med anledning av prop. 2003/04:116 Miljöbedömningar av planer och program

Motion 2003/04:MJ48 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att det föreslagna 6 kap. 18 § miljöbalken utformas i enlighet med vad i motionen anförs.

2. Riksdagen beslutar avslå förslaget om att medel ur Kärnavfallsfonden får användas för stöd till ideella föreningar.

2 Inledning

I proposition 2003/04:116 föreslås bland annat lagändringar för genomförande av EU-direktiv om vissa planers och programs miljöpåverkan. Förslagen har föregåtts av den parlamentariska utredningens, PBL-kommitténs, delbetänkande i denna fråga.

I propositionen behandlas också annat, till exempel Kärnavfallsfondens användning.

3 Förslagen

3.1 Planprocessen

Det är till fördel att miljöbedömningar görs tidigt i planprocesser. På så sätt kan miljöfrågorna och eventuella åtgärder vidtas för att förebygga eller förhindra miljöstörningar eller skador.

Vi har därför i stort inga andra åsikter än de som föreslås vad gäller förändringarna i miljöbalken och plan- och bygglagen utom på en punkt. Regeringen föreslår i den nya § 18, 6 kap miljöbalken att en myndighet eller kommun som har antagit en plan som medför betydande miljöpåverkan skall skaffa sig kunskap om denna.

Det synes oss något sent att skaffa kunskapen först efter det att planen antagits. Utan kunskaper, egna eller införskaffade, kan inte någon relevant bedömning göras av om planen medför miljöstörningar eller om dessa är av betydande art. Själva planprocessen blir då ur denna synvinkel meningslös.

Vi anser att den som antar en plan skall ha kunskapen om hur planen påverkar miljön redan under planarbetet. Kunskapen behöver dock inte vara lika stor för antagande av alla planer. Så kan en översiktsplan mer identifiera eventuell påverkan medan kraven på en detaljplan måste vara högre. Kunskapskraven bör anpassas efter vilken plan som skall antas.

Den föreslagna § 18, 6 kap miljöbalken bör således ha detta innehåll. Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

3.2 Kärnavfallsfonden

Lagen (1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m m stadgar att avgifter skall betalas av den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor. Avgiftsmedlen skall användas för att finansiera omhändertagande av utbränt kärnbränsle och vissa kostnader som sammanhänger därmed.

Definitionsmässigt är en avgift avsedd endast för ett bestämt ändamål och får inte användas till något annat. Dagens utformning av lagen är sådan att det som medlen ur fonden får användas till faller inom avgiftsbegreppet. Viss tvekan kan dock råda om huruvida statens och kommuners informationsinsatser om slutförvaring borde vara av sådant allmänintresse att de skall finansieras av skattemedel i stället för genom dessa avgifter. I synnerhet gäller detta den statliga informationen.

Nu föreslås att ytterligare aktörer skall få till gång till medel ur fonden, visserligen formellt endast för insatser i samband med frågor om lokalisering av anläggningar för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle. Emellertid aviserar regeringen en tillämpning av lagändringen som öppnar för att fondmedlen kommer att användas som ett indirekt organisationsstöd vilket medför att det som hittills varit en avgift övergår till att vara en skatt.

Enligt vår mening är det viktigt att korrekt information om slutförvar och/eller hantering av använt kärnbränsle ges. Denna uppgift åvilar Statens kärnkraftinspektion. (SKI), medan Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) är det bolag som skall lokalisera och etablera förvaringen av använt kärnbränsle SKB genomför omfattande samrådsmöten redan i samband med att miljökonsekvensbeskrivningar görs.

Regeringens förslag att så kallade ideella organisationer skall vara en statsstödd part i processen att hitta lämpliga platser för slutförvaring och hantering av använt kärnbränsle är ett kraftigt underkännande av SKI:s och SKB:s arbete. Fungerar inte myndigheten har regeringen instrument att förändra verksamheten.

I en eventuell rättslig process om lokalisering av använt kärnbränsle ger förslaget fördelar till en part. Enligt miljöbalken har just sådana organisationer som avses få medel från fonden rätt att överklaga beslut om till exempel slutförvaring av utbränt kärnbränsle. Blir förslaget verklighet får således i praktiken en part statsstöd för att förbereda och driva en domstolsprocess mot den part som betalar medel till fonden.

Detta är otillständigt. Informationsspridning och kunskapsinhämtning som sker med hjälp av statliga medel bör vara neutral. Detta blir inte fallet om regeringens förslag blir verklighet.

Förslaget bör avslås.

Stockholm den 1 april 2004
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Cecilia Widegren (m)	Jan-Evert Rådhström (m)
Anders G Högmark (m)	Ola Sundell (m)
Jeppe Johnsson (m)