ett annat problem som väntar runt hörnet är de många företag som dessutom riskerar att försvinna när alla småföretagare som är födda på 1940-talet pensionerar sig. Beräkningar från organisationen Företagarna visar att 90 000 småföretag riskerar att försvinna inom 5 till 10 år när ägarna pensionerar sig. Detta är ännu en anledning till att stimulera nyföretagande så att nya företag kan ersätta dem som försvinner.

7.3 En politik för fler nya företag

Det behövs åtgärder på en rad områden för att göra det mer attraktivt för människor att våga starta och driva ett företag. Trösklarna för att starta företag måste bli lägre och företagare måste få behålla mer av vinsterna av ett bra fungerande företag. Det är en illusion att tro att det är möjligt att straffa företagarna men samtidigt få blomstrande företag. Det är inte minst viktigt att attityden till företagare förbättras. Att en regeringsmedlem för några år sedan sa att småföretagarna är vår tids hjältar har inte satt några avtryck i politiken.

7.3.1 Gör reglerna enklare

Det är krångligt att vara företagare idag. Regelverket är omfattande och invecklat. Ett svenskt företag med mindre än 20 anställda har kostnader för att administrera skatte-, arbetsmarknads- och miljöregler på cirka 30 000 kronor per anställd varje år. De svenska företagens kostnader för att administrera lagar, regler och föreskrifter summerar till minst 50 miljarder kronor varje år. Till detta kommer att företagen har ca 20 000 sidor företagsregler att hålla reda på.

Om det är för krångligt att starta företag bildas färre företag och de som bildas växer inte så mycket som de skulle kunna. Onödiga hinder mot produktutveckling och investeringar riskerar att företagen istället investerar i länder där lagstiftningen är enklare.

Regeringen har då och då sagt att det är viktigt att regelverket blir enklare. Men tyvärr har man inte gjort mer än så. Folkpartiet anser att fram till nästa val ska hela det regelverk som berör företagande gås igenom och onödiga regler tas bort. Målet ska vara att minska företagarnas kostnader för administration av regelverket med minst en fjärdedel.

Några exempel på angelägna reformer är

• förenklingar i semesterlagens regler om semesterlönegrundande frånvaro,

• enklare redovisningsregler i enskilda firmor,

• förenklingar i företagens uppgiftslämnande genom ett gemensamt register så att myndigheter kan hämta uppgifter från varandra istället för från företagen,

• en solnedgångsparagraf som innebär att en inte använd regel avskaffas.

7.3.2 F-skattsedel till alla

Det är för svårt att få F-skattsedel idag. Företagaren får bland annat inte tidigare ha varit anställd hos uppdragsgivaren och får inte använda uppdragsgivarens utrustning. Reglerna tillämpas dessutom olika. Företagare har fått sina ansökningar om F-skattsedel avslagna vid ett skattekontor men beviljade vid ett annat.

Folkpartiet anser att alla som vill ska kunna få en F-skattsedel för att kunna bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har näringsförbud eller skatteskulder. Försöken att hålla undan utländsk arbetskraft genom att göra det krångligare att få F-skattsedel måste avvisas.

7.3.3 Sänk fåmansbolagens skatter

Fåmansbolag där ägaren själv arbetar i företaget lever under särskilda skatteregler – de s.k. 3:12-reglerna. Syftet med reglerna är att hindra ägarna från att få lägre skatt genom att ta ut lön som utdelning istället för lön. Följden har dock blivit att ägare av fåmansbolag i dag betalar betydligt högre skatt än små ägare i större bolag, vilket aldrig var meningen. Ägare av fåmansbolag beskattas i dag som om de vore anställda, vilket knappast heller är rättvist med tanke på att det innebär en risk att äga och driva ett litet företag.

Regeringen har lovat att lindra fåmansbolagens skatter. Men den höjning av den s.k. klyvningsräntan man hittills genomfört kommer tyvärr att ta 23 (!) år innan den ger full effekt.

Folkpartiet står, tillsammans med bl.a. näringslivets organisationer, bakom förslaget att ersätta dagens fåmansbolagsregler med den s.k. BEK-modellen (beskattat eget kapital). Den innebär att ägare kan ta ut en större utdelning för varje år i takt med att företaget växer. Förslaget innebär att fåmansbolagens skattebörda kommer att minska betydligt. Kostnaden för denna reform uppskattas på sikt till mellan 1,5 och 2 miljarder kronor.

7.3.4 Avskaffa förmögenhetsskatten

En förutsättning för att det ska bildas nya företag och för att dessa ska kunna växa är tillgång till riskvilligt kapital. Alla skatter som gör det svårare att spara minskar också tillgången till riskkapital.

Sverige tillhör en minoritet i västvärlden som fortfarande har förmögenhetsskatten kvar. Förmögenhetsskatten finns i dag bara i 8 av OECD:s 30 medlemsländer. Österrike, Italien och Belgien har reformerat sin kapitalbeskattning och infört en amnesti för att locka tillbaka kapital som gömts i utlandet. I Italien förde sparare tillbaka motsvarande 800 miljarder kronor till landet efter amnestin.

Skatteverket har uppskattat att svenskar undanhåller närmare 500 miljarder kronor på utländska bankkonton. Till detta ska läggas de dryga 400 miljarder kronor som utlandsboende svenskar äger. Om 100 miljarder av dessa svenskägda tillgångar flyttades tillbaka till Sverige skulle avkastningsskatten på dessa finansiera ungefär halva kostnaden för att avskaffa förmögenhetsskatten.

Folkpartiet vill sänka förmögenhetsskatten genom att avskaffa sambeskattningen och höja fribeloppet till 2,1 miljoner kronor. Inom tre år vill vi avskaffa förmögenhets-skatten helt.

7.3.5 Sänk arbetsgivaravgifterna

Arbete är hårt beskattat i Sverige och det är därför dyrt att anställa. Folkpartiet anser att arbetsgivaravgifterna på sikt enbart ska bestå av avgifter som motsvarar de sociala förmåner som pension, sjukförsäkring m.m som den anställde får. Den del av arbetsgivaravgifterna som idag enbart är löneskatter bör på sikt tas bort.

Lönekostnaden är den ojämförligt största kostnaden för privata tjänsteföretag. För att göra det billigare för dem att anställa och lättare att expandera vill Folkpartiet därför sänka arbetsgivaravgifterna med 2 procentenheter för anställda i den privata tjänstesektorn.

7.3.6 Social trygghet för företagare

I dag har inte företagaren samma trygghet som en anställd. Det finns skillnader vad gäller möjligheter till sjukpenning, föräldraförsäkring och ersättning vid arbetslöshet. Företagaren betalar in stora summor i form av skatter och avgifter men kan inte dra samma nytta av dem som en anställd kan.

Egenföretagare får oftast lägre ersättning än anställda vid egen sjukdom och när de vårdar sjuka barn. Dessutom är det svårare för en före detta egenföretagare att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Företagare kan låta sitt företag vila i en omgång, men måste därefter avveckla eller sälja sitt företag för att kunna få arbetslöshetsersättning. Många företagare har ofta tagit ut låg lön innan de lagt ned företaget. Därmed får de låg dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen.

Folkpartiet vill se över reglerna i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen för att skapa större rättvisa mellan egenföretagare och anställda. Om detta inte skulle visa sig vara möjligt bör man istället överväga att sänka egenavgifterna ytterligare som en kompensation.

7.3.7 Friare konkurrens ger fler en chans

Konkurrens och entreprenörskap hänger intimt samman och bör genomsyra alla delar av den svenska ekonomin. Genom att enskilda individer själva får välja vad de vill konsumera kanaliseras produktionen till verksamheter och områden där den gör störst nytta. Genom att skapa förutsättningar för företagande och entreprenörskap så kan nya idéer och kunskaper omsättas i bättre och nyttigare varor, i stort som i smått. Konkurrensen är kanske också den viktigaste drivkraften för teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Insatser för att främja konkurrensen är därför viktiga inslag i en politik för att stärka Sveriges utvecklingskraft.

Den svenska ekonomin kan bli friare, effektivare och mer dynamisk genom att företagande inte bara tillåts utan premieras på alla områden. Det måste bli lika självklart att en sjuksköterska kan förbättra vårdtjänsterna i Sverige med sin kunskap och nya idéer som att en TV-säljare kan starta en Internetbutik baserat på sin marknadskunskap och egen drivkraft. Både måste få tjäna pengar på att de levererar vad andra efterfrågar och värdesätter. Kort sagt – det är dags att mönstra ut Florence Nightingale-idealet ur de viktiga välfärdstjänsterna.

En politik för konkurrens är en politik för frihet och dynamisk utveckling. Det är också en liberal politik som sätter den enskilde i centrum och bygger på tron att varje individ faktiskt har förmågan att fatta för sig själv viktiga beslut. Den bygger på övertygelsen att nya idéer och utveckling bygger på individuell kunskap, enskilt entreprenörskap och att ekonomiska drivkrafter är viktiga för att ekonomin ska utvecklas i positiv riktning.

En fungerande och sträng konkurrenslagstiftning är viktig för att en effektiv konkurrens ska råda i det privata näringslivet. Det är viktigt med en alert konkurrensövervakning och Folkpartiet vill därför ge mer resurser till Konkurrensverkets arbete. Vi ska också gå i bräschen för europeisk och internationell marknadsintegration. En europeisk konkurrensmyndighet bör inrättas.

Staten har en central uppgift i att sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden. Men staten bör inte själv vara en betydande aktör inom näringslivet. Därför är Folkpartiet kritiskt till det stora statliga ägandet av bolag och vill avveckla det mesta av statens företagsägande. Vi motsätter oss att regeringen genom förslag i vårpropositionen försöker skaffa ytterligare utrymme för att tillföra de statliga förlustmaskinerna pengar genom att kringgå budgetprövningen. Statliga monopol inom områden såsom apoteksverksamhet ska ersättas av generella regelverk. Fortsätt avregleringen av tidigare genomreglerade områden, såsom bostadsmarknad, järnväg, jordbruk och livsmedel. Fri etableringsrätt för mataffärer på samma villkor som annan handel.

Såväl kommunala som statliga subventioner till vissa konkurrensutsatta sektorer, branscher och enskilda företag ska upphöra.

Lika viktigt är att stärka konkurrensen genom att utvidga den till områden där den är svag idag, genom att verksamheten i första hand är skattefinansierad. En mycket stor potential för nytt företagande inom tjänstesektorn är de tjänster inom vård, omsorg och skola som idag till största delen produceras av kommuner och landsting. Här finns stora möjligheter för en mängd småföretagare att etablera sig och utveckla verksamheten. Mer konkurrens på detta område kommer att vara till glädje både för arbetstagarna och för dem som använder tjänsterna. Företag måste få lov att göra vinst.

Regeringen måste göra mer för att skapa utrymme för enskilda producenter att verka inom dessa områden i kommuner och landsting. Bestämmelser som hindrar uppkomsten av konkurrens i de lagar som styr den obligatoriska kommunala verksamheten måste tas bort. Det är viktigt om man ska få ett dynamiskt företagande på dessa områden att företagarna kan räkna med stabilitet i de spelregler som politikerna ställer upp.

7.3.8 Konsumentmakt

En viktig del i en väl fungerande marknadsekonomi är starka och upplysta konsumenter. En bra konsumentpolitik är därför central i en bra ekonomisk politik. Viktiga konsumentfrågor för framtiden är att se till att konsumenträtten gäller fullt ut på de områden som är helt eller delvis reglerade såsom de viktiga välfärdstjänsterna i vården och skolan, men även exempelvis elmarknaden. Konsumenttjänstlagen ska ändras så att den gäller även dagisavgifter och elräkningar, i tillämpliga delar.

7.4 Kvinnors företagande

Kvinnors potential som företagare utnyttjas inte i tillräcklig grad i Sverige. Den negativa svenska synen på företagare och småföretag har särskilt utgjort ett hinder för kvinnor att starta och driva företag. Kvinnor driver tjänsteföretag i högre grad än män och de hinder för små tjänsteföretag som svenska regler och skatter utgör kommer därmed särskilt att hämma kvinnligt företagande. Forskningen visar att om dessa specifika hinder räknas bort är inte kvinnors företagande så annorlunda än männens. I rapporten, Kvinnors företagande (Svenskt Näringsliv 2004), slås det fast att kvinnors och mäns företag växer i samma utsträckning sett till antalet sysselsatta och omsättning.

Ett annat stort hinder är monopoliseringen av tjänster i den offentliga sektorn. Inom en stor del av ekonomin råder i praktiken etableringsförbud. För de flesta offentliga tjänster är inte konkurrens tillåten. Detta hämmar företagande inom dessa områden men särskilt kvinnors möjlighet att vara företagare. Man kan nästan tala om ett yrkesförbud för kvinnor eftersom många kvinnor skulle kunna tänka sig att driva egen verksamhet inom dessa områden.

Erfarenheten visar att för de verksamheter där det trots allt blivit tillåtet med privat verksamhet har detta varit lyckat. Det har givit många kvinnliga företagare möjlighet att förverkliga nya idéer på deras tidigare arbetsområde där det kanske varit omöjligt att få kommunen eller landstinget att tänka nytt. Mätningar har också visat att de som är beroende av dessa tjänster blivit mera nöjda med ett varierat utbud som t.ex. bättre kan anpassas efter patientens önskemål.

Det är därför en stor potential som går till spillo genom att kvinnor inte ges möjlighet att starta företag.

Ett hinder som är större i Sverige än i många andra länder är svårigheten att kunna köpa hushållstjänster på en öppen och laglig marknad. Det finns ingen vit marknad för hushållstjänster som ett hushåll med genomsnittliga inkomster har råd att betala. Om den enskilde ska få del av sådana tjänster måste det i praktiken ske genom arbetsgivaren. En skatterebatt på ca det halva vita priset skulle i ett slag skapa en ny vit marknad som många kvinnor gärna skulle utnyttja och många arbeta inom.

Om Folkpartiets förslag om ett friare användande av föräldrapenningen och införandet av ett barnkonto skulle genomföras skulle detta också skapa nya marknader där man kan tänka sig att kvinnor skulle komma in som företagare. Om föräldrapenningen kunde gå vidare till den som föräldrarna skulle vilja anlita skulle både andra närstående och andra som föräldrarna vill anlita kunna få en inkomst på helt laglig väg och på ett sätt som lättar barnfamiljernas situation.

Börsbolagens styrelser hade år 2002 6,1 procent kvinnliga ledamöter. År 2003 hade de kvinnliga ledamöterna ökat till 11,3 procent. Samtidigt har andelen kvinnor på VD-positioner för börsföretagen minskat från 5 till 2. För att kunna öka andelen kvinnor i bolagsstyrelserna måste betydligt fler kvinnor finnas på de olika positioner och ha skaffat sig de olika erfarenheter som är lämpliga och nödvändiga. Det är vår inställning att könsfördelningen i bolag och styrelser måste, och kommer att, förändras genom ett mer jämställt deltagande på arbetsmarknaden generellt. När kvinnor och män delar eller frigörs från hemarbetet mer lika, kan kvinnor konkurrera på arbetsmarknaden på mer jämställda villkor. När efterfrågan på tjänster inom vård- och utbildningssektorn släpps fria ges bättre förutsättningar för kvinnor att starta företag och etablera sig som chefer.

En grundlig reformering av de offentliga systemen och mera rimliga regler för de skatter som styr tjänsteverksamheterna skulle kraftigt vidga möjligheterna och underlätta för kvinnor att bli företagare.

7.5 Ägandet

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?

Vad visa kan Amerika?

Vad Asien? Vad allt Europa?

Jag trotsar öppet alltihopa.

Men Skandinavien – det är alladar!

Blott Sverige svenska krusbär har.

Carl Jonas Love Almqvist i ”Om svenska rim” (1838)

Men vem äger egentligen de svenska krusbären nuförtiden? I allt mindre grad svenskarna.

Sedan slutet av 1980-talet har den utländska ägarandelen på den svenska börsen ökat från knappt 10 till drygt 40 procent. Flera av de företag som i allmänhet förknippas väldigt starkt med Sverige och som är starkt förknippade med Sveriges välståndsutveckling under efterkrigstiden ägs nu av utländska intressen.

En del av ökningen av det utländska ägandet beror naturligtvis på att en generellt ökad internationalisering i ekonomin ökar direktinvesteringarna. Globaliseringsprocessen är i stort gynnsam för alla länder. Utländskt ägande vore inget problem om det inte också vore resultatet av en förd politik som missgynnar kapitalägande i Sverige och därför skapar ett uppköpstryck som inte beror på rationella faktorer inom ekonomin. Det ökande utländska ägandet av svenska företag är alltså inte ett problem i sig självt, men det utgör ett symptom på problem.

Bristerna i det svenska företagsklimatet gör det inte bara svårare att starta företag och få dem att växa, utan innebär också att företag med stora internationella kopplingar flyttar verksamhet och huvudkontor. Medan ungefär 10 procent av internationellt verksamma stora svenska företag hade huvudkontoren utomlands 1993 gällde detta år 2003 inte mindre än 37 procent, enligt en långtidsstudie av ägandet från det statliga institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS).

7.5.1 Institutionellt ägande ökar

Det institutionella ägandet ökar, sett över tiden. Detta är inte någon överraskning utan till stor del en effekt av ökat långsiktigt sparande i olika slags fonder, försäkringar och liknande som avspeglar en ökad ”trygghetssektor” inom finansmarknaden. (I Sverige klassas de finansiella företagens ägande helt som hushållens indirekta ägande vilket ger en viss överskattning av hushållens indirekta ägande.) Det institutionella ägandet kommer med största sannolikhet att fortsätta att växa.

Ökningen av det institutionella ägandet är dock inte utan vissa problem. Det institutionella ägandet förutsätts vara svagare och mindre aktivt än direktägande.

Tabell 5. Institutionellt ägande som andel av inhemskt ägande, procent

	1980	1983	1990	1998	2003
USA	38,3		45,2	55,5	...
Sverige		60,9	74,4	69,3	74,3

För Sveriges del påverkas bilden främst av den kraftiga ökningen av det utländska ägandet, som i och för sig är institutionellt till största delen. Utlandsägandet spelar ingen större roll i USA. Om det utländska ägandet inkluderas blir bilden följande.

Tabell 6. Aktieägande i USA, procent efter sektor år 1980–1998

	1980	1990	1998
Hushåll	58,6	51,0	41,1
Hushåll via institutioner	14,6	21,0	27,5
Hushåll totalt	73,2	72,0	68,6
Institutioner	21,8	21,1	24,2
Utland	5,0	6,9	7,2
Totalt	100,0	100,0	100,0

Källa: New York Stock Exchange, ”Survey 2000”

Tabell 7. Aktieägande i Sverige, procent efter sektor år 1983–2003

	1983	1990	1998	2003
Hushåll	36,0	23,6	20,1	17,4
Hushåll via institutioner	32,0	34,7	28,9	30,8
Hushåll totalt	68,0	58,3	49,0	48,2
Institutioner	24,0	34,0	16,4	19,4
Utland	8,0	7,7	34,6	32,4
Totalt	100,0	100,0	100,0	100,0

Källa: SCB

De svenska hushållens andel av ägandet, såväl direktägande som via institutioner, minskar som synes i tabellen från 68 procent till 48,2 procent mellan 1983 och 2003.

7.5.2 Effekterna av ökat institutionellt ägande

Den tidigare folkpartiledaren Bertil Ohlin klagade vid ett tillfälle över att ägarna av svenska aktiebolag var alldeles för långsiktiga. Fysiskt kapital tillmättes alltför stor betydelse, och därför bands mycket kapital upp i investeringar med låg avkastning under mycket lång tid.

Idag har vi istället klagomål på kortsiktigt ägande och att alltför stor vikt läggs vid att prestera ett bra kvartalsbokslut på bekostnad av sunda affärsmässiga beslut.

Förändringar av skatter och andra regler för privat aktiesparande kan verka för att stärka det enskilda ägandet. Men det institutionella ägandet kommer sannolikt ändå att växa, i synnerhet sparande i skattemässigt gynnade fonder. Den huvudsakliga drivkraften bakom detta sparande är dock sökandet efter ekonomisk trygghet och riskspridning. Pensionsfonder och försäkringar är inte något människor sparar i enbart för att det är ekonomiskt fördelaktigt, utan för att det är rationellt.

Istället krävs andra åtgärder för att inte det institutionella ägandet långsiktigt ska vara mindre gynnsamt för Sverige, som har en något högre andel institutionellt sparande än flera av våra konkurrentländer. De stora institutionerna bör stimuleras att bli mer aktiva i sin ägarroll.

När vi sett baksidorna av svagt ägande i form av massmedialt uppblåsta ”skandaler”, så har det stundom talats om behov av detaljregleringar. Detta är knappast en väg att gå för att skapa mer aktiva institutionella ägare. Ett mer positivt exempel kan vara sparandet i så kallade ”etiska fonder”, det vill säga att kapitalförvaltaren verkar för en ökad tydlighet i dessa frågor genom en aktiv profil. Om varje kapitalförvaltare hade en tydlig ägarpolicy som redogjorde för hur investeringarna placeras och hur ägarskapet utövas skulle spararna på det sättet kunna ”rösta med fötterna” när det gäller frågor om hur ägarna agerar när det gäller inriktningsbeslut, bonussystem, företagsköp, långsiktighet kontra kortsiktighet osv.

Vidare bör inlåsningseffekterna av såväl skatteregler som avgiftskonstruktioner i de enskilda kapitalbolagen studeras. När spararna är lättrörliga, tvingas placerarna vara aktiva.

När riksdagen förra våren beslutade om försämrad förmånsrätt i konkurser för företagsinteckningar framkom tydligt att detta skulle kunna leda till större svårigheter att få bankkrediter för framför allt små företag. Regeringen fick i uppdrag att följa utvecklingen noggrant. Det kommer nu alltmer uppgifter om att detta besannas från småföretagare. Bankerna bekräftar också att man nu ser över sina säkerheter och i flera fall kräver kompletteringar såsom borgen av företagsledaren personligen. Vi anser det oerhört angeläget att en utvärdering kommer till stånd snarast.

7.6 Institution kontra innovation

Det lilla eller medelstora företaget, som drivs av kraften hos en enskild entreprenör eller av idén i en innovation, är det som kan utvecklas till framtida storföretag. Men de utgör också en högre risk. Innovationen kan slå fel, entreprenören kan misslyckas. Medan de stora institutionella ägarna har naturliga skäl att föredra placeringar i större, väletablerade företag där riskerna kan kontrolleras bättre och förväntningen om framtida avkastning kan baseras på tidigare resultat, är det de nya företagen som kan utveckla ekonomin. Om de får tillgång till riskvilligt kapital.

Tillgången på riskvilligt kapital i Sverige har under decennier varit avsevärt sämre än i de flesta länder i omvärlden. Detta kan också delvis förklaras av hur den svenska finansmarknaden sett ut samt att skatteregler missgynnat sparande med hög risk.

Även om läget har förbättrats något på senare år, så återstår mycket att göra. Innovatören, entreprenören med en idé, har sällan kapital nog att omedelbart omsätta sin affärsidé till ett livskraftigt företag. Har här Sverige fortfarande mycket att lära när det gäller att underlätta för innovatören att träffa en riskvillig finansiär. Många svenska uppfinningar blir idag istället produkter som utvecklas i andra länder. Därmed går också ökade skatteintäkter, fler arbetstillfällen och möjligheter till ekonomisk tillväxt oss förbi. Sverige bör lära av andra länders, till exempel Danmarks, arbete med att lösa bristen på tidigt riskkapital.

7.7 Regional tillväxtpolitik är viktig…

De globala och nationella förutsättningarna för tillväxt är i stort sett desamma oavsett var i Sverige man bor. Trots detta finns regionala skillnader i tillväxttakt. En del av dessa skillnader kan tyckas vara en följd av naturliga och eller geografiska förutsättningar, men det finns skillnader som inte kan förklaras på annat sätt än att politik på lokal och regional skapat olika förutsättningar för tillväxt. Den senaste tidens ökade intresse för regional och lokal tillväxtpolitik är därför naturligt.

Tillväxt är inget nollsummespel. Att tillväxten är hög i en del av landet är därför inget hot mot tillväxten i resten av landet, tvärtom! Svensk ekonomisk tillväxt är summan av svenska regioners tillväxt.

Varje region måste finna strategier som stärker växtkraften. Det kan till exempel handla om regionförstoring genom infrastruktursatsningar, att skapa attraktivt boende med god service och utbildning eller ett bra lokalt företagarklimat.

Under senare år har en begreppet ”kluster” allt oftare återkommit i diskussionen om regional utvecklingspolitik. Inte minst i regeringens regionalpolitik har klusterbegreppet blivit något av ett mantra som förväntas lösa en lång rad problem. Det finns i regeringens riktlinjer för arbetet med de så kallade regionala tillväxtprogrammen en överdriven tro på klusterbildningar

… men alla kan inte bo i kluster…

Med kluster brukar man mena en geografiskt begränsad miljö där en stor mängd företag som är ömsesidigt beroende av varandra (samverkar, interagerar med varandra) och har en gemensam inriktning samlas. Kluster är bra. Men kluster är ingen garant för tillväxt. Kluster som är specialiserade i enklare produktion – t ex Gnosjö – är ganska oförändrade över tiden. Växande kluster kännetecknas oftast av teknologiska landvinningar, dynamik, innovationer och nya jobb. Sverige behöver framgångsrika kluster som gör att svenska regioner kan konkurrera med regioner i andra delar av världen om välutbildad arbetskraft, forskning, jobb och kapital. Men man måste komma ihåg att kluster inte skapas vid planeringsmöten med kommunstyrelsen eller i överläggningar runt regionala tillväxtprogram. Det är först i efterhand man kan konstatera att ett kluster har skapats.

Vad exakt som gör att kluster skapas är oklart. Forskningen kring kluster konstaterar dels att en långsiktig politik som främjar företagande och utbildning är viktiga faktorer, dels att slumpen ofta spelar en viktig roll. Geografiska, kulturella och institutionella förutsättningar skapar olika jordmån, konstaterar till exempel SNS ekonomiråd i rapporten Kluster.se, men exakt vilka regioner som får se ett kluster växa fram är till stor del en följd av slumpen.

Det finns stora risker med regeringens och många kommunpolitikers försök att skapa kluster. Den mest uppenbara risken är naturligtvis att man spekulerar med skattebetalarnas pengar i en global ekonomi där slump är en faktor som avgör var kluster skapas. Klustersatsningar kan också innebära geografisk och branschmässig suboptimering av resurserna. De satsningar som görs kan inte bara misslyckas i sig utan kan också få till följd att satsningar i närliggande regioner eller andra branscher med bättre förutsättningar inte kommer till stånd.

… satsa på ett bra lokalt näringsklimat

Sverige behöver framgångsrika kluster. Men politiken kan inte ensidigt inriktas på att kluster skall skapas. I stället måste den regionala och kommunala tillväxtpolitiken koncentreras på att skapa goda förutsättningar för företagande och tillväxt.

Det kan handla om att konkurrensutsätta offentlig verksamhet, att kommuner och landsting slutar konkurrera på fungerande marknader, att företag får snabba och korrekta besked i kontakten med myndigheter, bra kommunikationer, en bra skola och så vidare. Så skapas, tillsammans med offensiv nationell tillväxtpolitik, ett bra tillväxtklimat i Sverige.

7.8 Infrastruktur för tillväxt

Goda transportmöjligheter för råvaror till industrin och för industrins produkter till export eller till kunderna är en förutsättning för ökad tillväxt – goda transportmöjligheter för människor att kunna ta sig till och från sin arbetsplats likaså. Liksom vid riksdagsbehandlingen hösten 2001 är behovet av infrastrukturinvesteringar i Sverige ännu större än vad regeringen inser. Vi förordar därför en högre planeringsram för perioden 2004–2015. Genom nya finansieringsformer kan detta göras möjligt, men det brådskar om det ska kunna få full effekt redan under den nu påbörjade planeringsperioden. Vi förordar sedan länge att privata finansieringsformer som brukar kallas offentlig-privat partnerskap (PPP) prövas. Finansieringen kan ske genom att trafikanterna erlägger avgifter eller genom att staten ”hyr” anläggningarna eller kombinationer av dessa.

7.8.1 Flaskhalsarna i tillväxtregionerna måste bort – investeringarna måste tidigareläggas

Investeringar i vägar och järnvägar har under mycket lång tid eftersatts. Den nordiska triangeln som också är ett TEN-projekt är här central. Särskilt i storstadsregionerna är flaskhalsarna i infrastrukturen idag så stora för både person- och godstransporter att de allvarligt hämmar tillväxten i landets viktigaste tillväxtregioner. Insatser för att bygga bort dessa flaskhalsar måste tidigareläggas. Andra projekt kan senareläggas.

Högsta prioritet i Stockholmsregionen är Mälartunneln, som ökar spårkapaciteten över Saltsjö–Mälarsnittet. Den prioriteras nu till slut för tidigareläggning också av regeringen. Vi kan däremot inte acceptera att regeringen fortsatt utelämnar en komplett ringled och Förbifart Stockholm fram till 2015. I Västsverige utgör Göteborgs central en betydande flaskhals. Västlänken skulle här underlätta tågtrafiken genom Göteborg väsentligt och möjliggöra snabbtågsförbindelse med Landvetter flygplats. I Västsverige bör fullföljandet av E 6 genom Bohuslän enligt plan och fyrfältsstandard på E 20, riksvägarna 40 och 45 (som bör bli Europavägar) samt en tvärförbindelse mellan E 20 och riksväg 45 likaså prioriteras. Projektering av Östersjöbanan bör prövas för en tidigareläggning i den nu akuta arbetsmarknadssituationen i regionen. I Skåne och Öresundsregionen är det inte bara de fysiska flaskhalsarna i form av behov av utbyggnad av väg- och järnvägsnät utan också de byråkratiska flaskhalsarna som är hinder för utvecklingen. Arbete med att ta bort hindren för att arbeta, bo och driva företag på olika sidor av sundet måste gå fortare.

Vägnätet måste tjälsäkras, så att råvaruförsörjning till och transporter av färdiga produkter från industrin, och då särskilt skogsindustrin, kan fortgå utan avbrott. Regeringens och de röd-grönas bilfientliga hållning har medfört en för låg ram för tjälsäkring. Den måste bli högre.

7.8.2 Avreglering och ökad konkurrens

Fri konkurrensen inom alla transportslag är grunden också för trafikpolitiken. Det tillgodoser den enskildes val och är en förutsättning för att uppnå hållbar utveckling och ökad tillväxt. Fortsatt avreglering av järnvägstrafiken medför stora fördelar. Vid länstrafikhuvudmännens upphandlingar har konkurrens kunnat sänka trafikkostnaderna avsevärt, till nytta för såväl skattebetalare som resenärer. Samtliga järnvägssträckor måste därför konkurrensutsättas.

Statens andel av SAS samt delar av Luftfartsverket bör säljas så fort konjunkturläget så tillåter.

En strategi bör utarbetas för privatisering av SJ AB. Posten AB måste möta mer konkurrens. Bilprovningen liksom förarprövningen vid Vägverket bör likaså konkurrensutsättas.

7.8.3 Kulturen som tillväxtfaktor

I en tid då demokratin utsatts för en grov attack ska kulturen framhållas som drivkraft i det demokratiska samhället för grundläggande demokratiska värden.

Frihet, mångfald och kvalitet är grundprinciperna i den liberala kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik, som skapar goda förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv, tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.

Kulturen är dessutom en tillväxtfaktor i samhället. Kulturen är en verksamhet med ett egenvärde, men det hindrar inte att man kan se klara kopplingar till tillväxten. Sedan ABBA vann Eurovision Song Contest 1974 har det svenska musikundret lett till en ny ”basindustri” för Sverige. Både musikindustrin och upplevelseindustrin är stora exportframgångar, där svensk musikexport endast överträffas av Storbritannien och USA. Här har inte minst de kommunala kulturskolorna bidragit till framgången. Detta ger tillväxt inte bara i storstaden, Arvika och Hultsfred är bara några exempel på kulturen som motor. Svensk design uppmärksammas internationellt och ger svensk industri möjligheter att nå nya marknader.

För att nå allt detta krävs en god samhällelig kulturinsats.

7.9 Forskning och utbildning

7.9.1 En fri forskning

För att kunna skapa välfärd, måste vi ofrånkomligen konkurrera med andra länder. Om vi inte kommer med nya idéer hamnar de nya företagen på andra platser i världen. Vi måste därför kunna utveckla kunniga och kreativa människor – och behålla dem i Sverige. Som ett litet land behöver vi också ett tillskott av kunniga och kreativa utifrån. Det är en stor utmaning för ett litet språkområde – men den globala ekonomin innebär samtidigt en chans för oss små länder. Varje land som lyckas locka och behålla talanger kan utveckla ett klimat för framgång och tillväxt.

Vi behöver begåvningar i vetenskapen, i näringslivet, i den offentliga sektorn och i kulturen – kort sagt inom varje samhällsområde. Idag får vi för dålig valuta – i form av jobb och företag – för de satsningar som görs inom forskning och utveckling.

En del näringslivsföreträdare har framfört att de vill bestämma mer över de statliga forskningsresurserna. Men det är fel väg att gå. Folkpartiet anser att den fria grundforskningen måste befrias från både politiska nycker och från kortsiktigt marknadstänkande. Det går inte att på förhand bestämma vilken forskning som kommer att ge stor samhällsnytta. Det som framstår som irrelevant idag kan vara centralt i morgon. Det finns många historiska exempel på hur de stora landvinningarna som gjorts inom vetenskapen inte hade planerats eller förutsetts.

Däremot är det viktigt att forskningsresultaten på olika sätt kommer ut till samhälle och näringsliv. Länken mellan forskning och företag måste stärkas, så att forskningens framsteg lättare kan vidareutvecklas i företagen. I dag får inte den kvalificerade forskningen den positiva betydelse för tillväxten som den borde kunna ha. Forskningen i Sverige resulterar i alldeles för få patent och för lite kommersialisering av forskningsresultaten. Universitet och högskolor måste bli bättre på att tydliggöra för företagen hur forskningsresultat kan komma till användning, och företagspolitiken måste uppmuntra till satsningar av riskkapital i forskningsföretag.

För Folkpartiet är en sak helt uppenbar – nämligen att svenska staten måste satsa mer på forskning. Idag minskar statens andel av resurserna till forskning, och staten lägger ungefär 1 procent av bruttonationalprodukten på forskning. Visserligen lägger näringslivet tre gånger mer, men våra konkurrentländer har också ett starkt statligt stöd till forskningen. Sverige måste satsa en minst lika stor andel i statligt stöd till forskningen som konkurrenterna. Det börjar bli kris inom vissa forskningsområden, såsom medicin och högteknologi. Folkpartiet föreslår därför en kraftig ökning av forskningsresurserna med ca en miljard kronor om året.

En annan viktig åtgärd är att koncentrera forskningsresurserna. Om vi sprider resurserna, får vi inte lika stor nytta av dem. Dels är det ofta stora investeringar som behöver göras och dels behövs det en miljö med många forskare inom ett och samma område för att få en vitalitet i den vetenskapliga diskussionen.

7.9.2 Skolan

Problemen uppstår tidigt i svenskt utbildningsväsende och har betydelse inte bara för den högre utbildningen och forskningen utan även för företagens tillgång till bra arbetskraft. Den allra viktigaste motkraften till detta är en satsning på en kunskapsskola med utbildade lärare genom hela skolsystemet – inklusive förskolan. Elever som inte har så stort stöd hemifrån behöver en skola som ger dem det stödet.

Vi sa nej till det orättvisa rekryteringsbidraget där vuxenstuderande över 25 år får hela studiemedlet som bidrag. Därför säger vi nu nej när rekryteringsstödet ska utökas på ett lika orättvist sätt till vissa anställda i kommuner och landsting. Principerna för studiemedlen ska gälla lika för alla och studiestödssystemet ska förbättras för alla studerande. De grupper Folkpartiet vill ge extra ekonomiskt stöd inom studiestödssystemet är studerande med barn och studerande med funktionshinder, eftersom dessa generellt är ekonomiskt utsatta och riskerar att försenas i sina studier. Därför föreslår Folkpartiet ett stort barntillägg i studiemedlet samt generösare regler för studerande med funktionshinder.

7.10 Sverige behöver en ny energipolitik

Tillgången till billig elektricitet har varit en av förutsättningarna för den starka ekonomiska tillväxt som Sverige upplevde under stora delar av 1900-talet. Vår goda tillgång på vattenkraft gav våra basindustrier både billig och miljövänlig energi. De kärnkraftsreaktorer som togs i bruk under 1970-talet och början av 1980-talet gör att Sverige i dag producerar elenergi både billigt och i stort sett utan koldioxidutsläpp.

Vi har blivit alltmer medvetna om betydelsen av god ekonomisk tillväxt. Tillgången till billig elektricitet är avgörande för den elintensiva industrin som idag sysselsätter 250 000 människor och står för betydande exportinkomster.

Mot den bakgrunden anser Folkpartiet att det är mycket märkligt att den svenska politiska ledningen är beredd att avveckla våra kärnkraftverk i förtid för att ersätta dem med dyrare sätt att producera el som dessutom kommer att öka de svenska koldioxidutsläppen.

Folkpartiet anser att riksdagen bör upphäva lagen om förtida avveckling av kärnkraften. Reaktorerna ska istället få drivas så länge som de uppfyller lagens krav på säkerhet. Detta kommer att göra det lönsamt att investera i förbättringar av de befintliga reaktorerna. Något som kommer att öka både säkerheten och kapaciteten i dessa.

De delar av kärntekniklagen som förbjuder både forskning och byggande av ny kärnkraft ska tas bort. Folkpartiet anser att det ska vara möjligt att bygga nya kärnkraftverk i Sverige i framtiden när behovet finns, så länge som miljö- och säkerhetskrav är uppfyllda.

Att vi är positiva till att behålla och utveckla kärnkraften betyder dock inte att vi kan avstå från arbetet med att fortsätta att effektivisera den övriga energiproduktionen samt energianvändningen. Både fjärrvärme och avfallsförbränning måste utvecklas liksom ny teknik för att bygga energisnålare hus. Folkpartiet anser vidare det vara angeläget att utvecklingen av förnybar energi intensifieras. Med anledning av bl.a. detta vill Folkpartiet öka anslaget för energiforskning i budgeten.

7.11 Den försummade miljön

Vår tids största miljöutmaning är att komma till rätta med utsläppen av klimatgaser. Folkpartiet är kritiskt till att regeringen i stället för att ta sig an de strukturella problem inom t.ex. energisektorn som hotar Sveriges mål inom klimatpolitiken väljer att pytsa ut kortsiktiga pengar i form av s.k. klimatinvesteringsstöd. Detta gynnar mer de kommuner som blivet duktiga på att söka medlen än vad det gynnar miljön. Folkpartiet anser att man måste hitta långsiktiga konsekventa regler för att lösa klimatfrågan. Detta innebär bland annat en förändrad energipolitik där minskningen av klimatgaser får högsta prioritet. Ökad satsning på forskning vad avser alternativa bränslen framför allt vad avser trafiksektorn samt en utökad och förbättrad handel med utsläppsrätter.

Klimatpolitiken är ett av de områden där svensk miljöpolitik saknar konsekventa och rationella beslutsprocesser. Det är tyvärr inte det enda. Folkpartiet har därför föreslagit att en hållbarhetskommission tillsätts. Dess syfte ska vara att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras för att se till att samhället inte motverkar hållbar utveckling. Kommissionen skall också se över hur de grundläggande frågorna om hur hindren för en hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikterna mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på ett bättre sätt än idag.

En för svenskt vidkommande viktig utmaning är arbetet för en bättre miljö i Östersjön. Folkpartiet anser att en ny övergripande gemensam förvaltning av Östersjön behövs. Östersjön bör bli ett internationellt pilotprojekt där Östersjöstaterna gemensamt bygger upp ett starkt och heltäckande skydd av Östersjön. Systemet måste utvecklas för att ges juridisk kraft genom samordnade skyddsåtgärder och sanktioner. Folkpartiet anser att en del av de satsningar som görs på sanering av mark och inom området biologisk mångfald mycket väl kan användas för en sådan gemensam Östersjösatsning.

Det långsiktiga arbetet för en bättre miljö innebär internationellt samarbete. Folkpartiet har i ett antal budgetar velat satsa mer på det internationella samarbetet i miljöfrågor än vad regeringen gör. Vi kommer att fortsätta att bevaka hur regeringens internationella engagemang utvecklas.

Vårpropositionen är totalt i avsaknad av en jordbrukspolitisk intention. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken nu genomgår sin största omläggning sedan EU-inträdet. Folkpartiet beklagar att avvecklingen av EU:s jordbruksstöd inte går fortare. Samtidigt är det viktigt att den reform som nu sker landar rätt. Folkpartiet anser att det är viktigt att lantbruket får betalt för de värden som man producerar i form av miljö och landskap.

För att landsbygden inte skall utarmas anser Folkpartiet det vara av stor vikt att regelverket för företagandet underlättas samt att ytterligare förbättringar sker vad gäller generationsväxlingar. Folkpartiet anser vidare att konsumentperspektivet i jordbrukspolitiken måste stärkas och vill framöver stärka Livsmedelsverkets kontroll. Vidare bör arbetet med djurskyddet vara prioriterat.

7.12 En bostadspolitik för tillväxt

Folkpartiet liberalerna tror på en bostadspolitik där den enskilda människan har möjlighet att ta makt över sin egen situation. Ökat bostadsbyggande förutsätter långsiktiga goda spelregler – inte fler kortsiktiga, snåriga, snävt riktade bidrag.

Bostadsförsörjningen är en viktig tillväxtbefrämjande faktor. Utvecklingen i tillväxtregioner riskerar att allvarligt hämmas. Rekryteringen av arbetskraft försvåras på grund av bostadsbristen vilket påverkar personalintensiva branscher som vård, omsorg och skola.

7.12.1 Det ljusnar inte

Den totala byggvolymen var i stort sett oförändrad 2003 i jämförelse med 2002. Företagen fortsätter att se mörkt på den närmaste tiden, byggandet minskar och 7 av 10 företag anser att orderstocken är för liten och förväntas falla även i år.

Från att tidigare främst ha varit ett problem i storstadsregionerna är bostadsbristen nu ett allvarligt problem i stora delar av landet. Enligt Boverkets nya statistik bor cirka 61 procent av befolkningen i någon av de 107 kommuner som bedömer att det är bostadsbrist. Det är nu första gången sedan 1991 som det är fler kommuner som har brist (107) än som har överskott (98) på bostäder.

Regeringens politik visar heller inte i år på några försök att lösa bostadskrisen. Inga nya förslag presenteras i vårpropositionen som kommer att öka nyproduktionen.

Regeringens löfte hösten 2002 om sänkt byggmoms ledde till att det mesta byggandet avstannade. Regeringens löfte om ett nytt bostadsfinansieringssystem år 2007 riskerar att än en gång försätta byggindustrin i ett ”standbyläge”. Det kortsiktiga agerandet förvärrar bostadsbristen.

Vi noterar den inbyggda motsättningen i att regeringen å ena sidan ofta påtalar just byggbranschen som dåligt fungerande, med brist på konkurrens, kartellbildning och höga priser, å den andra väljer att lägga in kortsiktiga skattesubventioner just i samma bransch. Detta är ju sedan tidigare väl beprövat att inte vara någon bra grogrund för en bättre fungerande marknad. Att subventioner inte är effektiva torde i dagsläget stå klart, att subventioner är extra skadligt i en bransch som präglas av bristande effektivitet och överkostnader är uppenbart. Regeringen motiverar också införandet av ROT-avdrag (s. 70–71) med att man vill minska risken för senare överhettning.

7.12.2 Så kan bostadsmarknaden liberaliseras

Det krävs långsiktiga och tydliga spelregler. Osäkerhet och rädsla för snabbt ändrade spelregler försämrar viljan att investera i ett så långsiktigt projekt som byggande innebär. Syftet med reformer måste vara att ge ökat spelrum, inte att på kort sikt lappa och laga ett dåligt system.

De aviserade reglerna för hyressättning i nyproduktion bör forceras. Trepartsöverenskommelsen mellan SABO, Hyresgästernas Riksförbund och Fastighetsägarna för en reformerad hyressättning har endast resulterat i att regeringen tillsatt en utredning, som redan är ett halvår försenad.

Ett första steg i en avveckling av fastighetsskatten påverkar boendekalkylen positivt. En kriminalisering av karteller ökar möjligheterna att komma åt otillåtet samarbete som syftar till att pressa upp priser på byggmarknaden. Ökade ansträngningar att få utländska budgivare i svenska byggprojekt bör göras.

I Sverige går en förhållandevis hög andel av hushållens inkomster till bostadskostnader, kring 28–30 procent. Ju mer skattetrycket ökar, inte minst genom ökade kommunal- och landstingsskatter, desto mer påverkas den disponibla inkomsten. Vi vill växla från bidrag till skattelättnader där fastighetskatten är en viktig del. Vi vill också få frågan om generell momssänkning prövad i enlighet med en beställning riksdagen gav regeringen våren 2002 efter en fp-motion som bifölls av skatteutskottet.

Inför en ny ägandeform även i Sverige: ägarlägenheter. En ny ägarform för bostäder behövs även i Sverige och kommer att leda till ökat inflöde av riskkapital för byggande samt ökad riskspridning. Utnyttja möjligheterna med tredimensionell fastighetsindelning. Hyresrätten kan få en ny möjlighet genom att olika upplåtelseformer kan integreras i samma fastighet. Bostadsrätter kan byggas ovanpå kommersiella lokaler.

8 Mer arbete räddar välfärden

8.1 För få arbetar idag

En vanlig vardagsmorgon i Sverige försörjs fler än en miljon människor av sjukpenning, förtidspension, arbetslöshetsersättning eller socialbidrag. Det är i dag lika många människor som inte får en lön som under lågkonjunkturen 1994. De arbetslösa är färre, men de sjukskrivna och förtidspensionärerna är fler. Det är ett mänskligt och ekonomiskt slöseri.

Självklart är det nedbrytande för alla dem som varje dag lever med att inte passa in – att ingen är beredd att betala för vad de kan. För oss är det en moralisk uppgift att se till att fler kommer i arbete – vi vägrar acceptera ett samhälle där en miljon människor inte har eller inte kan fylla en uppgift på arbetsmarknaden.

Ska vi klara det framtida välståndet och den framtida välfärden är det dessutom alldeles nödvändigt att fler kommer i arbete. Om vi inte lyckas kommer Sverige även i framtiden att bli allt fattigare jämfört med andra och vi kommer att få allt mindre resurser till vård, skola och till dem som allra mest behöver samhällets stöd.

Alltför många är sjuka. Integrationen har helt misslyckats. Människor går i pension för tidigt och unga studerar för länge. Detta tillsammans med att vi blir alltfler äldre och allt färre i arbetsför ålder skapar en ekvation som inte går ihop. För lite arbete blir utfört i Sverige. Under den senaste högkonjunkturen 1999–2001 arbetade vi 2 timmar mindre per person och vecka än vi gjorde under den föregående högkonjunkturen 1988–1990.

Redan om några år börjar de stora kullarna fyrtiotalister gå i pension. När de dessutom om 15 eller 20 år behöver äldrevård och sjukvård kommer de offentliga utgifterna att öka. Socialdemokraternas lösning verkar vara den gamla vanliga – höj skatten och det rejält. Vår lösning är en annan – se till att människor kommer i arbete. Vi kan klara framtidens välfärd utan skattehöjningar – men då måste fler komma i arbete.

8.2 En ny och bättre arbetsmarknadspolitik

8.2.1 Politik underifrån

Arbetsmarknadspolitiken måste utgå från ett underifrånperspektiv, där den enskilda människan står i centrum. Beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik ska istället bygga på en tilltro till den enskilda människan.

Dagens arbetsmarknadsstyrelse (AMS) och länsarbetsnämnder utgör tillsammans en stor och tungrodd myndighet som är styrd av ett detaljerat regelverk. Folkpartiet föreslår att AMS i sin nuvarande form läggs ned och ersätts av en betydligt mindre organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn.

Tanken med reformen är att AMS serviceuppgifter, i första hand arbetsmarknadsåtgärderna, istället ska produceras av olika aktörer, både privata och ideella. Den arbetssökande ska få en individuell omställningspeng för att i samarbete med arbetsförmedlingen kunna delta i en lämplig åtgärd.

8.2.2 Inga socialbidrag till arbetsföra

I dag hänvisas fullt arbetsföra människor – i första hand nyanlända invandrare – till kommunernas socialkontor och får inte arbetsförmedlingens hjälp att söka arbete eller utbildning. I de invandrartäta bostadsområden som ingick i den s.k. Storstadssatsningen var år 2000 13 procent av befolkningen långvarigt beroende av socialbidrag. Detta jämfört med mellan 2 och 3 procent i storstadsregionerna i övrigt. Ingen som är arbetsför ska leva helt på socialbidrag. Arbetssökande som inte har rätt till arbetslöshetsersättning bör istället få en dagpenning som är något högre än socialbidraget, under förutsättning att hon eller han deltar i någon form av åtgärd.

8.2.3 Inför en jobb- och utvecklingsgaranti

Inga människor ska leva på bidrag längre än absolut nödvändigt. Långtidsarbetslösa som fastnat i bidragsberoende ska därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti, som ska bestå av samhällsnyttigt arbete och utbildning. Jobb- och utvecklingsgarantin ska så snart som möjligt slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Detta kan också bli till stor hjälp för dem som återvänder till arbetsmarknaden efter att ha varit förtidspensionerade eller både sjukskrivna och arbetslösa under lång tid.

8.2.4 Ungdomar särskilt viktiga

Under det senaste året har vi sett arbetslösheten öka kraftigt bland ungdomar. Samtidigt finns det studier över hur en stor grupp ungdomar hamnat så långt vid sidan av arbetsmarknaden att de inte ens finns registrerade som arbetslösa. Folkpartiet anser att det behövs särskilda åtgärder för att sänka trösklarna för ungdomar och hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Vi vill därför införa halverad arbetsgivaravgift under ett år för den som anställer arbetslösa ungdomar i särskilda instegsjobb.

8.2.5 En reformerad arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen ska omfatta alla på arbetsmarknaden och vara en del av den generella välfärdspolitiken.

Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring med en tidsbegränsad ersättning till alla som arbetat länge nog för att kvalificera sig. Ersättningen ska vara 80 procent av den förlorade inkomsten de första 300 ersättningsdagarna. Det ska vara möjligt att kvalificera till en ny ersättningsperiod, men inte flera, genom att delta i en arbetsmarknadsåtgärd. Ersättningen blir då 70 procent av den förlorade inkomsten.

Den som återvänder till arbetskraften från förtidspensionering skall vara kvalificerad till omställningsförsäkringen på samma sätt som hon eller han var det omedelbart före beslutet om förtidspension.

De arbetssökande som förbrukat sina 600 ersättningsdagar bör då få ett efterskydd på en fast nivå som är högre än socialbidraget. Efterskyddet ska vara kopplat till krav på en insats av den arbetslöse av samma typ som följer av jobbgarantin.

8.2.6 Gör arbetstiden mer flexibel

Tiotusentals svenskar är stressade och har svårt att få tiden att räcka till. De slits mellan familj och arbete och kraven som ställs på dem känns ofta övermäktiga. Vi är övertygade om att stress i första hand uppstår på grund av att människor saknar makt över sin vardag. En del av lösningen är att ge människor större makt över sin arbetstid.

Folkpartiet vill ha en ny arbetstidslag som uppmuntrar till flexibilitet och avför begreppet lagstadgad normalarbetstid. Lagen ska utformas så att arbetstiden kan läggas upp i en överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter deras behov och önskemål.

En sådan lag bör bl.a. ge den enskilde möjlighet att ta ut ledighet i timmar. Den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuellt ytterligare lediga dagar ska kunna läggas i en timbank. Den som vill kan använda timbanken för att korta sin normalarbetstid under längre eller kortare perioder eller kunna ta ut tiden som lön.

8.2.7 Modernisera arbetsrätten

För varje år som går blir det alltmer uppenbart att lagstiftningen på arbetsrättsområdet måste moderniseras. Det går inte att ha lagar som är anpassade till 1970-talets arbetsmarknad där en anställd ofta arbetade hos samma arbetsgivare hela sitt yrkesliv. En reform av arbetsrätten måste ta hänsyn till att en stor del av de anställda arbetar på projektbasis eller i korta anställningar. De ska få ett bättre skydd än i dag.

Folkpartiet liberalerna vill att vetomöjligheterna i medbestämmandelagen (MBL) vid intagande av entreprenader ska tas bort. De undantag i turordningsreglerna som finns för små företag bör utökas och gälla samtliga företag. Möjligheterna till provanställning bör förlängas från sex till tolv månader för att göra det lättare för personer med svag förankring i arbetsmarknaden att komma in och få nödvändig arbetslivserfarenhet.

8.2.8 Arbete ger mer välfärd

En samlad politik av det slag som här angivits skulle avsevärt kunna öka arbetsutbudet och därmed lätta försörjningsbördan. Om de åtgärder som här beskrivits kunde genomföras bör effekterna bli att studietiden kunde förkortas med ett år, att det skulle vara möjligt att minska sjukskrivningarna med en tredjedel, att människor stannade ett år längre i arbetslivet och att sysselsättningsskillnaden mellan infödda och utlandsfödda kunde halveras. Det skulle på en tioårsperiod ge ett sysselsättningstillskott om ca 300 000 personer, se tabell 4. Det motsvarar en förbättring av de offentliga finanserna med 3–4 procent av BNP. De drastiska skattehöjningar som ibland anges som nödvändiga skulle då kunna undvikas.

Tabell 8. Ökat arbetsutbud och ökad produktion

Förändring	Fler i arbete	Procentuell ökning	Ökad BNP	Procentuell ökning
Ett års kortare studietid på högskolan	40 000	0,9 %	24 mdr kr	1,0 %
Minska sjukskrivning- arna med en tredjedel	100 000	2,4 %	61 mdr kr	2,5 %
Ett år längre i arbetslivet	48 000	1,1 %	29 mdr kr	1,2 %
Halvera skillnaden i sysselsättning mellan infödda och utlandsfödda	100 000	2,4 %	61 mdr kr	2,5 %
Summa	288 000	6,8 %	175 mdr kr	7,2 %

Källa: Riksdagens utredningstjänst samt egna beräkningar

9 Sjukförsäkringens kris är inte över

Sjukförsäkringen är i kris. Sjukfrånvaron har stigit i sådan omfattning de senaste åren att kostnaderna tränger ut andra angelägna satsningar och arbetsmarknaden dräneras kraftigt. De senaste årens våg av långa sjukskrivningar lämnar också efter sig en skuldbörda för förtidspensioner som blir en kvarnsten för statsfinanser, skattesystem och social välfärd – för ett par årtionden framåt.

Den dramatiska ökningen av det årliga antalet sjukpenningdagar har stannat upp och vänts i en minskning som främst syns i antalet mer kortvariga sjukfall. Detta betyder inte att krisen är över. Än så länge går det bara att säga att det skett en utplaning på en extremt hög nivå. Den senaste uppgiften från RFV om ohälsotalet är att det i mars i år var nästan exakt detsamma som året innan, 43,1 respektive 43,2.

De senaste åren förlängning av sjuktiderna ger nu upphov till en massiv överflyttning från sjukskrivning till sjukersättning, dvs förtidspension, 71 151 personer bara under 12-månadersperioden april 2003–april 2004. Dessutom har det blivit vanligare med sjukersättning till förhållandevis unga personer. Detta är ett tecken på att det bakom sjukskrivningskrisen också döljer sig allvarliga försämringar av hälsa och/eller sociala förhållanden i delar av befolkningen.

Under hela förra året och in på detta år har ökningen av antalet personer med sjukersättning gått snabbare än minskningen av antalet personer med sjukpenning. Det senare antalet har dessutom varit utsatt för en kosmetisk försköning genom den tredje ”arbetsgivarveckan”, som dolt en del av den verkliga sjukfrånvarons kostnader så att de nu inte syns i statens redovisning. Att förtidspensionera för många, och förtidspensionera människor som med fungerande samspel mellan vård och försäkringskassa borde kunna rehabiliteras, kan bli ett förledande lättvindigt sätt att både snabbt minska antalet ärenden och – till synes – uppfylla politiskt angivna mål.

Tabell 9. Antal personer med utbetald sjukpenning under december månad 1998–2003 samt förändring av antalet förtidspensionärer och motsvarande 1998–2003

	1998	1999	2000	2001	2002	2003
Förändring (i %) från december månad 1998		+ 20%	+36%	+ 49 %	+ 50 %	(+ 40 %) + 44 %, efter korrigering för effekt av tredje vecka med sjuklön
Tusental personer	218	262	296	325	328	(305) 315, efter korrigering för effekt av tredje vecka med sjuklön
Förändring från 1998, tusental personer		+ 44	+ 78	+107	+110	+ 97
Förändring från 1998 av tusental personer med förtidspension och motsvarande		+ 3	+ 16	+ 35	+ 67	+ 85
Summa av de två föregående raderna		+ 47	+ 94	+142	+177	+182

Om en sjukförsäkring skall kunna vara hållbar måste det finnas ett väl fungerande samspel mellan sjukförsäkring och sjukvård. En stor del av de senaste årens sjukförsäkringskris har sin grund i att detta samspel mellan försäkring och vård brutit samman. Att så skett beror till stor del på ett antal allvarliga politiska felsteg under senare delen av 90-talet. Båda nyckelfunktionerna – primärvårdens nära kontakt med patienterna och försäkringskassornas rehabilitering och hävdande av arbetslinjen – har genom politiska missgrepp varit undergrävda på senare år. Dessutom har de mest effektiva formerna för samordning och lokala initiativ förhindrats.

Vi anser att var och en skall ha en egen husläkare, som kan följa och lära känna patienten. Detta är en helt grundläggande funktion om ett sjukvårdssystem skall kunna förebygga onödig ohälsa, ge behandling tidigt och se till att rätt vård ges på rätt nivå. Detta är också en grundläggande funktion i en väl fungerande sjukförsäkring. Det är ett fundamentalt organisationsfel i svensk sjukvård att primärvården är nedvärderad och oftast utformad så att den stöter bort läkarkraft och kännetecknas av obesatta tjänster och hög personalomsättning.

En ny husläkarreform kan mycket snabbt fylla luckorna och göra slut på en kris i primärvården av det slag Sverige har. Det visar den norska övergången till husläkarsystem, som snabbt förändrade läget från allvarlig läkarbrist i primärvården till ett läge där praktiskt taget alla har husläkare – vanligen egna företagare men även offentliganställda – så att endast ett fåtal tjänster var obesatta.

Arbetslinjen måste gälla också i sjukförsäkringen. Den skall vara inriktad på rehabilitering, återgång i arbete, korta sjuktider och nära samverkan med både vård och arbetsmarknadspolitik. Försäkringskassorna behöver förstärkas så att de kan lägga större kraft på att rehabilitera till arbete och på att samverka med vård och andra inom finansiell samordning. De till kassorna särskilt knutna försäkringsläkarna skall bli så många fler att alla sjukintyg för förlängning av sjukskrivningar som pågått åtta veckor eller mer kan granskas av sådana läkare.

Det måste öppnas vägar tillbaka från förtidspension till yrkesarbete. Möjligheten till vilande förtidspension vid försök att återuppta arbetet har varit otillräcklig. Utrymmet för den som har sjukersättning att studera för att kunna skaffa sig ett nytt yrke som går att förena med individens hälsoläge måste vidgas. Det ökade arbetsgivaransvar för sjukpenningkostnader som regeringen vill ha innebär en ännu mer ökad risk med att anställa personer som haft dålig hälsa. Sådant gör murarna mellan de utanförställda och arbetsmarknaden ännu högre.

Regeringen överväger, liksom tidigare, en återkommande ny prövning av arbetsförmågan hos dem som har förtidspension. Detta är en god tanke som regeringen hittills inte hittat något sätt att genomföra då den inte kunnat hantera den risk att ställas på bar backe som möter den som lämnar förtidspensionen och går in i arbetslivet igen. I dag finns egentligen inte något skyddsnät eller någon omställningsförsäkring som är anpassat för den situationen, förutom den vilande förtidspensionen.

Arbetslöshetsförsäkringen behöver kunna fungera som en omställningsförsäkring, med en bortre parentes, även för den som återvänder till arbetskraften efter att ha haft förtidspension/sjukersättning och förlorat sin gamla anställning och sin gamla tillhörighet till en a-kassa. Kvalifikationsvillkoren för arbetslöshetsförsäkringen behöver, om regeringens tanke på upprepade nyprövningar av arbetsförmågan skall bli trovärdig, ändras så att den som återvänder från förtidspension är kvalificerad för omställningsförsäkring i samma mån som omedelbart före beslutet om förtidspension.

Sjukvård och försäkringskassa måste få arbeta tillsammans för att få bort hinder för vård och rehabilitering och sänka statens sjukpenningkostnader. Vårt lagförslag om finansiell samordning har en annan inriktning än det regeringsförslag som tyvärr blivit lag från 1 januari 2004. Vi vill släppa loss lokal initiativkraft, försäkringskassan skall kunna samverka lokalt med vård, socialtjänst och arbetsförmedling i olika kombinationer, utan att vara bunden till någon viss modell. Allt det som lyckades under de framgångsrika försöken på 90-taket skall bli tillåtet igen. Vidare bör de ekonomiska ramarna för finansiell samordning kraftigt vidgas så att de inte medför någon begränsning så länge det grundläggande kravet för samordningen uppfylls, att försäkringskassan genom denna kan minska statens sammantagna kostnader.

Det behövs en uppstramning av hur sjukskrivningar sker och förlängs. Läkarna behöver ett bättre stöd av både nya regler och ett användbart IT-stöd som hjälper dem vid både läkemedelsförskrivning och utfärdande av sjukintyg. De bestämmelser som styr hur sjukintyg får skrivas, och av vem de får skrivas, skall ses över. (När läkare vägrar utfärda sjukintyg som patienten begär skall detta inrapporteras till försäkringskassan.) Det behövs även effektiva regler som hindrar att sjukförsäkringen missbrukas med sjukintyg som i själva verket inte beror av arbetsoförmåga utan av arbetsmarknadsskäl.

Ett forcerat införande bör ske av ett gemensamt IT-stöd för landets läkare, med ett inbyggt starkt integritetsskydd. Vi anser att det läkemedelsregister som planeras hos Apoteket AB inte löser de stora problemen med fel- och överförskrivning som vållar avsevärda sjukvårdskostnader och felbehandlingar inte minst i vården av äldre personer. Patienten skall få peka ut en läkare, normalt husläkaren, som skall förfoga över patientens datoriserade läkemedelsregister. IT-stöd bör vara ett hjälpmedel för att undvika utskrivningar av vissa mediciner till patienter som nyligen fått liknande mediciner utskrivna av andra läkare.

Redan inom någon månads sjuktid skall en rehabiliteringsgaranti börja fungera. En annan läkare än den som först sjukskrev skall – normalt redan inom fyra veckor – bedöma både rehabiliteringsbehov och värdet av fortsatt sjukskrivning. Vid mer än åtta veckors sjukpenningtid tillkommer även att sjukintygen som en del av kassans prövning obligatoriskt skall granskas av en försäkringsläkare.

Där rehabilitering skall ske skall den också genomföras. Om inte landstingen snabbt åstadkommer beslutad rehabilitering skall rehabiliteringsgarantin ge patienten rätt att få den från annan utförare. Dessutom skall den regel (lagen om allmän försäkring 20 kap. 3 § näst sista stycket) skärpas som gäller ifall en patient utan giltig orsak nekar att delta i vård och rehabilitering. Det normala skall vara att sjukpenning, rehabiliteringspenning och sjukersättning då skall dras in, inte bara att de ”får dras in”. Indragning skall alltså som tidigare förutsätta att de inte funnits någon giltig anledning att vägra behandlingen eller rehabiliteringen.

En nationell vårdgaranti skall snarast återinföras. Onödiga väntetider som med ett snävt betraktelsesätt sparar pengar i någon viss del av sjukvården kan vålla stora merkostnader i socialförsäkringarna.

Sjukvården skall ges ekonomiska drivkrafter som hjälper till att förbättra sjukförsäkringens läge. Statsbidragen till sjukvården skall då ökas med ett belopp motsvarande 20 procent av statens sjukpenningkostnader i landstingsområdet vid genomförandetillfället. Samtidigt övertar landstingen ett delansvar för 20 procent av sjukpenningkostnaderna. Sjukvården skall sedan vinna på att sjukskrivningstiderna minskar. En förebild för en sådan konstruktion är den reform som för ett par år sedan gjordes vad gäller läkemedelskostnaderna.

Psykiatrin och missbrukarvården har stora brister. Vårdbehövande blir ofta utan lämplig vård och tunga bördor läggs på anhöriga. Återverkningarna i sjukförsäkringen är stora. Tidiga förtidspensioneringar i förhållandevis unga år blir fler än de borde behöva vara. Psykisk ohälsa som leder till lång sjukskrivning, och ofta förtidspension, har blivit vanligare bland annat hos förhållandevis unga kvinnor. Detta är ett allvarligt och tilltagande folkhälsoproblem, som även vållar stora påfrestningar på sjukförsäkringen.

Staten behöver göra det lättare för landstingen att förbättra läget i psykiatrin, med lagändringar som ger vården bättre förutsättningar och med särskilt stöd under minst tre år för kvalitetshöjningar. Staten skall dessutom ta över kostnadsansvar för rättspsykiatri från landstingen. På liknande sätt vill vi ändra förutsättningarna för missbrukarvården, så att inte kommunernas kortsiktiga kostnadsbörda leder till att vården uteblir och läget i kriminalvård, psykiatri och sjukförsäkring förvärras.

En ny arbetsmarknadspolitik, med större möjligheter för den enskilde, är inte bara en nödvändighet för att minska arbetslöshet och utanförskap. Den behövs också för att stödja arbetslinjen i sjukförsäkringen.

Förtroendet för de sociala trygghetssystemen är i gungning, och det är viktigt att föreställningen inte sprider sig att det är vanligt och enkelt att missbruka sjukförsäkringen eller andra förmåner. Förstärkningen av förebyggande och uppföljande kontroll sker från en mycket låg nivå. För varje miljard i årliga socialförsäkringskostnader för sjukdom finns än så länge mindre än en heltids tjänsteman med särskild uppgift att undersöka misstänkt fusk och se till att felaktigt betalda pengar betalas tillbaka. Prioriteringen av kontroll och dithörande kvalitetsarbete är fortfarande uppenbart för låg.

Regeringen har nu i vårpropositionen bytt tonläge och ansluter sig i ord till RFV:s skärpta attityd. Men konkret har ännu inget ändrats från regeringens sida. En uppföljning och kontroll som är värd namnet kräver resurser så att det finns anställda som kan utföra arbetet. Vårt förslag innehåller en sådan förstärkning.

Det som förebyggs behöver inte botas – och kostar inte heller någon sjukpenning. När ohälsoproblemen vuxit har dock ambitionerna i det förebyggande folkhälsoarbetet sänkts. När missbrukssituationen förvärras på både alkohol- och narkotikasidan, och ger upphov till förtidspensionskostnader årtionden framåt, skär regeringen (i den budget som gäller för 2004) ändå ned den missbruksförebyggande verksamheten. Vi vill i stället förstärka denna.

Sjukförsäkringens finanser skall inte vara belastade av trafikolyckor och arbetsolycksfall. Motortrafiken skall – över den obligatoriska trafikförsäkringen – betala de sjukförsäkringskostnader som beror på trafikolyckor. Arbetsolycksfallen, som till skillnad från de flesta arbetssjukdomar kan knytas till en viss tidpunkt och en viss arbetsplats och näringsgren, skall överföras till en särskild obligatorisk försäkring.

Sjukförsäkringens långsiktiga hållbarhet skall tryggas i en bredare socialförsäkringsreform, där erfarenheterna av pensionsreformen används. Ett sådant reformarbete har Folkpartiet liberalerna krävt sedan 1997. Vi anser att en bred socialförsäkringsreform, innefattande arbetslöshets- och sjukförsäkringen, behöver förankras brett i riksdagen och genomföras enligt följande grundprinciper:

• För att stärka systemens legitimitet stärks kopplingen mellan vad den enskilde betalar och vad han eller hon har rätt till, eller får ut i förmån.

• Socialförsäkringsförmånerna måste lättare kunna följa den enskilde individen. Inte minst på en mer rörlig och internationaliserad arbetsmarknad är detta viktigt.

• Systemen måste vara utformade så att de klarar olika demografiska förskjutningar utan att behöva förändras genom nya politiska beslut.

• Systemen måste ha goda incitament inbyggda som stimulerar till arbete och inte leder till överutnyttjande.

10 Ökad jämställdhet – vägen till tillväxt

Numera hör vi ofta om människor som finner sin livssituation mer eller mindre pressad och stressad. Många av oss känner igen oss i detta. Att få livet, ansvar för barn, familj, arbete och tid till fritid, att gå ihop tycks vara ett pussel som för många blivit allt svårare att lösa. För att vi ska må bra är det viktigt att vi har balans i livet.

Liberaler har en tilltro till människors egen förmåga att lösa problem. Vi tror att olikheterna mellan individer är en del av lösningen på problemet, inte hotet. Jämställdhet skapas inte genom att med politiska styrmedel hålla ihop en grupp, kvinnor i gemen. Jämställdhet är först möjligt då individer tillåts bryta normer och utvecklas åt de håll de så önskar. Vi tror på ökad vardagsmakt och större möjligheter att kunna disponera tiden som man själv önskar. Ökad egenmakt handlar om makt över sitt familjeliv, sitt familjeliv, sin arbetstid m.m. Det finns ett klart samband mellan jämställdhet och ekonomisk tillväxt. Delas ansvaret mellan man och kvinna får det till följd att de kvinnor som vill satsa mer på jobbet kan göra det, och det i sin tur ger positiva samhällsekonomiska effekter. Tar fler pappor ansvar för barn och hem kan fler kvinnor arbeta mer utan att känna skuld gentemot barnen, dammråttorna och diskhögarna.

10.1 Är kvinnor mindre kompetenta och produktiva än män?

Svaret på detta är självfallet nej. Problemet är att det finns ett antal hinder i vägen som försvårar för kvinnor att visa att de är minst lika kompetenta och produktiva som män. Grundproblemet är att Sverige inte är jämställt och att kvinnor har mindre makt och mindre pengar än män. Det beror också på att arbetslivet är starkt könssegregerat, könskvotering vanligt – män väljer män, osakliga löneskillnader existerar samt att den offentliga sektorn begränsar kvinnors valmöjligheter.

För tio år sedan beslöt den borgerliga regeringen på initiativ av jämställdhetsminister tillika vice statsminister Bengt Westerberg att tillsätta en utredning för att analysera och kartlägga fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Under de tio år som gått har jämställdhetsfrågor varit med i den centrala allmänpolitiska debatten. Men den politiska världen har inte lyckats förändra de strukturer och normer som ligger till grund för det underliggande faktumet: att kvinnor har mindre makt och mindre pengar än vad män har.

10.2 Familjeliv

10.2.1 Halva ansvaret för hem och familj – dubbel jämställdhet i arbetslivet

Delat ansvar för hem och barn hänger intimt ihop med kvinnors ökade möjligheter att satsa på jobb och karriär men också med männens närmare kontakt med och delaktighet i barnens liv. Att förändra villkoren på arbetsmarknaden till ett mer föräldravänligt arbetsliv är ett ansvar för både arbetstagare, arbetsgivare och stat. Att förändra villkoren i familjelivet till ett liv där både pappa och mamma känner samma delaktighet, är ett ansvar båda föräldrarna, politikerna och samhället i stort inbegrips i. Enligt Statistiska centralbyråns stora tidsanvändningsstudie Tid för vardagsliv (SCB 2003) förefaller det vara mer regel än undantag att när man och kvinna flyttar ihop, lägger männen mindre tid på hushållssysslor. För kvinnor gäller det omvända. Får man barn blir detta än mer tydligt. Kvinnor spenderar i snitt 46 minuter på hushållsarbete per dag, männen 25 minuter. Kvinnor lägger 29 minuter på diskning, männen 10 minuter. Enda undantaget är ansvaret för bostad och trädgård – här spenderar männen 40 minuter per dag, kvinnorna 20 minuter. Resultatet av denna snedfördelning blir att kvinnor inte har samma möjlighet som män att arbeta 100 procent i förvärvslivet.

10.2.2 Hur får vi fler pappor att vilja vara hemma med sina barn?

Pappamånaden är en viktig signal om att både kvinnor och män har rätt att stanna hemma hos sina barn. Men så länge som kvinnor tjänar ca 80 procent av vad männen gör så kommer det att ha effekten att fler mammor är hemma längre med barnen. Att få fler pappor att ta ut sin föräldraledighet kan inte – och bör inte – lösas enbart genom lagar. I en kommande rapport från Socialdepartementet framkommer det att en fjärdedel av papporna inte nyttjar de 10 öronmärkta dagarna i samband med barnets födelse (DN 18 april -04). Det visar att detta inte enbart är en fråga om ekonomi. Det handlar till hög grad om attityder och värderingar. Folkpartiet tror mer på morötter än på piskor. Vi vill därför införa en jämställdhetsbonus, som innebär att det föräldrapar som delar mer på ledigheten får höjd ersättning för ”den delade delen”. För varje uttagen månad som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut, utgår 90 procent ersättning istället för 80. Vi vill också göra det möjligt att överlåta föräldrapenningen och ersättning för vård av sjukt barn till någon annan person, med genomsnittlig ersättning.

10.2.3 Barnomsorg – en förutsättning för jämställdheten

Barnomsorgen har varit en grundförutsättning för jämställdhet. Utan barnomsorgen hade inte kvinnor haft möjlighet att ge sig ut i arbetslivet. Folkpartiet har alltid varit anhängare av en skattefinansiering av barnomsorgen. Barnomsorgen är samhällsekonomiskt lönsam, och tillika en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna kombinera jobb och barn. Men en skattefinansiering av omsorgen behöver inte betyda att kommuner och landsting med automatik måste vara de som producerar och politiker de som styr över hur resurserna exakt ska användas. Vi vill införa en barnomsorgspeng – en peng som kan användas till att finansiera den barnomsorg man själv önskar. Vi vill likaså införa ett generellt barnstöd i kontanter – ett barnkonto. Barnkontot får användas fritt av föräldrarna; stödet villkoras inte med att det ska tas ut och användas på ett visst sätt. Likaså måste föräldraförsäkringen bli mer flexibel.

10.3 Arbetsliv

10.3.1 Ökad makt över den egna tiden

Ökad makt över sin egen tid, framför allt sin arbetstid, är centralt för att vi ska nå ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Tid upplevs idag som en bristvara och en ökad makt över tiden är därför mycket viktig för att stävja stressen och pressen. Vi vill ha en mer flexibel arbetslagstiftning som möjliggör för var och en att bestämma över sin egen arbetstid. Vi vill att den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuellt ytterligare lediga dagar ska kunna läggas i en timbank. Timbanken skulle vara särskilt värdefull för småbarnsfamiljer som under en period kanske vill minska sin tid för att kunna lägga på annat. Den ekonomiska stressen skulle kunna minska för dem med små marginaler om de vet att de hade en ekonomisk buffert i form av timbanken.

10.3.2 Hushållsnära tjänster – ett sätt att få mer fri tid

Många kvinnor och män vill satsa på både familj och jobb. Men hur fiffiga vi än må vara på att strukturera tiden så har inte dygnet mer än 24 timmar. Och hur duktiga vi än må vara på att förtränga så syns dammråttor och växande tvätthögar så småningom. I takt med att socialdemokrater och vänsterpartister biter sig fast i retoriken om att vi inte ”ska återgå till pigsamhället”, så sliter trötta och pressade mammor med att få livet att gå ihop. För det är fortfarande kvinnorna som tar huvudansvaret för hushållsarbetet. I dagarna har finansminister Bosse Ringholm återinfört ROT-avdraget för att minska arbetslösheten inom byggsektorn. När vi talar om arbetslösa och svartjobb inom typiska mansdominerande yrkeskårer verkar inte samma principer som inom kvinnodominerande yrken råda. Vi vill däremot sänka skatten på hushållsnära tjänster så att det ”vita” timpriset sänks. I rapporten Skapa marknad för hushållsnära tjänster (Almega 2004) fastställs att om kvinnor ges avlastning i hemmet så skulle möjligheterna för kvinnor att konkurrera med män på lika villkor öka.

Genom en konsekvent politik för att öka möjligheten att i praktiken kombinera jobb och familj kommer betydligt fler kvinnor att vilja välja karriär i näringslivet. Fler kvinnor kommer att anse det vara möjligt att driva företag. Men det krävs också att den stora sektor där hälften av kvinnorna i dag är verksamma också öppnas fullt ut för företagande. Det krävs också att näringslivet i högre grad förändrar sin syn på kompetens, mångfald och vikten av ett arbetsliv som fungerar för människor som har fler önskemål om livet än att sitta så sent på kontoret som möjligt.

11 Riktlinjer för skattepolitiken

11.1 ”Det måste löna sig att arbeta…”

För 15 år sedan genomfördes, på initiativ från Folkpartiet, en stor skattereform. Den kom att kalla ”århundradets skattereform” men höll inte ens det århundradet ut.

Det går inte längre att lappa och laga i skattesystemets olika delar. Den senaste tidens debatt om den ”frivilliga” förmögenhetsskatten, de ständiga kraven på nedsättningar av moms för olika branscher och verksamheter, jämförandet med konkurrensnackdelar med näringsidkare och branscher i andra länder är bara några exempel på varför det behövs en mer genomgripande skattereform.

Grundidén med skattereformen att de flesta bara ska betala kommunalskatt (30 procent) och en mindre del höginkomsttagare även statlig skatt (sammanlagt 50 procent) är numera ett minne blott. Inkomstskatterna har sedan skattereformen ändrats så ofta och så mycket, att skatteskalan numera är obegriplig för en vanlig löntagare.

I dag är det förhållandet mellan våra skatter och skatterna i vår omvärld viktigare än för 15 år sedan. Hur höga skatter som kan läggas på företagande och hushåll beror givetvis dessutom på vad man får för skatterna. Bra infrastruktur, utbildning, sjukvård m.m. kan kompensera för högre skatter. Trots detta är det uppenbart att de svenska skatterna på arbete och företagande är för höga idag. Det betyder att möjligheten att finansiera sänkningar av vissa skatter genom att höja andra skatter är ytterst begränsad.

11.2 Inkomstskatterna

Sänkta inkomstskatter är en viktig del i en politik för att göra Sverige mera konkurrens-kraftigt och attraktivt. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ett sätt att hjälpa fler människor till arbete så att färre än i dag fastnar i bidragsberoende och utanförskap. Att ha en lön att leva på och att kunna leva på sin lön är en viktig grund för personlig frihet. Vi vill därför sänka marginalskatterna för människor med alla inkomster.

Den som tjänar mer ska också betala mer i skatt. Inte bara mer i kronor utan även en större andel av sin inkomst. Men hälften räcker! Den s.k. värnskatten ska därför avskaffas. Inte i första hand för att ge mer i plånboken till dem som redan tjänar mycket, utan för att alla ska veta att det kan löna sig att arbeta, förkovra sig, ta risker, göra stora insatser. Också. Inte bara att vinna på lotteri.

I dag betalar alltför många medelinkomsttagare statlig skatt, d.v.s. sammanlagt drygt hälften av en inkomstökning. I dessa inkomstlägen betalas även statlig pensionsavgift. En rimligt mål är att brytpunkten för när statlig skatt betalas är där pensionsavgifter (och förmåner) slutar att tas ut. Vi föreslår en stegvis höjning av brytpunkten tills detta mål är uppnått.

Diagram 7. Marginalskatt år 2004

Procent av inkomstökning

För låg- och medelinkomsttagare är skatteskalan särskilt komplicerad. Reduktioner, avdragsbegränsningar samt ständigt ändrade upp- och nedtrappningar av grundavdraget gör det ytterst svårt för en löntagare att veta hur mycket skatt han eller hon kommer att betala.

I ett längre perspektiv vill vi ersätta dessa med en rak skatt, där den nedre delen av inkomstskalan belastas med en lägre skattesats än den övre. Detta måste dock genom-föras när inkomstskatterna som helhet sänks betydligt för att undvika att någon måste betala för hög skatt.

Vi vill sänka skatten särskilt för dem med riktigt låga inkomster genom att införa ett förvärvsavdrag. Förvärvsavdraget ska kompensera för de utgifter som är förknippade med arbete, exempelvis resekostnader och lunch ute istället för hemma, och kommer att göra arbete blir mer lönsamt. I ett första steg föreslår vi att förvärvsavdraget sätts till 5 procent av inkomsten, upp till en årslön på 150 000 kronor. Därefter är avdraget konstant. Det betyder att vid en månadslön på ungefär 12 000 kronor blir avdraget maximalt, och motsvarar en skattesänkning på 200 kronor per månad.

11.3 Skatterna på företagandet

Det måste bli mer attraktivt att starta och driva ett företag i Sverige. Vi behöver därför förändra skatterna på företag och låta framgångsrika företagare behålla lite mer av frukterna av sina satsningar. De mest angelägna förändringarna av skatterna på företagande är dessa:

• Sänk fåmansbolagens skatter. I dag betalar ägare av fåmansbolag högre skatt än ägare av större företag. Det är inte rimligt. Därför vill Folkpartiet sänka fåmansbolagens skatter betydligt genom att införa den s.k. BEK-modellen.

• Avskaffa förmögenhetsskatten. Ska det bildas nya företag som kan växa måste det finnas riskvilligt kapital. Alla skatter som gör det svårare att spara minskar också tillgången till riskkapital. Folkpartiet vill sänka förmögenhetsskatten genom att avskaffa sambeskattningen och höja fribeloppet till 2,1 miljoner kronor. Inom tre år vill vi avskaffa förmögenhetsskatten helt.

• Lindra dubbelskatten på aktier. Dubbelskatten på aktier är osund. Först beskattas vinsten i företaget, sedan en gång till hos ägaren. Skatten drabbar främst enskilda aktieägare med få aktier och företagsägare som expanderar. Folkpartiet vill därför fortsätta reformeringen av de mest skadliga skatterna för företagandet med att successivt avskaffa dubbelskatten på aktier.

• Sänk arbetsgivaravgifterna. Arbete är hårt beskattat i Sverige och det är därför dyrt att anställa. Lönekostnaden är den ojämförligt största kostnaden för privata tjänsteföretag. För att göra det billigare för dem att anställa och lättare att expandera vill Folkpartiet därför sänka arbetsgivaravgifterna med 2 procentenheter för anställda i den privata tjänstesektorn.

Dessa förändringar kommer att gynna svenskt företagande och ägandet av företag. Det kommer därmed att bli mer attraktivt att investera svenska sparpengar i företagande i Sverige och bidra till att det svenska ägandet av våra företag inte fortsätter att minska i den oroande takt det gjort hittills.

11.4 Sänkt skatt på hushållstjänster istället för ROT

Istället för att kortsiktigt gynna byggsektorn som regeringen gör genom ett nytt ROT-avdrag vill Folkpartiet införa en könsneutral skattereduktion av hushållsnära tjänster, som både kan bidra till att långsiktigt bygga upp en ny tjänstesektor och hjälpa förvärvsarbetande småbarnsföräldrar att få en rimlig vardag.

Folkpartiet föreslår en skattereduktion för hushållens köp av den här typen av tjänster motsvarande halva totala arbetskostnaden. Fördelarna med detta är många. Svart arbete kommer att utföras vitt och kunna beskattas. De som får ekonomisk möjlighet att köpa tjänsterna får mer valfrihet och kan arbeta mer.

12 Riktlinjer för finanspolitiken

12.1 Vikten av att hålla tillräckliga budgetmarginaler

Finanspolitikens främsta uppgift är att lägga grunden för hög tillväxt och full sysselsättning genom att upprätthålla sunda offentliga finanser. (Vårpropositionen s. 65)

Regeringens finanspolitik lever inte upp till detta.

Finanspolitiken har använt sig av två budgetpolitiska mål: utgiftstaket för statens och pensionssystemets utgifter och målet att de totala offentliga finanserna över en konjunkturcykel ska uppnå ett överskott motsvarande 2 procent av BNP.

Det är bra att ha tydligt ställda mål på detta sätt. Folkpartiet har i hög grad varit delaktigt i införandet av den nya budgetprocessen, budgetlagen och dess ramverk. Vi anser att utgiftstak är en bra metod. Vi tillstyrkte vid införandet 1997 målet om 2 procents överskott för de offentliga finanserna.

Men om en regering ställer upp mål på detta sätt för sin ekonomiska politik är det också viktigt för den långsiktiga trovärdigheten att de följs på ett i bredare kretsar invändningsfritt sätt. Det kan man inte säga om regeringens sätt att leva upp till målen. Det är numera väl känt att regeringen undgått att spräcka utgiftstaket bara genom allehanda manipulationer och trolleritrick. Utgiftstaken har delvis kunnat hållas genom att betalningar skjutits över årsskiften och genom att man tvärbromsat på vissa utgiftsområden så att planeringen av olika verksamheter drastiskt kastats över ända. Men det har ändå inte varit tillräckligt.

Utgiftstaket har hållit bara genom att regeringspartiet och dess stödpartier i riksdagen utöver dessa formellt korrekta manipulationer har godkänt att utgifter gjorts om till inkomstminskningar och att tekniska justeringar genomförts på mer eller mindre tvivelaktiga sätt. I praktiken har alltså utgiftstaken spruckit.

Det är en uppenbar risk att detta kommer att hända igen, och igen. Regeringen har nu aviserat vissa begränsningsbelopp för 2004 och kommer att behöva utöka dem under resten av året. Vi kan på nytt konstatera att det är biståndet som råkar illa ut, ett av de största begränsningsbeloppen ska drabba biståndet. Det är sannolikt att regeringen genom sådana operationer i en formell mening kan undgå att bryta genom utgiftstaket. Men en sådan politik innebär inte att man uppnår det utgiftstaket är till för att åstadkomma: en varaktig minskning av utgiftstakten.

En annan metod som regeringen använder är att använda tekniska justeringar när detta kan motivera att höja utgiftstaket. I budgetpropositionen hösten 2003 höjde regeringen utgiftstaken för 2005 och 2006 med argumentet att sysselsättningsstödet till kommunerna skulle flyttas från statens inkomstsida till dess utgiftssida. Detta motiverade en höjning av utgiftstaket. Men när regeringen i vårpropositionen drar in 2,6 miljarder kronor extra från kommunsektorn redan i år med motiveringen att regleringen av att garantipensionen blev skattepliktig ger anledning att sänka statsbidraget följs inte detta av en motsvarande sänkning av utgiftstaket, vilket hade varit logiskt. Detta då denna typ av förändringar i skattebaserna normalt sett föranleder tekniska justeringar, såväl uppåt som nedåt. I praktiken är alltså utgiftstaket för 2004 således brutet med 2,6 miljarder kronor.

Genombrytningarna av utgiftstaket beror delvis på att regeringen inte haft kontroll över kostnadsutvecklingen, exempelvis inom sjukförsäkringen. Det beror dock främst på att man inte klarat av frestelsen att ha och bibehålla en erforderlig budgetmarginal. Allteftersom budgetåret närmar sig förbrukas marginalen till planerade, och ofta varaktiga, utgifter.

Hur snabbt marginalerna förbrukas visas av att man i budgetpropositionen i höstas angav budgetmarginalen för 2005 till 14 miljarder. Nu, ett halvår senare, gör regeringen bedömningen att 12½ av dessa miljarder förbrukats. Kvar finns nu bara en marginal på 1½ miljard vilket motsvarar 1,8 promille av utgifterna. Detta är helt otillräckligt som marginal, särskilt om den väntade konjunkturuppgången skulle visa sig dröja längre och vara svagare än väntat. Den politiska förhandlingsprocessen mellan den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier går ut över statsbudgeten.

Principen med utgiftstak måste återställas till vad som ursprungligen avsågs. Det innebär att taken ligger fast och inte kringgås genom manövrer av olika slag. Utgiftstakets långsiktiga trovärdighet som finanspolitiskt hjälpmedel måste återställas. Hittills har de finansiella marknaderna inte reagerat nämnvärt på regeringens manipulationer. Detta är ingen garanti för att inte sådana reaktioner kommer i ett svagare ekonomiskt läge.

Folkpartiet vill behålla metoden med utgiftstak för statens utgifter. Det är en i grunden sund metod att hålla kontroll över statens utgiftsutveckling. Det innebär att politiker tar på sig ansvaret för utvecklingen inom de områden där politiker också sätter ramarna. Men om utgiftstaken ska återfå sin trovärdighet som instrument kan inte regeringens sätt att kringgå dem accepteras.

Missbruk av budgetmarginalen leder således till missbruk av utgiftstaket, vilket i sin tur i förlängningen ger precis det resultat utgiftstaket är avsett att förhindra: de varaktiga utgifterna hamnar på en för hög nivå. Detta är också vad som har hänt, Sveriges statsfinanser har efter en mycket kort tid i balans åter fått ett strukturellt underskott.

Budgetmarginalen måste återfå sin funktion som ett sätt att hålla en reserv för oförutsedda förändringar som kan bero av konjunkturen eller förändringar i de internationella förutsättningarna m.m. Budgetmarginalen är inte ett reformutrymme. Reformer som leder till ökade offentliga utgifter ska rymmas inom en sådan ram att budgetmarginalen kan vara en buffert mot det oväntade.

12.2 Mål för det offentliga sparandet

Regeringens andra mål är att de totala offentliga finanserna, d.v.s. staten, kommunsektorn och pensionssystemet tillsammans, ska ha ett överskott som motsvarar 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Detta uppnåddes när de starkt positiva effekterna av högkonjunkturen och börsbubblan 1999–2001 fanns med i bilden. Sverige har en av världens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser och en uppgång av det slag som rådde omkring år 2000 får därför en starkt positiv statsfinansiell effekt. Men detsamma gäller i nedgången. När konjunkturen viker så försämras de offentliga finanserna snabbt. När de ovanligt gynnsamma siffrorna för 1999 och 2000 försvinner ur bilden ser de offentliga finanserna betydligt mörkare ut.

Detta framgår av följande tablå som visar femårsgenomsnitt för de offentliga finanserna. (Att femårsgenomsnitt används beror på att en konjunkturcykel i allmänhet anses vara ca fem år.) Här framgår att regeringen nu inte längre lever upp till sitt mål att ha ett överskott motsvarande 2 procent av BNP över konjunkturcykeln.

Femårsgenomsnitt, procent av BNP

2000–2004 2001–2005 2002–2006

1,7   0,8  0,4

Detta kan också utläsas av att det strukturella sparandet, dvs. det sparande som så långt möjligt är rensat från konjunktureffekter, inte når upp till 2 procent enligt vårpropositionen.

Strukturellt offentligt sparande enligt vårpropositionen, procent av BNP:

2002 2003 2004 2005 2006

-0,2  1,1  1,2  1,3  1,6

Varav i pensionssystemet

2  2  2  2  2

Strukturellt sparande i staten (uppskattning)

-2,2  -0,9 -0,8  -0,7  -0,4

Det strukturella offentliga sparandet borde med regeringens målsättning egentligen ligga nära 2 procent varje år.

Regeringen kommer som framgår av genomsnitten ovan inte på länge att komma upp i ett genomsnitt på 2 procent. Det skulle krävas mycket drastiska åtstramningar av finanspolitiken efter nästa val för att t.ex. för genomsnittet för åren 2004–2008 komma upp i 2 procent. Det skulle kräva förbättringar av statsfinanserna om 80 miljarder kronor från den – sannolikt optimistiskt – prognoserade nivån 2006. Detta är inte trovärdigt. Regeringen har i praktiken givit upp målet om ett överskott i det totala offentliga sparandet på 2 procent av BNP.

Till detta kommer att den praxis som utvecklats i regeringens – inklusive stödpartiernas – inriktning av finanspolitiken innebär att marginalerna förbrukas. Att marginalen för 2005 är på väg att försvinna har redan framgått. Det finns särskilt stor risk för svinn 2006, som är ett valår.

Regeringen redovisar inte de samlade finanspolitiska effekterna men Konjunkturinstitutet har en intressant redovisning av finanspolitikens inriktning som i stort sett har samma förutsättningar som regeringen.

Diagram 8. Finanspolitikens inriktning

Procent av BNP

Källa: Konjunkturinstitutet

Diagrammet visar den mycket kraftiga finanspolitiska stimulans som regeringen släppte loss valåret 2002. (Konjunkturinstitutet har ingen prognos för 2006.) Regeringen hävdar nu i vårpropositionen att finanspolitiken denna gång ska skärpas valåret 2006. Det verkar inte troligt. Om regeringen med stödpartier har förbrukat budgetmarginalerna även mellan valen är det minst av allt trovärdigt att det skulle ske en skärpning av budgetpolitiken motsvarande närmare 10 miljarder mellan 2005 och 2006.

Det är således troligt att den lilla rest av budgetmarginalen som finns kvar för 2005 och den betydligt större som anges för 2006 kommer att förbrukas.

Folkpartiet tillstyrkte 1997 målformuleringen om ett överskott på 2 procent av BNP. Men som partiet tidigare redovisat i ekonomiska motioner är situationen annorlunda i och med det nya pensionssystemets införande. Målformuleringen för finanserna måste ta hänsyn till de ändrade förhållandena.

Premiepensionerna är grundlagsskyddad privat egendom. Eurostat har aviserat att man eventuellt inte längre ens kommer att räkna premiepensionssparandet som offentligt sparande. Det går i praktiken inte heller att föra pengar mellan AP-fondsystemet och statsbudgeten – utöver en enligt pensionsöverenskommelsen eventuell överföring vid kommande årsskifte – utan att bryta mot den breda politiska pensionsöverenskommelsen eller mot löftena till dagens och framtidens pensionärer. Det samlade pensionssystemet ligger därför i realiteten vid sidan av diskussionen om mål för det offentliga sparandet. Pensionssystemets sparande bör därför inte räknas in i det mål som bör fastställas. Sparandet i pensionssystemet kan beräknas ligga på 2 procent av BNP under de närmaste åren.

För kommunerna gäller ett balanskrav som avser varje enskild kommun och som för hela kommunsektorn innebär ett finansiellt sparande som ligger nära balans. Den kommunala verksamheten bör vara stabil. Även om det inte är givet att reglerna för kommunerna inte i någon mån ska kunna påverkas av konjunkturen bör huvudregeln vara att förutsättningarna ska vara stabila och att man bör kunna räkna med att kommunsektorn är i balans.

Det är därmed i första hand för statens finanser som det är angeläget att sätta upp medelfristiga mål. (Vi kan notera att SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, i sin senaste konjunkturrådsrapport argumenterar för just detta.) Det är varken rimligt ekonomiskt eller försvarbart moraliskt att genom långsiktiga underskott och en långsiktig skulduppbyggnad vältra över problem på kommande generationer. De strukturella ekonomiska problem som finns idag, med underskott i finanserna och en stor andel av befolkningen utanför arbetet, måste hanteras och vändas nu. Regeringen agerar kortsiktigt, oansvarigt och omoraliskt genom att låta såväl underskott som utanförskap växa. Ju längre man låter detta gå, desto svårare är det naturligtvis att vända utvecklingen. Det kommer dessutom inte att bli lättare att vända detta i en senare period, där demografiska förändringar ställer ännu större krav. Dagens politiker har inte rätt att ”ta springnota”.

Folkpartiet anser att statens skuld bör minska både i absoluta tal och som andel av BNP. Förutom de moraliska skäl som talar för en minskad statsskuld får också den ekonomiska politiken en större handlingsfrihet som gör det möjligt att möta påfrestningar på samhällsekonomin. En låg statsskuld ger utrymme för en stabiliseringspolitik som främst består i att den automatik i inkomster och utgifter som stimulerar i nedgång och stramar åt i uppgång, de s.k. automatiska stabilisatorerna, tillåts verka fullt ut. En låg statsskuld är den bästa bufferten och skapar reserver så att den ekonomiska politiken kan få tillräcklig rörelsefrihet.

Folkpartiet anser vidare att det är principiellt felaktigt att staten äger och driver företag. Tillgångar i form av statliga företag ska avyttras och skuldsättningen minska i motsvarande mån. Detta krav är främst ideologiskt motiverat. Staten ska inte både vara den som sätter spelreglerna för företagen och samtidigt äger och driver företag. Det statliga företagsinnehavet ska därför minska i den takt som försäljningar lämpligen kan ske och statsskulden minska i motsvarande mån.

Målet bör vara att statens finansiella sparande (tillsammans med kommunsektorn) ska vara i balans över en hel konjunkturcykel. Statens skuld blir då oförändrad i absoluta tal men sjunker som andel av en stigande BNP. Målet formuleras på följande sätt: statens finansiella sparande ska vara noll över en konjunkturcykel. Med en kommunsektor i ungefärlig balans kommer då det totala offentliga finansiella sparandet att över konjunkturcykeln bestå av det sparande som pensionssystemet uppnår. Det innebär för det närmaste decenniet att detta överskott i genomsnitt kommer att ligga på ca 2 procent av BNP. Men den operativa målsättningen avser inte det offentliga sparandet utan staten.

Målet om balans i statens och kommunernas samlade sparande ska avse en hel konjunkturcykel. Utgående från dagsläget och med hänsyn till den troliga konjunkturutvecklingen är det inte rimligt att försöka uppnå balans redan till 2006. Det är en lämplig avvägning att överskott som balanserar det nuvarande underskottet uppnås efter 2006.

Tabell 10. Statens och kommunernas samlade sparande 2004–2006

Procent av BNP

	2004	2005	2006
Sparande Socialdemokraterna	-1,8	-1,5	-1,0
Sparande Socialdemokraterna med förbrukade marginaler	-1,8	-1,6	-1,8
Sparande Folkpartiet	-1,8	-1,1	-0,7

Folkpartiets politik, om den kan börja få effekt från 2005, syftar till att nå målet för det finansiella sparandet successivt. Med ett överskott i staten på mellan ½ och 1 procent av BNP under tre av nästa mandatperiods fyra år nås balans i genomsnitt för en femårsperiod.

Som framgår av följande diagram har regeringen inte annat än kortvarigt uppnått balans eller överskott i statens och kommunsektorns sparande. De engångsöverföringar som skedde från AP-systemet 1999–2001 bör räknas bort bl.a. därför att de motsvaras av utgiftsåtaganden från statens sida. Genomsnittet exklusive dessa överföringar är –0,8 procent av BNP.

Det finns stor risk för att regeringen, mot bakgrund av dagens strukturella underskott, i den fortsatta diskussionen om ytterligare en överföring från AP-fonderna (den s k kontrollstationen) kommer att vilja hyfsa sina siffor inför nästa val.

Diagram 9. Statens och kommunernas samlade finansiella sparande 1996–2006

Procent av BNP

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

12.3 Medvetenhet om gjorda åtaganden

Ett viktigt skäl för Folkpartiets ställningstagande i fråga om ordning på statsfinanserna och balans i statens sparande är att vi vill undvika uppbyggande av skuldbördor på framtiden. Men statens in- och utbetalningar säger inte heller hela sanningen om statsfinanser och om hur framtida välfärd och skattebördor påverkas. Det gäller också att se vilka ryggsäckar i form av gjorda åtaganden som lämnas vidare till framtida skattebetalare. Det visas inte minst av det som nu pågår med överflyttning från sjukpenning till i praktiken oftast varaktig förtidspension med sjukersättning. Varje gång en lång sjukskrivning slutar i utslagning från arbetsmarknaden får statskassan en skuld för förtidspension – sjukersättning – fram till det år då ålderspensionen tar över.

2002 ökade, enligt RFV:s årsredovisning, den skuld som byggts upp av kommande förtidspensioner med omkring 40 miljarder. Enligt verkets årsredovisning för 2003 ökade samma skuld – för det som nu bytt namn till sjuk- och aktivitetsersättningar – med närmast osannolika 142 miljarder kronor. Denna försämring av statens ekonomiska ställning, som regeringen inte ens anser värd att redovisa ordentligt i vårpropositionen, är 5½ gånger större än EU-avgiften eller motsvarar 10 gånger kostnaden för hela polisväsendet.

Denna överföring och skulduppbyggnad är inte heller slut. Även om mycket mer kan göras för att få långtidssjuka åter i arbete, kommer en fortsatt överströmning från sjukpenning till sjukersättning att ske de närmaste åren. Den skuldbörda som byggs upp är enorm.

En tämligen tydlig bokföring av statens affärer på kort sikt åtföljs tyvärr inte av någon samlad bild av vilka långsiktiga åtaganden som byggs upp. Det är egentligen bara ålderspensionerna som i det nya pensionssystemet har en redovisning som klart visar om systemet är i långsiktig finansiell balans eller inte. Där finns dessutom en automatik för att upprätthålla balansen och inte tillåta att en ohållbar situation utvecklas.

Även om metodproblemen är svåra att övervinna behöver det läggas mer kraft på att utarbeta liknande metoder för att bedöma den framtida balansen i statsfinanserna och kostnaderna för åtaganden som görs.

Det gäller att se farorna i tid, att lämna redovisningar för nya bördor på ett tidigt stadium och ha styrsystem som gör att olika myndigheter och verksamheter snabbt bromsar nytilkommande allvarliga hot mot statsfinanserna och välfärden, i stället för att, som med sjukskrivningarna, förvärra läget och öka farten i de onda cirklarna.

Vad som här sagts om budgetens ramverk och behov av förändringar gör att vi anser att budgetlagen och budgetprocessen bör reformeras och förtydligas. Statsbudgeten bör upprättas i huvudsak efter samma principer som varje småföretagare bokför, nämligen efter när kostnader uppstår och inte när betalningen genomförs. Budgetmarginalen bör få avsedd innebörd. Utgifter och inkomster, nettoredovisning m.fl. företeelser som används för att manipulera utgiftstaket bör tydligare definieras så att riksdagen inte kan bryta mot budgetlagen hur som helst med mindre än att man i så fall tydligt ändrar lagstiftning. Till sist bör även skuldåtaganden kunna redovisas. Målet för sparandet bör formuleras som mål för statens sparande.

12.4 Den långsiktiga inriktningen

Vår politik skiljer sig från den socialdemokratiska regeringens på flera sätt. Vi vill ha klarare och mera relevanta mål för det offentliga sparandet. Det var rimligt att i mitten av 1990-talet ställa upp ett mål för det samlade offentliga sparandet. Nu med det nya pensionssystemet är det av större värde att formulera målet för de områden där politiken direkt kan påverka: staten och kommunerna.

Men politiken skiljer sig också i många avgörande sakfrågor. Vi vill sänka de mest skadliga skatterna för jobb och företagande och vi vill inte att statens åtagande ständigt ska innefatta nya delar av tillvaron. Vi vill ha mindre känsliga statsfinanser, vilket betyder att såväl inkomster som utgifter succesivt bör vara lägre, men också att system kan göras mera robusta.

Utgiftstaken bör följaktligen vara lägre. På kort sikt är det svårt att åstadkomma stora förändringar. Utgiftssystemen är tröga och människor har byggt sin planering på dem. Hänsynstagandena vid förändringar måste vara många. Men det handlar också om att kunna prioritera. Det handlar bl.a. om att prioritera genuint offentliga åtaganden som rättsväsendet och det yttre skyddet. Det handlar också om att se de områden där ingen annan än det offentliga kan svara för större åtaganden som handikappåtgärder och politik som frigör familjer från en pressad ekonomisk situation m.m.

De skattesänkningar vi prioriterar är de som lättar skattetrycket på arbete, sparande och företagande. Marginalskatterna måste sänkas, människor få större möjlighet att förbättra sin situation, skatt på företagande måste på ett helt annat sätt än idag ta hänsyn till det risktagande som ligger i företagande. Med en bättre skattepolitik kan vi få fler i arbete och lätta försörjningsbördan.

De första stegen på denna långsiktiga inriktning tas genom de skatte- och utgiftsförändringar som vi vill genomföra de närmaste åren, se tabell 11. Där anges huvuddragen i politiken på kort sikt, de mera detaljerade ställningstagandena kommer att ske i höst inför budgeten för 2005.

Tabell 11. Huvuddragen i Folkpartiets skatte- och utgiftspolitik 2005 och 2006

Miljarder kronor, avrundade siffror

	2005	2006	Anmärkning
Inkomster
Inkomstskatt	-18	-22	Värnskatt, brytpunkt, förvärvsavdrag, a-kasseavgiften
Hushållstjänster	-1,5	-2,5
Vissa skattereduktioner, avdrag	-0,5	-0,5	Gåvor, pensions- sparande
Fåmansbolag	-0,5	-0,5	BEK-modellen
Arbetsgivaravgifter	-8,5	-7,5	I tjänstesektorn
Fastighets- och förmögenhetsskatt	-3	-6
Reavinst bostäder	1,5	3
Nej till regeringens åtgärder	9	8	ROT delvis, offentliga lokaler, nedsättningar
Summa skatter	-21	-28
Övriga inkomster	1	1
Summa inkomster	-20	-27
Utgifter
Regeringskansliet m.m.	-1	-1
Rättsväsendet	1	1	Mera till polis, domstolar, kriminalvård
Försvar	-1,5	-1,5
Bistånd	1	2,5	Enprocentsmålet nås 2006
Invandring	-0,5	-0,5	Mera resurser till Migrationsverket ger snabbare asylprocess
Hälso- och sjukvård	2	-2,5	Äldreomsorgen, vårdgaranti, psykiatri, tandvård, handikapp
Sjukförsäkring m.m.	-6	-9	Lägre utgifter sjuk- penning, överföring till trafikförsäkring
Familjepolitik	0	1,5	Jämställdhetsbonus, barnkonto
Arbetslöshets- försäkring	-12,5	-12	Finansiering med avdragsgill egenavgift
Arbetsmarknads- politik	-2	-2	Mindre traditionell AMS-politik
Forskning	1	1	Ökade resurser
Övrigt	-10,5	-10,5	Investeringsbidrag, vuxenstöd, regionalpolitik m.m.
Räntor	-2	-4,5	Företagsförsäljning
Summa utgifter	-31	-32
Finansiellt sparande jämfört med regeringen	11	5,5

Folkpartiets utgiftstak och budgetmarginal skiljer sig i betydande grad från regeringens (mdr):

 2005 2006

Folkpartiet

Budgetmarginal 18½ 28

Utgiftstak 885 910

Regeringen  

Budgetmarginal 1½ 24

Utgiftstak 894 931

Med denna inriktning kommer Folkpartiets politik vad gäller skatter, offentliga utgifter och finansiellt sparande att skilja sig från regeringens prognos på följande sätt:

Tabell 12. Finansiellt sparande, skatte- och utgiftstryck

Procent av BNP

	2005	2006
Folkpartiet
Skattetryck	49,1	48,7
Utgiftstryck	53,8	53,1
Finansiellt sparande	1,0	1,3
Regeringen
Skattetryck	49,9	49,7
Utgiftstryck	55,0	54,3
Finansiellt sparande	0,6	1,1

12.5 Våra prioriteringar

Det är framför allt på tre områden som vi vill föra en väsentligt annorlunda politik än regeringen. Det gäller biståndet, rättsväsendet och den sociala verksamheten.

12.5.1 Biståndet

Återigen föreslår regeringen begränsningsbelopp på biståndet. För att klara utgiftstaket i år planerar regeringen att återigen spara på biståndet med en halv miljard. Biståndet ska inte användas som budgetregulator. Den ryckiga hanteringen av biståndsanslaget har resulterat i att planerade och påbörjade projekt har fått ställas in. Det får negativa konsekvenser för både biståndets legitimitet och de människor vi avser hjälpa.

Sverige ska vara ett föredöme och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Regeringen säger i vårpropositionen att man kommer att återställa biståndet till en procent av BNI under mandatperioden. Med de belopp som anges uppnår man inte detta. I motsats till regeringen har Folkpartiet en realistisk plan för en återgång till enprocentsmålet till 2006.

En utveckling med inriktning på demokrati i samverkan med bättre ekonomiska villkor och interna reformer är avgörande för att fattiga människor i fattiga länder ska kunna få bättre levnadsvillkor. Demokrati ska sålunda vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete. I de fall bistånd ska bedrivas i diktaturstater ska det ske via enskilda organisationer.

De länder som bör komma i fråga för långsiktigt samarbete ska vara länder som i allt väsentligt delar våra värderingar vad gäller vikten av demokrati. Regeringen vill istället verka mer eller mindre överallt. Detta riskerar att resultera i sämre måluppfyllelse.

När det gäller EU:s bistånd har det kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförandet av biståndsinsatser och kontrollen av dessa. Det arbete som pågår med att reformera EU:s biståndspolitik måste därför påskyndas. Demokrati skall vara det övergripande målet även för EU:s biståndspolitik.

12.5.2 Rättsväsendet

Svenskt rättsväsende är sedan flera år systematiskt underfinansierat. Rättsväsendets långsiktiga planering präglas av ryckighet till följd av regeringens oförmåga att prioritera och ge klara besked. Folkpartiet har föreslagit en miljard kronor mer än regeringen till de rättsvårdande myndigheterna. Det behövs såväl reformer som ökade resurser för att öka antalet uppklarade brott, stärka kvaliteten, öka genomströmmingen i rättskedjan och förbättra återanpassningen i samhället av dömda personer.

När det gäller polisen måste det skapas möjligheter att anställa nya poliser. Det behövs vidare satsningar mot bl a våld mot kvinnor, hatbrott, gängbrottslighet, narkotikabrott och grovt organiserad brottslighet. Åklagarväsendet har betydande arbetsmiljöproblem till följd av ökad arbetsbelastning och tidigare åtstramningar. För att möjliggöra nödvändig specialisering på åklagarsidan krävs också fler åklagare. Domstolarnas framtida organisation är osäker. Höga balanser och omfattande tidspress gör att kvalitet idag ifrågasätts. Den omfattande nedläggningen av tingsrätter leder till ytterligare urholkande av samhällets rättsstruktur i hela landet. Kriminalvården behöver kommande år fortsätta att höja medarbetarnas kompetensnivå, bygga fler högkvalitativa anstaltsplatser, öka säkerheten samt satsa på innehåll vad gäller behandling, utbildning och arbete. Rättshjälpen måste förstärkas.

Rättstryggheten är också central för tillväxten. En viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt är lika konkurrensvillkor. Hederlig företagsamhet ska inte behöva konkurrera med ohederlig. Den ekonomiska brottsligheten urholkar samhällskontraktet och den sunda marknadsekonomin eftersom spelreglerna inte är desamma. Dessvärre finns det klara tecken på att den ekobrottsbekämpande verksamheten i Sverige har problem. Ekobrottsmyndigheten borde återföras till att vara en integrerad del av åklagarverksamheten.

12.5.3 Vård och sociala frågor

I vårdfrågorna måste uppmärksamheten riktas på dels de områden där bristerna är störst och där patienter ofta far illa, dels det som måste ändras för att sjukvården ska vara ett stöd för sjukförsäkringen.

I psykiatrin och i missbrukarvården finns brister av ett slag som dessbättre annars är sällsynt i svensk vård. De drabbar även anhöriga hårt, inte minst barn till såväl psykiskt sjuka som missbrukare. För att förbättra förhållandena inom psykiatrisk vård behövs, förutom ett antal lagändringar, även ett stöd från staten.

I äldrevården kan brister förvärras när antalet vårdbehövande med tiden växer, samtidigt som svårigheterna att rekrytera och behålla lämplig personal kan förvärras. Äldrevården är den stora sektor i välfärden där kvalitet och trygghet är mest hotade om dagens situation på arbetsmarknaden och i statsfinanserna inte kan förbättras. För förbättringar i äldrevårdens kvalitet kommer staten att genom stimulansbidrag behöva ta ett ansvar tillsammans med kommunerna.

Nationell vårdgaranti ska återinföras så snart som möjligt, dvs från 2005. Detta kommer i längden inte att kosta landstingen mer, men kan spara pengar i sjukförsäkringen. Vid införandet behövs liksom då den nationella garantin tillkom i början på 90-talet ett startbidrag från staten.

Därutöver behövs förändringar av kostnadsansvaret för dels rättsmedicinsk vård, dels kvalificerad missbrukar- och ungdomsvård. Inom ramen för finansieringsprincipen ska staten här ta på sig kostnader från landstingen respektive kommunerna, det ska inte längre finnas ekonomiska drivkrafter att ge otillräcklig eller fel inriktad vård.

90-talets handikappreform får inte bli ännu mer undergrävd utan behöver tvärtom tryggas och vidareutvecklas. Detta bör leda fram till att staten övertar kostnadsansvar för LSS- och LASS-verksamhet, något som bör kunna genomföras under 2006. Vidare behöver de urholkningar som gjordes av reformen för några år sedan återställas. Om målet att anpassa offentliga miljöer för funktionshindrade ska kunna uppnås behövs ett statligt stöd för investeringar.

I tandvårdsstödet har 90-talets besparingar – till skillnad från på många andra områden – verkligen orsakat fördjupade sociala skillnader. Dessutom bedrivs tandvård på ett ineffektivt och onödigt dyrbart sätt. Ett reformerat tandvårdsstöd skall innehålla ett högkostnadsskydd värt namnet och en verkningsfull stimulans till abonnemangstandvård. En sådan reform ska påbörjas 2006.

13 Kommuner

De kommunala verksamheterna utgör en betydande del av den svenska ekonomin som helhet. För den enskilde medborgaren är det till stor del kommuner och landsting som utgör garanter för en fungerande välfärd. Rollen som leverantörer av viktiga välfärdstjänster innebär ett stort ansvar. Fullföljs inte detta får det avgörande betydelse för den enskilde individens vardag. Kommunerna behöver i sin tur de förutsättningar som krävs för att de ska ha möjlighet att fullfölja sitt ansvar. För kommunerna, liksom för landet som helhet, är förutsättningar för tillväxt absolut avgörande för att finansiera välfärdstjänster och ekonomisk trygghet. Det är en stor utmaning för både regering, riksdag och kommuner att skapa goda möjligheter för kommunerna att långsiktigt fullgöra sitt uppdrag.

Den kommunala sektorns ekonomiska förutsättningar är fortsatt besvärliga. Från 2002 till 2003 försämrades kommunernas resultat något, från 3 miljarder kronor till 2,1 miljarder i samlat överskott. Landstingen utvecklades i motsatt riktning men uppvisade för 2003 ändå ett negativt resultat om 2,4 miljarder kronor. Kommunernas nettokostnader ökade under 2003 mer än skatteintäkter och generella bidrag.

De demografiska förhållandena gör att det inte automatiskt går att förutspå en positiv ekonomisk utveckling inom den kommunala sektorn. Enligt Långtidsutredningen och beräkningar från Kommunförbundet krävs en utgiftsandelsökning motsvarande 7–8 kronor i skattedebitering de närmsta 20 åren enbart för att upprätthålla nuvarande standard. Detta är naturligtvis oacceptabelt, en sådan skatteökning skulle fortsätta vrida spiralen nedåt vad gäller proportionerna mellan dem som arbetar och dem som inte gör så. Den viktigaste utmaningen för den kommunala ekonomin ligger därför i att bryta utvecklingen och få in fler på arbetsmarknaden. Det är genom en bättre skattebas, inte högre skattesatser, vi kan klara framtida utmaningar för finansiering av vård och skola.

Kommunerna behöver bättre planeringsförutsättningar. Ad hoc-lösningar, såsom tillfälliga sysselsättningsstöd eller årsvisa tillägg till statsbidragen, ger inte medborgarna bästa möjliga valuta för skattepengarna och bästa möjliga verksamhet.

Varken skatteväxlingar mellan stat och kommun eller tillfälliga riktade statsbidrag gör att några nya resurser uppstår. Mer eller mindre tillfälliga och på olika sätt styrda statsbidrag ger heller inte i längden den kommunala sektorn de stabila ekonomiska förutsättningar som behövs för att upprätthålla grundläggande kommunal service. Riktade statsbidrag kan tvärtom hämma ett ansvarsfullt och rationellt budgetarbete inom den kommunala sektorn. För att klara det mottryck som uppstår mellan balanskrav och lagstadgad eller via riktade statsbidrag reglerad verksamhet har många kommuner på senare tid funnit skattehöjningar vara enda utvägen. Öronmärkta statsbidrag måste därför dels användas med urskillning, dels vara långsiktigt och förutsägbart utformade. Stimulansbidrag för utveckling av verksamheter bör vara tydligt utformade just som tillfällig övergångshjälp eller för startkostnader.

Den genomsnittliga kommunalskatten har ökat med 1 procentenhet de senaste två åren. En mycket stor del av detta är beroende av de kraftiga skattehöjningar som gjorts i Stockholmsregionen till stor del till följd av utjämningssystemets konstruktion. Detta har bidragit till att hämma tillväxten.

Det krävs en tillväxtinriktad politik som skapar möjlighet för fler att komma i arbete. Skatter som är skadliga för företagare och näringsliv måste sänkas eller avskaffas helt.

Det kommunala utjämningssystemet måste reformeras kraftigt. Det ska utformas på ett sådant sätt att det skapar möjlighet för landets samtliga kommuner att erbjuda utbildning, omsorg och andra kommunala kärnuppgifter med en jämn och hög kvalitet. Samtidigt måste utjämningssystemet till sin karaktär vara sådant att det inte hämmar de kommuner som har tillväxt, alldeles oavsett om kommunens skattekraft i utgångsläget är högre eller lägre.

Balanskravet är i grunden bra. Det är ett viktigt verktyg för att ha ordning på den offentliga ekonomin. Samtidigt är det uppenbart att balanskravets utformning behöver reformeras.

Regeringen har aviserat dels en proposition om reformering av utjämningssystemet, dels en skrivelse om den kommunala sektorn. Det tidigare föreskickade förslaget om reformering av balanskravet bör regeringen lägga fram i samband med dessa. Vi avser att återkomma mer i detalj kring de kommunalekonomiska frågorna i anslutning till behandlingen av dessa frågor.

14 Tilläggsbudget

Folkpartiet tar inte ställning till tilläggsbudgeten som helhet, eftersom vi hade ett annat budgetalternativ som avslogs av riksdagen. Det ligger på de partier som röstade igenom denna budget att göra förändringar i densamma så att deras beslutade utgiftstak kan hållas. Vi har inte enligt riksdagsordningen utrymme att föreslå förändringar på andra anslag än de av regeringen aktualiserade. Det är därför inte praktiskt möjligt för oss att lägga fram en egen genomarbetad tilläggsbudget.

Vi tar dock ställning till vissa av regeringens förslag.

14.1 Bilstöd till handikappade

Regeringen har gjort bilstödet till en följetong som kommer med ett nytt årligt nummer i tilläggsbudgeten varje vår. Situationen i år är ungefär den som inträffat tidigare. Den eftersläpning som satts i system vållar ryckighet och svårigheter såväl för berörda funktionshindrade som för försäkringskassorna och de företag som handikappanpassar bilar. Anslaget för 2003 var, till följd av tidigare eftersläpning, förbrukat i början av augusti. Då hela 600 ärenden av denna orsak sköts upp och en mycket stor utbetalning skedde i januari 2004 beräknas nu årets anslag inklusive tilläggsbudget vara förbrukat under sommaren, varför ryckigheten kommer att upprepas nästa år. Förhållandena är inte acceptabla, och om riksdagen i höstas hade bifallit anslagsyrkandet i en fp-motion hade situationen inte varit så som den nu är. Det är mycket angeläget att det utredningsarbete som nu pågår leder till att det blir ett slut på den ryckighet och dåliga service som de funktionshindrade här har utsatts för. Detta måste också beaktas i arbetet med regeringens förslag till budget för 2005. Detta bör ges regeringen till känna.

14.2 Rekryteringsbidrag

Vi motsätter oss som tidigare redovisats det orättvisa rekryteringsbidraget där vuxenstuderande över 25 år får hela studiemedlet som bidrag. Därför säger vi nu också nej till förslaget att utöka rekryteringsstödet på ett lika orättvist sätt till vissa anställda i kommuner och landsting. Principerna för studiemedlen ska gälla lika för alla och studiestödssystemet ska förbättras för alla studerande.

Förslaget bör avslås.

14.3 Myndigheten för skolutveckling

Utökningen av anslaget till myndigheten för skolutveckling är en följd av det förslag om en utökning av rekryteringsbidraget ovan som vi motsätter oss.

Förslaget bör avslås.

14.4 Högskoleverket

Förslaget om höjning av anslaget hänger samman med en utökning av rekryteringsbidraget ovan som vi motsätter oss.

Förslaget bör avslås.

14.5 Centrala studiestödsnämnden m.m.

För systemutveckling och administration av det utökade rekryteringsbidraget anser regeringen att CSN behöver 1 miljon kronor ytterligare. För att finansiera detta vill regeringen föra över 1 miljon från anslaget Studiemedel m.m. Eftersom vi motsätter oss denna utökning motsätter vi också den föreslagna finansieringen och överföring av medel för detta ändamål till CSN.

Förslaget bör avslås.

14.6 Stöd till klimatinvesteringar (bemyndigande)

Eftersom vi motsätter oss denna typ av stöd som snarare gynnar de kommuner som är bra på ansökningar än har positiva miljöeffekter. Det finns därför ingen anledning att acceptera regeringens förslag om att utöka möjligheterna att ingå ytterligare förpliktelser för detta slag av stöd.

Förslaget bör avslås.

14.7 Väghållning och statsbidrag (låneram)

Regeringen begär att under 2004 få besluta om en låneram i Riksgäldskontoret om 8,5 miljarder kronor för vissa vägprojekt. Enligt vad vi inhämtat är avsikten inte att utnyttja denna möjlighet under vare sig 2004, 2005 eller 2006 på ett sätt som avspeglar sig i redovisningen av lånebehovet. Eftersom någon omedelbart behov således inte föreligger och detta synes vara ytterligare ett försök av regeringen att undgå den normala budgetprocessen motsätter vi oss förslaget. Regeringen bör återkomma när behov föreligger.

Förslaget bör avslås.

14.8 Banhållning och sektorsuppgifter (låneram)

På samma sätt som ovan angavs vad gäller regeringens framställning om möjligheter att ta upp lån i Riksgäldskontoret för framtida väginvesteringar vill regeringen ha möjlighet att låna 17 miljarder kronor i Riksgäldskontoret för framtida järnvägsinvesteringar. Eftersom samma förhållande gäller som för förslaget vad gäller väghållning ovan, och därmed samma kritik kan riktas mot förfarandet, motsätter vi oss detta förslag. Regeringen bör återkomma när behov föreligger.

Förslaget bör avslås.

14.9 Kreditering på skattekonto och skattereduktion

Regeringen vill förlänga stödet till kommuner för bredbandsutbyggande. Vi motsatte oss detta stöd till kommunerna som vi ansåg onödigt. Regeringen vill också förlänga möjligheterna för fysiska och juridiska personer att få skattereduktion för höga anslutningskostnader. Utbyggnaden skulle ske på marknadsmässiga villkor. Därför finns det ingen anledning att acceptera den föreslagna förlängningen.

Förslaget bör avslås.

14.10  En förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag

Regeringen lyckades genom förslag i förra vårpropositionen genomdriva att 3 miljarder av inleveranser från statliga företag skulle kanaliseras vid sidan om statsbudgeten för att kunna sättas in i statliga förlustmaskiner som SJ och Teracom.

Vi motsatte oss detta förslag. En grundläggande invändning var att förslaget stod i strid med budgetlagen och var konstitutionellt tvivelaktigt. Vi ansåg det vara oroväckande att en av motiveringarna till förslaget var att riksdagens medverkan i beslutsprocessen ansågs hämma statens förvaltning av bolagen till nackdel för bolagens utveckling och att regeringen därmed kunde få möjlighet, även om det endast var i undantagsfall, att själv disponera medlen på kontot för att göra nödvändiga kapitalinsatser.

En annan invändning gällde användandet av bemyndigande på finansmaktens område. En viktig motivering för budgetlagen var att den ersatte en uppsjö av bemyndiganden som riksdagen givit regeringen. Bemyndigandena var av den omfattningen att det var svårt att få en önskvärd överblick, och det förelåg risk för att det kunde uppstå oklarhet om vad riksdagen hade beslutat. Det fanns behov av reglering på finansmaktens område som låg mellan regeringsformens och riksdagsordningens generella regler och de detaljerade och oöverblickbara bemyndigandena. Vid sidan om bemyndigandena fanns dessutom en rikt utvecklad praxis som ansågs behöva kodifieras. Förslaget om förbättrad kapitalstruktur tillhörde den typ av bemyndiganden som riksdagen avsåg att undvika genom införandet av budgetlagen.

Vi betonade vidare den betydelse som principerna om bruttoredovisning och fullständig budgetproposition har för att riksdagen ska kunna utöva sin grundlagsreglerade finansmakt. Regeringsförslaget innebar ett flagrant brott mot budgetlagens bestämmelser.

Det framgick inte heller av propositionen på vilken grund regeringens ”uppskattning” att en engångsutdelning om 3 miljarder kronor kunde genomföras vilade. Beloppet verkade godtyckligt valt.

Samtidigt var det uppenbart att den ordning regeringen föreslog skulle leda till att konkurrensen snedvreds på de marknader där statligt ägda företag verkar i konkurrens med privata företag.

Även om regeringen lyckades genomdriva sitt förslag satte finansutskottet vissa bojor på regeringens handlingsfrihet. Utskottet underströk att riksdagens inflytande skulle garanteras på ett rimligt sätt och riksdagen skulle ges möjligheter att utöva finansmakten på ett korrekt sätt. Riksdagen skulle besluta om kapitaltillskott i varje enskilt fall. Underskott skulle ej få uppkomma på kontot, dvs någon kredit skulle inte vara knuten till kontot. I den mån kapitaltillskott behövdes och medel ej fanns på kontor skulle behovet täckas genom anslag.

Trots detta återkommer nu regeringen och vill knyta en kredit till kontot. Det argument som anförs är behovet av snabbhet. Den sakliga innebörden är att regeringen vill utöka ramen från 3 till 5 miljarder kronor. Av samma skäl som vi ursprungligen motsatte oss införandet av detta konto motsätter vi oss starkt dess utbyggnad. I än högre grad vill regeringen tydligen agera utanför den normala budgetprocessen.

Förslaget bör avslås.

14.11 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting

Inkomståret 2003 ökade kommunernas skatteintäkter som en följd av övergången från skattefri folkpension och pensionstillskott till skattepliktig garantipension. En motsvarande förändring gjordes även för förtidspensioner som omvandlades till sjukersättningar. Det tredje steget i skattereformen samt omvandlingen av skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare till ett högre grundavdrag förändrade skatteintäkterna för kommunerna. I budgetpropositionen för 2003 gjordes en preliminär reglering av det generella statsbidraget till kommuner och landsting för att neutralisera effekterna på det kommunala skatteunderlaget med anledning av pensionsreformens höjda grundavdrag etc.

En slutlig reglering av det kommunala skatteunderlaget medför enligt regeringen en sänkning av det generella statsbidraget till kommuner och landsting med 1,3 miljarder årligen från och med år 2003. Eftersom ingen reglering genomfördes år 2003 föreslår regeringen att det generella statsbidraget till kommuner och landsting minskas med 2,6 miljarder för innevarande år och därefter 1,3 miljarder årligen.

Det finns ingen anledning att ha synpunkter på grunderna för denna nedräkning av statsbidragen. Finansieringsprincipen ska gälla.

Däremot ställs kommuner och landsting i ett än mer bekymmersamt ekonomiskt läge när det generella statsbidraget mitt under pågående verksamhetsår minskas med 2,6 miljarder.

Det skapar orimliga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting med så kraftiga minskningar under pågående verksamhetsår. Det riskerar att skapa krav på besparingar som går ut över de kommunala kärnverksamheterna. Det kan kullkasta de kraftiga insatser som under föregående år gjordes inom den kommunala sektorn att vända långåriga underskott till varaktiga överskott. Riksdagen bör därför avvisa förslaget att retroaktivt minska det generella statsbidraget till kommuner med 2,6 miljarder kronor.

Förslaget bör avslås.

Stockholm den 2 maj 2004
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Anna Grönlund Krantz (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)